fredag 29 juli 2016

Savage Master - With whips and chains.

Savage Master

Det är lika bra att säga det direkt. Jag föll för bandet direkt när jag hörde dem första gången, vilket inte var så länge sedan. Det var en fantasilös video till låten "Ready to sin" som bara innehöll några stillbilder på bandet och lite info om deras kommande skiva. Men låten. Låten!

Den var ganska torftigt producerad, trummorna låter inget vidare, sångerskan skrek snarare än sjöng och alltihop lät överlag väldigt amatörmässigt. Men jag kunde inte komma ifrån att låten trots det - eller kanske tack vare det - träffade precis rätt. "Under the banner - 666" vrålar bandet föga originellt i kör under refrängen och på något sätt är det omöjligt att värja sig emot inlevelsen, energin, entusiasmen och charmen som strömmar ut ur högtalarna. 

"With whips and chains" LP och CD

Sagt och gjort, baserat enbart på styrkan i låten fick det bli en beställning av deras album "With whips and chains" på vinst och förlust. Detta album visade sig vara bandets andra, så givetvis fick även den första skivan ("Mask of the Devil") följa med i ordern. Ja, och en singel också, i två olika färger. Det är lika bra att göra rent hus när man ändå beställer!

Lika bra att slå till ordentligt när man ändå är igång!

Hur låter då skivan, brister alla ut i en gemensam fråga.
Till att börja med så är det en ganska kantig och rå produktion och jag vet att en del inte gillar när det låter så. Jag personligen har inga problem med detta, utan ser hellre att plattor är underproducerade än överproducerade. Skräckexemplet är Def Leppards "Hysteria". En platta som fullständigt dryper av topplåtar, men som är nästintill olyssningsbar på grund av den överdrivna och perfekta produktionen.

Det problemet har som sagt inte Savage Master, utan här möter vi bandet som de verkligen låter. Det är kraftfullt framfört med stabilt trumspel och bas och kompgitarrer som sitter precis som de ska.
Det som sticker ut är dock gitarrsolona, som genomgående är väldigt melodiska och bra trots den taffliga produktionen. Även om musiken överlag är ganska rå och avskalad klassisk amerikansk metal á la tidigt 80-tal, så skänker gitarrsolona - även om även dessa kan vara furiösa - en stunds lugn och tid för återhämtning, innan nästa anfall.

"With whips and chains".
Ultra clear vinyl med poster och foto. 150 ex.

Sen har vi sångerskan Stacey Savage, som är något av en vattendelare. Antingen gillar man henne eller också gör man det inte. Hennes sätt att skrik-prata fram texterna, aggressivt och hotfullt och ibland påfrestande och på gränsen till ur ton, kan bli lite påfrestande i längden. Jag hade svårt för henne i början, men efterhand som skivan och låtarna har växt in i hjärnan så tycker jag snarare att hennes sätt att sjunga tillför originalitet till bandet i större grad än något annat.
Rösten ligger helt i linje med den bild av lågbudget som skivan dryper av. 
Lågbudget behöver inte vara samma sak som dåligt och är det definitivt inte i fallet Savage Master. 

Live har hon dock fortfarande en del att lära. Hon utstrålar inte direkt självsäkerhet på scenen och hon ger snarare intryck av att inte känna sig bekväm där. Oftast står hon bara där i sina S/M-kläder med armarna hängande längs kroppen och headbangar lite halvhjärtat när hon kommer ihåg att göra det. Åtminstone är det så jag känner när jag ser exempelvis det här liveklippet av titellåten från festivalen "Keep it true" i april i år.
Med lite fler spelningar och längre turnéer så bör dock även scennärvaron komma naturligt. 

Ingen vidare utstrålning direkt.

Om det fanns någon rättvisa i världen så hade "With whips and chains"-plattan genererat en massa spelningar, men då skivan släpptes i april och den fortfarande inte riktigt tagit fart, så verkar tyvärr inte detta bli fallet.

Lite positivt är dock att High Roller Records, vilket är bolaget som gett ut bandets båda skivor, släpper en ny upplaga av vinylversionen av den senaste skivan i oktober eftersom den första sålt slut. Förvisso var den totala upplagan av första pressningen bara på tusen exemplar, men ändå.
Kanske finns det rättvisa i världen trots allt?

Men tillbaka till bandet; förutom Stacey som visar sitt ansikte, så framträder övriga medlemmar med huva. De är dock inte hemliga utan deras namn och vilket instrument de spelar står prydligt angivet på skivorna. Jag vet inte om deras image ska föreställa ett gäng bödlar - eller möjligen Staceys S/M-slavar - som hon håller i schack genom piskor och kedjor (minns skivtiteln).


Vad de ska föreställa är inte viktigt, men lite komiskt blir det dock när en av "bödlarna" har tjocka glasögon under sin huva. Det ser bara fel ut.
Man får ingen respekt för en lönnfet och närsynt bödel med glasögon! 
Missförstå mig inte. Jag har inget emot folk med glasögon - jag använder dem själv ibland - men har man en image som tuff bödel som poserar med kedjor och yxor så undermineras den imagen kraftigt av närvaron av tjocka glasögon. Förlåt, jag kan inte hjälpa det, det bara är så!


Allvar, kolla bilderna. Hur skräckinjagande är han? Även om han hade varit nersölad med blod och kommit skrikande mot mig med kniv och yxa i fullmånens sken, så hade jag inte kunnat låta bli att dra på smilbanden åt honom. 
Om du läser det här, o du närsynte bödel, kan du inte ha linser åtminstone på fotosessionerna och spelningarna? Du är ju en grym gitarrist och låtskrivare. Snälla?

Ja ja, du är jättetuff!

Nåväl, den lilla parentesen till trots, som snarare är en komisk tilldragelse och som i mina lätt hånande ögon faktiskt bidrar till att göra bandet mer originellt och intressant, så är "With whips and chains" utan tvekan en av årets bästa skivor hittills.

8/10