ALPHA TIGER - Beneath The Surface
Tyska Alpha Tiger släppte sin debutplatta 2011 och den hade någon slags smittande entusiasm som jag inte kunde värja mig emot. En ganska tafflig produktion och svag sång, men ändå med starka låtar. Det räckte inte ända till en topp 10-placering det året, men det var nära. Den här skivan fortsätter i samma stil, med skillnaden att den är bättre producerad. Möjligen är låtarna överlag en aning svagare, utan att för den sakens skull vara dåliga. Det är inte samma flyt och glädje i låtarna och de sätter sig inte på samma sätt. Dessutom är sångaren tyvärr fortfarande alldeles för svag för att det ska kunna bli något stort av det här.
Nu har jag försvisso bara lyssnat på skivan ett par gånger och större mirakel har ju inträffat än att en platta växt sig stark över tid, men det är tveksamt om det blir så i det här fallet. Ett snyggt intro - fantasifullt döpt till just "Intro" - inleder plattan och övergår i "The Alliance" som är en av plattans bättre låtar. Tredje låten på plattan är även den som de valt som förstasingel, eller förstavideo som är det vanliga idag. Bortsett från ett snyggt gitarrsolo är det ett mysterium att de valt just denna låten då den på intet sätt ger något bestående intryck.
Betydligt bättre är då det följande titelspåret, som jag nog tycker är plattans bästa låt. Även följande "Along the rising sun" håller måttet, även om låtordningen på dubbelvinylens baksida ger mig huvudvärk. Helt omkastad låtordning! Dåligt av ett så pass stort bolag som Century Media att göra ett sådant misstag.
Överlag håller skivan godkänd klass, men den är ändå ett litet nerköp jämfört med debuten. Ett snäpp bara, men ändå. Dessutom gillade jag den första upplagan med den begränsade brunspräckliga vinylen + signerat idolkort + utvikbart omslag + kod för att ladda ner skivan i .mp3-format.
Det som drar ner betyget, precis som på debuten, är sången som blir ganska enerverande efter ett tag. Musikaliskt klarar sig gruppen bra och med en starkare sångare hade gruppen blivit klart mycket mer intressant. Potentialen finns där. Än.
6/10
********************************************************************************
ENFORCER - Death By Fire
Tredje plattan från svenska Enforcer är i mitt tycke den i särklass starkaste. Jag har på tidigare plattor tyckt att sången (återigen sången) varit alldeles för svag, ja nästintill irriterande, men på den här plattan har det härnt något! Fortfarande en ljus stämma förstås, men den låter inte alls lika bräcklig längre. Detta, i kombination med en fortsatt hög klass på låtarna, gör "Death by fire" till en riktig vinnare! De fyra första låtarna är klockrena käftsmällar allihop. Ok, den första låten är ett lugnt pianointro, men ett mycket bra sådant, men sen kommer käftsmällarna på rad. De har ett driv och någon slags förmåga att sätta sig direkt, vilket är gemensamt för i stort sett hela plattan. Speed metal och NHOBHM i en vacker symbios.
Jag har redan nämnt de fyra första låtarna, men hade egentligen kunnat nämna allihop. Från inledande "Death rides tonight", vidare till videon och den låt som släppted redan förra året, "Mesmerized by fire", den starkt Tokyo Blade-doftande "Take me out of this nightmare" och instrumentala "Crystal suite" hade inte skämts för sig på Iron Maidens debut. Avslutande "Satan" är även den briljant i all sin avskalade och okonstlade enkelhet.
Jag har lyssnat på skivan ett antal gånger och fortfarande inte tröttnat. Tvärtom så växer plattan fortfarande. Ett mycket gott tecken.
8,5/10
WITCHGRAVE - Witchgrave
Debutplattan från svenska Witchgrave är en synnerligen stark sådan. Riffen avlöser varandra i en till synes aldrig sinande ström. Återigen är det sången som är det svaga kortet, då jag har synnerligen svårt för growlande, även om detta inte på långa vägar är "death metal-growl", utan snarare som nymornad Lemmy eller något. Det är dock tillräckligt för att jag ska störa mig på det.
Låtarnas kvalitet kan man dock inte störa sig på. Det är riffbaserad, rak rock/hårdrock som vi serveras i ett högt tempo utan krusiduller eller omvägar. Har man bara tagit sig förbi det där med rösten, vilket man faktiskt gör efter ett tag, så växer plattan fram till en riktigt bra fullängdsdebut som ger mersmak!
7/10
********************************************************************************
SCREAMER - Phoenix
Ljungbybandet är tillbaka med uppföljaren till 2011 års "Adrenaline distractions". I likhet med ovan nämnda Alpha Tiger hamnade även Screamer utanför det årets topp-10, men det var på gränsen om de skulle vara med eller inte. Till slut hamnade de utanför, men debutan gav helt klart mersmak. Och nu har alltså uppföljaren "Phoenix" kommit och den fortsätter i precis samma spår, vilket i detta fallet bara är bra.
De av er som läst tidigare inlägg vet att jag varit svag för bandet länge och jag har bland annat hyllat deras liveframträdanden som lyser igenom av spelglädje och en känsla av att verkligen trivas på scen. Den känslan lyckas de även få med sig in i studion och man blir glad av att höra deras musik. Den är på intet sätt originell, men görs med en sådan kärlek att det är omöjligt att inte svepas med om man gillar 80-talsmetal.
8/10
********************************************************************************
