Huntress live - makalöst!

Huntress live på Mejeriet, Lund, 21 oktober 2012.

Den 21:a oktober fyller jag år och vad kan väl vara bättre än att ge sig själv två riktigt bra födelsedagspresenter! För det första så skulle jag se Huntress live för första gången och för det andra så slapp jag ha gäster och folk omkring mig på denna bemärkelsedag. Två flugor i en smäll alltså!

Huntress har med "Spell eater" släppt 2012 års bästa platta, möjligen i konkurrens med Luca Turilli´s Rhapsodys "Ascend to infinity", och att se dem live bara ett halvår efter att deras debutplatta släppts fick givetvis inte missas. Tyvärr var Huntress bara förband till Dragonforce, men med en ganska generös speltid så fanns det ändå tid till att spela nästan hela skivan.

Tyska gruppen Kissin´ Dynamite inledde och egentligen borde jag gilla dem. De har inlevelsen, de har utstrålningen och egentligen har de även låtarna, men ändå är det något som gör att jag inte fastnar för dem. Jag kan inte sätta tummen på det, men det känns som att bandet är en femtehandsgeneration av Skid Row eller Cinderella. Det har gjorts förr, och framförallt så har det gjorts bättre förr. Godkänt, men med minsta möjliga marginal.

 

 

Nästa band på scen var alltså Huntress och som de levererade! Prickfritt framfört och det märks att bandet varit på nästintill konstant turné sedan strax innan skivan släpptes. Vi pratar om ganska svårspelad musik men bandet är samspelt som få. Jill Janus är en makalös sångerska som sätter alla toner - både höga skrik och rena growl - lika klanderfritt som på skiva. Jag blir lyrisk!

 

På scen är hon dessutom den enda som som rör sig. Hon går fram till scenkanten och ömsom väser och skriker, ömsom viskar och sjunger samtidigt som hon spänner ögonen i en grabb i 14-15-årsåldern som generat tittar bort. När hon går vidare över scenen får killen en high-five av sin polare som står sidan om. Här har de fått något att prata om på skolgården nästa dag!

 

 

Förutom fröken Janus är det tyvärr bara basisten som visar tecken på att röra sig på scen. Möjligen i viss mån även gitarristen till höger från publikens sida sett. Trummisen vevar på och är en fröjd att höra men gitarristen till vänster ger ett sömnigt och ointresserat intryck. Visst, han gör sitt jobb bra, men lite inlevelse hade inte skadat! Sen kan det förvisso inte vara så kul att 95 % av publikens blickar är riktade mot Jill även när han kör sitt solo, men det får han lära sig leva med!

 

 

Detta är dock petitesser i sammanhanget då bandet framförde sin musik klanderfritt och med en frontkvinna som Jill Janus så behöver de övriga medlemmarna egentligen inte göra något väsen av sig.
Jag trodde att det skulle bli svårt att toppa Spiders spelning dagen innan, men frågan är om inte Huntress lyckades med det ändå. En stark kandidat till årets konsert. Åtminstone fram till den 15:e december...

 

Efter spelningen befann sig hela bandet, utom den nyss nämnde buttre gitarristen, bakom sitt merchandisebord och sålde för glatta livet. Själv köpte jag en turkos vinylutgåva för 200 kr till samlingen och fick den signerad av de fyra medlemmarna som masat sig ut. Jag grämer mig att inte alla fem signerade, ja så till den milda grad att jag med facit i hand nästan hellre velat ha den osignerad. Som plåster på såren så fick jag en kram av Jill och lycklig lallade jag iväg ut i den Lundska aftonen.
Huvudbandet Dragonforce struntade jag helt i.

 

 

 

Medurs, nerifrån vänster:

 

Guld vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Orange vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Röd vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Grön vinyl, 100 ex, exklusiv Nuclear Blast Mailorder Edition

Turkos vinyl, 200 ex.





Spiders rockade i Malmö!

Spiders, Spegelsalen, Moriska Paviljongen, Malmö, 20 oktober 2012.

Premiär för undertecknad var det igår! Första gången jag besökte Moriska Paviljongen i Malmö och det skulle till Spiders för att jag skulle ta mig dit. Stället öppnade klockan 22.00 men Spiders skulle inte stå på scen förrän två timmar senare i något som hette "Spegelsalen". Nu blev det dock ännu senare och inte förrän kvart i ett rev dom loss den magiska "Hang man".
Precis så här ska en rockkonsert vara. Man kommer in i lokalen och det står ett trumset på den lilla scenen. Sen kommer bandmedlemmarna in och de bär själva sina instrument, hälsar på publiken genom handskakningar och kramar, pluggar in och drar igång! Helt underbart okonstlat och en "back-to-basics"-känsla som är svår att värja sig emot.

Återigen slår det mig hur liten sångerskan Ann-Sofie är, det ser nästan ut som ett barn som förirrat sig upp på scen! Detta är dock innan hon börjat sjunga för hon besitter en magisk strupe och man förundras över att så stora toner kan komma ur en så liten kropp. Hon sjunger, väser och skriker om vartannat och kastar dessutom in lite tamburin, munspel och maracas emellanåt. Enastående! Samma sak med övriga medlemmar, där gitarristen John är den som först drar blickarna till sig genom sitt introriff till första låten, nyss nämnda "Hang man", men det är när trummorna börjar ett sekunder in i låten som man verkligen märker vilket tryck det är i den här orkestern!

Trummisen Ricard Harryson är en riktig best bakom sina pukor. Han har en Truckers-keps på sig och höjer sällan blicken, men jävlar vilket bombardemang han bjuder på. Basisten Matteo är alltid pålitlig och inlevelsefull där han pumpar ut basslinga efter basslinga och mot slutet av konserten går han ner på knä och rockar loss ordentligt. Nämnde gitarrist tar emellanåt steget fram förbi monitorerna på den lilla scenen och låter fingrarna flyga över gitarrhalsen i ett snabbt solo och - den tyvärr ganska fåhövdade - publiken kommer riktigt nära och en tjej headbangar så håret slår mot gitarren. John bara ler och spelar vidare.
Avslutningen med bland annat "Gracious man" och "Fraction" var precis lika magisk som inledningen.
Det enda jag kan klaga liiiite, liiiiiite på är spelningens längd som var knappt en timme. Å andra sidan så var det en sjukt bra timme och det är ju som bekant bättre att sluta medan publiken önskar mer, än att spela vidare och se att folk går. Så jag är kluven. Jag ville se mer, men vet ju samtidigt att bandet gör rätt.

Efter konserten drog jag mig som alltid mot merchansidebordet och där fanns förvisso en riktigt snygg T-shirt, men tyvärr inte i någon storlek som passat mig. Hade jag köpt en T-shirt där så hade jag möjligen kunnat använda den som ryggmärke! Så jag köpte ingenting, vilket jag ångrar lite ändå, dels för att den var jävligt snygg och dels för att jag tycker om att gynna banden som spelar.
Tyvärr var det inte så mycket folk på spelningen, vilket troligen kan förklaras med att Danko Jones spelade på KB samma kväll. Att Spiders dessutom inte är ett vardagsnamn bland rockpubliken - ÄN - är en annan förklaring. Vi som var där kan om några år säga att "jag minns när jag såg Spiders på den lilla scenen på Moriskan inför knappt tresiffrig publik". Det ska bli kul att säga...

 

Efter att ha stått en halv meter ifrån högtalaren under 45 minuters riktigt bra DJ-skrän och sen ytterligare en timme av underbar konsert, så ringde det betänkligt och oroväckande i mitt ena öra efteråt. Jag märkte det redan under konserten, men valet var ju att antingen gå längre bort eller stå kvar och riskera problem med hörseln för all framtid. Givetvis stod jag kvar. Är det någon konsert man ska få tinnitus på så är det på Spiders! Högre betyg än så kan man inte ge!

 

 

Kan även passa på att dela med mig av ett tillägg i Spiders-samlingen. Denna gång i form av en singel i röd vinyl med låtarna "Nothing like you/Long gone". Det är samma omslag och låtar som på den vanliga, svarta vinylen, men ändå med en del skillnader.

Vinylen är alltså röd istället för svart och omslaget är av ett hårdare, brunt papp. "Bronze cover" som skivbolaget valt att kalla det. Det runda klistermärket följer med även i denna utgåva, men är identiskt med den vanliga utgåvan.

Singeln släpptes aldrig till affärerna och upplagan var på endast 50 exemplar. Omslagsmålaren Alan Forbes, som även gjort en del arbeten till bland annat Ghost och Graveyard, har signerat på baksidan.

 

 

Bullet, 77 & Screamer på KB i Malmö!

Dagen efter WASPs konsert i Hässleholm så spelade Bullet på Kulturbolaget - KB - i Malmö och med sig hade de två riktigt kompetenta förband i Screamer från Ljungby och 77 från Spanien.
Fortfarande lite småsliten efter spelningen dagen innan så satt jag och somnade i soffan så det blev stress in till Malmö, men som tur var så såg jag inte till några poliser. 20:00 skulle första band stå på scen, vilket var Screamer och det var i stort sett för deras skull jag köpt biljett så dem ville jag ju inte missa. Men faktum kvarstår, att 19:56 så körde jag fortfarande runt i kvarteren runt KB och letade efter parkeringsplats. När jag till slut hittade en så var det givetvis en parkering där man skulle betala och eftersom jag inte har annat än körkort och sedlar med på konserter så tog jag helt enkelt chansen att åka på böter. Screamer var viktigare. DET är fanimig metal - när man riskerar 1200 kr i parkeringsböter bara för att kunna få se ett förband!

Nåväl, in rusade jag och missade nog en eller möjligen två låtar, men vad gör väl det när resten av setet var så briljant? Deras debutplatta "Adrenaline distractions" är en av mina favoriter från 2011, även om den inte kom in på min egen topp tio från det året. Den har växt! De spelade till och med en ny låt som hette "Fenix" (eller "Phoenix"?) som var riktigt bra. Sjukt nöjd med spelningen var jag och så fort bandet gått av scenen rusade jag ut till biljettinsläppet och frågade om de kunde ge mig växel så jag kunde springa iväg och lägga på parkeringsmätaren. Allt fixade sig! Inga böter och jag fick se Screamer ännu en gång! Nöjd och glad i sinnet!
Betyg Screamer: 4/5

Nästa band var det spanska ´77, eller Seventy-seven som det också skrivs, som var ett band som jag hade dålig koll på sedan tidigare. De spelade på Muskelrock för nåt år sen utan att jag tog någon större notis om dem, men på lilla KB kom de verkligen till sin rätt! Vilken urladdning av energi! Jag var totalt obekant med låtarna sedan tidigare men de hade ett ös och ett sväng som var omöjligt att värja sig emot. Gitarristen hoppade till och med ner från scenen och sprang fram och tillbaka ute bland den ganska glesa publiken. Vilken dåre, på ett positivt sätt!
Givetvis är det omöjligt att komma ifrån parallellerna till AC/DC när låtarna är skrivna i exakt samma anda, gitarristen beter sig som Angus på steroider och sångaren till och med låter kusligt likt Bon Scott. Men varför måste det vara originellt för att vara bra? Så länge man gör det med hjärta och glädje och det låter bra, så räcker det gott och väl för mig!
Jag köpte en CD och en singel av bandet efteråt, men jag har inte vågat lyssna på någon av dem ännu. Jag är rädd att det låter mycket tamare på platta och jag vill inte förstöra mitt konsertminne av bandet. I alla fall inte än...
Betyg ´77: 4/5

 

Så var det då till sist dags för huvudbandet själv - Bullet från Växjö! Med sin nya skiva "Full pull" i bagaget gör de helt rätt som åker på en Sverigeturné. Tänk om till exempel Wolf gjort likadant. Vilken lycka det hade varit! Nu har jag tyvärr inte så bra koll på Bullet heller annat än att jag såg dem på Muskelrock förra året. Jag gick dit med samma tomma och förutsättningslösa hjärna som inför ´77, men skillnaden var att spanjorerna imponerade mer på mig. Både låtmässigt och inlevelsemässigt tycker jag Bullet blir slagna av båda förbanden. Kanske hade de en dålig dag, vad vet jag?

 

Hell Hofer må vara underhållande att se och lyssna på i mellansnack och intervjuer, men någon sångare av rang är han inte. Trummisen var tämligen anonym och det paradoxala är att de enda två som utstrålar någon slags "star quality" är basisten och gitarristen till höger, från publiken sett. Paradoxalt, eftersom basisten tillbringar halva konserten med ryggen mot publiken och med ena foten på trumpodiet är han vänd mot sin rytmsektionskompis mer än lovligt mycket. Gitarristen till höger har spelet och den naturliga utstrålningen på scen som krävs av en artist, men han verkar inte bekväm i rollen. Under sitt korta ensamsolo gick han motsträvligt fram mot mitten av scen och poserade lite, annars var det endast i sällskap med den andre gitarristen som han lämnade tryggheten på sin kant. Och det är just han, gitarristen till vänster på scen, som är den ende som verkar trivas med vad han gör, som tar alla chanser han får att störta mot mitten av scen och interagera med publiken. Precis som det ska vara!

Betyg Bullet: 3/5

 

På det hela taget var huvudbandet minst tilltalande av de tre, men man ska alltså ha i åtanke att jag inte är inlyssnad på deras katalog. De ska dock ha all heder och stor cred för att ha hittat två sådana utmärkta förband att ta med sig och för att hela paketet bara gick loss på 200 spänn. En mycket bra afton var det, även om fredagen på jobbet var jävligt tung efter konserter två kvällar i rad. Men det är sånt man får ta när man är en simpel arbetare...

 

W.A.S.P. i Hässleholm 10 oktober.

380 kr.
Det var vad biljetten kostade när jag köpte den och hade den varit billigare så hade jag nog struntat i att köra de sex-sju milen enkel resa till Hässleholm. Jag kände mig trött och hängig och inte alls på humör, men eftersom jag betalat denna ansenliga summa så var jag för snål för att låta bli att åka. Så lite vresig och butter satte jag mig i bilen vid 20-tiden och var framme drygt en timme senare. Förbanden var jag inte intresserad av även om jag såg de tre sista låtarna med Crazy Lixx och faktiskt gillade vad jag såg och hörde. Inget mästerligt framförande eller revolutionerande låtar, men det funkade helt klart en kulen oktoberafton som denna.

Nu följde en sinneslöst lång väntan då allt tycktes klart för WASP att beträda scenen precis vilken sekund som helst. Den ena rockklassikern efter den andra spelades upp i den nersläckta hallen och den alltmer otåliga publiken jublade högt efter varje låts slut och hoppades på ett intro till konserten, bara för att i nästa sekund inse att en ny låt påbörjats.
Kanske var det något tekniskt strul som ställde till det, kanske satt Blackie och lassade eller kanske börjar gruppen så sent som möjligt för att på något skumt sätt försöka undkomma kritik för för kort speltid eftersom "dom spelade ju ändå till halv tolv". Riktigt dryg väntan var det i alla fall!

Men så - 22:23 enligt min mobilklocka - började sirener att tjuta och lampor blinka och en massa klipp från gamla klassiska WASP-låtar spelades upp. Och tro det eller ej, men rätt vad det var så stod minsann allas vår Gamle Svarten på scen med sitt manskap. Det är lika magiskt varje gång att se honom, jag blir glad som ett barn! Troligen beror denna barnsliga glädje på att WASP var det första band som jag upptäckte från starten och riktigt följde. När jag började lyssna på hårdrock 1981 så var Kiss redan stora, Iron Maiden och Judas Priest likaså, så när WASP kom så var de mina!
Med åren byggde jag upp en stor samling WASP-plattor som nog ett tag var en av de största i världen, eller som i alla fall innehöll flest antal extrema rariteter, men som jag tragiskt nog sålde alltför billigt strax innan internet slog igenom. Nej nej, jag är inte alls bitter över det...

Men nu ska vi inte älta gammalt skit utan bara glädjas över konserten som var riktigt bra! Jag fick höra flera av mina favoriter med gruppen, bland annat "The torture never stops" (även om den bara var en del i ett medley), "The headless children" och - framförallt - "The great misconceptions of me". Den sistanämnda låten har varit en favorit ända sedan "The crimson idol" släpptes. Jag tycker att just den skivan är Blackies och bandets bästa och alla låtarna är höjdare där den avslutande "The great misconceptions of me" är som en "best of"-summering av hela plattan.

Jag höll även på att spricka av lycka när jag hörde de lugna tonerna till "Sleeping (in the fire)", men tyvärr övergick den i "Forever free" efter bara en vers. Liveversionen från Lyceum i London 1984, den med det förlängda gitarrsolot, ligger på en konstant topp tio placering över alla tiders favoritlåtar!

Trumsolot ackompanjerades av videos och ljud av vrålande bilar. Definitivt ingen hit, men när "Heaven´s hung in black" drar igång glöms sådant bort. En av mina favoritlåtar (verkar som jag har många sådana när det gäller WASP) från 2000-talet och den framfördes klanderfritt! I avslutande "Blind in Texas" fick vi även se det gamla mikrofonstativet som Blackie hade med sig på turnéerna i slutet av 90-talet. Ganska coolt faktiskt! Sorry för kvalitén på den sista bilen. Vet inte vad som hände.

 

På det hela taget en mycket bra konsert som dock kunde ha varit längre. På förhand hade ju en tvåtimmarskonsert utlovats vilken skulle bestå av tre partier:
Den första delen skulle vara ett entimmesparti med låtar från de fyra första plattorna.
Den andra delen skulle vara en 25-minuters miniversion av "The crimson idol".
Din tredje delen skulle bestå av material från den nya studioskivan + gammla klassiker.

Som framgår av setlisten nedan så var det väl i stort sett bara mellanpartiet som fick godkänt när det gäller det på förhand utlovade programmet.
Det har även under senare turnéer med bandet riktats skarp kritik mot förinspelad sång, men det har jag ingen förståelse för. Jag vet inte heller riktigt vad som menas med "förinspelad sång". Om det är Blackies leadsång som avses så mimar han antingen prickfritt eller också är det bakgrundssång och harmonier som avses och då har jag egentligen inga problem med det. Vad jag kunde se så sjöng Blackie när han skulle och det har han gjort på de senaste turnéerna också.

Spelstället Qpoolen var en ny bekantskap för mig, men det visade sig vara ett riktigt bra ställe för konserter. Jag gick åt fel håll när jag parkerat och i byggnaden ligger även ett inomhusbad, därav det klämkäcka namnet, men efter att ha strukit runt ett tag så fick jag syn på två långhåriga killar som jag helt enkelt förutsatte hade samma mål som jag och följde helt enkelt dem. Ingen scanning av biljetter vid insläppet så jag hade kunnat skriva ut en hel flock till vänner och bekanta också. Tål att tänkas på tills nästa eventuella konsert på det stället...

Jag är på det hela taget nöjd med spelningen, bortsett då möjligen från att den kunde varit längre. Men med tanke på att jag från början inte ens hade tänkt köra dit så ska jag inte sitta här och klaga. Jag får tacka det höga biljettpriset för att jag ändå trots allt kom iväg och fick se WASP ännu en gång!

SETLIST

On your knees (medley)
The torture never stops (medley)
The real me (medley, men det mesta av låten spelades)
L.O.V.E. machine
Wild child
Sleeping (in the fire) (endast första versen) / Forever free (solot + avslutningen)
The headless children
I wanna be somebody

"The crimson idol" miniversion:
The titanic overture
The crimson idol medley (Invisible boy-I am one-The gypsy meets the boy)
The idol
The great misconceptions of me

Kortare paus då reklam för "Metal memories" med Spinal Tap visades! Dessutom kom mikrofonstativet "Elvis" in på scen...
Drum solo
Heaven's hung in black
Blind in Texas