W.A.S.P. - Golgotha

Jag blir inte klok på den här skivan.

När jag lyssnar på låtarna så är det egentligen bara "Shotgun" som faller utanför ramen och utmärker sig som ren utfyllnad. Övriga låtar är allt ifrån "helt ok" till "riktigt bra", men ändå minns jag inte en enda av dem när skivan är slut.

Det ska redan här sägas att jag tycker att skivan faller in i mönstret som inleddes med "Dominator" (2007) och som fortsatte med "Babylon" (2009) där låtarna på samtliga tre skivor låter ganska snarlika varandra. Skillnaden är dock att topparna från de två föregående skivorna saknas på den nya, vilket i ärlighetens namn egentligen började märkas redan på förra skivan. Det blir nästan plågsamt uppenbart här. 

"Golgotha" släpptes i en begränsad upplaga (1500 exemplar) i en rund plåtburk med logon i relief.

Mycket stilig utgåva som förutom CD i digipak även innehåller ett kort, en tygflagga, ett litet hängsmycke samt en vinylsingel som bara finns tillgänglig i den här utgåvan.

Från "Dominator" kan vi exempelvis hämta "Take me up" och "Heaven´s hung in black", två låtar som inte skämts för sig på någon W.A.S.P.-samling och från "Babylon" kan man plocka "Crazy" och "Godless run" till samma hypotetiska samlingplatta. Låt vara att båda de sistnämnda i sin tur är rip-offs på egna tidigare låtar ("Wild child" och nyss nämnda "Heaven´s hung in black" känns igen), men från senaste plattan kan jag inte hitta ett enda spår som jag absolut vill spara för eftervärlden. Eller jo förresten, titelspåret. Men det är också allt.

I stort sett varenda låt känns igen från tidigare plattor, utan att för den sakens skull vara rena kopior. Det är som om Blackie kört sina låtidéer i en mental centrifug om och om igen de senaste skivorna för att få ut mesta möjliga ur dem. Den första rundan klarar de sig bra. Andra omgången är hysad även om man börjar se tecken på slentrian och nu - tredje gången gillt - är låtidéerna helt urvattnade och bara ett fåtal borde ha klarat sig igenom kvalitetskontrollen.

Som låtskrivare är det förvisso bra att ha en egen stil, vilket Blackie Lawless onekligen har. Det här gränsar dock tyvärr till ren fantasilöshet.

Förutom plåtlådan så passade jag även på att lägga vantarna på utgåvorna i silver vinyl och guld vinyl, 200 exemplar vardera.

Det är inte det att det är dåligt, utan snarare låter det oengagerat och trött. Blackie må ha en grym röst, men här sjunger han antingen för högt eller också kvider han fram snyftningar och det blir ganska påfrestande i längden att lyssna på. 

Vill man vara ironisk kan man då framhäva på pluskontot att skivan bara är 43 minuter, men med tanke på att det gått ganska exakt sex år sedan förra skivan, vilket är det i särklass längsta gapet mellan två skivor i bandets karriär, så tycker jag nog att man kan förvänta sig något mer av Gamle Svarten.

Å andra sidan, eftersom detta är det bästa han förmår att åstadkomma så kanske vi bör sänka förväntningarna inför framtida släpp. Han har ju skämt bort oss med grymt mycket bra musik genom åren. 

Till det positiva hör dock gitarrspelet som även den här gången är briljant. Doug Blair har en förmåga att, även om gitarrerna i grunden också är ganska höga och nästan lite "skrikiga", i stort sett hela tiden hitta rätt ton och melodi utan att det blir enerverande på samma sätt som exempelvis Blackies höga röstläge.

Man varför stoppa där?

I samband med den nya skivan återutgav Napalm Records även "Dominator" och "Babylon" och eftersom pengar är till för att rulla var det bara att fortsätta fylla varukorgen.

Båda släpptes som guld vinyl i 100 exemplar vardera samt i röd vinyl, 200 exemplar vardera.

Nu ska jag inte racka ner på Blackie alltför mycket dock, för det finns ju även stunder då hans röst kommer till sin fulla rätt. Framförallt gäller detta i de lite lugnare partierna på skivan och titelspåret är inget annat än ren magi och ger oss en skymt av den storhet som fortfarande går att frambringa.

Nyss nämnda titelspår borträknat, så gör den ganska skräniga produktionen att herr Laglös till och med i de lugna partierna överlag låter mer ansträngd än han förmodligen egentligen är.

Jag har gett skivan så pass många chanser vid det här laget att jag till sist insett att den faktiskt inte är en växare. Låtarna fastnar inte på samma sätt som de en gång gjorde. Förhoppningsvis kommer historien att visa att "Golgotha" var en liten nedgång i en annars mycket stark diskografi. 

6/10

Rekommenderad lyssning:
Last Runaway
Golgotha