Det mesta av det bästa som inhandlades av skivor som släpptes 2014.
ÅRETS SKIVOR.
Det har varit ett mycket bra skivår på många sätt eftersom det har kommit riktigt många bra skivor. Dessvärre tycker jag inte att det kommit någon enda som riktigt sticker ut som en klar favorit, som typ Ghost och In Solitude gjorde förra året med sina betyg på 9/10.
I gengäld har vi i stället en lång rad skivor som samtliga får 8/10, vilket gör att det i stort sett är dagsformen som avgör vilken plats de råkar hamna på just när det här skrivs. Skivorna på topp-fem är väl i och för sig ganska säkra, men därefter är det som sagt mycket humör just för dagen som bestämmer deras placering.
Nu kör vi!
1. SISTER SIN - Black Lotus
Jag velade länge och väl mellan Sister Sin och Wolf, men Sister Sin vann till slut. På sin fjärde platta hittar de äntligen rätt med alla ingredienser. Det låter rebelliskt och upproriskt, men inte påklistrat. Det är hårt, men ändå med mycket starka riff och alltid med melodin i centrum. Liv sjunger, väser och skriker om vartannat och hon låter verkligen bättre än tidigare. Dessutom innehåller plattan textrader som "It ain´t personal, I hate you all" och "I failed to plan but did I plan to fail" och sådana ordlekar går alltid hem hos undertecknad.
Jag är svag för sista låten "Sail North" där Liv växelsjunger med gitarristen Jimmy, vars röst passar perfekt i låten. Andra höjdare är inledande "Food for worms", "Chaos royale" och den lugna "The jinx". Bäst på plattan tycker jag dock att "Desert queen" är. En magisk refräng!
8/10
*********************************************************************************
2. WOLF - Devil Seed
Det är lite oroväckande att det går så lång tid mellan Wolfs plattor. Det som gör att jag ändå förlåter dem är hur bra de är när de väl kommer! Bandet har en så hög lägstanivå att det nästan är kusligt. Jag ger debuten en sjua i betyg, men resten har legat på åttor och nior. Primus motor Niklas Stålvind styr sin varg med fast hand och den biter lika hårt som den skäller! Topplåtar på plattan tycker jag är "Shark attack", "Skeleton woman", "My demon" och den arabiskt ljudande och suggestiva "The Dark passenger" (hemmagjord fanvideo). Resterande låtar håller också mycket hög klass, men dessa fyra har jag fastnat särskilt för och det är för mig alltid en gåta hur Wolf kan vara så förhållandevis obskyra, medan band som Sabaton och Hammerfall både säljer mer och spelar för mer folk. I en idealisk värld hade det varit tvärtom!
8/10
*********************************************************************************
Slipcase till CD och die-hard-vinylen
3. THE OATH - The Oath
En hypad singel, ett fåtal spelningar, en emotsedd debutplatta och sen - ingenting!
Där har ni huvudingredienserna i sorgligt kortlivade The Oath. Bandet bestod av den svenska gitarristen Linnéa Olsson och den tyska sångerskan Johanna Sadonis och deras samarbete blev kort men intensivt. Tyvärr sprack det redan innan debutplattan släpptes, men det var inget man gick ut med förrän en tid senare.
Vad duon hann skapa lever dock kvar i form av en riktigt stark platta. Jag tycker egentligen att alla låtarna är lika starka, utom möjligen nyinspelningarna av "Night child" och "Black rainbow" från den tidigare släppta singeln. Det är givetvis inte några dåliga låtar, men jämfört med hur de lät på den föregående singeln så tycker jag att de har förlorat något i energi och styrka på vägen.
Inledande "All must die", den spöklika "Leaving together" och avslutande "Psalm 7" är dock låtar som står ut om jag nu nödvändigtvis MÅSTE välja några.
8/10
*********************************************************************************
4. AMBUSH - Firestorm
Svenska Ambush släppte sin lysande debutsingel "Don´t shoot (let ´em burn)" förra året på det trevliga lilla bolaget High Roller Records och de har legat på min radar sedan dess. Samma bolag släppte även deras debutalbum "Firestorm" och även om singeln lovade gott så vågade jag inte tro på en sådan här fullängdare! Rak, kompromisslös heavy metal där spelglädjen lyser igenom i varje riff! Massor av maffiga "Accept-körer" och det är fullt blås från början till slut. Gillar man heavy metal är det fanimig omöjligt att inte gilla den här plattan! Svagast på plattan tycker jag nog är "Natural born killers", vilken märkligt nog släppts på både singel och video. En bra refräng, men i övrigt en tämligen anonym historia. Titelspåret "Firestorm" eller självbetitlade "Ambush" hade passat bättre. Båda kan beskådas live här!
8/10
*********************************************************************************
5. HAMMERFALL - (r)Evolution
Jag hör till den skara fans som faktiskt gillade deras förra platta "Infected", även om den inte föll i så god jord hos en del. I och med den nya skivan så är ordningen återställd. "Hector" dammas av igen och på omslaget ser vi hur han bryter sig loss ur sin fångenskap med hammaren i högsta hugg och med sin trogne springare på väg. I bakgrunden ser vi också det från tidigare omslag välkända slottet. Lökigt, smörigt och inställsamt, javisst, men jag kan ändå inte låta bli att gilla det! Det är ändå på något sätt gjort med glimten i ögat och vill man analysera vidare så kan man säkert få det till att detta är bandets sätt att be om ursäkt för utsvängningarna på förra plattan.
Alla referenser till tidigare Hammerfall-låtar i inledande "Hector´s hymn" är något jag uppskattar och dessutom är låten riktigt bra. Visst finns här några bagateller på plattan, jag tänker närmast på "Live life loud" och "Tainted metal", men i övrigt ännu en stark Hammerfallplatta.
Singelsläppet "Bushido", den lugna "Winter´s coming" och avslutande "Wildfire" hör till mina favoriter. Även riffet på "Origins" är mycket bra, även om låten i övrigt kanske inte håller hela vägen.
8/10
*********************************************************************************
6. BULLET - Storm Of Blades
Äntligen har Bullet släppt lite på sin AC/DC-dyrkan och låtit sina övriga musikhjältar inspirera i låtskrivandet! Det gör att "Storm of Blades" låter mer "metal" än brukligt när det gäller Bullet, men jag tycker bara att det är bra och befriande. Live har gruppen alltid levererat, men på skiva började de låta trötta, oinspirerade och likadant från låt till låt.
Givetvis finns AC/DC-spåren kvar, främst i låtarna "Tornado" och "Crossfire", men i övrigt låter det betydligt mer England á la 1980-81. De två första låtarna - "Storm of blades" och "Riding high" - tycker jag nog är de bästa på plattan, men det är en skiva med överlag stor jämnhet som bandet fått ur sig.
8/10
*********************************************************************************
7. THE TOWER - Hic Abundant Leones
I likhet med Blues Pills platta (se längre ner) så trodde jag länge att detta skulle vara årets platta. Mycket bra låtar och välspelad retrorock som doftar 70-tal. Inte direkt originellt i dessa tider, men The Tower gör det så bra att de inte går att förbise.
Bandet kommer från Uppsala och jag vet inte vad de har i vattnet i den stan, men en stor del av de mest intressanta banden idag kommer just från Uppsala. Watain, In Solitude, Noctum och Degial för att nämna några. Och så nu alltså The Tower. Intressant är också att även om alla banden är verksamma under hårdrocksparaplyet, så har de olika inriktningar allihop. Inget av banden låter som något av de andra.
The Tower låter som en platta som legat gömd i något skivbolagslager sedan 1970-71 nånting. Det är mycket bas och i grunden riffbaserad blues med distad gitarr och jag älskar det! Måhända lite väl släpigt emellanåt, men jag har överseende med det eftersom det bara pumpar på och det är omöjligt att inte sitta och smånicka i takt.Kolla in det officiella videoklippet för "Exile". Skivans bästa låt tycker jag annars är "Wounds", men jag hittar bara ett liveklipp med halvtaskigt ljud.
8/10
*********************************************************************************
8. THE DAGGER - The Dagger
Hårdrock som hårdrock ska låta! Åtminstone om man uppskattar som den lät i slutet av 70-talet. Här är det ännu ett gäng musiker ur black- och death-scenen som överraskar med ett starkt släpp, på ungefär samma sätt som Black Trip gjorde förra året. Skillnaden är att där Black Trip mer spanade åt New Wave Of British Heavy Metal-hållet, så går The Dagger ett steg längre tillbaka. De har till och med en låt som heter just "1978" och jag skulle vilja beskriva bandet som en oäkting avlad av Rainbow och 70-tals Judas Priest och som senare satts i fosterhem hos Scorpions 1975 och Black Sabbath 1980-81. Det är melodiöst och riffbetonat på samma gång. "Ahead of you all" är riktigt bra, precis som nämnda "1978" och den lite snabbare "Electric dawn".
8/10
*********************************************************************************
9. BLUES PILLS - Blues Pills
Inte sedan Ghost 2010-11 har ett band blivit så hypat som Blues Pills. Skillnaden är att hypen kring Ghost tog ordentlig fart tack vare deras debutplatta, medan det i Blues Pills fall endast fanns en 10" EP med fyra låtar att tillgå. Jag tillhör skaran som köpte EPn "Bliss" när den släpptes för snart tre år sen och gillade direkt vad jag hörde. Sedan dess har jag väntat på fullängdaren och byggt upp förväntningar, men bara fått små aptitretare i form av ytterligare två 10"-singlar: en med några livelåtar och en med studiolåtar. Dessutom hann jag se bandet live på Muskelrock 2013 och gillade skarpt vad jag såg och hörde. Jag vet att en del finner bandet lite tråkiga live med sin släpiga framtoning och utdragna gitarrpartier, men jag föll direkt när jag såg dem live.
När skivan så äntligen kom i somras så slukade jag den med hull och hår. Alla uppbyggda förväntningar infriades med råge och i början var jag helt lyrisk i min hjärna som satte högsta betyg direkt. Efterhand så lugnade jag mig dock och nu har jag kommit till sans. Det är fortfarande en mycket bra skiva, men en fullpoängare är det inte. Det blir aningen för enahanda efter ett tag och nyinspelningen av "Devil man" är flera klasser sämre än den gamla versionen. Fast med topplåtar som "High class woman", "Jupiter" (en nyinspelning av "Bliss" från första EPn och försedd med engelsk text) och den vackert vemodiga "Little sun" så blir betyget ändå högt.
8/10
*********************************************************************************
10. PORTRAIT - Crossroads
Portraits förra platta, med den idiotiska titeln "Crimen Laesae Majestatis Divinae" - vilken jag inte ens kan uttala trots nykterhet och god läsförmåga - hamnade högt på listan över det årets bästa plattor. Det är en skiva som jag fortfarande spelar i alla fall minst en gång i månaden och jag har inte tröttnat än. När nu äntligen uppföljaren har kommit, dessutom försedd med det betydligt mer lättlästa namnet "Crossroads", så beställde jag den direkt. Eller rättare sagt - jag försökte beställa den direkt, men det var något strul med distributionen så jag fick beställa den direkt från bandet i stället. Men det gör inget, det är ju bättre att pengarna går till dem istället.
Överlag tycker jag nog att skivan är någon liten bit svagare än föregångaren. Det är svårt att sätta fingret på varför jag tycker så, för när jag lyssnar på den så kan jag inte komma på någon direkt dålig låt. Tvärtom, här finns några riktiga toppar i form av "In time", "Our roads must never cross" och avslutande "Lily". Även det stämningsfulla, akustiska introt, som dessutom knyter ihop säcken i form av outro på nyss nämnda "Lily", vill jag nämna här.
En riktigt bra platta är det, men som sagt, hade jag blivit strandsatt på en öde ö - vilken förvisso inte längre varit öde om jag hamnat där - så hade jag föredragit att ha med mig förra plattan dit, även om slutbetygen för båda skivorna blir detsamma. Skumt.
8/10
*********************************************************************************
Fortsätt nu att läsa för all del. I inlägget direkt under detta presenteras den spännande fortsättningen: vilka skivor som hamnade på plats 11 - 20. Det är fruktansvärt spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar