Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper - live i Helsingborg.

Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper

Live på Kulturföreningen Rebus, Helsingborg. 2015-10-18

Söndagar är ingen optimal dag för konserter och speciellt gäller detta när spelningarna börjar redan vid 16-tiden och dessutom varvas med skateboardåkning, men icke desto mindre var detta förutsättningarna som gällde vid det aktuella evenemanget. Det var den för mig tidigare obekanta föreningen "Kulturhuset Rebus" som hade snott ihop ett synnerligen imponerande startfält för en ynka hundralapp i entré. Det var amerikanska Christian Mistress, norska Magister Templi och svenska Night Viper som stod på programmet. Spännande!

En underbar hemmagjord skylt - med bokstäverna gjorda av maskeringstejp - hälsar oss välkomna.

Då det redan på förhand gjorts klart att det även skulle vara en skateboardtävling i samma lokal så såg jag till att inte anlända förrän klockan 16, vilket var tiden som angetts då Night Viper från Göteborg skulle vara första band på scen.

"Scen" är förresten en väldigt generös beskrivning av vad som erbjöds banden som skulle uppträda. Det fanns ingen! Inte så mycket som några SJ-pallar att kliva upp på eller ens en gammal sliten matta för att i alla fall påskina att det finns ett "scenområde". Ingenting! Banden och deras utrustning stod rakt ner på det slitna cementgolvet och hela lokalen andades gammal nerlagd industribyggnad.

Basisten och trummisen röjer medan sångerskan tar det lite lugnare och pustar ut.

Tyvärr drog skateboardandet ut på tiden och inte förrän vid kvart i fem drog Night Viper igång. Jag hade hört talas om bandet, men aldrig hört dem tidigare och jag blev riktigt positivt överraskad. Det som sticker ut från minnet är främst sångerskans och basistens energi. Ingen av dem stod still många sekunder och sångerskan hoppade konstant från det ena benet till det andra medan basisten stod längst fram och öste likt en ung Steve Harris (stora ord!) eller Gottrid Åhman från numera nerlagda In Solitude. Härligt att se!

Även trummisen lever kvar i minnet då hon hade ett leende i ansiktet hela spelningen igenom. Att de trivdes på scenen var uppenbart, trots de redan beskrivna ganska torftiga förhållandena i lokalen. 

Fullt ös!

De båda gitarristerna var märkligt nog de som märktes minst, men det beror inte på att de var osynliga utan snarare på att den redan nämnda trion sken starkare. Eller också beror det på att man är så van vid att det är just gitarristerna som ska synas mest och när det är en basist eller trummis som tar för sig så lägger man det mer på minnet eftersom det är ovanligt. En riktigt bra spelning var det hur som helst där vi bjöds på renodlad och oförfalskad heavy metal med rötterna i 80-talet, som sig bör. Efteråt köpte jag en t-shirt och en vinylsingel av dem, vilket var den enda musik de hade tillgänglig vid tillfället, men deras debutskiva släpps den fjärde december på finska bolaget Svart Records och den är givetvis förbeställd på både CD och vinyl.

Jag sa att det inte fanns så mycket som en matta på cementgolvet. 

Här är bildbeviset på att jag hade fel!

Några små intermezzon inträffade när jag skulle handla av dem förresten.
Eftersom min kroppshydda är av det större slaget så köper jag tröjor mest som souvenirer samt för att stötta bandet i fråga. När trummisen frågade vilken storlek jag ville ha på tröjan så sa jag att det inte spelade någon roll eftersom den ändå skulle vara för liten. Hon såg helt chockad ut och sa att "är det du som ska ha den så passar säkert den här" och gav mig en tröja i storlek XL. Det var ju snällt sagt förstås, men givetvis hade jag rätt. Den passade icke.

Nästa lilla scen utspelade sig när jag skulle köpa deras vinylsingel, vilken fanns i svart vinyl och en begränsad upplaga i vit vinyl. Givetvis ville jag då ha den i vit vinyl och killen som skötte försäljningen (trummisen hade smitit iväg nu) öppnade en låda med singlar och läste ingående i den mycket svagt upplysta lokalen innan han räckte över den till mig. Då det var en svart prick på etiketten på omslaget så utgick ifrån att den betydde att det var den svarta vinylen jag fått och lämnade tillbaka den och sa att jag ville ha en vit vinyl och pekade på den svarta pricken och förklarade min teori att den här vinylen var märkt med en svart prick för att visa att vinylen var svart. 

Orsaken till mycken huvudbry. En märklig logotyp, liten text och obefintlig belysning 

är inte optimalt när man ska köpa skivor av bandet.

Efter mycket dividerande och där trummisen efter ett tag kom tillbaka för att styra upp det hela så kom vi fram till att jag hade fel. Den svarta pricken på etiketten var helt enkelt skivbolaget Svart Records logotyp och under denna stod det mycket riktigt "limited white vinyl". Som ursäkt för att jag ställt till med problem så köpte jag två exemplar av skivan i stället.

Night Viper hade snabbt packat ihop sina grejer och näst på tur stod norska Magister Templi som ganska snabbt var på plats och verkade klara att köra igång. Då visade det sig att de var tvungna att vänta eftersom det skulle vara semifinal i skateboardrampen varvid ytterligare trekvart av väntan tog vid. Helt ologiskt att varva dessa två aktiviteter och jag hoppas att man inte gör om detta vid eventuella framtida event. Dessutom så blev de som åkte skateboard varma av sitt åkande varför en stor port lämnades öppen vilket ledde till att hela lokalen blev ordentligt nerkyld. Inte heller detta var optimalt när man stod stilla och väntade på nästa band.

Sångaren i Magister Templi uppträdde i en varm, långärmad tröja. Jag förstår honom!

Nåväl, efter ett tag hade de åkt klart och efter att domarna delat ut poäng till dem så var det dags för Magister Templi att träda upp på scenen. Eller rättare sagt, ta steget in på den del av cementgolvet där bandet skulle stå. Jag hörde först talas om bandet runt 2011-12 nånting när deras landsmän i bandet Devil tipsade om dem på sin facebooksida, men precis som i fallet med Night Viper så hade jag aldrig lyssnat på dem. Återigen blev jag oerhört positivt överraskad!

En lite udda sångstil och även en skum scenpersonlighet.

Men att allting inte är som allting annat uppskattas alltid.

Deras blandning av heavy och doom i kombination med sångarens säregna stil på scenen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och efteråt köpte jag hela deras diskografi på sammanlagt tre CD. Från själva spelningen minns jag inte så mycket mer än att en tjej i publiken var ett mycket stort fan som sjöng med i varenda text och när sångaren märkte det gick även fram till henne och de delade på sången i nån refräng. Häftigt för henne! Han gick även runt ute bland publiken och sjöng och ett tag var jag orolig för att han skulle komma fram till mig som inte kunde ett ord av deras texter, men som tur var så vände han och gick tillbaka till sina bandkamrater i stället och jag kunde andas ut.

Efteråt köpte jag som sagt alla deras tre CD-skivor och den som fastnade direkt var den som heter "Lucifer, Leviathan Logos" (2013). Det finns hur mycket bra som helt på den! Alltifrån det talade partiet i inledande "Master of the temple" till den korta, men löjligt geniala refrängen i "Lucifer". 

När jag lyssnat på den tillräckligt länge satte jag på deras nya skiva "Into duat" (2015) och den håller precis lika hög klass! Med sitt egyptiska texttema, med titlar som "Osiris", "Anubis" och "Sobek" - vilka samtliga är gamla egyptiska gudar - är låtarna lätta att känna igen och de flesta sätter sig även musikaliskt ganska omgående. 

Jag vet inte riktigt i vilken genre jag ska placera bandet för de står med en fot i heavy metal och en i doom. Köp själv och lyssna! En positiv överraskning utlovas!

Efter detta var det dags för det enda band jag på förhand kände till och anledningen till att kört dit - amerikanska Christian Mistress. När de spelar på bara några mils avstånd så vore det ju näst intill kriminellt att missa dem så jag tog chansen.

Efter en lite seg start i den kalla lokalen tog det sig även för Christian Mistress.

Lägg märke till gitarristens Randy Rhoads-inspirerade gitarr. 

Tyvärr visade det sig att den trista skateboardtävlingen inte var klar än, ty nu skulle det minsann bli en spännande final också. Totalt ointressant att titta på för alla andra än de närmast sörjande och jag vill återigen betona att om liknande arrangemang planeras i framtiden så lägg dem i så fall i var sitt tidsblock eller i olika delar av lokalen. Inga skateboardare kollade på banden och ingen ur bandpubliken tittade på skateboard.

När det äntligen var dags för Christian Mistress så var det så kallt i lokalen att jag stod och hoppade och hackade tänder. Detta bekom dock inte sångerskan som traskade igenom oss i publiken och fram till mikrofonen i vad som såg ut att vara ett linne men som troligen var en bandtröja med avslitna ärmar. Som om det nu skulle spela någon roll.

Efter ett tag tog det sig och både bandet och publiken blev varma i kläderna.

Vi bjöds på flera låtar från deras förra skiva "Possession" (2012), vilket var den enda skiva jag hade hört med dem. De har även släppt en platta tidigare med titeln "Agony & opium" (2010) samt den nya "To your death" (2015) vilken inhandlades efter spelningen. Spellistan dominerades av låtar som jag inte kände igen, men som jag i efterhand har känt igen när jag lyssnat på deras nya skiva. 

Spelningen var ett gediget dagsverke, men emellanåt sken det igenom att de undrade vad det var för ställe de hamnat på.
"C´mon, make some noise for us! This might be the only time we play at this venue", sa sångerskan Christine Davis vid upprepade tillfällen med en lätt ironisk ton och ett illa dolt leende.

Professionella som de är så lät de inte de yttre omständigheterna påverka sitt framträdande, men jag kunde inte låta bli att tänka att det måste kännas konstigt att som amerikanskt band på turné i Europa och hamna på ett cementgolv inför max 20 betalande åskådare. 

Publiken var dessutom lite avvaktande i början ända till nämnda sångerska helt sonika tog några steg fram och rent fysiskt grep tag i de som råkade stå närmast och drog dem närmare scenen. Detta hjälpte och efter ett tag var hela åskådarskaran koncentrerad framför scenen. 

Speciellt tydligt blev det efter att sångerskan Christine gått ut till publiken och bokstavligt tagit tag i några och dragit dem närmare scenen.

Även om de flesta av låtarna var nya för mig så lät det mycket bra och jag passade på att köpa deras nya skiva efter spelningen och även den är riktigt bra. Efter en svag start har 2015 visat sig bli ett riktigt bra skivår trots allt.
Återigen rör det sig om metal med doominslag, även om det här är betydligt mer metal än doom. Jag vet egentligen inte vad det låter som. Överlag är det för långsamt för att vara heavy metal, men samtidigt är det för snabbt för att vara doom. Återigen, köp plattan "To your death" och bedöm själv!

Avslutningsvis måste jag säga att det på det hela taget var en mycket bra och i alla fall av mig uppskattat tillställning. Tre riktigt bra band för en hundring kan man aldrig någonsin klaga på.
Dock skulle jag som sagt vilja att framtida evenemang inte väver ihop olika aktiviteter på det sätt som nu var fallet. Båda delarna av publiken var ointresserade av varandra och jag är ganska säker på att skejtarna var lika trötta på att vänta på att banden skulle spela klart, som vi konsertbesökare var på att skatetävlingen skulle avslutas. 

Det blev lite inköp även den här aftonen.

Som tidigare nämnts så skulle jag tro att det var max 20 betalande besökare och resten av publiken bestod av medlemmar ur de andra banden. Det är tråkigt att så få dyker upp när det anordnas ett så trevlig arrangemang, även om det till stor del säkert går att förklara med dag och tidpunkt. Obefintligt med information och reklam gör säkert sitt till också. 

Blir det liknande arrangemang så hoppas jag att folk har vett att uppskatta arbetet som eldsjälarna bakom detta lagt ner och dyker upp och tittar!

Till sist måste jag även be om ursäkt för de synnerligen torftiga bildernas undermåliga kvalitet. Ett tag tänkte jag skriva att det är bättre med dåliga bilder än inga bilder alls, men när jag ser dem nu så är jag inte så säker på det.