Kiss - Partners in crime volume 2: Besatta av bagateller.

För drygt ett år sedan släpptes Kissboken "Partners in crime– vår livslånga jakt på sanningen", vilken jag tycker är en av de allra bästa böckerna som skrivits om Kiss. Eller rättare sagt, en av de allra mest underhållande böckerna som skrivits om delar av Kiss historia. Det var ingen biografi eller regelrätt historieberättande om bandet, utan författarna Alex Bergdahl och Carl Linnaeus gick på djupet i specifika delar av bandet som intresserade dem speciellt. Resultatet blev utomordentligt lyckat!

Nu har alltså uppföljaren kommit. "Partners in crime vol. II – besatta av bagateller" följer samma mönster som första boken. Det blir djupdykningar och specialstudier av utvalda delar av bandets historia, med en detaljrikedom som får en att häpna. 

Faktiskt så till den milda grad att det ibland nästan kan bli lite för mycket. Nu låter jag kanske lite negativ, men låt mig förklara hur jag menar.

Ni vet hur det är när man står i affären och ska köpa lösgodis. Man står och tittar på det enorma utbudet innan man noga väljer ut vilka sorter man vill ha. Bara det bästa är gott nog! Sen kommer man hem med påsen och häller upp innehållet i en skål, och då sker – märkligt nog – ytterligare ett urval. Trots att alla bitarna redan är favoriter, så lyckas man ändå göra några till mer favoriter än andra.

Så känner jag för en del av kapitlen i den här boken. Samtliga är intressanta, men vissa blir ändå mer favoriter än andra.

Den här bokens stora dragplåster på förhand var djupdykningen om det magiska året 1973. Och visst är det imponerande! Här serveras massor av information utspritt över tre kapitel. Informationen i sig kanske inte nödvändigtvis är ny, men här presenteras den i ett sammanhang som vi aldrig tidigare sett.

Låt mig också här förtydliga att när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny", så menar jag för de av oss som i åratal slaviskt följt författarnas övriga förehavanden i bokform, artikelform och poddform.

Många av oss har dessutom köpt (nästan) alla böcker som kommit ut, lusläst alla tidningar och rotat i alla hörn av internet i jakt på information. Det är dessa personer jag menar när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny". 

Jag är dessutom ganska säker på att en stor del av läsarna, i alla fall de som förbokat och ivrigt väntat på att boken ska släppas, faktiskt tillhör just dessa personer.

För gemene man, den flyktige lyssnaren, hårdrockaren som tycker att Kiss är ett band i mängden och alla andra – de som kanske får boken i julklapp eller som ännu inte ens är medvetna om att den släppts – för dem är det givetvis ett berg av ny information!

Så hur står sig då boken jämfört med sin föregångare? Ja, för det första så är den ca 40 sidor tjockare (365 sidor mot förra bokens 323 för att vara exakt) så det är ju ett plus. Omslaget är återigen riktigt snyggt. Åtminstone om man kollar flyktigt och går efter färgerna, vilket jag ofta gör när jag bestämmer mig för om jag gillar något eller inte.

Börjar man däremot särskåda omslaget så är det ju en hiskelig bild, men det är ju samtidigt tjusningen och troligen också själva meningen med valet av omslagsbild. Ända sedan jag såg bilderna från fotosessionen första gången runt 1990 så har jag stört mig på att Genes dräkt är trasig. Att dräkterna är hopkok från olika tidsepoker kan jag köpa, men att de inte ens kunde ta fem minuter och laga Genes bröstplåt retar mig. Tack vare många år i terapi hade jag precis börjat komma över det, när författarna nu drar upp det igen. Tack för det…

Av själva innehållet är det främst den andra halvan av boken som jag verkligen går igång på. Som jag skrev tidigare så är ju allt bra, men den andra halvan berör företeelser och en tid som jag själv kan knyta an till. Tidningen OKEJ, Frehley’s Comet, fanzines, Paul Stanley solo, Eric Carr, Kiss Expos, köpvideos och så vidare. Hög igenkänningsfaktor här för ett Kissfan född på 70-talet. 

Sen måste jag även säga att jag inte hade en aning om att Eric Singer 1985 hade repat med…

Nej, förresten. Det ska jag inte avslöja här. Köp boken och läs själv! Det är kul att lära sig nya saker!

Finns det då något att klaga på med boken? Nej, egentligen inte. Visst finns det alltid utrymme för förbättring, men nu är vi nere på mikronivå. 

Jag kan tycka att det är lite tråkigt att inte få bilderna på Peter Criss före-Kiss grupp Chelsea i lite bättre kvalitet. Att tränga in tre små svartvita bilder på en halvsida är inte optimalt. Jag, och säkert många med mig, har inte sett dessa bilder tidigare och det hade varit roligt att se dem i något bättre upplösning. 

Samma sak med bland annat tidningsklippen i kapitlet om Paul Stanleys soloturné 1989. Det hade varit sjukt kul att kunna läsa recensionerna i de klippen, men det går tyvärr inte på grund av den ringa storleken.

Å andra sidan så funkar det fint med bilderna på annonserna från The Daisy, tidiga konsertannonser, Bill Aucoins visitkort från Direction Plus och så vidare, så överlag är det här inget problem. Men ändå…

Något annat som jag reagerade över ett flertal gånger var ologiska radbrytningar. Det ju inte något som författarna kan lastas för, men det stör mig ändå en liten aning att läsa ord som re-plokal, blås-vart, sjutti-otalet och liknande. Det hade varit så lätt att antingen flytta bindestrecken något steg åt höger eller vänster, eller helt enkelt hoppa till en ny rad. Re-plokal hade kunnat bli rep-lokal, blås-vart hade blivit blå-svart och sjutti-otalet hade blivit sjuttio-talet. 

Som sagt, mikronivå.

Om man förbeställde boken via Ginza så fick man en poster 

av/på/med Ace Frehley, samt ett kort signerat av författarna. 

Bilden på Ace är för övrigt tagen vid samma spelning som bilden på Gene som medföljde 

som poster i den första boken: Tulsa, Oklahoma, den sjätte januari 1977.

Om jag ska bli något allvarligare så är det möjligen att det ibland känns som att det är FÖR mycket fakta att kunna förhålla sig till. Detaljer och bagateller i alla ära, men när datum, adresser, nya personer, spelställen, replokaler och annat beskrivs på ett så här ingående sätt, ofta inom loppet av en eller ett par sidor, så har i alla fall jag svårt att ta till mig all fakta. Möjligen får jag läsa boken en eller två gånger till, vilket jag givetvis kommer att göra, och kanske fastnar informationen lite lättare då.

Något annat som jag reagerade över var att författarna ibland har en tendens att sväva iväg lite väl långt från ämnet. Jag kommer inte på något konkret exempel just nu, men vid ett par tillfällen kom jag på mig själv att tänka "vad har det med saken att göra?".

Men som jag skrev i recensionen av den förra boken så är det ju bättre att sitta och klaga över för mycket information än motsatsen. Fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om det stämmer. Motsatsen till "sitta och klaga över för mycket information" är ju att "stå och vara glad över för lite desinformation" och jag vet inte om det är bättre faktiskt. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag. 

Men som sagt, detta är i grunden småsaker som var för sig inte påverkar betyget, men som sammantaget möjligen gör det. Gillade du den första boken så kommer du att gilla den här. Jag personligen älskar när nörderiet når den här nivån. Vi har under alla år blivit matade med Kiss egen tillrättalagda historiebeskrivning och det är helt underbart att det outtröttliga grävandet och den aldrig sinande nyfikenheten hos två svenska fans orsakar den ena sprickan efter den andra i Kiss tidigare så gedigna fasad.

2013 skrev Carl den utomordentliga biografin "Kiss – den osminkade sanningen", och med de båda "Partners in crime"-böckerna så börjar det nästan att kännas som att "den gamla sanningen" håller på att försvinna. Det är ju givetvis i grunden något bra, men rent nostalgiskt så kan jag ibland sakna tiden då allt som Gene och Paul sa var sant. Eller om det stod i OKEJ. Eller om det var ett rykte på skolgården. 

Rykten och skrönor som "Gene har skurit av strängen under tungan för att göra den längre". "Vår sista spelning med smink var i Rio 1982 och det var över 300 000 i publiken". "Den nya skivan är en återgång till "Destroyer"-soundet". "Vi spelade in soloplattorna för att Ace och Peter hotade lämna bandet annars" och så vidare. Det hade varit riktigt kul om det kommit en bok byggd endast på sådant innehåll. Så kallade "Kiss-sanningar".
Boken hade kunnat döpas till "Den sminkade osanningen". *blink blink*

Det där sista stycket var en parentes. Men visst hade det varit häftigt med en sån överdrivet tillrättalagd bok?

Nåväl, jag ska avrunda det här nu. Tyvärr blev det ingen releasefest/föreläsning vare sig i Helsingborg eller Göteborg på grund av den här olycksaliga lilla pandemin, vilken fortsätter att sätta sina tarvliga små käppar i det berömda hjulet. Jag hade bokat plats på Helsingborgs Stadsbibliotek den 30 oktober, men jag får helt enkelt tacka författarna här istället och önska dem lycka till i deras fortsatta grävande. 

Det gläder oss infanterister i Kiss Army!

8/10

Lucifer och Sweden Rock Magazine

Sweden Rock Magazine levererar!

Inte nog med att deras nummer 3-2020 hade ett omslag som var tecknat av bandets inte helt okände trummis Nicke Andersson, föreställandes sångerskan och tillika nämnde trummis fru Johanna Platow Andersson (tidigare Sadonis) - komplett med flammor i nederkanten av sångerskans hår och lite kusliga kyrkogårdsinslag här och där - nej, om man tecknade en ny prenumeration på tidningen så fick man dessutom en vinylsingel med bandet. 

Denna singel finns endast i 111 exemplar och gick alltså endast att få om man började prenumerera på tidningen. Eller rättare sagt, 91 nya prenumeranter fick en singel, ty tidningen var även snäll nog att lotta ut tjugo exemplar till redan existerande prenumeranter och jag hade turen att vara en av dessa tjugo. Som extra bonus visade det sig dessutom att singlarna är individuellt numrerade. 

Låten på A-sidan kan endast fås via den här singeln och är en nyskriven låt som är menad att låta som Motörhead, eller åtminstone i deras anda. Tydligen var Nicke involverad i ett projekt för en del år sen som i korthet gick ut på att han skulle skriva låtar som Lemmy sen skulle lägga sång på. Detta genomfördes aldrig men låten härstammar från den tiden. Fast nu med Johannas skira stämma istället. 

Bra? Ja. Jättebra? Nej.
En bra rocklåt. Varken mer eller mindre. Dock är det i det här fallet själva utgåvan som är det roliga och att det är en bra låt är mer som en kul bonus.

Kiss bootleg-box, The Originals 2

Ahh, dessa underbara bootlegboxar som dyker upp ett par gånger om året. 

Dyra är de, men än så länge är de värda varenda krona. 

För nåt år sen satte vinylpiraterna sina trätänder i "The Originals" (se inlägget här) och 2019,
i september-oktober nånting hade turen kommit till uppföljaren, logiskt nog kallad "The Originals II".

Bara titeln "The Originals II" får det att vattnas i munnen hos varje 40+ Kissamlare med självaktning. Det kan vara svårt för de lite yngre samlarna att förstå plattans dragningskraft och för att närmare förstå mystiken kring detta släpp så kan jag
rekommendera ett tidigare inlägg här på bloggen.

Men nog om tidigare inlägg och sånt nu! Låt oss istället med förbehållslös kärlek kasta oss över objektet för detta inläggs intresse:
bootlegboxen "The Originals II".

Hela boxen andas kvalitet rakt igenom. Allt ifrån den vackra boxen, till de klassiska och supersnygga planscherna,
via de tre läckra bildskivorna och den magiska boken!
Alltsammans förpackat i en box begränsad till hundra exemplar.

Men vi tar det från början och inleder givetvis med själva boxen.

Den går i samma stil som originalboxen. Med andra - men precis lika fula - tecknade ansikten.

Det finns för övrigt en budgetvariant av den här boxen 

där dessa fula tecknade ansikten medföljer som masker. 

Bara en sån sak.

Om vi öppnar boxen så hittar vi givetvis lite skivor. Närmare bestämt tre stycken bildskivor med inspelningar från 1976 (två stycken) och 1977.
De tre skivorna rör sig designmässigt i samma trakter som deras officiella studioskivors motparter, vilket underlättar för att hålla koll på vilken turné konserterna är inspelade.

Den första skivan, med ett något manipulerat "Destroyer"-motiv, är således inspelad under "Destroyer"-turnén. 

Närmare bestämt i Houston, den 13 augusti 1976.

Skiva nummer två kretsar kring tiden för "Rock and roll over", inspelad på turnén för denna skiva i New Orleans, 4 december 1976.

Bilden på skivan är en tidig teckning som refuserades.

I stora drag är bilden densamma som den som kom att användas, dock med en del betydande ändringar av Paul. 

Hans sminkning och hår ser helt annorlunda ut på den här tidiga bilden och man förstår varför han ville att den skulle göras om. 

Även färgen i bakgrunden är ändrad, men i övrigt är det samma bild.

Till sist har vi skivan som spelades in under "Love gun"-turnén (Houston, 1 september, 1977) och bilden av medlemmarna är densamma som på "Love gun"-plattan. Dock är den här hämtad från framsidan av brädspelet "On Tour" med sin mörkblå bakgrund. På baksidan av skivan ser vi hur spelet såg ut. Snyggt designat!

Alla tre skivorna kommer i likadana omslag, där ett hål är utskuret på framsidan ("die-cut" som det så vackert heter på skivsamlarspråk) 

så att man kan se bildskivans framsida.

Även baksidorna är identiska för alla tre och är dessutom likadana som boxens baksida, så den behöver vi inte ta upp plats med att visa här.

Det var skivorna. Vad har vi mer för godbitar i boxen?

Jo, vi har ett kuvert med samma fula tecknade ansikten på igen. Vi kommer inte undan dem!

Inuti kuvertet har vi tio riktigt snygga foton i ca A5-storlek. 

Varje foto har en vit ram, men den har jag redigerat bort på bilden nedan, ser jag.
Ni får helt enkelt föreställa er den.

Mycket stiliga bilder.

Nästa sak vi hittar i boxen är en folder med fem stora posters.

Sjukt snygga motiv tagna från några av de mest klassiska fotosessionerna som gjordes vid den här tiden. 

Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på de här bilderna!

Jag menar, kolla bara!

Uttrycket "sjukt snygga" kan inte användas nog mycket om dessa affischer!

De är verkligen..öhh..sjukt snygga.

"Klassiskt" är bara förnamnet!

Och avslutningsvis har vi då förstås den obligatoriska 76-sidiga boken. 

Affischer och konserter i alla ära, men boken är nästan alltid högtidsstunden för egen del, och den här gången är inget undantag.

Framsidan är kanske inte så mycket att skryta med.

76 sidor magi väntar!

Förutom alla snygga livebilder...

...och de är många...

...så förekommer det en hel del text...    

...och bilder på skivor, posters och merchandise från tiden.

Även klipp från tidningar, konsertbiljetter och gamla annonser finns avbildade.

På baksidan av boken får vi bilder på de "riktiga" maskerna, alltså de som följde med i originalutgåvan. 

En vacker och värdig avslutning av en riktigt vacker och genomarbetad bok!

AAARRGGGHH!!
Är det redan slut?

Ja, tyvärr.

Återigen har de ljusskygga skaparna lyckats få fram en produkt som på många sätt bräcker officiella släpp. Det enda negativa är priset.

Runt 2000 kr fick man hosta upp redan när boxen var ny och den lär ju varken bli billigare eller enklare att hitta med åren.

Mitt råd är dock att lägga vantarna på den om ni hittar den. 

Pengar kommer och går, men lyckan över en snygg skiva består!

Ha det gott så ses vi ute bland skivbackarna!