Jag föll för gruppen direkt när jag såg dem live första gången, vilket var på Muskelrock 2012. Veckan efter såg jag dem på Sweden Rock Festival och de var snudd på lika bra där! Senare samma år släppte bandet sin debutplatta och hade jag haft en skivaffär i närheten och tyckt om att röra på mig så hade jag troligen sprungit benen av mig för att köpa den direkt när den släpptes. Nu har jag inte någon skivaffär i närheten och ej heller gillar jag att röra på mig, så jag beställde i stället skivan i lugn och ro från Ginza eller nåt och fick den bekvämt levererad hem i brevlådan.
Year Of The Goat
Förväntningarna på skivan efter de makalösa spelningarna var skyhöga - men infriades tyvärr inte riktigt den gången. Låtarna fanns där, ingen som helst tvekan om den saken, men det var något som saknades. Det lät för lamt och för tamt. Det var för lite riv och klös i låtarna.
2013 såg jag återigen bandet live och återigen lät det riktigt, riktigt bra! Det låter helt enkelt tyngre och rakare live på något sätt. Det är i och för sig inget unikt för Year Of The Goat utan stämmer väl på de flesta hårdrocksband, men i just det här fallet var det extra påtagligt.
Förra året släppte bandet en EP med titeln "The key and the gate" och den blev jag inte förtjust i alls faktiskt. Faktum är att jag så smått började att misströsta och förlika mig med tanken på att bandet på skiva var ett annat - och tråkigare - band än på scen.
The Unspeakable CD: signerad och numrerad bandversion med
sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 200 exemplar.
Sen hörde jag nya "The unspeakable" och höll på att smälla av!
Vilka låtar! Vilka melodier och harmonier!
Det låter förvisso fortfarande väldigt välpolerat, men det är ändå tillräckligt stor skillnad i ljudet för att göra skivan betydligt roligare att lyssna på än debuten. Nu pratar jag alltså enbart om ljudet, för som sagt - låtarna på debuten var det som sagt inget fel på.
Att inleda en skiva med en låt på nästan tretton minuter gör bara ett band som tror på sin produkt, och det är precis vad Year Of The Goat gör när de drar igång med makalösa "All he has read". Thomas Sabbathis mjuka stämma ledsagar oss genom låtens många olika skiftningar och när låten är slut har jag svårt att tro att det verkligen gått tretton minuter. Det är få låtar som klarar av att hålla intresset hos lyssnaren uppe under så pass lång tid, men här är det inga problem.
Resten av låtarna på plattan är mer normallånga på runt fyra-fem minuter, även om avslutande "Riders of vultures" sticker iväg till sju och en halv.
Det jag fastnar för genomgående på hela skivan är, förutom nämnda sång, det härliga gitarrspelet. Det har ett mjukt anslag och inte det vanliga heavy metal-riffandet á la Accept till exempel. Dessutom är gitarrsolona precis så långa och välspelade och melodiösa att man aldrig hinner tröttna utan man lämnas hela tiden med att önska mer. Ett knep som bland annat Ghost är ypperliga på att utföra.
The Unspeakable dubbel-LP: splatter-vinyl, signerad och numrerad bandversion
med sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 300 exemplar.
Det är förresten svårt att komma undan jämförelsen med just Ghost. Båda banden har, åtminstone vid en första anblick, en snarlik filosofisk åskådning och båda banden är extremt melodiösa med en sångare som står i bjärt kontrast med budskapet i texterna eller den mentala ljudbild man skapar i fantasin när man ser bandet utan att ha hört dem tidigare.
Det finns många höjdpunkter på plattan, men några som sticker ut lite extra är refrängen till "Black sunlight", outro-mässandet i "Riders of vultures" och gitarriffet efter drygt halva "The sermon" som vi bara hör där. Varken förr eller senare i låten. Bara just där under kanske 15-20 sekunder. Riktigt bra!
Finns det något som är dåligt då? Nej, inte direkt faktiskt. Det finns ju alltid saker som kan bli bättre, men därmed inte sagt att det är dåligt. Det är dessutom svårt att sätta fingret på exakt vad det skulle vara. Varje låt på plattan har något som är riktigt bra: ett riff, en övergång, en refräng, ett trumbeat eller vad det nu kan vara. Utan tvekan en av årets bästa plattor hittills!
Går vi utanför själva musiken för att leta fel så måste jag dock säga att texthäftet är ganska svårläst. Jag uppskattar förvisso den personliga touchen med handskrivna texter, men jag får verkligen kämpa för att kunna läsa texterna.
Riktigt coolt också att man kunde (och i skrivande stund fortfarande kan) beställa en egen version direkt från bandet antingen i form av en dubbel-LP i splatter vinyl gjord i 300 exemplar och endast tillgänglig via bandet, som dessutom signerat och numrerat skivorna. Förutom den exklusiva utgåvan av vinylen så får man även ett svart plastkort av kreditkortsstorlek med guldtryck och ett eget nummer, samt ett äkthetsbevis som är förseglat med bandets sigill. Jag älskar det!
Även CD-versionen kommer med samma kort och äkthetsbevis och signerad av bandet på insidan.
Jag har inte velat öppna något av mina äkthetsbevis, men som jag förstått det så ska man kunna registrera sig online och på sätt kunna hamna på bandets gästlistor när de spelar, få rabatter och specialerbjudanden bland annat.
Man borde nog öppna och använda ett av dem...
The Unspeakable. Napalm Records exklusiva utgåvor:
Dubbel-LP i guldvinyl och stort ryggmärke. 100 exemplar.
CD i sex-sidig digipack och tygmärke. 200 exemplar.
Jag köpte givetvis även plattan via Napalm Records och då fick man förutom den i 100 exemplar begränsade guldvinylen även ett stort, runt tygmärke. Enda klagomålet jag har på detta är att ryggmärket borde ha legat med i förseglingen och inte bara följa med löst som nu är fallet.
Även med CD-utgåvan medföljde ett runt tygmärke i första upplagan när man beställde från bolaget direkt.
Under tiden det tagit att skriva det här har skivan hunnit starta om och det gör mig inget alls. Jag har spelat den många gånger de senaste veckorna utan att tröttna och det lär jag inte göra den här lyssningen heller. Ut och köp!
8,5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar