söndag 8 september 2019

Kiss och tidningen Poster - del 5

I augusti 2019 såg ännu ett set nyproducerade Postertidningar dagens ljus. Super-Poster, för att vara korrekt. Återigen är det fem tidningar med liknande innehåll, där omslaget är den största skillnaden. Ett med varje medlem och en gruppbild. Om innehållet skiljer sig åt vet jag inte då jag inte bläddrat i någon av tidningarna. Endast 50 set producerade den här gången, så ser ni dem så slå till, för de lär inte bli lättare att hitta med åren.


Omslagen härstammar från den klassiska "Chopper"-sessionen 1976.

måndag 5 augusti 2019

Världens mest sålda feltryck?

När Iron Maiden 1982 släppte "The number of the beast", hade de tack vare två starka skivor samt flitigt turnerande världen över under ett par års tid, vackert krattat manegen åt denna deras tredje skiva. 

1982 - 1997 gavs skivan ut med de här färgerna.

Plattan blev en stor succé världen över och räknas idag som ett av de riktigt klassiska heavy metalalbumen. 

Allt stämde. De hade en ny sångare som sopade mattan med de flesta andra. De hade en låtskrivare i basisten Steve Harris som spottade ur sig klassiker efter klassiker. Gitarrduon Dave Murray och Adrian Smith hade hittat ett vackert samspel. Trummisen Clive Burr imponerar stort och bandet har blivit varma i kläderna i samarbetet med producenten Martin Birch.

Färgerna följde med in i CD-åldern.


Utöver detta befann sig även omslagstecknaren Derek Riggs i ett kreativt rus. Allt han skapade blev snyggt! Eddie har aldrig varit snyggare - i brist på ett bättre ord - än vid den här tidpunkten.  I mitt tycke är omslaget till "The number of the beast" ett av bandets topp-3, vad gäller snygghet. 
Möjligen är jag nostalgiskt färgad då detta var den första skivan jag köpte med bandet när den var ny.


Vad vi inte visste då var att omslaget egentligen var ett feltryck och det skulle dröja 15 år innan vi fick se omslaget som det egentligen var menat att se ut.
Någon på ett tryckeri någonstans schabblade till det och vips så blev den grå-svarta bakgrunden i stället blå-svart.



Åren gick och skivan fortsatte att tryckas i nya upplagor världen över med samma felaktiga omslag och när CD-skivan slog igenom på bred front under andra halvan av 80-talet följde färgmissen med.
Miljontals skivor har sålts med detta felaktiga omslag. 


Återutgåvorna 1998 blev första gången som omslaget fick en bred spridning med de rätta färgerna.

Det var inte förrän 1997, när skivan återutgavs på vinyl som en del av skivbolaget EMI:s hundraårsfirande, som vi för första gången fick se omslaget som det var menat att se ut. 
Denna skiva är ganska svår att hitta, men året efter gav bandet ut samtliga skivor på remastrade CD och då var det riktiga omslaget med även där. 

Och nu har färgerna följt med in i vinyleran igen!

Under senare års vinylboom, när bandets skivor återutgivits på vinyl ett flertal gånger, har de rätta färgerna använts.


Även om jag idag kan tycka att det första, felaktiga omslaget är kul att ha, så måste jag ändå säga att det rätta omslaget är klart snyggare. 

Fast lite kul vore det om de återutgav skivan med det felaktiga omslaget...


Eddie har aldrig varit snyggare än just här, oavsett bakgrundsfärg!
Möjligen kan omslaget till "Killers" konkurrera. Och framförallt "Live after death"!
Även "Seventh son of a seventh son" är riktigt snyggt.
Nu när jag tänker efter så har nog Eddie ofta varit snyggare än just här...


torsdag 6 juni 2019

Ny Kissbok - Partners in crime.

Någon gång i december förra året började avsiktlig information läcka ut om en kommande bok om Kiss. Boken skulle inte komma förrän den 31 maj, så väntan blev olidligt lång och under tiden hann jag bygga upp stora förväntningar. Boken skulle nämligen inte vara en vanlig biografi om bandet utan den skulle ta upp specifika förehavanden bandet ägnat sig åt under sin långa karriär och nörda ner sig i dessa.

  KISS - Partners in crime
Vår livslånga jakt på sanningen 

Vad som hällde ytterligare bensin på den redan sprakande elden av förväntan (eller nåt) var att boken skulle skrivas av inga mindre än Alex Bergdahl och Carl Linnaeus, två välkända profiler i den svenska Kissvärlden.

Carl har redan skrivit den bästa biografin om Kiss ("Kiss - den osminkade sanningen") samt varit djupt involverad i skapandet av "Kiss Klassified - War stories from a Kiss Army general". Utöver detta har han träffat och intervjuat både bandet och folk runt omkring massor av gånger samt haft mängder av långa reportage och artiklar publicerade i Sveriges största hårdrockstidning - Sweden Rock Magazine.

En av hans bästa vänner heter Alex Bergdahl och han är om möjligt ännu mer initierad om bandet och dess förehavanden. Jag har med stort nöje följt honom under säkert femton år genom hans långa artiklar i Kiss Army Swedens medlemstidning "Destroyer", hans initierade och pålästa inlägg och svar på diverse musikforum, genom ett otal föreläsningar om Kiss på senare år samt givetvis hans hyllade podcast "Alex Roomservice", vilken jag följt sedan starten.

Det är alltså två väldigt kunniga och dedikerade herrar som slagit sina påsar ihop och kreerat denna bok. Både Carl och Alex behärskar skriftspråket till fullo och det är både lätt och roligt att ta till sig vad de skriver.

Jag gillar den fyndiga titeln "Partners in crime - vår livslånga jakt på sanningen" då dessa herrar verkligen är gamla vänner och verkligen har ägnat stora delar av sina liv åt att gräva upp sedan länge glömda sanningar om bandet.
Dessutom är omslaget något av det vackraste jag sett!

Boken går endast att köpa via Ginza eller direkt av författarna själva, så det är ingen idé att du letar efter den på adlibris, cdon eller någon annanstans.

(Eller inte...
Ty nu har jag blivit varse att så alls inte är fallet. Boken finns att köpa på de flesta ställen där böcker säljs. Jag fick för mig att jag läst att den bara skulle gå att köpa via Ginza så jag brydde mig inte om att kolla några andra återförsäljare.
Faktakoll är överskattat!
Vi vänder blad och går vidare...)

Boken är på drygt 320 sidor och på dessa blad hinner de två vännerna avhandla en massa ämnen.
De trevande första åren, genombrottet med "Alive!", soloplattorna, kalkonfilmen "Kiss meets the Phantom of the park", "Dynasty"-haveriet, "(Music from) The Elder"-turbulensen, det förvirrade 80-talet och mycket mer.

Om man förbokade boken via Ginza så fick man ett kort signerat av författarna 
samt en grym bild på en änny grymmare Gene!

Allt skrivs med ett fans underbart ohämmade kärlek och entusiasm i botten, men samtidigt med en vuxen persons kritiska, granskande och ifrågasättande öga. Resultatet blir väldigt underhållande och många gånger motsägelsefullt, men på ett bra sätt. "Vi gillar inte filmen men har sett den massor av gånger", typ.

Just kapitlet om filmen "Kiss meets the Phantom of the park" tycker jag är hela bokens största behållning. Speciellt de tre sidorna som ägnas åt filmens obegripliga story och förvirrande tidslinje fick mig att skratta högt flera gånger. Även texten som beskriver hur effekten som lagts på Genes röst egentligen ska få honom att låta demonisk, i själva verket gör att "han låter nervös och nästan gråtfärdig".

Helt underbart!

Det är just sådana små detaljer som genomsyrar hela boken. Saker som man känner igen när man läser dem, men som man kanske inte nödvändigtvis själv hade reflekterat över.

Om jag får komma med några egna inlägg om filmen - vilken egentligen hade kunnat ägnats ett helt eget inlägg här på bloggen - så gillar jag scenen där Melissa åker hiss ner till Abners labb. 
"Du har just åkt 90 meter på 2,8 sekunder", skryter Abner. 
Det märkliga är dock att den tid det tar medan hissen är bild - under vilken tid den rör sig max två meter - tar betydligt längre tid än de påstådda 2,8 sekunderna!

Dessutom måste jag säga att jag är lite förbryllad över meningen med Abners snurrande kontrollbord. I nästan samtliga klipp där Abner sitter vid sitt kontrollbord så slutar det med att han trycker på en knapp så att han snurrar ett halvt varv innan han reser sig och går därifrån. 
Det märkliga är dock att allting på kontrollbordet - knappar, skärmar, spakar, allt - snurrar med honom. Efter att han snurrat har han alltså fortfarande samma skärmar, knappar och spakar framför sig på exakt samma ställe som innan han började snurra. Han måste därefter vrida sin stol manuellt för att kunna lämna kontrollbordet.
Troligen tycker han bara att det är kul att snurra, helt enkelt.

Men nu tappar jag tråden om boken.

Carl och Alex hade ett releaseparty för boken på Folk å Rock i Malmö den 31 maj.
Givetvis passade jag på att få den signerad.
De höll även ett mycket underhållande 45 minuter långt föredrag om Kiss skivomslag genom åren.

Den enda gång jag kände att det blev lite för mycket och kanske på gränsen till enformigt var i det långa stycke som avhandlar det tidiga 80-talet. Alltså tiden runt "The Elder". Samtidigt förstår jag författarna. Det är en spännande tid och de har massor av intressant information att dela med sig av. Mycket hände både inom gruppen och runt densamma, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för mycket om samma sak. Eller åtminstone om vad som känns som samma sak. 

Men detta är givetvis lyxproblem egentligen. Hellre för mycket information än motsatsen.
På det hela taget har boken en hög igenkänningsfaktor för läsare födda tidigt 80-tal eller tidigare. Hänvisningarna till tidningen OKEJ och dess annonser, avsaknaden av att ha sett rörliga bilder från bandets sminkperiod, uppspeltheten över bandets medverkan i TV-programmet "Kvitt eller dubbelt", nyhetsbladen från "Melody Line" och så vidare. 
Jag är inte så säker på att personer födda under andra halvan av 80-talet eller senare kan sätta sig in i denna värld, men för oss lite äldre är det en resa längs minnenas allé utan dess like. 

Och den resan kan knappast göras i bättre sällskap än med Kiss, Carl och Alex!
Tack.
Betyg: 8,5/10



När jag ändå är igång och skriver så kan jag passa på att tipsa om Kiss-specialen på 148 sidor som finns att köpa just nu i landets Pressbyråer. 129 kr är ett helt ok pris, även om innehållet består av avdammade gamla artiklar från tidningen Classic Rocks arkiv. Inget nytt material alltså. 
Men det är ju ändå en Kiss-special och sådana går det inte att få för många av.