2013, ett sista avslut.

Några sista tankar kring året som gick.

Det kom en del plattor i år som blev både hyllade och lite hypade, men som jag inte tycker levde riktigt upp till skriverierna de orsakade. Jag tänker inte gå igenom en massa olika band utan nöjer mig med att nämna två, nämligen Free Fall och Scorpion Child.

Free Falls platta "Power and volume" tycker jag är direkt tråkig. Väldigt långt mellan de få ljuspunkter man trots allt kan hitta. Sångaren låter väldigt ansträngd och är inte alls behaglig för mina öron att lyssna på. Bäst låter han i lugna partier som i exempelvis låten som bär bandets namn - "Free fall". I övrigt tycker jag att det låter som om bandet inte kan bestämma sig för om de ska låta som AC/DC eller Motörhead och resultatet blir att de låter som en dålig och opersonlig mix av båda. (3/10)

Scorpion Childs självbetitlade debut låter lite bättre, men deras överdrivna Led Zeppelin-komplex blir lite jobbig i längden. Det lyfter aldrig riktigt utan bara mal på. Inte direkt dåligt, bara oengagerande för min egen del. Det finns allt från upptempolåtar till tyngre tongångar, men skivans problem är att varje låt blir opersonlig efter ett tag. Teflonrock. Inget som fastnar. På plussidan ska dock nämnas att det är ytterst välproducerat och välljudande, samt massor av riff som egentligen är bra. Men som sagt; något gör att de trots allt inte fastnar i min hjärna. (4/10)

Några av 2013 års inköp

Årets debut stod utan tvekan Borrowed Time för som med sin självbetitlade platta snurrat varm här sen den släpptes. Föregångaren, demon och mini-CDn "Arcane metal arts" visade potiential, men jag trodde inte att bandet skulle vara mäktiga detta!

Årets mest spännande släpp måste sägas vara The Oaths singel "Night child/Black rainbow". Sjukt bra och jag kan knappt bärga mig inför debutplattan den 17:e mars. Samma månad agerar de förband på Uncle Acids europaturné, så det blir hur bra som helst!

Årets återutgåva vill jag nog utnämna Iron Maidens "Maiden England" till. Både dubbel-CD, sinnesjukt snygg dubbel bild-LP men framförallt den ljud- och bildförbättrade dubbel-DVDn var en fröjd för alla sinnen. Den påföljande var bara extra lök på laxen. Eller grädde på moset om ni föredrar det.

Det kom även en del trevliga böcker det gångna året. Janne Starks mastodontverk om svensk hårdrock har nu nått sin tredje och sista (?) utgåva. Informativ är bara förnamnet och här finns allt om alla svenska band som varit verksamma under det svenska hårdrocksparaplyet sedan 1970.
Gitarristen och grundaren Oscar Dronjak gav ut "Legenden om HammerFall" och även om den är lite taffligt skriven rent språkligt, så är det en intressant berättelse som kommer direkt från källan så att säga. Helt klart en bok värd att läsa, även om man inte gillar bandet. Mest intressant blir det när man får läsa om bandets svårigheter under de första åren, sjaskiga historier om hur illa förband kan behandlas och hur mycket som kan gå snett.

I Sverige blev vi även välsignade med två nya böcker om Kiss. Först ut var Carl Linnaeus "Den osminkade sanningen", vilket jag kan tycka är en ganska kass titel. Jag gillar inte heller typsnittet på Kiss-loggan på omslaget, även om jag förstår att man inte fick använda den riktiga loggan. Där slutar dock alla negativa omdömen från min sida och som ni märker var det endast petitesser. Boken är utan tvekan den mest välskrivna och ingående om bandet som någonsin givits ut på svenska, kanske även överhuvudtaget. Carls kärlek till bandet lyser igenom och han har ett härligt flyt i sitt skrivande som gör att det aldrig blir tråkigt. Till sin hjälp hade han även bollplanket/Kiss-oraklet Alex Bergdahl som är en välkänd profil bland Kissfans genom sina inlägg på Kiss Army Swedens forum och medlemstidning under många år.

Som en bihistoria till detta kan nämnas att Alex höll i en föreläsning om Kiss första år på Helsingborgs stadsmuseum i oktober. Under ca en timme pratade han om bandets allra första tid, visade filmer och spelade upp musik. En tilldragelse som var väldigt intressant och som upprepades i Falkenberg (tror jag) någon vecka senare. Gäst var - just det - Carl Linnaeus, som intervjuades om Kiss i allmänhet och sin bok i synnerhet.

Efter detta sidospår återstår bara att nämna årets bok och kanske alla tiders bästa musikbok. Åtminstone för oss svenska Kissfans.
"Kiss i Sverige - Boken om Kiss alla Sverigebesök 1976-2013" är en så i detalj fulländad redogörelse över bandets förehavanden på svenska mark att man häpnar. Här står var bandet bodde, vilka låtar som spelades på respektive konsert, hur pressen behandlat Kiss genom åren, ja i många fall till och med vilken flight som bandet anlänt och åkt iväg med. "Ingående" är ett ord som ploppar upp i huvudet. "Mastodontarbete" är ett annat. Johan Falk har med hjälp av Roney Lundell skapat den ultimata boken för alla oss Kissfans och även om jag under lång tid tvivlade på om boken någonsin skulle se dagens ljus, den har trots allt varit på tal i över tio år, så är den utan minsta tvekan värd all väntan. Återigen är Alex med på ett hörn och han har gått igenom samtliga publikinspelade ljud- och videoupptagningar som finns att tillgå från bandets spelningar i Sverige tillsammans med recensioner av respektive konsert utifrån dessa.
Mycket välskriven, massor av bilder från konserterna varav de allra flesta, kanske alla, är tidigare opublicerade, bilder på konsertaffischer, merchandise som sålts, intervjuer med alla som på något sätt hade med Kiss att göra eller som träffade bandet under någon av deras vistelser här. 395 kr är EXTREMT billigt för denna underbara bok och har du inte redan köpt den så bör du göra det NU!

Det enda som jag kan tycka är lite negativt är avsaknaden av bildtexter. Det rika bildmaterialet hade mått bra av en liten belysande text. Det finns förvisso texter till varje bild i slutet av boken, men vem sitter och bläddrar fram och tillbaka för att läsa det? Inte jag.
En annan sak som kunde varit med när man ändå gör en så omfattande skildring av bandets Sverigebesök, är någonting om före detta medlemmars förehavanden på svensk mark. Det hade inte behövt vara så mycket, bara en liten lista med vilken medlem det var, vad han gjorde och var han spelade/gästade.
Men detta är absolut ingenting som drar ner helheten för boken som utan tvekan får 10/10.

Nu släpper jag 2013 och välkomnar 2014!

Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.