Skivmässan i Solna.

Så var det återigen dags för den årliga trippen till Solna och skivmässan i Solnahallen. Fjärde året i rad för min egen del på septembermässan, men för första gången endast som besökare och inte säljare. En vän till mig hade bokat två bord så jag åkte med honom och efter att tillbringat hela fredagen i en bil på E4:an, följt av helvetiska köer i Stockholm med vägarbete och de obligatoriska felkörningarna så nådde vi äntligen vårt hotell. Efter en snabbdusch inleddes jakten på något att äta och vi hittade en pizzeria alldeles bakom hotellet som serverade de största pizzor jag sett! Mätta och belåtna försvann vi in på våra hotellrum och rätt vad det var så ringde min polare från sitt rum och lät stressad. "Vågar man verkligen ha skivorna i bilen? Tänk om det blir inbrott?". Till saken hör att vi fått parkering av hotellet i ett parkeringshus med lås och övervakning + att han backat in skåpbilen ända upp mot väggen så att dörrarna var omöjliga att öppna. Efter ett tag lugnade han sig och jag slappade lite framför TVn innan sömnen tog över.

Efter en stadig hotellfrukost bar det iväg mot mässan redan lite över sju på morgonen. Många säljare var redan på plats och höll på att ställa i ordning sina bord, medan andra körde fram och tillbaka med sina backar och lådor. Snäll som jag är så hjälpte jag min polare att komma tillrätta med sina backar innan jag försvann ut på jakt. Att komma in på mässan nästan tre timmar före officiell öppning har sina fördelar!

"Sveriges största skivmässa", säger en del, medan andra hävdar att sommarmässan i Hova, vilken jag personligen aldrig besökt, är större. Det får vara hur det vill med den saken, ty storleken har ju ingen betydelse utan det som räknas är hur många fynd man kan göra. Det här året blev det en del sådana faktiskt. Många säljare hade för omväxlings skull riktigt bra priser på sina plattor vilket resulterade i en glädjande tunn plånbok hos undertecknad!

Bland annat hade en tjej ett bord där hon sålde ut arvet efter sin far som ägt en skivaffär. Där fanns en del fynd att göra och själv handlade jag ett exemplar av Iron Maidens svåra dubbel-LP "The X-factor" i klar vinyl med poster. Hon hade fyra ex till, men även till fyndpriset 900 kr (som senare höjdes till en tusing jämnt) så nöjde jag mig där. Dock handlade jag mer av henne, som t ex bildskivorna "Thunderstruck" med AC/DC och "Animal" live med W.A.S.P. för 50 kr/st.

En säljare inledde med att 50 % på sina priser och fördelen med att komma in på mässan redan vid halv åtta, till skillnad mot ordinarie öppningstid 10:00, kommer här till sin största nytta. I lugn och ro kunde jag stå och plocka russinen ur den stora kakan. Förutom ett gäng vanliga LPs som alltid är välkomna i min vinylback, så kom jag över en massa gamla vinylbootlegs med bland annat Scorpions, Bon Jovi, Yngwie Malmsteen och Queenrÿche.

Några av fynden på mässan.

 



När mässan väl öppnade för allmänheten så var jag i stort sett redo att åka hem, men då återstod det sex timmar av planlöst irrande. Några få strandhugg som resulterade i köp, men de stora fyndens tid var över. Dock återkom en viss fyndchans ju närmare klockan 16:00 dagen led. Många som tidigare endast haft ordinarie priser satte nu upp skyltar med 50 %, så en viss jakt inleddes åter, men utan några direkta fynd.

Efter att ha hjälpt min polare att lasta ut så väntade återigen en sju timmar lång bilresa hemåt igen. Den här gången hade vi som sagt bokat varsitt hotellrum och det kom till nytta nu på hemfärden med relativt pigga sinnen som följd.

Första gången vi körde till Solna-mässan höll det på att sluta i ond bråd död, då vi körde dit på natten, sålde hela dagen och sen körde hem nästa kväll/natt. Flera gånger satt vi och somnade i bilen båda två och vaknade av smattrandet som blir när man kör över räfflorna i vägens ytterkant. Trötta som vi var så bara skrattade vi åt det och fortsatte köra. Det upprepades flera gånger och vi har i efterhand blivit ganska skrämda av det så nuförtiden är det alltid hotell som gäller!

 

 På det hela taget en mycket bra mässa för min del. Det var glädjande att se att det förhållandevis få säljare som kör det vanliga "kränga-massproducerade-tyska-bootlegs" eller de optimistiskt prissatta "sälja-Iron-Maiden-plattor-för 150 kr-styck". Visst fanns det en del sådana, men de var färre än vanligt. Gott om utrymme i gångarna var också mycket positivt, ja, nästan så att jag tyckte synd om säljarna som verkligen satt trångt mellan borden.

Tråkigt nog så verkar andelen säljare som säljer skivor i olika genrer och skick huller om buller i sina backar bara bli fler och fler. "Alla skivor 20 kr/st", "30 kr/st eller fyra för hundra" och liknande skyltar syntes överallt. Jag blir lika förbluffad varje gång över hur många som orkar stå där och bläddra i back efter back med skit i hopp att hitta något litet guldkorn.

Jag hoppas att den trenden avtar, men hyser inget större hopp därom.
Men så länge de övriga säljaren håller samma kvalitet som de gjorde här så har egentligen inget att invända.

Royal Ruckus - nya favoriter!

Efter att ha stiftat bekantskap med bandet för första gången för några veckor sedan, så var det igår dags igen. På Kulturnatten i Lund så spelade Royal Ruckus på Mårtenstorget klockan 19, och även om det var ganska tunt med folk precis framför scenen, så stod det desto fler lite längre bak och avvaktade. Jag var en av dessa, ty man vill ju inte utmärka sig och stå helt själv och headbanga och pumpa med näven i luften och bära sig åt. Helt nykter till på köpet! Nej, då försvinner jag hellre in i folkmassans anonymitet och diggar i lönndom. Tråkigt för bandet och tråkigt för mig, javisst, men det är priset man får betala för att framstå som normal i en dylik situation.

Bandet ska ha en stor eloge för att de gav järnet, det ringa publikröjandet till trots.

 

Sångerskan med ett av de coolaste namnen jag hört - Guernica Mancini - har en skön rockröst och en härlig skånsk dialekt när hon sköter mellansnacket. Möjligen en lite blyg framtoning för att vara en fullfjädrad frontkvinna riktigt än, men hon har helt klart åldern till sin fördel. Hon är redan nu riktigt bra!

På gitarr har vi Oscar Ericsson som häver ur sig riff på riff. En klassisk rockgitarrist som gillar de klassiska poserna och som trivs på scen. Sånt uppskattas alltid.

På bas och trummor har vi den synnerligen kompetenta rytmsektionen bestående av Linus Sorensen och Martin Larsen. De tunga basslingorna ligger hela tiden som en tjock matta som de övriga instrumenten vilar tryggt i och det stabila trumliret sitter även det som en fläskläpp.

Royal Ruckus må vara ett nytt band med unga medlemmar, men de har egentligen redan allt som krävs för att lyckas. Bra låtar, mycket kompetenta medlemmar, välrepade och stabila framträdanden och en arbetsmoral som är imponerande.

 

Första gången jag såg dem, på Helldorado i Eslöv, hade de ytterligare två konserter samma dag framför sig och igår hade de redan gjort en spelning i Helsingborg innan de kom till Lund. Starkt jobbat!

 

Förra gången jag skrev om Royal Ruckus så jämförde jag dem lite lätt med Spiders, men den största likheten är egentligen line-upen. Den gemensamma nämnaren för båda banden är hårdrock, 70-talshårdrock för att vara mer exakt. Men där Spiders sneglar mer åt skränig garagerock á la sent 60-tal så balanserar Royal Ruckus hela tiden på gränsen mellan hårdrock och tung blues. Båda banden representerar sina respektive genrer på ett mycket bra sätt.

 

Avslutningsvis måste jag nämna att jag på ett rent personligt plan också mår bättre efter gårdagens spelning. Dels fick jag tillfälle att köpa en T-shirt av bandet, vilket jag alltid gillar att göra. Även om jag aldrig hittar någon som passar så vill jag gärna gynna bandet om jag tyckt att de varit bra. Så att de känner att det de gör uppskattas. När jag köpt T-shirten så hejdade gitarristen mig och gav mig två klistermärken också. Ett vitt och ett svart! Ett svart! Ni som läste förra inlägget minns kanske att jag grämde mig över att jag missade just det svarta. Så tack, Royal Ruckus! För musiken, klistermärket och sinnesfriden!

 

Kvällsläsningen räddad!

Här går man och är orolig i flera dagar. "Har brevbäraren lagt mina tidningar i fel låda?". "Har de kommit bort i postgången?". "Uppgav jag fel adress?". "Var blir mina tidningar av?".
Otålig och förväntansfull likt ett barn som väntar på julafton har jag den senaste veckan öppnat min brevlåda - bara för att upptäcka att där icke låg något av intresse.
Det gick till och med så långt att mina farhågor om felleverans eller bortkomna tidningar, i mitt sinne, omvandlades från just farhågor till ren sanning. En viss ilska började gro i djupet av denna annars så fredliga lekamen. Och så, just när jag glömt bort att jag väntar på något - så ligger båda de små paketen (eller stora kuverten, beroende på hur man ser på det) i min brevlåda på samma dag!
Lyckan är härmed fullkomlig och kvällsläsningen för flera kvällar är räddad!

Iron Fist har jag nämnt tidigare, men kolla vilka snygga omslag. Speciellt King Diamond/Mercyful Fate-omslaget är knäckande vackert!

Kiss svenska fan-klubb KAS (Kiss Army Sweden) ger ut ett av de snyggaste fanzinen alla kategorier. Tre-fyra gånger om året dimper "Destroyer" ner i brevlådan. 52 sidor på svenska och samtliga i färg! Här hittar man allt från intervjuer med nuvarande och tidigare medlemmar, djuplodande genomgångar av specifika turnéer, recensioner av böcker, skivor, konserter, informativa artiklar om sällsynta skivor, tidningar och andra samlarföremål och givetvis en massa annat Kiss-relaterat. Kort sagt är denna tidning ett måste för den med minsta intresse av Kiss.

Kolla in KAS hemsida och gå med du också!

Helldorado Rockfest!

I Eslöv arrangerades förra året den första upplagan av Helldorado Rockfest. Då var det en öppen tillställning med fri entré med en enda scen, medan det i år kostade 200 - 295 kr beroende på när och var man köpte sin biljett. Med tanke på att denna endagsfestival i år lockat till sig band som Sister Sin, Warner Drive och Fatal Smile och dessutom dubblat antalet scener till två, så tycker jag fortfarande att det är ett mycket skäligt pris för en hel dags rock!

Det första bandet jag såg var det för mig totalt okända Royal Ruckus. Det enda jag hade hört med bandet tidigare var det klipp som fanns länkat på Helldorados bandsida och jag gillade det tillräckligt mycket för att masa mig iväg och se dem redan vid middagstid.

Royal Ruckus

 



Jag är lite osäker på om de kommer från Lund eller Landskrona, men oavsett vilket så imponerade de stort på mig med sin raka och enkla rock som är omöjlig att inte gilla. Vi har hört det förr, men så länge det är bra och görs med själ och hjärta, så har jag inga invändningar.

Bandet hade lagt ut klistermärken framme vid scenen som man kunde ta om man ville. Jag tog ett vitt, men såg att det även fanns en svart variant. Samlaren i mig grämer sig över att jag inte tog ett sådant också!

De har tyvärr inte släppt någon fysisk skiva än, men på Soundcloud och en del andra ställen kan man lyssna på deras 4-spårs EP, lite kryptiskt döpt till "27". På facebook svarade bandet dock att de har material till en hel platta och att de förhoppningsvis kan spela in under höst och vinter och siktar på ett möjligt släpp innan året är slut. Lite väl optimistiskt kanske, men jag håller tummarna!

Royal Ruckus igen

 

Det vore lätt att avfärda dem som en fantasilös Spiders-klon, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Royal Ruckus har helt klart tillräckligt starka låtar för att stå stadigt på egna ben och kapacitet att gå långt, även om de i ärlighetens namn har en del kvar att bevisa innan jag är helt såld. Deras resa har dock börjat väldigt lovande.

Som en liten notis kan tilläggas att detta var bandets första spelning för dagen. Ja, för dagen. De skulle iväg och till två andra ställen och spela två konserter till. Tre spelningar på tre platser inom tolv timmar - imponerande! Jag antar att det är det som kallas "paying their dues".

"Helldorados bästa konsert i år" tänkte jag efter deras halvtimmes speltid och det var nästan jag fick rätt. Inte illa av ett band som jag trettio minuter tidigare inte hört mer än ett youtube-klipp med!

Royal Ruckus  för tredje gången

 



Nästa band jag såg var det sleaziga Dust Bowl Junkies. De lät helt ok, även om sångaren lät lite väl tunn emellanåt. Dock hade han scennärvaro och utstrålning och gav verkligen järnet, så det jämnar väl i stort sett ut sig. "Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna" brukar det ju heta. På något sätt ändå en spelning som hamnar i mittfacket, d v s inte jättebra, men heller egentligen inte dåligt på något sätt. Ett plus till samtliga medlemmar för att de gav allt för den fåhövdade publiken i solskenet. Proffsigt!

Dust Bowl Junkies

 

Efter detta körde jag hem för att äta en sen frukost och vila lite. Band som Trauma Machine och Imminence hade jag inget behov av att se, men däremot grämer jag mig lite över att ha missat Takla Makan. Det kommer väl fler chanser hoppas jag.

Warner Drive

 

Nästa band jag såg blev istället Warner Drive som jag inför festivalen heller aldrig hade hört talas om. Med sin poppiga trallpunksmetal (typ) så lät de väldigt intressanta i de klipp jag lyssnat på i förväg. Live hade de en stark utstrålning och det syntes att de trivdes på scen. Möjligen hjälpte även det faktum till att detta var deras sista spelning på deras 5-6 veckor långa Europaturné att tända till lite extra. Oavsett vilket så lät det bra, utom möjligen första låten där jag tyckte det lät som att både instrument och medlemmar var ostämda.

Warner Drive

 

Sångaren hade ett lättsamt, okonstlat och äkta sätt att sköta publiken på. Sådant lyser igenom. Att de dessutom kunde ståta med festivalens snyggaste gitarrist är ju bara en bonus som vi tackar för. Jaja, jag vet. Mansgris. Sexistisk. "Vad har hennes utseende med saken att göra?". Jaja, förlåt då...
Men ett bra band var det i alla fall.

En st. söt gitarrist i Warner Drive

 



Efter sista låten upplyste sångaren om att de skulle stå och sälja sina skiva strax och jag tänkte att jag skulle köpa den och få den signerad. "Jag kan gå och strötitta lite på L. A. Collection medan jag väntar", tänkte jag för mig själv och vandrade iväg mot den lilla scenen på dansrotundan. Bandet hade redan börjat spela när jag steg in på golvet och jag måste säga att jag blev golvad direkt!

Festivalens bästa spelning - L. A. Collection

 



Det jag lyssnat på i förväg via youtube lät som en billig andrahandskopia av AC/DC, men live! Helvete vilket tryck. Tänk ett ungt och hungrigt Iron Maiden med stänk av Motörhead så är du betydligt närmare sanningen. Även nu, efter att jag lyssnat på de låtar som de släppt ut via Reverbnation, kan jag inte förstå hur de kunde låta som de lät live. Det är som att de är två olika band; ett som lirar trött och oinspirerad AC/DC-rock i studion och ett som lirar stenhård heavy metal á la tidigt 80-tal live!

Detta var utan tvekan festivalens bästa konsert och redan under den halva första låten som jag såg så beslöt jag mig där och då för att skippa Warner Drive och att eventuellt få deras autografer på skivan. Jag brydde mig inte ens om deras skiva skulle vara kvar till försäljning. L. A. Collection gick före allt och jag ångrar mig inte sekund!

L. A. Collection

 

Efter L. A. Collections spelning så smög jag ner till merchandise-bordet, men då var Warner Drive, som jag anat, borta. Deras skiva var dock kvar så den köpte jag. Detta blev mitt enda skivköp på hela festivalen, vilket är ett betyg så gott som något åt Warner Drive.

En billig festival. CD med Warner Drive: 100 kr, klistermärke med Royal Ruckus: gratis

 

Swärdh var ett band som inte alls imponerade på mig så efter en låt gick jag och satte mig på en bänk och halvslumrade. Riot Horse såg jag och de lät helt ok, men behållningen var de tre små barnen på max 10 år, som stod längst fram under hela konserten och headbangade som veteraner. Publiken tittade nog nästan mer på dem än på bandet!

Riot Horse

 



Sista bandet för min del blev Sister Sin, som jag för övrigt såg live första gången för nästan tio år sen, när de var förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2004. Jag gillade dem redan då, även om jag blev ganska besviken på deras debutplatta "Switchblade serenades" när den dök upp 2008. Deras senaste platta "Now and forever" (2012) är dock en höjdare och jag var riktigt glad när de inledde med min favoritlåt från plattan "End of the line".

Liv Jagrell i Sister Sin visar vem som bestämmer

 



Fullt ös med Sister Sin

 



Rockar hårt trots strulande ljud

 



Tyvärr gjorde gitarrstrul (knappt något ljud) att de inledande två-tre låtarna inte lät bra, men sen tog det sig och på det hela taget levererade bandet en mycket bra spelning.

En klassisk metal-pose

 

Efter detta var det meningen att jag skulle se det gamla 80-talsbandet Syron Vanes, men kylan gjorde att jag skakade i min tunna T-shirt så jag begav mig hemåt istället. Det svider att ha varit så nära och ändå missa dem. Attans också!

På det hela taget var det en mycket väl genomförd festival. Bortsett från ljudstrulet med Sister Sin-gitarren så var det inget alls att anmärka på. Tiderna hölls, insläppet flöt på. Jag är lite kluven till Helldorado-maskoten som gick runt och försökte få igång publiken genom att hoppa, gå närmare scenen, headbanga o s v.

Hello sunshine!

 



Å ena sidan så behövdes han då det var ganska dött och dessutom glest framför scenerna, men å andra sidan blir det lite väl mycket buskis över det hela. Fast å tredje sidan så kunde jag inte låta bli att småle en aning när jag såg honom, så jag vet inte.

Satan vad det rockar

 



Tyvärr var publiktillströmningen framför scenerna, speciellt den större av de båda - utomhusscenen - under all kritik. Till skillnad från förra året hade festivalen detta år utskänkningstillstånd, men dessvärre resulterade detta i att folk mer eller mindre struntade i banden och koncentrerade sig på öl. Jag vill inte låta bitter...MEN...varför i hela helvete går man på en festival för att sitta och prata och dricka öl?
Dricka öl och lyssna på musik kan man göra precis vilken annan dag som helst, men på festival borde det vara självklart att det är spelningen som är det primära.

Inget folk framför scenen, men desto fler i baren.

 



Om det blir en fortsättning nästa år, vilket jag hoppas, så vore det önskvärt, precis som någon föreslog på festivalens facebooksida, att placera mat-och dryckesplatserna på ett ställe där man inte ser scenen.

Till nästa år, om det som sagt blir en fortsättning, så hoppas jag på band som Slingblade, Spiders, Skogen Brinner, Screamer eller Martin Praahl´s Skelter Wheel. Samtliga borde ligga inom ramarna både för Helldorados budget och inriktning.
Det vore mumma för undertecknad och då blir jag lika glad som den här hornbeprydde herren!