Mötley Crüe på Olympen i Lund 1986.

Idag tänkte jag bjuda på en flashback till 1986. Den 25 februari närmare bestämt. 

Platsen: Olympen i Lund. 

På scen: Mötley Crüe ute på sin "Theatre of pain"-turné.

Jag ber om ursäkt för att bilderna är av undermålig kvalitet. Det var strikt olagligt att smuggla in kameror i konserthallarna på den tiden och flera gånger, bl a Kiss och Dio, togs min billiga, platta kamera i beslag av vakterna i entrén. Jag minns inte vad det var för kamera, men den såg ut ungefär så här:

Något jag däremot minns är att det alltid var lika besvärligt att få tillbaka kameran efter konserten, ungefär som att vakterna gjorde allting extra tidskrävande bara för att man skulle tröttna och lämna kameran hemma nästa gång.

Deras taktik funkade, för de här bilderna är faktiskt de enda som jag tog på spelningar på hela 80-talet!

Så en dålig kamera i ett skakigt publikhav med dålig belysning är en av orsakerna till att bilderna är av kass kvalitet. En annan orsak är givetvis att jag bara fotograferat av de små bilderna här. Jag har tyvärr ingen scanner, för i så fall hade bilderna förstås blivit bättre och allra bäst hade det ju varit med en negativscanner. Skaffar jag en sådan i framtiden så är dessa bilderna de första jag kommer att scanna in och då kommer det i så fall en uppgradering av bilderna här. Det är ett löfte!

Här och nu får ni dock hålla till godo med följande tidsdokument!

 Tommy klinkar på sitt piano under "Home sweet home". Ni ser honom långt där bak i den suddiga fjärran. Som tur är så finns det annat att titta på...

På den tiden hade jag alltid dille på att köpa poster, turnébok och halsduk på alla de spelningar jag såg. Turnéboken ligger tyvärr nerpackad så den har jag ingen bild på. Postern är en riktigt stor baddare som jag givetvis glömde att ta måtten på när jag fotograferade den. Gissningsvis ca 100 x 150 cm. Komplett med datumlapp och allting. I och för sig står det på affischen att de spelade i Lund den 25:e februari, så vad jag skulle sätta den där för har jag faktiskt ingen aning om. 

Märkligt nog så köpte jag nästan aldrig någon turnétröja. Jag minns inte varför, men pengar spelade nog in i bilden och poster, bok och halsduk gick alltid före. 

Lite oflyt får man säga, för hade jag köpt en turnétröja i stället på alla konserter på 80-talet och sålt dem idag så hade jag nästan kunnat dra mig tillbaka och levt gott på slantarna. Jaja, det är ingen att sitta här och gräma sig och vara bitter.

Det har man hela ålderdomen på sig att göra!

Sweden Rock Festival 2015 - lördag 6 juni.

På lördagen körde jag hemifrån strax efter tio på förmiddagen. Resan till Sweden Rock tar lite drygt en timme och med tanke på att jag då skulle vara vid insläppet redan vid 11:30 och hur fint allt flutit på dagen innan så skulle jag ha god tid på mig innan Portrait började spela kl 12:15. 

Det lät bra i teorin, men verkligheten blev en helt annan.

Det började bra. Jag hade tur med trafiken och allt flöt på utan problem och jag var på plats vid insläppet ca tjugo minuter tidigare än vad jag hade räknat med, strax efter klockan 11. Nu var det bara det att kön till insläppet var den längsta jag någonsin sett under mina år på festivalen. I stort sett hela knalleområdet var kö-område! Poliser stod och dirigerade folket som vällde dit, men till ingen nytta, för det var precis lika tjockt med folk dit de dirigerade oss. Torsdagsköerna var ingenting jämfört med detta och jag insåg ganska snabbt att även om det var ca en timme kvar till Portrait skulle gå på scen så riskerade jag att missa en stor del av spelningen.

Jag tycker nästan att sångaren Per ser lite orolig ut. Ta det lugnt. Du är bland vänner!

Det tog ca en timme och en kvart att komma in och det är inte ok. Det är långt ifrån att vara ok på en "premium festival" som Sweden Rock. Någonstans vid en halvtimme går min smärtgräns för vad som kan vara förståeligt att behöva köa, men att mer än fördubbla den tiden är bara...dåligt. Det är det enda ordet jag kan komma på. Dåligt.

Det enda negativa på en annars helt lysande organisatoriskt och logistiskt genomförd festival.

Nåväl, efter strulet med köandet så kom jag fram till det stora Rockklassikertältet där Portrait redan spelat i ca en kvart. Tyvärr hann jag bara se två låtar innan konserten fick avbrytas i förtid på grund av den lite lätt omskriva "ölburksincidenten". 

Portrait i en av de två hela låtar jag hann se med bandet.

Problem vid insläppet och gitarristen till höger är orsakerna till att det inte blev fler låtar än så...

Det var en av gitarristerna (David, längst till höger på bilden just här ovanför) som kände sig givmild och skulle dela med sig av sitt överflöd av öl och därför bestämde han sig för att kasta ut en ölburk till publiken. Tyvärr tog han i för mycket och ölburken flög och flög och flög genom luften innan den slutligen bestämde sig för att landa rakt på mixerbordet och explodera och spruta öl överallt.

Såja. Oron i blicken är borta och Per är sig själv igen. Det var väl bra.

Ytterligare en låt kunde spelas, den eminenta "Our roads must never cross" innan spelningen fick avbrytas i förtid och mixerbordet skruvas isär och rengöras. Ett snöpligt slut på en i övrigt mycket bra konsert.

Jag måste dock erkänna att jag är fruktansvärt imponerad av kastet!

Efter denna lite sorgsna och för tidiga sorti så lallade jag runt på området och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gick till ståndet där de delade ut gratis exemplar av tidningen "Pondus", men hur jag än har försökt att uppskatta den de senaste kvällarna så hittar jag inget roligt alls med den faktiskt. Ett under att den fortfarande kan ges ut!

Den vanligtvis så naturligen frontmannen Jocke Berg kändes ganska stel och fantasilös.

En liten stund senare så skulle Hardcore Superstar spela på festivalscenen och de har varit något av ett favoritband ända sedan jag såg dem som förband till Motörhead på KB i Malmö 1999 (tror jag) och dagen efter ringde till Ginza och beställde deras debut-CD och mitt kärleksförhållande till bandet har hållit i sig genom åren.

Efter det har jag sett dem ytterligare tre gånger och jag har aldrig blivit besviken. 

Tyvärr var det dags att bli det nu. 

Hela bandet rockar loss i..i..i..tja, nån låt.

Med tanke på att bandet bara hade en timme på sig, att de har massor av högkvalitativa, energiska och medryckande låtar och att sångaren Jocke Berg är en frontfigur av rang, så lyfter spelningen aldrig riktigt. "Visa händerna", "klappa händerna" och "ni vet vad jag vill se" var i stort sett det enda han körde med konserten igenom, vilket blir ganska tröttsamt och enahanda. Det hade inte skadat att lägga till några andra repliker, eller för den delen ta bort/dra ner på några av de redan överrepresenterade. 

"Jag måste försöka komma på något annat att säga än bara "klappa händerna" och "visa händerna".

Jag vet inte om det berodde på avsaknaden av flera av mina favoritlåtar, i första hand "Someone special", det faktum att de spelade i mitt på dagen  i stekande sol eller nyss nämnda släta intryck av Jocke, men något var det som gjorde att jag inte alls gick igång på spelningen. 

De flesta som såg dem verkar dock tycka att det var en riktig kanonspelning, så vad vet väl jag?

Efter Hardcore Superstar gick jag och satte mig i det stora tältet för att få lite välbehövlig skugga. Kombinationen av att ha suttit uppe länge på natten och att gått upp (relativt) tidigt på morgonen började kännas nu. Så fort jag satte mig ner så höll jag på att somna. En skön känsla förvisso, men det var inte bekvämt att sitta vid bordet och sova så jag beslutade mig för att gå och lägga mig och vila i gräset vid backen borta vid ingången.

Riot V - vilken extremt positiv överraskning!

Det var då jag hörde det!

Vad då?

Ljudet av hela festivalens mest positiva överraskning!

Varenda låt som spelades lät riktigt bra!

Borta från Rock Stage hade Riot V spelat i ca en kvart och det lät riktigt bra så i stället för att gå och ta en tupplur så styrde jag stegen mot Riot V. Det ångrade jag definitivt inte. Vilka låtar! Vilket ös! Vilken sångare! Vilka riff! Vilka solon!

Varje solo satt som en fläskläpp och levererades med känsla och finess.

Jag är inte speciellt bekant med bandets material sedan tidigare, men här stod jag och hytte med näven och headbangade lite diskret i varje låt! 

Anders Modd och Simon Johansson från Wolf stod en bit bort och diggade i den sorgligt fåhövdade publiken. Ja, för att vara på festivalens näst största scen så vill jag nog hävda att uppslutningen var riktigt dålig.

Den nye sångaren lät riktigt, riktigt bra!

Men jag är den siste som ska klaga egentligen! Jag var på väg mot en efterlängtad sömnstund i gräset och hade inte heller den minsta tanke på att se bandet. Som tur är styrdes jag på rätt väg och fick se en timme av oförfalskad heavy metal när den är som bäst! Tack som van, Riot V!

Det enda negativa jag har att säga om Riot är att jag är förbannad på mig själv för att jag missade den första kvarten!

Jag fick även lära mig att Riot numera heter Riot V eftersom den nuvarande sångaren tydligen är deras femte i ordningen vilket jag inte hade en aning om tidigare. Den ende medlemmen jag kände till sedan tidigare var den för tre år sedan bortgångne gitarristen Mark Reale och han hyllades av både bandet och publiken i slutet av spelningen. Vackert!

Stort tack till Riot V. Hoppas på ett återseende inom kort!

Nåväl, efter Riot V så var det bara en kvart kvar till det att min störste barndomsidol - Ace Frehley - skulle gå på scen. Jag har sett honom ihop med det återförenade Kiss 1996, 1997 och 1999 samt solo 2008 och 2009, men detta var förmodligen den mest harmoniska upplagan av honom som jag sett. I alla fall gav han sken av att trivas alldeles förträffligt. 

Ace verkade trivas både på scenen och med sig själv.

Han skämtade inför låten "Snowblind" ("this is a song I wrote about cocaine") och efter "Cold gin sa han att "I wrote that song on the subway in New York city over 40 years ago. What happened? *skratt* What happened?".

Eller som när han kört sitt klassiska solo med den rykande gitarren: "40 years later and I´m still smokin´".

Varje liten lustighet följdes av Aces klassiska och smått legendariska skratt. Troligen väldigt inövat och synnerligen ospontant, men det var ändå kul att höra.

Den rykande gitarren - ett klassiskt Ace-attribut!

Konserten då? Helt ok. Han gav oss några självklara Ace-klassiker från Kiss-eran i form av "Rip it out", "Cold gin", "Rocket ride", Shock me" och "New York groove". Att han dessutom dammat av den underbara "Strange ways" gör att man blir nästan tårögd!

Några oväntade låtar som "Love gun" och "Deuce" framfördes också och jag menar "oväntade" i den meningen att Ace inte skrivit dem och egentligen inte har något med dem att göra. Kanske en liten hämnd för att Kiss spelar hans "Shock me"? Eller så tycker han bara att de är kul och bra låtar att spela. Jag kan bara hålla med!

"New York fucking city" står det på tröjan. Men ojdå, så tuff man kan vara!

Nåja, det får vara hur det vill med det, men bra lät det i alla fall. Vi fick även en del låtar från hans senaste platta "Space invader", en från "Trouble walkin´", men i övrigt var det tunnsått med Frehley-låtar efter Kiss. Den enda jag minns på rak arm som spelades från första "Frehley´s Comet" var bagatellen "Breakout". Jag gillade den inte då och jag gillar den inte nu.

Ordet "klassisk" blir lätt uttjatat när man pratar om Ace, men här är han i alla fall i en av sina mest klassiska poser!

Det är snudd på tjänstefel att framförallt "Rock Soldiers" inte spelades. I mitt tycke hade även "Into the night" och "Words are not enough" gärna fått ta plats i setet.

På det hela taget var det dock en bra konsert och det var kul att återigen få se min gamle idol. Inte bara spela utan även på fullt allvar verka trivas med sig själv och sitt liv. Sånt blir jag glad av att se!

Riktigt bra! Tack för i år!

Efter detta var Sweden Rock Festival 2015 över för min del. Klockan var knappt 17:30 och jag ville verkligen se Judas Priest också. Tyvärr gjorde min trötthet sig återigen påmind och det fanns ingenting, ABSOLUT INGENTING, som jag ville se fram tills dess att Judas Priest skulle börja fem timmar senare. Fem timmar att bara gå omkring är en ganska lång tid så jag tog beslutet att helt sonika köra hem i förtid. 

När rapporterna började komma om hur bra Judas Priest tydligen hade varit så ångrade jag mig, men som min kloka gamla mormor alltid brukade säga: "Det är så dags att pissa till kvälls när halva natten har gått"!

Avslutningsvis måste jag bara säga att Sweden Rock Festival ännu en gång har visat sig vara den i särklass bäst organiserade festivalen. Det enda jag kan klaga på är insläppet vid huvudentrén som jag upplevde strulade ovanligt mycket i år, men i övrigt flöt allt på utan problem. 

Bara en sådan sak som att ha rikligt med riktiga toaletter på flera ställen på områden och som dessutom hålls rena och fräscha. Eller den enkla tillgången till dricksvatten. Ljudet på scenerna upplevde jag i år som mycket bättre och att förlägga Rockklassikerscenen i ett stort tält var mycket bra! Även det stora tältet med bänkar där man kan sitta i skuggan och ta igen sig är verkligen uppskattat.

Väl mött på festivalen 2016!

Betyg på de band jag såg (nästan) hela spelningar med:

Hardcore Superstar: 2/5
Riot V: 4/5
Ace Frehley: 3,5/5

Sweden Rock Festival 2015 - fredag 5 juni.

Efter den dryga bilfärden till och från Linköping på onsdagen och den sena avslutningen med Ghost på Sweden Rock på torsdagen så kände jag mig lite sliten på fredagen. Därför tog jag det noga övervägda beslutet att hoppa över piratmetallarna i Alestorm - som spelade redan 14:30 och som jag egentligen verkligen ville se - för att istället köra till festivalen ganska sent på fredagen. Favoriterna i Wolf blev i stället det band som jag bestämde mig för att se först denna dag.

De skulle börja 18:45 och med gårdagens strul vid insläppet i färskt minne gav jag mig själv knappt två timmars säkerhetsutrymme och var på plats vid insläppet redan vid fem-tiden på eftermiddagen. Inget strul alls den här gången utan det var i stort sett bara att knalla rakt in. Perfekt!

Förväntningarna stiger. Snart. Snart...

Dock ställde det ju till lite oreda i huvudet eftersom jag inte hade räknat med att ha nästan två timmars "ledighet" att slå ihjäl. Blackberry Smoke borde jag egentligen gilla, men på något sätt rinner deras musik av mig som vatten på en sillgrissla. Inget som fastnar. 

Ett annat alternativ var Dokken, men eftersom jag aldrig egentligen gillat det bandet så var det inget realistiskt alternativ och jag förstår heller inte varför jag tog upp det här.

JAAAAA!!! Äntligen står Wolf på scenen och lyckan är total!

Med ca en timme kvar innan Wolf skulle gå på så gick jag bort till 4Sound-scenen där de skulle spela. Det var redan en del folk på plats, men inte alls lika mycket som inför Ghost kvällen innan så jag fick en bra plats ända framme vid staketet. Den stiliga backdropen var på plats och emellanåt kom sångaren, gitarristen och grundaren, Niklas Stålvind, ut på scen för att kolla någon grej men utan att något jubel alls bröt ut. Märkligt. Ställer man sig i kö i vid en scen en hel timme innan ett så relativt litet band som Wolf ska spela, då utgår jag ifrån att man har koll på vilka medlemmarna är och då bör folket jubla när någon av medlemmarna visar sig. 

Men å andra sidan, jag jublade inte själv heller så det kanske inte är så märkligt ändå?

Bättre liveband får man leta länge efter. Fullt ös från början till slut!

Nåväl, en timme senare hade det samlats betydligt mer folk och jublet bröt äntligen ut när bandet gick ut på scen och körde igång med samma två låtar som inleder deras senaste skiva; nämligen "Overture in C shark" och "Shark attack". Det spelades låtar från alla bandets skivor, utom debuten, och det gjordes på ett mycket bra sätt. Samspelt och övertygande. 

Basisten Anders "Tornado" Modd - alltid lika glad!

Dagen efter såg jag honom och Simon "Demon" Johansson stå och digga till Riot V. 

Givetvis vågade jag inte gå fram och tacka för den utmärkta showen .

Efter ett tag kastade Niklas ut sin tröja till publiken och både gitarristen Simon och basisten Anders, vilken som vanligt var ett enda stort leende spelningen igenom, bytte ideligen platser med varandra, intog klassiska poser och visade rent allmänt att de verkligen trivdes. Även den för dagen renrakade trummisen Richard är svår att undgå när han attackerar sina trummor med sådan furiositet.
Finns det ett sådant ord? Jaja, ni förstår vad jag menar.

Anders tar sin traditionsenliga promenad ute bland publiken. Eller i detta fallet framför densamma.

En timme är givetvis på tok för kort tid för Wolf, men man får  vara nöjd med det lilla. Timmen gick alldeles för fort och efter vad som kändes som ett ynkligt ögonblick så var konserten slut. Jag lyckades fånga en ölkylare som kastades ut, låt vara att det var många som kastades ut, men ändå. Jag fångade en! Jag fångade en!

JA! Det finns en gud trots allt! Jag fångade en ölkylare som Wolf kastade ut!

Efter den sista låten så upplyste Niklas om att de som ville kunde stanna kvar för att få plektrum eller trumpinnar eller ta bilder, men jag gick och köpte en Coca-Cola istället. 

Demon och Viper träffar fans efter spelningen.

Jag uppskattar givetvis att de tar sig tid att träffa sina fans och ge bort saker, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till scenen i "Jurassic Park" där de försöker lura fram T-Rex genom att locka med en fastbunden get. 

"T-Rex vill inte bli matad. Han vill jaga sitt byte", säger Sam Neills rollkaraktär och ungefär så känner jag också. Att bara få ett plektrum eller en trumpinne är inte alls lika spännande som att fånga den under konserten. Då känns det mycket mer äkta på något sätt.
Men som sagt, det är ju bara jag. En uppskattad gest hursomhelst. Konserten? Högsta betyg givetvis!

Efter denna fantastiska spelning svalkade jag mig som sagt med en kall och fin Coca-Cola, livets själva mening. Backyard Babies lirade på Rock Stage, men de lider av samma åkomma som de tidigare nämnda Blackberry Smoke: jag borde gilla deras raka och röjiga rock, men av någon anledning är jag helt likgiltig inför deras musik.

De hade dock en stor publik vid sin spelning så det märktes att de var uppskattade. Kul för dem, även om jag personligen inte bryr mig.

Jag hånade på förhand Mad Max, ett band som jag aldrig gett någon ordentlig chans på grund av deras - i mitt tycke - usla bandnamn. Jag måste dock tillstå att i Rockklassikertältet gjorde de definitivt inte bort sig. Det lät riktigt bra!

Mötley Crüe har ju aviserat att de ska avsluta sin karriär i Los Angeles på nyårsafton för att sedan aldrig mer spela tillsammans. Eller åtminstone inte turnera ihop mer som band.

En liten kul detalj i sammanhanget var att Sweden Rock Magazine tryckte sitt senaste nummer med fyra olika omslag - ett för varje medlem. Ja, fem olika omslag eftersom vi prenumeranter fick ytterligare en variant. Men fyra olika omslag gick alltså ut till butikerna. Man kunde beställa de fyra omslagen direkt från tidningen för 200 kr inklusive frakt och givetvis ville jag ha dem allihop, men tänkte samtidigt att det inte är någon brådska.

Det var dumt tänkt.

Prenumerationsupplagan av Sweden Rock Magazine.

Tidningarna sålde snabbt slut hos Sweden Rock Magazine så jag blev utan! Nu inleddes en förtvivlad och desperat jakt på en tidning vars innehåll jag redan hade och där det enda som skiljde var omslaget. Ett av omslagen hittade jag i min hemstad, ett annan i grannstaden och ett tredje i ytterligare en annan stad. 

Om jag körde runt i dessa städer enkom för att leta efter tidningar med andra omslag än de jag hade? Nej, givetvis inte. Det..öhh..vore ju..tecken..på..öhh..galenskap.

De här numren som såldes i butikerna var alla identiska, förutom omslagen då förstås.

En härlig känsla när alla äntligen var i hamn.

Det sista omslaget verkade undfly mig och jag började så smått misströsta och leta efter broar att hoppa ifrån eller tåg att kasta mig framför. Men så, på väg till Ghostkonserten i Linköping, så stannade jag vid en mack längs E4:an och där, mellan Hemmets Veckotidning och Lektyr ungefär, uppenbarade sig det sista omslaget och en stor frid sänkte sig över sinnet.

Nåväl, där kom jag ifrån ämnet en aning bara för att skryta om att jag kört land och rike runt för att jaga fyra tidningar vars innehåll jag som prenumerant redan läst och där jag fick betala 79 kr st + bensinkostnad för något som jag kunnat få för 200 kr om jag varit lite snabbare och beställt direkt från tidningen själv. 

Vad lär vi oss då av detta? Tja, ingenting förmodligen.

Vince och Tommy. Vince låter inte som förr, men Tommy är fortfarande en riktigt bra trummis. 

Lite märkligt att recensenterna hackar på honom faktiskt.

Nu till själva spelningen med Mötley Crüe som sågades totalt av Aftonbladets recensent Marcus Larsson, vilken gav konserten ett minustecken och spydde galla och hade en allmänt ironisk ton som jag inte gillar när det gäller recensioner i "riktiga tidningar" som Aftonbladet och Expressen. På en del andra ställen har det visats klipp på "Dr. Feelgood", där Vinces mikrofon la av och bandet hade teknikstrul och hamnade helt i otakt, och sen hänvisats till att det var så det lät konserten igenom. Givetvis var det inte det.

Det verkar som att det var mer än jag som tog bilder...

Jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Verkligen inte. Dock tycker jag inte heller att det var den totala flopp som man kan få för sig att det var när man läser recensionerna. Det är som om folk vill överträffa varandra i att såga på coolast sätt och använda en massa häftiga omskrivningar i stället för att berätta hur det verkligen var.

Stackars Tommy att sitta och jobba i den där varma ringen av eld och ingenting att titta på!

"Anarchy in the UK" har en del gnäll över, men det var en låt som verkligen fick med sig publiken och på vilket sätt kan det vara fel? Klassiker som "Looks that kill" och "Shout at the devil" lät väl ok, men inte mer, medan det exempelvis i en annan cover - "Smokin´ in the boys room" - tände till rejält igen. 

Avslutande "Home sweet home" lät helt ok. Tommy vid klaviaturen.

"Wild side", "Girls girls girls" och "Kickstart my heart" tycker jag att de klarade ganska bra. Återigen, inte mästerligt, men utan att skämmas i alla fall. Avslutande "Home sweet home" var kvällens höjdarlåt, tillsammans med det massiva användandet av pyro. Det är förstås inget bra betyg åt ett band när elden och bomberna är det man minns bäst, men tyvärr är det nog så den här gången.

Om ett halvår så lämnar Mötley Crüe oss för alltid.

Går man på en konsert med Mötley Crüe 2015 och förväntar sig att de ska låta som 1984 så blir man besviken. Men vem förväntar sig det egentligen?

Alla som är någorlunda intresserade av bandet vet att de inte längre låter som de en gång gjorde, så det bör inte komma som någon överraskning.

Hejdå, Mötley Crüe!

Som sagt, jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Ganska långt därifrån faktiskt, men den var heller inte så genomusel som folk vill göra gällande. För mig är en konsert så mycket mer än bara hur bandet låter på scen. Det är inramningen, publikresponsen, effekterna och allt annat sammantaget som speglar sig i betyget.

Vill man ha perfektion så är det bästa alternativet att stanna hemma och lyssna på skivorna.

HEJ DÅ, SA JAG!!!

Avslutningsvis tycker jag att det är ganska lågt, till och med för att vara Aftonbladet, att skriva en recension på det sättet som Marcus Larsson gjorde, där det enda målet tycks vara att göra sig lustig och plocka hem billiga poäng.

Definiera "hipster".

Det som stör mig allra mest är dock att jag känner att jag sitter och blir smått upprörd av vad Marcus Larsson skriver. Det är ju samma hippa och creddiga Marcus Larsson som tog upp en fjärdedel av en sida i Aftonbladets bilaga "Hårdrock!" med bara sitt namn och en bild av sig själv klädd i en cool Mötley Crüe-tröja, komplett med pentagram och "Shout at the devil"-text och allt!

Jag borde veta bättre än att reta mig på sådana.

Betyg på de hela konserterna jag såg:

Wolf: 5/5
Mötley Crüe: 2/5

Fortsättning följer...

Sweden Rock Festival, torsdag 4 juni 2015

Så var det återigen dags för den årliga trippen till Norje strax utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag hade köpt biljett för tre dagar - torsdag till lördag - och festivalen lockade i år med många av mina absoluta favoriter på speschemat, där Ghost och Wolf stack ut lite extra.

Eftersom jag var lite sliten efter onsdagen, då jag suttit bakom ratten i sammanlagt lite drygt 70 mil efter att ha kört till Linköping tur och retur för att se Ghosts smygpremiär i sin hemstad, så hade jag planerat att se Slash som första artist vid 16-tiden.
Det började dock inte speciellt bra med massiv kö vid insläppet och när vi stått i en halvtimme utan att ha rört oss en meter så beslutade vi oss för att helt enkelt gå en runda bland knallarna och vänta på att köerna skulle minska. Det gjorde de så småningom och när vi väl kom in, ordentligt försenade, så tog jag givetvis den obligatoriska översiktsbilden.

Välkommen till Sweden Rock!

Vyn som möter en när man glider in genom portarna är lika mäktig varje år!

På 4Sound-scenen spelade just då Steve Grimmet´s Grim Reaper och även om jag snubblat över bandets skivor ända sedan mitten av 80-talet så har jag aldrig riktigt gett dem någon ordentlig chans eftersom jag alltid tyckt att sångaren haft något obehagligt motbjudande över sig. Men det ska sägas att tonen för festivalen sattes här och nu när "See you in hell" presenterade och revs av. Fruktansvärt bra. Till och med så bra att jag känner att jag vill bjuda på en musikvideo med låten i fråga. I bakgrunden hördes tonerna av Guns n´ Roses-klassikern "Sweet child o´ mine" med Slash på stora Festival-scenen, men jag klamrade mig fast vid Grim Reaper eftersom det var på gränsen till en uppenbarelse hur bra det lät!

Steve Grimmet´s Grim Reaper var en av festivalens största positiva överraskningar!

Efter ett par låtar så tänkte jag att det ju trots allt var Slash jag ursprungligen hade kommit hit vid den här tiden för att se och då skulle jag banne mig göra det också. Givetvis var det en stor publik så det gick ju inte att få några bra bilder på medlemmarna på det avståndet, men logon såg i alla fall cool ut!
Avslutande "Paradise city" brändes av, men den där riktiga känslan infann sig tyvärr aldrig.

Smiley med typisk Slash-hatt. Mer behövs inte för att jag ska tycka det ser coolt ut.

Slash på ett par hundra meters avstånd. Känslan nådde inte riktigt ända fram.

Efter att ha bekantat mig lite med området en stund genom att bara ströva omkring utan mål och mening så fick jag plötsligt höra några välbekanta toner - ledmotivet ur "Terminator"-filmerna. Jag har alltid ansett och ibland även publikt högljutt hävdat att just detta ledmotiv genom sin tyngd och ödesmättade stämning gjort sig perfekt som intromusik till en rockshow. Jag rös när jag hörde det! Om jag räknat rätt i spelschemat så var det den australiensiska gruppen Airborne som använde sig av denna ystra sång och av det jag hörde från min sittplats i det skuggande tältet så gjorde de inte alls bort sig. Jag gick ut och såg de sista tjugo minuterna och det var riktigt bra. Fart och spelglädje är en vinnande kombination.

Efter detta så var det ca en halvtimme innan jag skulle se min första hela konsert på årets festival, nämligen med Landskronabandet Royal Ruckus som skulle spela på NEMIS-scenen i Rockklassikertältet. Jag var lite orolig för deras skull när jag vankade av och an i väntan på att klockan skulle bli 19:20 och bandet skulle gå på scen. Tältet var ju stort och bandet ganska okänt. Tänk om det bara skulle vara jag och några enstaka entusiaster där?

Ett stort och ödsligt tält strax innan Royal Ruckus började spela.

Är det inte självaste Stig-Helmer Olsson som extraknäcker som säkerhetsvakt?

Oscar Erikcsson (gitarr), Martin Larsen (trummor) Guernica Mancini (sång) och Linus Sörensen (bas). Hoppas jag fick det rätt...

Det visade sig dock att mina farhågor var ogrundade, ty när bandet gick igång och allt eftersom så fylldes det på med folk. Det var trevligt att se och det var roligt för bandet som upprepade gånger upplyste om vilken bra publik vi var och jag tror faktiskt att det kom från hjärtat varje gång. Det var inte som när de stora världsbanden hasplar ur sig inövade smörsmickrande standardfloskler som att "you are best and loudest and craziest audience yet". Det lät verkligen genuint och efter konserten var det 20-30 personer som stannade kvar och pratade med bandet, köpte lite prylar, tog bilder och så vidare. Kul! Till och med jag, som vanligtvis inte brukar hålla mig framme vid sådana tillfällen, smög försiktigt fram och fick ett kort och bad till och med om autografer vilket jag givetvis fick!

Signerat kort med länk till ny låt!

Djup koncentarion i solot.

Royal Ruckus stod för en stabil insats.

Näst på tur stod Hammerfall på Rock Stage och trots att jag gillat bandet ända sedan jag köpte deras andra platta "Legacy of kings" 1998 så var detta faktiskt bara tredje gången jag såg dem. Jag blev definitivt inte besviken, utan snarare imponerad över hur bra de låter live. Speciellt Joakim Cans, som jag i ärlighetens namn haft lite svårt för på platta, låter betydligt starkare live. Oscar Dronjak plockade fram sin "hammar-gitarr" i ett par nummer och både Pontus (gitarr) och Fredrik (bas) headbangade friskt konserten igenom. 

Oscar med sin "Hector´s Hammer"-gitarr!

Inte ett öga var torrt. Eller, det vet jag inte förresten. Men inte ett hårstrå var stilla i alla fall.

Den nye trummisen, som jag tyvärr inte minns namnet på och dessutom är för lat för googla fram, skötte sig även han exemplariskt. Jag saknade förvisso låtar som "Riders of the storm" och "Patient zero" vilka med fördel hade kunnat spelas i stället för bagateller som "Bang your head" och "Live life loud". Förmodligen ger de spelade låtarna mer publikrespons eftersom de är simplare, men jag tycker ändå att de borde lyftas ur setet.
Detta är dock petitesser och på det hela taget var det en mycket trevlig tillställning!

Hammerfall gjorde bra ifrån sig.

Joakim och Oscar - enda kvarvarande originalmedlemmarna.

Efter Hammerfall hade slutat var det två timmar och en kvart innan Ghost skulle spela på samma scen och jag kostade på mig en knapp timmes vila i det stora tältet. Def Leppard körde sitt greatest hits-set och det var klassiker på klassiker som östes upp ur deras djupa kista med låtskatter. Det lät riktigt bra och ett tag övervägde jag att gå och titta på dem en stund, men kom till sans och styrde istället stegen bort mot scenen där Ghost skulle börja spela om 90 minuter. Det var redan folk längst fram, men jag kom i andra raden och det fylldes snabbt på med folk bakom. Efter en timme så var det så trångt att man inte kunde röra armarna, men vad gör väl det när det mäktiga Ghost ska till att gå på scen bara en halvtimme senare?

Den förväntansfulla publiken blev större och större. Eller i alla fall fler och fler.

En mäktig backdrop!

Och så, på nästan exakt utsatt tid, började det välbekanta introt att ljuda och efter någon minut kom de fem namnlösa gastarna in på scenen med sina nya ansiktsskydd och nya dräkter. I början kändes det konstigt att se gastarna utan sina långa kappor men efter ett tag tänkte man inte på det. Rent estetiskt tycker jag att de nya dräkterna är helt i samma klass som de gamla svarta rockarna.

Till skillnad mot den på tok för rökiga lokalen i Linköping kvällen innan gick det här alldeles utmärkt att faktiskt se vad som hände på scen.

Sedär! En namnlös gast minsann. I nya kläder och med ny mask. Vackert!

Ghost gjorde ingen besviken med sin nya show och nya låtar.

Konserten inleddes med den instrumentala pärlan "Genesis" och i slutet av låten skred så den nya påven ut på scen till ett öronbedövande jubel. Papa Emeritus III - enligt egen utsago tre månader yngre än sin bror Papa Emeritus II - talade långsamt och endast på engelska med kraftig brytning.
"I´m feeling cold in my heart, but warm in other places. Do you fell warm in other places? Well, you kids, don´t forget to wear rubbers".

Allt ljus föll på den nya Papa Emeritus III denna afton.

En bild där alla medlemmarna syns. Jag är lite stolt över den faktiskt.

I stort sett samtliga låtar från debuten spelades, ja, det var faktiskt samtliga utom den instrumentala "Deus culpa" och vi bjöds dessutom på inte mindre än fyra låtar från den kommande plattan "Meliora" som ska släppas den 21 augusti. Däremot verkar det som att bandet tröttnat på låtarna från "Infestissumam" för det var bara "Year zero" och "Monstrance clock" som spelades från den skivan.

Här vill jag bara skjuta in att alla de fyra nya låtarna från den kommande plattan lät riktigt, RIKTIGT bra. Det kommer att bli extremt spännande att äntligen få lyssna på den så småningom. 

Papa Emeritus III njuter av stunden. Kul för honom!

Stora delar av publiken, jag själv inkluderad, skrek förgäves efter låten som jag anser vara en bandets allra bästa, nämligen "Ghuleh/Zombie queen".
"Ghuleh, Ghuleh, Ghuleh", skrev publiken.
"You are wrong, our name is Ghost" svarade Papa och ledde oss istället in på den, i mitt tycke, ganska tråkiga covern "If you have ghosts".

Va! Har gastarna ben precis som oss andra? Det såg mer spöklikt ut med kapporna eftersom det gav illusionen av att de nästan "svävade" fram över scenen. 

Det måste vara svårt att hitta nya sångare som alla har samma albinofel på ena ögat!

Efter detta avslutades tillställningen som brukligt är med "Monstrance clock" komplett med mäktig allsång och sen var det över. Bara sådär. Efter att ha sett fram emot spelningarna i Linköping och på Sweden Rock så var nu båda spelningarna bakom mig och en märklig tomhet infann sig. Dock var det med ett stort leende och inre tillfredsställelse som jag gick mot bilen för att köra hem. Dagen efter väntade Wolf och även om jag vet att de är riktigt bra så visste jag också att de skulle få kämpa för att nå upp till Ghosts klass.

Betyg på banden jag såg hela spelningar med:

Royal Ruckus: 3,5/5
Hammerfall: 3,5/5
Ghost: 5/5

Fortsättning följer...