Ghost i Berlin. Ett år sen idag.

Idag är det exakt ett år sen jag befann mig i Berlin på den lilla klubben Festsaal Kreutzberg. Jag tog en bussresa dit som var väldigt billig, tror jag betalade runt 300 kr tur och retur. Bussen körde från Köpenhamn på onsdagskvällen och var framme i Berlin tidigt på torsdagsmorgonen - och då menar jag tidigt. Allt var stängt! Efter att planlöst ha spatserat runt ett par timmar så kom jag till en besninmack som just öppnade och kunde få i mig dagens första Coca-Cola och en ostfralla. Efter det gick det mesta av dagen åt att bara lalla runt, vilket var ganska drygt faktiskt. Kollade i några skivaffärer, MediaMarkt och lite annat smått och gott för att få tiden att gå. Även lite gatukonst såg jag.

 

På eftermiddagen kunde jag checka in på mitt enkla hotell och ta en dusch och vila lite. Sen gav jag mig iväg för att leta upp spelstället för aftonen, vilket visade sig vara ett riktigt litet ställe. När jag kom dit på eftermiddan så var grindarna öppna och jag kunde gå in utan problem.

 

Där gick en del långhåriga killar omkring och bland annat diskuterades det vilka olika hårinpackningar som var bäst för långt hår. Jag vet inte om det var några roddare, några ur förbandet In Solitude eller kanske rentav någon från Ghost. Jag struntade faktiskt i vem det var också, ty detta ville jag inte höra! Tänk om det var någon i Ghost som var så fjollig att han pratade om hårinpackning! Så jag vände och gick tillbaka till hotellet igen och somnade lugn i sinnet över att veta var spelstället låg.

På kvällen begav jag mig åter tillbaka till spelstället och jag var bland de första som anlänt. Insläppet hade ännu inte börjat utan folk stod och småpratade i den kyliga kvällen, men som tur var så var det ingen som tilltalade mig. Hatar att småprata med okänt folk! Nu hade det även kommit upp konsertaffischer för kvällens spelning till höger om ingången. Dessa hade inte suttit där tidigare på dagen (se bilden från ingången ovan) och jag tänkte att jag skulle dra ner en när jag gick ifrån konserten senare. Affischerna som nu satt uppe var av denna typen:

Nåväl, efter insläppet sökte jag mig förväntansfull och nyfiken till merchandisebordet i hopp om att det skulle finnas någon exklusiv tröja i stil med den som såldes vid de två USA-spelningarna i New York och Maryland tidigare. Men icke då, det fanns bara de vanliga tröjorna och de hade jag redan köpt en vecka tidigare när jag såg bandet som förband till In Flames och Trivium i Scandinavium.

Det första förbandet kommer jag inte ihåg namnet på men de var å andra sidan inte så bra heller så det gör inget. Däremot minns jag In Solitude som gjorde en riktigt stabil spelning. Tyvärr inga bilder eftersom jag under deras spelning stod ganska långt bak. Detta var precis innan jag till fullo lärt mig uppskatta deras då nysläppta "The world, the flesh, the devil"-platta som jag idag framhåller som ett  näst intill felfritt album. Om spelningen varit idag hade jag stått betydligt längre fram och tagit bilder!

Efter deras spelning skingrades folket och gick till baren eller toaletten eller vad de gjorde. Det blev i alla fall fritt fram mot scenen och där stod jag resten av kvällen. Ghost gjorde en mycket bra spelning på den extremt lilla scenen. De inledde, något ovanligt, med den instrumentala pärlan "Genesis" innan Papa Emeritus I skred in och på sitt vanliga sätt presenterade bandet.

 

 

Jag minns inget speciellt från själva spelningen annat än jag fick en killes armbåge, alternativt knäskål, rakt över tinningen när han stagedivade och min blick var riktad åt ett annat håll. En stark och omedelbar smärta över högra sidan av huvudet, kameran åkte i golvet och minneskortet hoppade ut. Att leta efter ett svart minneskort bland hoppande fötter på ett mörkt golv är inte lätt, men jag hade tur! I efterhand tycker jag mest synd om killen som hoppade. Han landade rakt ner på sidan på det hårda gålvet. Det måste ha känts!

I slutet av sista låten "Ritual" så hölls det som vanligt en nattvard med oblat och vin. Den sista bilden är ett oblat som jag fick på Ghosts spelning på Sweden Rock Festival tidigare under året. Det finns en tragikomisk historia kopplad till det oblatet som inte har något med Ghost att göra, utan som utspelade sig flera månader senare. Men den berättelsen tar vi en annan gång.

 

Efter konserten skyndade jag mig ut för att plocka ner en av konsertaffischerna och ta med mig hem till samlingen. Givetvis hade folk redan tagit ner dem så jag fick gå tomhänt därifrån och med svordomar och könsord flygandes kors och tvärs i hjärnan anlände jag till hotellet och grät mig till sömns.

Graveyard i Malmö, nja...

Kulturbolaget, Malmö, torsdag 15 november.

Ett tveeggat svärd är när man ska gå på konsert och inte känner till förbanden. Ska man chansa och gå dit och riskera att det bara är skit, eller ska man skita i det och riskera att missa något bra?
Det är svåra frågor som man tvingas ta ställning till som beslutsfattande vuxen.
Som tur är så lever vi i en tid då man inte behöver chansa eftersom youtube, myspace och andra sidor på förhand kan berätta för oss hur ett band låter.

Graveyard hade två förband med sig denna afton, nämligen Pyramido och Free Fall och jag bästämde mig efter några lyssningar för att hoppa över båda banden. Pyramido lät extremt segt och Free Fall lät för modernt. Tyvärr hade jag hittat fel Free Fall när jag sökte och det jag hade hört var ett grekiskt band som lät skit, så döm om min förvåning när jag anlände till KB precis lagom för att höra sångaren presentera bandets sista låt. Skumt, han pratade svenska och låten var bra! Lite störigt faktiskt. Det hade nästan varit bättre om låten varit kass. Då hade jag inte grämt mig så mycket...

Nåväl, Det var Graveyard jag kommit för att se och eftersom jag anlände så pass sent så hamnade jag långt bak i publiken. Inga bra bilder från konserten alltså. Detta var den femte gången jag såg bandet och tyvärr måste jag nog säga att det var den tråkigaste. Folk runt omkring jublade och efteråt var snacket lyriskt, men jag var nästan lite besviken. Jag tänkte att på en liten scen, på en liten klubb som KB, så borde bandet komma till sin fulla rätt, men som sagt så var det något av ett antiklimax.

Första gången jag såg bandet var på Muskelrock 2010 och då hade jag inte hört dem innan. En riktigt bra konsert var det. Andra gången var på lilla Mejeriet i Lund (där Spiders var förband för övrigt) och även denna gång var det mycket bra. Efter det har jag sett dem på två större spelställen, som förband till Iron Maiden på Ullevi 2011 och på Sweden Rock Festival 2012. Inte på någon av dessa två scener tyckte jag att bandet passade och därför hade jag sett fram emot att få återse bandet på en lite mindre klubbspelning igen. Kanske hade jag för höga förväntningar eller också är jag för dåligt inlyssnad på det nya materialet, jag vet inte.

 

Ljudet var dock riktigt bra, och jag gillade även ljuset som var mycket stämningsfullt, speciellt i de lugnare låtarna. Jag saknade basisten Rikard som vanligtvis brukar röja ordentligt på scen. Nu blev bandet statiskt och förvånansvärt...trist! Den inhyrde basisten stod på sin kant, gitarristen höll sig på sin kant och sångaren höll sig mestadels bakom micken. Det ska i ärlighetens namn sägas att sångaren rörde sig en del, men det är ändå inget bra betyg när trummisen nästan är den som syns mest. Det är bra betyg åt honom, men inte åt bandet. Växla kant med varandra, ta plats, gå fram till scenkanten, klappa igång publiken, rör er - gör nåt!

På det hela taget en besvikelse alltså, men möjligen är jag bortskämd efter Spiders och Huntress makalösa spelningar den senaste månaden.

Och nu är det mindre än en månad kvar till Ghost spännande spelning i Linköping...