Huntress fortsätter att övertyga!

Huntress fortsätter att vara mer produktiva än genomsnittsbandet, då deras senaste skiva "Static" är det tredje albumet sedan debuten 2012. "Tre plattor på tre år", brukar sångerskan Jill Janus påpeka i intervjuer och även om det inte stämmer helt och hållet så är det utan tvekan ett bra tempo de håller.

Kvaliten på låtarna håller fortfarande en riktigt hög klass, vilket är imponerande inte bara med tanke på den snabba utgivningstakten, utan även när man betänker mängden spelningar och turnéer de gjort mellan skivorna. Det borde inte gå att prestera på hög nivå när man nästintill är på konstant resande fot. Bedriften blir inte mindre av att tre medlemmar bytts ut sedan förra skivan, nämligen gitarristen Ant Crocamo samt basisten Ian Alden och trummisen Carl Wiezbicky. De två sistnämnda var dessutom ursprungsmedlemmar.

Den lila vinylen var bara tillgänglig via bandets Pledge-kampanj.

Givetvis beställde jag de signerade utgåvorna av både LP och CD.

Kärnan i bandet, både kreativt och själsligt, är utan tvekan nämnda Jill och gitarristen Blake Meahl. Till sin hjälp har de på den nya skivan nye gitarristen Eli Santana och Blakes bror Tyler på trummor - båda även hemmahörande i Holy Grail. Ett band där för övrigt även Huntress förste basist Eric Harris ingick. Hårdrocksvärlden är liten.

Detta var lite om historien om bakom plattan som är ämnet för dagen: "Static".

Inledande "Sorrow" är vad man kan kalla för en typisk Huntress-låt -snabb och melodisk, och till låten har bandet även gjort en cool video. Det känns befriande att veta att det fortfarande finns band som lägger ner pengar och energi på att göra sevärda videos till sina låtar. Minns "Zenith" från förra plattan eller "Eight of swords" och "Spelleater" från debuten. Mycket bra allihop! Just låten "Spelleater" var för övrigt den låt som fick mig att få upp ögonen för bandet.

För att få ihop pengar, bland annat till att göra sin senaste video, så körde bandet en kampanj på Pledge Music, där man erbjöds köpa signerade exemplar av nya skivan, modellbilar som använts i nämnda video, samtal med valfri bandmedlem via Skype och så vidare. Samtliga bilder, det vill säga båda två,  i det här inlägget är på saker som jag köpte i Pledge-kampanjen. 

En cool "filmposter" för videon till låten "Sorrow", som påminner om nån gammal bortglömd skräckrulle från 50-60-70-talet. Signerad av bandet, regissören och säkert någon till!

Skivan har som vanligt sin största styrka i Jills kraftfulla röst och hon behärskar allt från höga till låga toner, skrik, growl och ja, vad som helst verkar det som. I kombination med Blakes frenetiska men samtidigt melodiska musik, så blir resultatet återigen mycket bra.

Inför skivan berättade Jill att hon under många år lidit av schizofreni och en del andra psykiska sjukdomar vilket hon även delat med sig av i skivans texter. Nu är jag förvisso sällan intresserad av just texterna, utan det är mer musiken som lockar och den är bra på "Static". 

Förutom nämnda "Sorrow" så vill jag även lyfta fram "Mania", "Flesh" och "I want to wanna wake up", men samtliga låtar håller hela vägen. Möjligen att det mattas lite rent kvalitetsmässigt mot slutet och de tre sista låtarna är kanske inte de första som jag hade lagt in på en Huntress-samling som introduktion till nya fans. Inte för att de är dåliga och inte heller är de att klassa som utfyllnad, men de är ändå svagare än övriga låtar.

Finns det något som är riktigt dåligt med skivan då? Ja, faktiskt. Omslaget ser gräsligt ut, tycker jag. Det är en av få gånger som jag är glad över att det finns streamingtjänster, köparna slipper se det!
Jag måste även flika in att jag tycker att nye trummisen Tylers spel låter mer mekaniskt än det gjorde på de två första plattorna. Absolut inte dåligt, långt därifrån, men ändå är det något som jag tycker mig lägga märke till. Carl var måhända inte lika tekniskt skicklig (eller också var han det, vad vet jag), men det känns som att han hade mer fantasi i sitt spel. När en okunnig person som jag lägger märke till sånt så hörs det skillnad.

I samband med att skivan släpptes så blev det även känt att Jill drabbats av livmodercancer och att hon genomgått behandling och ingrepp där livmodern opererats bort. 

Helt förståeligt har hennes trötthet - både fysiskt och psykiskt - efter behandling och operation gjort att bandet endast genomfört några enstaka spelningar efter att skivan släppts, bland annat på "Motörheadboat" i oktober. De lär dock komma tillbaka med full kraft under 2016 och kommer att tjuvstarta lite lätt med en handfull spelningar i slutet av december. Jag håller tummarna för att de även når Sverige för tredje gången nästa år och varför inte på Sweden Rock Festival? Det var tre år sen sist.

Just nu hoppas jag dock bara Jill blir frisk och pigg igen. Både hon och Huntress hör hemma på vägarna!

STATIC: 8/10