Spiders i Malmö - igen!

Med kort varsel blev Spiders bokade till Moriska Paviljongen för andra gången på ett halvår och det är ju alltid ett välkommet avbrott i vardagen att skåda detta band! Trots minimalt med reklam för spelningen - helt logiskt till följd av det korta varslet - så var det betydligt större publik denna gången än senast de spelade här i oktober förra året. Kanske för att gruppen blivit mer känd, men troligen mest för att det förra gången var en krock med Danko Jones som spelade på KB samtidigt. Oavsett orsak så var det i alla fall kul och positivt att se mer folk vid konserten. Det förtjänar Spiders!

Spelningen inleddes med en helt ny låt som hade ett skönt trumintro och som var en riktig rökare. Efter ytterligare fyra-fem låtar kom en ny låt till som var av det lite lugnare slaget, men båda låtarna var mycket bra.
Även om det inte finns något stort utrymme att röra sig på så får ändå bandmedlemmarna ut maximalt av den mycket lilla scenen. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles varvar sin starka sång med maracas, tamburin och munspel, medan maken John spottar ur sig det ena ursinniga riffet efter det andra på sin gitarr.

Det är helt naturligt att sångerskan och gitarristen får det mesta av rampljuset, men basisten Matteo pumpar på med basen och är en mycket viktig del av framträdandet med sin inlevelse och passion och bakom trummorna sitter som vanligt taktfaste Ricard och lyfter sällan blicken från sina trummor. Innan konserten, just när han satt sig vid trummorna, så kom det fram en kille till scenkanten och ville ta en bild på honom vid trummorna. Det gick han med på, men när fotografen sen bad honom låtsasspela eller posera för en bild, så blev det nobben! Haha, vilken skön lirare! Han spelar gärna och han spelar bra, men hoppar gärna över eventuellt ståhej runt omkring. Bra, Ricard! Integritet!

 

Spelningen var mycket bra, precis som alltid, ja faktum är att den var så bra och gick så fort att jag inte ens kom ihåg att ta några bilder förrän Ann-Sofie sa att "nu kommer vår sista låt". Då fick jag äntligen upp kameran, men tyvärr strulade den. Två bilder med bra skärpa blev det, men dessvärre med smuts på linsen, och övriga bilder blev helt suddiga. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men något var det uppenbarligen. Här är de dock, håll till godo!

Tyvärr hade de gömt undan sitt merchandise-bord, alternativt så hade de inget med sig, vilket var synd då jag gärna köpt en T-shirt och något annat smått och gott.
Till sist; tack till Spiders för en superb spelning och till Ode To Joy-klubben som plockar hit band som detta!

Iron Fist - bästa hårdrockstidningen just nu!

Den relativt nya engelska hårdrockstidningen Iron Fist har tagit metalvärlden med storm. Åtminstone hoppas jag att den gjort det, för den är värd att bli framgångsrik. Långa och välskrivna artiklar och reportage om allt från doom till death, med tyngdpunkt på de lite mer obskyra banden som inte ges något större utrymme i trötta tidningsgiganter som Classic Rock eller Sweden Rock Magazine. Båda tidningarna håller väl i och för sig måttet än så länge, men när pigga uppstickare som Iron Fist dyker upp så inser man hur mycket bättre det kan vara.
Som framgår av omslagen ovan så är det inte bara små, okända band som figurerar i tidningen, utan även stora, redan etablerade band ägnas stort utrymme.
Omslagen är i mina ögon ren konst och sällan har utsidan av en tidning så väl speglat innehållet.

Tyvärr ligger lösnummerpriset här i Sverige på saftiga 109 kronor, vilket kan tyckas lite väl mycket för en tidning. Ni kan alltid köpa lösnummer direkt från Iron Fist för ca 75 kronor inklusive porto och det är ju ett helt ok pris.
Seså, spring nu fort till tidningshandlaren och köp eller gå till Iron Fist-shoppen och köp gamla nummer eller teckna en prenumeration!

GHOST - Infestissumam.

Så kom den då äntligen. Skivan som jag längtat efter ända sedan jag hörde "Opus eponymous" för första gången. Skivan som fått mig att bli halvt om halvt schizofren. Å ena sidan ville jag verkligen höra den, men å andra sidan så bävade jag för att den inte skulle hålla. För hur skulle den kunna göra det? Hur skulle den kunna stå pall för trycket, inte bara från en smått legendarisk debutplatta, utan även från uppdämda och orealistiska förväntningar som byggts upp under två och ett halvt år?

Låt mig här och nu klargöra att den klarar det galant!

Uppbyggnaden har varit smått genialisk och det började redan inför spelningen i Linköping i december förra året. En mystisk klocka och några levande ljus dök plötsligt upp på Ghosts hemsida. Minns ni nedräkningen? För varje ljus som tändes så fick man höra ett nytt instrument och när alla ljusen brann hade vi den första singeln "Secular haze".

På själva konserten skedde även det så snyggt iscensatta "påvebytet" och vi fick för första gången höra "Secular haze" live och publiken, som givetvis hade koll på låten från hemsidan, var med på noterna.
Någon månad senare släpptes låtlistan och ytterligare några veckor efter så fick vi se omslaget. Några nya låtar smögs också ut, bland annat den nya singeln "Year zero", popdängan "Body and blood" och den mäktiga "Ghuleh/Zombie Queen", vilket ytterligare ökade intresset. Väldigt smart och när den nya skivan äntligen släpptes så var vi nog många som kastade oss över den, låste in oss i ett mörkt rum och grät av lycka!

"Infestissumam", som skivan heter, är dessutom en introlåt som är betydligt mer explosiv än det mer sövande vi hörde på förra skivan. En kyrkokör inleder lite mjukt innan låten drar igång på fullt allvar. En perfekt öppningslåt både på skivan och på kommande konserter. Låten övergår direkt i "Per aspera ad inferi" som i sin riffuppbyggnad faktiskt påminner lite om tillrättalagd "pop-thrash". Även här är det mäktiga körer som gäller i refrängen, som egentligen är ganska tjatig men som man på något sätt ändå köper rakt av.

Näst på tur är nämnda "Secular haze" och när denna låt släpptes som första singel så blev jag både orolig, skeptisk och ganska övertygad om att den nya plattan skulle bli en besvikelse. Låten har dock växt på senare tid och den passar perfekt in på skivan måste jag säga. Med sitt märkliga riff och udda takt så är detta den låt som sticker ut mest på plattan, möjligen tillsammans med "Ghuleh/Zombie queen", som vi kommer till strax.

Först kommer dock "Jigolo har megiddo" som har ett svängigt, nästan jazzigt intro. Amanda Jenssen hade varit stolt! En väldigt framstående bas lyfter låten ytterligare, men totalt sett tycker jag nog att detta är skivans svagaste låt. Jag vill inte skriva "sämsta" för det låter betydligt mer negativt än det är. Det är inte den här låten som är dålig, det är alla de andra som är bättre!

Direkt efter kommer skivans höjdpunkt - den suggestiva, förtrollande och underbara "Ghuleh/Zombie queen". Hur är det ens möjligt att en låt med en sådan titel kan tas på allvar? Låten börjar med ett stilla piano innan några lugna trummor, en mjuk keyboardslinga och den lika mjuka och skira rösten tar över. Ungefär halvvägs in byter låten karaktär och blir snabbare och mer direkt. Refrängen sitter där den ska och just det där med refränger som sätter sig har bandet gjort till en konstform! Låten ökar succesivt i tempo innan den avslutas i ett bombastiskt crescendo! Ett perfekt slut på en perfekt låt!

Skivans mest otacksamma låtplacering har utan tvekan den efterföljande "Year zero", för det är en otacksam uppgift att följa upp föregående stycke. Men är det någon låt som klarar det så är det just "Year zero" och detta är en låt som jag tycker borde ha släppts som första singel. Bara kombinationen att rabbla upp en massa olika namn på djävulen, för att sedan blanda det med en sådan sjukt riff- och refrängstark låt tyder på stort tänkande utanför boxen, som det brukar heta.

Efterföljande "Body and blood" är, sin nästan irriterande upprepning av refrängen till trots, ett mycket starkt kort. Vackert gitarrsolo, uppbackat med keyboard, ger en fyllig och mycket välbehaglig ljudmatta. Det skulle förvåna mycket om inte detta blir plattans tredje singel.

På "Idolatrine" får vi ett skumt intro som egentligen är det enda på skivan som jag inte gillar. De första 17 sekunderna har en trumtakt som jag helt enkelt inte förstår. Denna takt återkommer sen efter refrängerna senare i låten igen, dock i kortare form. Låten i övrigt fortsätter i samma spår som tidigare, refrängstarkt och vackert. Jag tycker att det finns vissa likheter i verserna till "Hon har blommor i sitt hår" med äcklige gamle Anders Glennmark, men som tur är så försvinner dessa likheter snabbt när refrängen kommer.

"Depth of Satan´s eyes" hade på förhand, i flera olika recensioner, framhållits som skivans svagaste spår, men det tycker jag inte alls stämmer. Tvärtom så har den ett starkt riff, en lysande refräng och rent allmänt en känsla som för tankarna till Metallicas "...and justice for all". Inte snabbheten då förstås, utan mer en allmän känsla jag får av riffet. Mycket bra!

Avslutande "Monstrance clock" är även den en favorit, både på skiva och live. I en intervju i Sweden Rock Magazine så berättas det en lite lustig anekdot som utspelade sig när bandet spelade in skivan i Nashville, mitt i USAs bibelbälte. När de skulle spela in kören frågade förstås killarna som skulle sjunga vilken text det var som skulle spelas in. Texen var "Come together, together as one. Come together, for Lucifer´s son", varpå en av dessa inhyrda körsångare började gråta och undrade varför man i hela fridens namn ville ha något sådant inspelat. Kören fick sen spelas in på annat ställe.

Även utan denna trevliga sido-historia är låten magnifik och som vanligt är det refrängen som lyser igenom. Denna gång med en vacker kyrkoorgel i bakgrunden som skänker en nästan religiös känsla till en redan stark låt. En given allsångsfavorit på kommande konserter!

Här slutar den vanliga skivan, men givetvis finns det olika utgåvor med diverse bonuslåtar och utgiven sedan tidigare var ju bandets version av ABBAs "I´m a marionette". Låten fanns som B-sida på "Secular haze"-singeln och Ghost gör en riktigt bra version av en riktigt halvbra låt. Kan man säga så? Dave Grohl från Foo Fighters gästar på trummor för övrigt och han och Ghost spelade även in covers på följande låtar: "Waiting for the night" (Depeche Mode), "If you have ghosts" (Roky Erickson" och "Crucified" (Army of Lovers). Det återstår att se när, var och om dessa låtar ges ut, men det troliga är ju att de gör det. Utom möjligen Depeche Mode-låten då, som de inte lär vara nöjda med.

När detta skrivs så har ytterligare en ny låt just läckt ut, nämligen "La mantra mori", som är en egen komposition och som bandet tydligen övervägde att ha på plattan på bekostnad av "Ghuleh/Zombie queen". Låten kommer att finnas på de "deluxe editions" som kommer inom några veckor, tillsammans med "I´m a marionette" för övrigt. Låten är inget speciellt egentligen, bara ett repetitivt mässande. Upprepande och om-ältande. Likt förbannat blir det på något märkligt sätt oemotståndligt när Ghost gör det. På något konstigt sätt så sitter man där och gungar i takt med den ganska enformiga och sövande musiken, ungefär som en trött gammal dansande kobra som fått gifttänderna utdragna.

En del har klagat på att plattan lider av samma "loudness war" som till exempel Metallicas "Death magnetic" led av, och detta ska främst vara märkbart i "Per aspera ad inferi". Som tur är så har jag en dålig stereo så jag har inte märkt något speciellt, men det är ju tråkigt om det är så.

Jag har medvetet dröjt lite med den här recensionen då jag ville att skivan skulle sjunka in innan jag gav den ett betyg. Initialt var mitt betyg en åtta, men efter att ha spelat den i stort sett nonstop under mer än en veckas tid så höjde jag betyget till tio! Det är extremt sällsynt att jag ger tior och det är färre än en handfull skivor som jag gett det betyget genom åren. Efter moget övervägande så har jag kommit fram till att inte heller denna skiva, hur bra jag än tycker att den är, når riktigt ändå upp.

För att en skiva ska kunna få tio poäng så måste allt vara topp och ingen låt får falla utanför ramen. På en tiopoängsskiva måste varje enskild låt också vara tiopoängare och det är de inte här tyvärr. Vi har "Jigolo har megiddo" som jag till exempel bara ger en åtta i betyg och vi har de skumma trumpartierna i "Idolatrine" som jag nämnt ovan.
En liten bidragande orsak är också att låtarna generellt sett är längre på "Infestissumam" än de är på "Opus eponymous", men på något sätt känns ändå låtarna från debuten mer "fulla". De innehåller mer variation på kortare tid. Den här nya skivan tycker jag innehåller för mycket upprepningar, refränger, som förvisso är sjukt bra, som tas om och om igen. Så var det inte på debuten. Åtminstone inte lika utstuderat.
Ingen kan dock ta ifrån Ghost att de klämt fram en skiva som både kan mäta sig med och på vissa sätt till och med överträffa den magiska debuten, bland annat rent produktionsmässigt.

"Infestissumam" betyder "det största hotet", men i ärlighetens namn tror jag inte att det finns något stort hot mot detta som årets skiva.

Betyg: 9/10