Enforcer - Live by fire. Sjukt fet box!

Enforcer blir bara bättre och bättre för varje skiva och deras senaste studioplatta "From beyond" är utan tvekan en av årets bästa. Därför är det lite trist att båda konserterna som den här boxen innehåller är inspelade 2013, alltså nästan två år tidigare. Lite trist och mycket märkligt att man väljer att släppa så pass gamla spelningar på skiva nu, men det är alltjag har att invända på den negativa sidan. Eller nästan förresten, det finns en sak till som jag kommer till alldeles strax.

Just den här utgåvan i box-version gjordes i 500 exemplar och såldes endast via Nuclear Blast postorder. Till min stora förvåning sålde den slut enbart på förhandsbokningar och när datumet för släppet väl kom så var den alltså redan slutsåld. Lite överraskande som sagt, eftersom 500 exemplar ändå är ganska mycket och den släpps ju även som CD/DVD, vinyl och säkert även som download och annat modernt. Imponerande.

Nu till själva innehållet och givetvis är musiken det huvudsakliga och här bjuds vi på två olika inspelningar. Den första är inspelad i Aten i januari 2013 och den kommer i full version på CD och i något nerklippt version på LP. 

Boxen innehåller även den i sig begränsade utgåvan med CD och DVD i utvikbart digipak och då får du dessutom en professionellt TV-inspelad konsert från Tokyo i oktober samma år.
Både LP och CD/DVD finns givetvis även att köpa separat så du behöver inte leta efter den här boxen för att hitta dem.

Men om vi nu ändå fortsätter att prata om just det här släppet så är själva boxen stor som en LP skiva och ganska tjock och innehållet är inget annat än rent godis!

Här finns LP-versionen av konserten i blå vinyl och den färgen finns bara att få i den här boxen. Den nyss nämnda begränsade CD/DVD-utgåvan finns som sagt också med här och likaså en stor poster med omslagsmotivet. Som om inte det vore nog så medföljer även en 10" vinylsingel med tre nya låtar, ett individuellt numrerat äkthetsintyg samt en 48-sidig bok med massor av intressanta bilder från bandets första tio år.

Underbart!

Om jag nu ska återkomma till det negativa så stör det mig att DVD-konserten är ganska dåligt dubbad, eller snarare synkad. Troligen (med 99 % säkerhet) har bandet valt att rätta till eventuella missar i konsertupptagningen och det säger jag inget om. Som Paul Stanley brukar säga: "Det finns ingen anledning för oss att låta ljudet av en tappad gitarr vara med bara för att det äkta". Jag håller med till 100 % och har inget emot att saker och ting fixas till och förbättras i studio i efterhand.

Dock bör det göras med finess och här blir det uppenbart ganska ofta att sångaren sjunger trots att han har huvudet bortvänt från micken och just sådana saker kan störa mig något alldeles fruktansvärt. Det funkar som sagt om man lyssnar på en CD, men när man ser konserten på TV så vill man att det åtminstone ska se äkta ut, även om det inte är det till 100 %. Missförstå mig inte, jag gillar det jag ser och både öset och spelglädjen och publikrespnsen lyser igenom på ett riktigt bra sätt. Men jag kan ändå inte komma runt dubben/synken och njuta fullt ut.

På den andra konserten, den på CD och LP alltså, går ju sådant av förklarliga skäl inte att lägga märke till - och således heller inte att reta sig på - och då blir det mycket mer njutbart i sinnet. Riktigt bra!

Något som också var riktigt, RIKTIGT snyggt var den medföljande boken där livebilder, promobilder, konsertaffischer och annat visas upp i kronologisk ordning. Speciellt turnébilderna på bandet utanför scen är roliga att se. Som till exempel när de poserar på en amerikansk landsväg med "turnébussen" (en van med släp) och en massa öde landskap i bakgrunden. Av bara den bilden får man en känsla av att nästan själv vara med i sällskapet och kan tänka sig in i hur det är att vara ett kompisgäng som kör runt i det stora landet i väst och spelar. Det finns något romantisk i det, samtidigt som det vittnar om ett riktigt hårt slit att köra från ställe till ställe i en liten van.

Bilden på bandet där de står och käkar i ett sunkigt litet kök i Holland är en annan höjdare.
Sen finns det ju ett gäng bra bilder på bandet på scen också, men de två nämnda bilderna är de jag minns bäst, eftersom de ger en bild av bandet som man vanligtvis inte ser.

På det hela taget så är jag riktigt nöjd och glad över att jag efter mycket velande till slut bestämde mig för att köpa den här boxen. Från början hade jag egentligen tänk att köpa den "bara för att ha den" och hade ingen tanke på att öppna plasten. Oturligt nog så hade plasten spruckit längs hela den ena sidan och eftersom boxen var slutsåld så orkade jag inte hålla på att munhuggas med Nuclear Blast heller utan öppnade den alltså, vilket jag faktiskt inte ångrar!
Den är värd varenda krona och även om den som sagt är slutsåld hos Nuclear Blast så går den säkert att hitta på någon auktionssida nära dig så småningom. Nypriset var ca 400 kronor och hittar du den till ett pris inte alltför mycket över det så tycker jag definitivt att du ska slå till.


Jag tänkte avsluta det här inlägget med att göra reklam för ett framtida inlägg som kommer att handla om skivbutiken Record Heaven i Malmö, vid tiden då den var en fysisk butik. Den affären gjorde ett stort intryck på mig och i stort sett alla som lyssnade på hårdrock och hade ett uns av samlarinstinkt i sig. Åtminstone alla i min bekantskapskrets och jag förmodar att de flesta som bodde i närheten av affären kände likadant. Det blir en personlig hyllning skriven utifrån egna minnesbilder av, i mitt tycke, tidernas bästa skivaffär.

Jag hoppas kunna skriva och publicera inlägget någon gång runt jul eller nyår. Den som lever får se. Såvida man inte heter Stevie Wonder. Då får man bara leva.
Vi avslutar med ett par fotografier ur några av Record Heavens smått legendariska skivlistor.
Läs, minns och återkom om en vecka eller två...

 Några Iron Maiden-skivor man inte ser så ofta.

 Första Kiss-plattan från 1974 som testpress hittar man inte var dag.

 Fyra klassiska LP i ett unikt promo-set.

Några roliga AC/DC-plattor.

Vi avslutar resan i Record Heavens gamla skivlistor för den här gången med två udda Deep Purple.

Black Trip + Dead Lord - olika trots likheterna!

Det är något med de båda banden Dead Lord och Black Trip som gör att jag nästan ser dem som tvillingband. Bortsett från det faktum att båda banden är svenska så finns det en hel del som sammanbinder dem, i alla fall på ytan. Båda släppte sina debutplattor 2013, de delade en singel 2014 (se tidigare inlägg), deras nya skivor släpptes med en veckas mellanrum tidigare i år och som om inte det vore nog så hade Dead Lords sångare på sig en Black Trip-t-shirt när en av deras konserter TV-filmades 2014. Inte illa!

Hakim Krim på tysk TV i sin Black Trip-tröja!

Sedan jag skrev om det första släppet av denna singel (se länk i första stycket) så har High Roller Records hunnit med att 

ge ut singeln i 500 exemplar till. 250 ex vardera i lila eller svart vinyl.

Om det inte räcker med likheter där så kan jag hänvisa till den tyska tidningen "Deaf Forever" nummer 7 där närheten mellan banden blir sjukligt uppenbar. Redan på omslaget så står bandnamnen tätt ihop, inne i tidningen är artiklarna om banden direkt efter varandra och på redaktionens topplisa över de senaste månadernas bästa skivor så ligger banden etta och tvåa!

Går man ner på mikronivå och granskar de olika skribenternas listor så ser man även där ligger banden ofta direkt efter varandra, men där får ni helt enkelt ta mig på mitt ord!

De båda banden trängs om utrymmet på omslaget...

...och inne i tidningen slår de också följe...

...precis som skribenternas topplista! Imponerande läsning. Notera Ghost på delad åttondeplats.

Skrapar man lite djupare så inser man dock att banden trots allt inte är speciellt lika varandra. Snarare kompletterar de varandra på ett ypperligt sätt och man tröttnar inte på dem även om man skulle spela deras två senaste skivor i sträck efter varandra i fyra timmars tid. Ja, det var precis vad jag gjorde för någon månad sen när jag satt och slängde filer och rengjorde datorns hårddisk från en massa överflödigt bråte. Allt som allt tog det ca fyra timmar och det var dessa två plattor jag hade igång och som avlöste varandra. Jag tröttnade inte på en enda låt, utan snarare ville jag höra mer, vilket ju alltid är ett bra tecken.

 Även på tyska tyska tidningen Rock Hards framsida trängdes de...

...och samma sak i deras topplista, men här låg de några steg lägre.

Om vi börjar i alfabetisk oordning med Dead Lord så tyckte jag att deras debutskiva - även om den var riktigt bra - lät lite väl mycket som en Thin Lizzy-kopia. Det lät som skivan Thin Lizzy hade spelat in 1978 men aldrig släppt, typ.

Jag ska försöka sluta skriva Thin Lizzy nu och på den nya skivan "Heads held high" finns förvisso referenserna till nyss nämnda grupp kvar, men de är inte på långa vägar lika påtagliga. Det är främst gitarrkompet och trumspelet i själva verserna som minner om Phil Lynotts band.

Som ofta är fallet så är det sångaren man lägger märke till först. Ibland på gott och ibland på ont, men i Dead Lords fall är det definitivt på gott då Hakim Krim har en mycket uttrycksfull röst som skiljer sig från mängden och som sticker ut på ett positivt sätt.

Även gitarristen Olle Hedenström utmärker sig på ett positivt sätt med ett flertal mycket minnesvärda gitarrsolon, ibland i rena dueller med nyss nämnde Hakim. Mycket underhållande och bra!

Basisten och trummisen sköter sitt utan att sticka ut, vilket till stor del förmodligen kan förklaras med att mitt intresse för bas och trummor är begränsat. De kompletterar på ett utmärkt sätt.

Dead Lord

Skivan har spelats flitigt och jag har inte tröttnat än. Det vi bjuds på är välspelad och välproducerad gitarrdriven hårdrock med fokus på melodi. Möjligen mattas farten en aning med låtarna 4-6 och drar ner betyget ett snäpp, men det är ju å andra sidan ytterst få skivor som håller genuint hög klass rakt igenom. Det ska också nämnas att bara för att tempot mattas och jag tycker att låtarna blir lite segare, så betyder det inte att låtarna är dåliga. Bara lite sämre än de andra på plattan, men samtidigt betydligt bättre än det mesta annat som släpps.
Jag vill även passa på att ge stort beröm till det coola omslaget!

Dead Lords senaste skiva "Heads held high". 

Här är High Roller Records egen upplaga, 200 exemplar i klar vinyl + poster & textblad.

Min absoluta favorit på skivan är den annorlunda "The bold move" som börjar väldigt lugnt och långsamt ökar för att komma upp i ett vansinnigt gitarrtempo innan den tvärt och abrupt återgår till det lugna tempot och slutar på samma sätt som den började. Oväntat och enastående vackert! Sannerligen "a bold move".

Även "Ruins" är en låt som jag vill lyfta fram. Samma sak här, det är det vackra gitarrspelet, solona och senare det gemensamma solot som gör mig nästan tårögd. 

Klicka på länkarna nedan så får ni se låtarna live där Hakim förresten har ovan nämnda Black Trip t-shirt på sig!

7,5/10

Rekommenderad lyssning:

Ruins

The bold move

Black Trip

Nu går vi raskt vidare till det andra bandet för dagen: Black Trip och deras "Shadowline".

Här är det betydligt mer fartfyllt och rifforienterat. Jag kommer att tänka på årtalet 1980 och anledningen är att skivan till stor del låter som en hybrid av två av de bästa skivorna som kom det året: Thin Lizzys "Chinatown" och Iron Maidens debutplatta. Den har drivet och energin från "Iron Maiden", medan man plockat känslan för melodi och gitarrkomp från "Chinatown".

Till och med själva ljudbilden låter som en kombination av dessa plattor. Det är välproducerat, men låter ändå rått och opolerat på något sätt. 

Om Dead Lord är 30/70 i förhållandet heavy metal/hårdrock, så är siffrorna de omvända för Black Trip. Det är mer fart överlag och sångaren Joseph Tholl har ett riv i rösten som passar perfekt för den här typen av musik. Kanske förloras en del av den själfullhet som kan höras hos Dead Lord, men å andra sidan låter detta mer som klassisk metal-sångare, vilket är ytterligare en skillnad mellan de på ytan ganska lika banden.

Black Trips senaste skiva "Shadowline". Orange spräcklig vinyl.

Har ni hittat den här obskyra bloggen så är jag övertygad om att ni känner till alla turer med bandmedlemmar och vilka andra band de är med i och tidigare varit med i. Det är en riktig härva som jag inte tänker ta upp här, men vi kan konstatera att - trots att "Shadowline" bara är bandets andra fullängdare - så har medlemmarna var för sig hunnit med betydligt mer än så.

De kan utan tvekan sitt hantverk och är nästan vad man kan kalla en supergrupp inom sin genre.

Att de är rutinerade märks på både låtskrivande och framförande. Det låter kvalitet lång väg.

Precis som i fallet med Dead Lord så vill jag även skjuta in att jag gillar omslaget väldigt mycket. Klassiskt i all sin enkelhet!

Black Trip live på Biljardkompaniet i Kristianstad den 22 maj, 2015.

Jag hade glädjen att se bandet inför en sorgligt fåhövdad publik på Biljardkompaniet i Kristianstad i maj i år där de gjorde en synnerligen stabil spelning och har ni möjlighet så är mitt råd att se bandet. Det rådet gäller förstås även Dead Lord och med tanke på att de verkar ha så mycket gemensamt så vore ju en gemensam turné något att sukta efter.

8/10

Rekommenderad lyssning:

Shadowline

The storm

Vad är det här för nåt? Är det månne en fingervisning om vad som kan komma att dyka upp här på 

bloggen inom de närmaste veckorna? 

Spänningen är olidlig...

W.A.S.P. - Golgotha

Jag blir inte klok på den här skivan.

När jag lyssnar på låtarna så är det egentligen bara "Shotgun" som faller utanför ramen och utmärker sig som ren utfyllnad. Övriga låtar är allt ifrån "helt ok" till "riktigt bra", men ändå minns jag inte en enda av dem när skivan är slut.

Det ska redan här sägas att jag tycker att skivan faller in i mönstret som inleddes med "Dominator" (2007) och som fortsatte med "Babylon" (2009) där låtarna på samtliga tre skivor låter ganska snarlika varandra. Skillnaden är dock att topparna från de två föregående skivorna saknas på den nya, vilket i ärlighetens namn egentligen började märkas redan på förra skivan. Det blir nästan plågsamt uppenbart här. 

"Golgotha" släpptes i en begränsad upplaga (1500 exemplar) i en rund plåtburk med logon i relief.

Mycket stilig utgåva som förutom CD i digipak även innehåller ett kort, en tygflagga, ett litet hängsmycke samt en vinylsingel som bara finns tillgänglig i den här utgåvan.

Från "Dominator" kan vi exempelvis hämta "Take me up" och "Heaven´s hung in black", två låtar som inte skämts för sig på någon W.A.S.P.-samling och från "Babylon" kan man plocka "Crazy" och "Godless run" till samma hypotetiska samlingplatta. Låt vara att båda de sistnämnda i sin tur är rip-offs på egna tidigare låtar ("Wild child" och nyss nämnda "Heaven´s hung in black" känns igen), men från senaste plattan kan jag inte hitta ett enda spår som jag absolut vill spara för eftervärlden. Eller jo förresten, titelspåret. Men det är också allt.

I stort sett varenda låt känns igen från tidigare plattor, utan att för den sakens skull vara rena kopior. Det är som om Blackie kört sina låtidéer i en mental centrifug om och om igen de senaste skivorna för att få ut mesta möjliga ur dem. Den första rundan klarar de sig bra. Andra omgången är hysad även om man börjar se tecken på slentrian och nu - tredje gången gillt - är låtidéerna helt urvattnade och bara ett fåtal borde ha klarat sig igenom kvalitetskontrollen.

Som låtskrivare är det förvisso bra att ha en egen stil, vilket Blackie Lawless onekligen har. Det här gränsar dock tyvärr till ren fantasilöshet.

Förutom plåtlådan så passade jag även på att lägga vantarna på utgåvorna i silver vinyl och guld vinyl, 200 exemplar vardera.

Det är inte det att det är dåligt, utan snarare låter det oengagerat och trött. Blackie må ha en grym röst, men här sjunger han antingen för högt eller också kvider han fram snyftningar och det blir ganska påfrestande i längden att lyssna på. 

Vill man vara ironisk kan man då framhäva på pluskontot att skivan bara är 43 minuter, men med tanke på att det gått ganska exakt sex år sedan förra skivan, vilket är det i särklass längsta gapet mellan två skivor i bandets karriär, så tycker jag nog att man kan förvänta sig något mer av Gamle Svarten.

Å andra sidan, eftersom detta är det bästa han förmår att åstadkomma så kanske vi bör sänka förväntningarna inför framtida släpp. Han har ju skämt bort oss med grymt mycket bra musik genom åren. 

Till det positiva hör dock gitarrspelet som även den här gången är briljant. Doug Blair har en förmåga att, även om gitarrerna i grunden också är ganska höga och nästan lite "skrikiga", i stort sett hela tiden hitta rätt ton och melodi utan att det blir enerverande på samma sätt som exempelvis Blackies höga röstläge.

Man varför stoppa där?

I samband med den nya skivan återutgav Napalm Records även "Dominator" och "Babylon" och eftersom pengar är till för att rulla var det bara att fortsätta fylla varukorgen.

Båda släpptes som guld vinyl i 100 exemplar vardera samt i röd vinyl, 200 exemplar vardera.

Nu ska jag inte racka ner på Blackie alltför mycket dock, för det finns ju även stunder då hans röst kommer till sin fulla rätt. Framförallt gäller detta i de lite lugnare partierna på skivan och titelspåret är inget annat än ren magi och ger oss en skymt av den storhet som fortfarande går att frambringa.

Nyss nämnda titelspår borträknat, så gör den ganska skräniga produktionen att herr Laglös till och med i de lugna partierna överlag låter mer ansträngd än han förmodligen egentligen är.

Jag har gett skivan så pass många chanser vid det här laget att jag till sist insett att den faktiskt inte är en växare. Låtarna fastnar inte på samma sätt som de en gång gjorde. Förhoppningsvis kommer historien att visa att "Golgotha" var en liten nedgång i en annars mycket stark diskografi. 

6/10

Rekommenderad lyssning:
Last Runaway
Golgotha

We are Twisted fucking Sister!

Twisted Sister är för många ett plojband som kom från ingenstans och slog igenom tack vare skojiga musikvideos på TV och barnvänliga allsångsrefränger. Det kanske stämmer att de slog igenom på bred front tack vare just detta, men som band hade de redan vid det laget kämpat i åtta långa år på alla upptänkliga barer och småhak i New Yorks förorter. Få band har slitit så hårt för att nå sitt slutliga genombrott och de förkroppsligar uttrycket "paying their dues".

"We are Twisted fucking Sister" är en dokumentär på över två timmar (två timmar och tretton minuter för att vara exakt) som tar dig med på en djupdykning i bandets historia och slutar ett par år innan bandet slår igenom. Nygjorda intervjuer med samtliga medlemmar i den klassiska line-upen och även andra tidigare medlemmar, roadies, fans som var med från starten, skivbolagsfolk i både USA och England - listan kan göras lång!

Allt ackompanjeras av ett fullständigt unikt bildmaterial från de riktigt tidiga åren.

För de av oss som tidigare sett VH1-dokumentären "Behind the music" om bandet och DVD-samlingen "The videos" framkommer kanske inte så jättemycket ny, direkt matnyttig information, men den här dokumentärens stora styrka ligger i all detaljrikedom och återigen; det rika bild och filmmaterialet.

Det är egentligen ganska sjukt att tänka att bandet arbetade sig upp till en position i New Yorks klubbvärld där de drog upp till 10 000 åskådare, mer än de flesta "stora" banden, men ändå vägrades ett skivkontrakt. Som mest drog de 23 000 åskådare till en spelning. Gratis inträde förvisso, men ändå. 23 000 är inte dåligt!

Genom de nygjorda intervjuerna och gamla ljud och filmupptagningar så får vi följa bandet och det är en mycket detaljerad bild som ges av ett oborstat band som inte tvekar att ge sig i slagsmål med publiken, förolämpa den eller håna den - allt för att få en reaktion. Twisted Sister var på många sätt ett "farligt" band och ljusår ifrån den "We´re not gonna take it"-image som de målade in sig själva i ett hörn med senare.

Själva dokumentären finner vi på disc 1, men det medföljer även en bonus-DVD som är väl värd att kolla på. Över en generöst tilltagen tid på nästan två och en halv timme bjuder extramaterialet på massor av intervjuer och anekdoter som inte kom med i huvudfilmen. Vi får bl a höra om hur den ansvariga kvinnan för fanklubben i England blev åtalad för att ha vidarebefordrat bandets meddelanden till fansen - ett meddelande där de använt svordomar. Hon dömdes till 500 pund i böter!

Vidare får vi berättelser om hur Dee i stort sett varje kväll hoppade ut i publiken för att slåss, men att de trogna fansen längst fram tröttnade på att han alltid landade på dem med sina knän eller armbågar och att de vid en spelning helt enkelt flyttade sig så att han landade på golvet. Efter denna hårda landning slutade han att hoppa ut bland publiken...

Eller att de billiga tröjorna som bandet sålde för under två dollar styck var av usel kvalitet men idag är värda smärre förmögenheter.
Eller att Anvil var ett av få band som spelade skiten ur dem på scen, men hur de (Twisted) såg det som en utmaning och redan nästa kväll var det omvända roller.
Sådana små berättelser är guld värda!

Att ett flertal av de ursprungliga fansen får komma till tals och berätta om sin kärlek till bandet ger ett extra djup och trovärdighet till hela projektet.

Det bjuds som sagt på massor av små liveklipp i dokumentären, snuttar av låtar för att accentuera en poäng, och det som hade kunnat höja betyget ett snäpp är om man haft med de kompletta låtarna på bonusskivan. Jag begär inte att vi ska få hela konserterna - om de ens finns kvar - för det är ganska korniga och gryniga filmer. Ofta med dålig skärpa och där ljusstreck dröjer sig kvar efter att kameran råkat filma en lampa eller rent åldersmässiga tecken sen streck på skärmen eller suddig bild. Så det är ju inget som hade varit njutbart att se på under en hel konsert, men nog hade vi orkat med en sju-åtta kompletta låtar alltid. Men vem vet, de kanske har fler DVD:er på gång och kanske att vi någon gång i framtiden får se mer ifrån dessa tidiga år.
Nu får vi förvisso en mycket väl tilltagen bonusdisc ändå med massor av intressant information och roliga anekdoter så jag ska inte sitta här och gnälla. 

Den här dubbel-dvd:n finns i skrivande stund svensktextad för 99 kr hos både Ginza och CDon och jag kan starkt rekommendera den även för folk som kanske inte har bandet som favoriter i vanliga fall.

8/10

Huntress fortsätter att övertyga!

Huntress fortsätter att vara mer produktiva än genomsnittsbandet, då deras senaste skiva "Static" är det tredje albumet sedan debuten 2012. "Tre plattor på tre år", brukar sångerskan Jill Janus påpeka i intervjuer och även om det inte stämmer helt och hållet så är det utan tvekan ett bra tempo de håller.

Kvaliten på låtarna håller fortfarande en riktigt hög klass, vilket är imponerande inte bara med tanke på den snabba utgivningstakten, utan även när man betänker mängden spelningar och turnéer de gjort mellan skivorna. Det borde inte gå att prestera på hög nivå när man nästintill är på konstant resande fot. Bedriften blir inte mindre av att tre medlemmar bytts ut sedan förra skivan, nämligen gitarristen Ant Crocamo samt basisten Ian Alden och trummisen Carl Wiezbicky. De två sistnämnda var dessutom ursprungsmedlemmar.

Den lila vinylen var bara tillgänglig via bandets Pledge-kampanj.

Givetvis beställde jag de signerade utgåvorna av både LP och CD.

Kärnan i bandet, både kreativt och själsligt, är utan tvekan nämnda Jill och gitarristen Blake Meahl. Till sin hjälp har de på den nya skivan nye gitarristen Eli Santana och Blakes bror Tyler på trummor - båda även hemmahörande i Holy Grail. Ett band där för övrigt även Huntress förste basist Eric Harris ingick. Hårdrocksvärlden är liten.

Detta var lite om historien om bakom plattan som är ämnet för dagen: "Static".

Inledande "Sorrow" är vad man kan kalla för en typisk Huntress-låt -snabb och melodisk, och till låten har bandet även gjort en cool video. Det känns befriande att veta att det fortfarande finns band som lägger ner pengar och energi på att göra sevärda videos till sina låtar. Minns "Zenith" från förra plattan eller "Eight of swords" och "Spelleater" från debuten. Mycket bra allihop! Just låten "Spelleater" var för övrigt den låt som fick mig att få upp ögonen för bandet.

För att få ihop pengar, bland annat till att göra sin senaste video, så körde bandet en kampanj på Pledge Music, där man erbjöds köpa signerade exemplar av nya skivan, modellbilar som använts i nämnda video, samtal med valfri bandmedlem via Skype och så vidare. Samtliga bilder, det vill säga båda två,  i det här inlägget är på saker som jag köpte i Pledge-kampanjen. 

En cool "filmposter" för videon till låten "Sorrow", som påminner om nån gammal bortglömd skräckrulle från 50-60-70-talet. Signerad av bandet, regissören och säkert någon till!

Skivan har som vanligt sin största styrka i Jills kraftfulla röst och hon behärskar allt från höga till låga toner, skrik, growl och ja, vad som helst verkar det som. I kombination med Blakes frenetiska men samtidigt melodiska musik, så blir resultatet återigen mycket bra.

Inför skivan berättade Jill att hon under många år lidit av schizofreni och en del andra psykiska sjukdomar vilket hon även delat med sig av i skivans texter. Nu är jag förvisso sällan intresserad av just texterna, utan det är mer musiken som lockar och den är bra på "Static". 

Förutom nämnda "Sorrow" så vill jag även lyfta fram "Mania", "Flesh" och "I want to wanna wake up", men samtliga låtar håller hela vägen. Möjligen att det mattas lite rent kvalitetsmässigt mot slutet och de tre sista låtarna är kanske inte de första som jag hade lagt in på en Huntress-samling som introduktion till nya fans. Inte för att de är dåliga och inte heller är de att klassa som utfyllnad, men de är ändå svagare än övriga låtar.

Finns det något som är riktigt dåligt med skivan då? Ja, faktiskt. Omslaget ser gräsligt ut, tycker jag. Det är en av få gånger som jag är glad över att det finns streamingtjänster, köparna slipper se det!
Jag måste även flika in att jag tycker att nye trummisen Tylers spel låter mer mekaniskt än det gjorde på de två första plattorna. Absolut inte dåligt, långt därifrån, men ändå är det något som jag tycker mig lägga märke till. Carl var måhända inte lika tekniskt skicklig (eller också var han det, vad vet jag), men det känns som att han hade mer fantasi i sitt spel. När en okunnig person som jag lägger märke till sånt så hörs det skillnad.

I samband med att skivan släpptes så blev det även känt att Jill drabbats av livmodercancer och att hon genomgått behandling och ingrepp där livmodern opererats bort. 

Helt förståeligt har hennes trötthet - både fysiskt och psykiskt - efter behandling och operation gjort att bandet endast genomfört några enstaka spelningar efter att skivan släppts, bland annat på "Motörheadboat" i oktober. De lär dock komma tillbaka med full kraft under 2016 och kommer att tjuvstarta lite lätt med en handfull spelningar i slutet av december. Jag håller tummarna för att de även når Sverige för tredje gången nästa år och varför inte på Sweden Rock Festival? Det var tre år sen sist.

Just nu hoppas jag dock bara Jill blir frisk och pigg igen. Både hon och Huntress hör hemma på vägarna!

STATIC: 8/10

Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper - live i Helsingborg.

Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper

Live på Kulturföreningen Rebus, Helsingborg. 2015-10-18

Söndagar är ingen optimal dag för konserter och speciellt gäller detta när spelningarna börjar redan vid 16-tiden och dessutom varvas med skateboardåkning, men icke desto mindre var detta förutsättningarna som gällde vid det aktuella evenemanget. Det var den för mig tidigare obekanta föreningen "Kulturhuset Rebus" som hade snott ihop ett synnerligen imponerande startfält för en ynka hundralapp i entré. Det var amerikanska Christian Mistress, norska Magister Templi och svenska Night Viper som stod på programmet. Spännande!

En underbar hemmagjord skylt - med bokstäverna gjorda av maskeringstejp - hälsar oss välkomna.

Då det redan på förhand gjorts klart att det även skulle vara en skateboardtävling i samma lokal så såg jag till att inte anlända förrän klockan 16, vilket var tiden som angetts då Night Viper från Göteborg skulle vara första band på scen.

"Scen" är förresten en väldigt generös beskrivning av vad som erbjöds banden som skulle uppträda. Det fanns ingen! Inte så mycket som några SJ-pallar att kliva upp på eller ens en gammal sliten matta för att i alla fall påskina att det finns ett "scenområde". Ingenting! Banden och deras utrustning stod rakt ner på det slitna cementgolvet och hela lokalen andades gammal nerlagd industribyggnad.

Basisten och trummisen röjer medan sångerskan tar det lite lugnare och pustar ut.

Tyvärr drog skateboardandet ut på tiden och inte förrän vid kvart i fem drog Night Viper igång. Jag hade hört talas om bandet, men aldrig hört dem tidigare och jag blev riktigt positivt överraskad. Det som sticker ut från minnet är främst sångerskans och basistens energi. Ingen av dem stod still många sekunder och sångerskan hoppade konstant från det ena benet till det andra medan basisten stod längst fram och öste likt en ung Steve Harris (stora ord!) eller Gottrid Åhman från numera nerlagda In Solitude. Härligt att se!

Även trummisen lever kvar i minnet då hon hade ett leende i ansiktet hela spelningen igenom. Att de trivdes på scenen var uppenbart, trots de redan beskrivna ganska torftiga förhållandena i lokalen. 

Fullt ös!

De båda gitarristerna var märkligt nog de som märktes minst, men det beror inte på att de var osynliga utan snarare på att den redan nämnda trion sken starkare. Eller också beror det på att man är så van vid att det är just gitarristerna som ska synas mest och när det är en basist eller trummis som tar för sig så lägger man det mer på minnet eftersom det är ovanligt. En riktigt bra spelning var det hur som helst där vi bjöds på renodlad och oförfalskad heavy metal med rötterna i 80-talet, som sig bör. Efteråt köpte jag en t-shirt och en vinylsingel av dem, vilket var den enda musik de hade tillgänglig vid tillfället, men deras debutskiva släpps den fjärde december på finska bolaget Svart Records och den är givetvis förbeställd på både CD och vinyl.

Jag sa att det inte fanns så mycket som en matta på cementgolvet. 

Här är bildbeviset på att jag hade fel!

Några små intermezzon inträffade när jag skulle handla av dem förresten.
Eftersom min kroppshydda är av det större slaget så köper jag tröjor mest som souvenirer samt för att stötta bandet i fråga. När trummisen frågade vilken storlek jag ville ha på tröjan så sa jag att det inte spelade någon roll eftersom den ändå skulle vara för liten. Hon såg helt chockad ut och sa att "är det du som ska ha den så passar säkert den här" och gav mig en tröja i storlek XL. Det var ju snällt sagt förstås, men givetvis hade jag rätt. Den passade icke.

Nästa lilla scen utspelade sig när jag skulle köpa deras vinylsingel, vilken fanns i svart vinyl och en begränsad upplaga i vit vinyl. Givetvis ville jag då ha den i vit vinyl och killen som skötte försäljningen (trummisen hade smitit iväg nu) öppnade en låda med singlar och läste ingående i den mycket svagt upplysta lokalen innan han räckte över den till mig. Då det var en svart prick på etiketten på omslaget så utgick ifrån att den betydde att det var den svarta vinylen jag fått och lämnade tillbaka den och sa att jag ville ha en vit vinyl och pekade på den svarta pricken och förklarade min teori att den här vinylen var märkt med en svart prick för att visa att vinylen var svart. 

Orsaken till mycken huvudbry. En märklig logotyp, liten text och obefintlig belysning 

är inte optimalt när man ska köpa skivor av bandet.

Efter mycket dividerande och där trummisen efter ett tag kom tillbaka för att styra upp det hela så kom vi fram till att jag hade fel. Den svarta pricken på etiketten var helt enkelt skivbolaget Svart Records logotyp och under denna stod det mycket riktigt "limited white vinyl". Som ursäkt för att jag ställt till med problem så köpte jag två exemplar av skivan i stället.

Night Viper hade snabbt packat ihop sina grejer och näst på tur stod norska Magister Templi som ganska snabbt var på plats och verkade klara att köra igång. Då visade det sig att de var tvungna att vänta eftersom det skulle vara semifinal i skateboardrampen varvid ytterligare trekvart av väntan tog vid. Helt ologiskt att varva dessa två aktiviteter och jag hoppas att man inte gör om detta vid eventuella framtida event. Dessutom så blev de som åkte skateboard varma av sitt åkande varför en stor port lämnades öppen vilket ledde till att hela lokalen blev ordentligt nerkyld. Inte heller detta var optimalt när man stod stilla och väntade på nästa band.

Sångaren i Magister Templi uppträdde i en varm, långärmad tröja. Jag förstår honom!

Nåväl, efter ett tag hade de åkt klart och efter att domarna delat ut poäng till dem så var det dags för Magister Templi att träda upp på scenen. Eller rättare sagt, ta steget in på den del av cementgolvet där bandet skulle stå. Jag hörde först talas om bandet runt 2011-12 nånting när deras landsmän i bandet Devil tipsade om dem på sin facebooksida, men precis som i fallet med Night Viper så hade jag aldrig lyssnat på dem. Återigen blev jag oerhört positivt överraskad!

En lite udda sångstil och även en skum scenpersonlighet.

Men att allting inte är som allting annat uppskattas alltid.

Deras blandning av heavy och doom i kombination med sångarens säregna stil på scenen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och efteråt köpte jag hela deras diskografi på sammanlagt tre CD. Från själva spelningen minns jag inte så mycket mer än att en tjej i publiken var ett mycket stort fan som sjöng med i varenda text och när sångaren märkte det gick även fram till henne och de delade på sången i nån refräng. Häftigt för henne! Han gick även runt ute bland publiken och sjöng och ett tag var jag orolig för att han skulle komma fram till mig som inte kunde ett ord av deras texter, men som tur var så vände han och gick tillbaka till sina bandkamrater i stället och jag kunde andas ut.

Efteråt köpte jag som sagt alla deras tre CD-skivor och den som fastnade direkt var den som heter "Lucifer, Leviathan Logos" (2013). Det finns hur mycket bra som helt på den! Alltifrån det talade partiet i inledande "Master of the temple" till den korta, men löjligt geniala refrängen i "Lucifer". 

När jag lyssnat på den tillräckligt länge satte jag på deras nya skiva "Into duat" (2015) och den håller precis lika hög klass! Med sitt egyptiska texttema, med titlar som "Osiris", "Anubis" och "Sobek" - vilka samtliga är gamla egyptiska gudar - är låtarna lätta att känna igen och de flesta sätter sig även musikaliskt ganska omgående. 

Jag vet inte riktigt i vilken genre jag ska placera bandet för de står med en fot i heavy metal och en i doom. Köp själv och lyssna! En positiv överraskning utlovas!

Efter detta var det dags för det enda band jag på förhand kände till och anledningen till att kört dit - amerikanska Christian Mistress. När de spelar på bara några mils avstånd så vore det ju näst intill kriminellt att missa dem så jag tog chansen.

Efter en lite seg start i den kalla lokalen tog det sig även för Christian Mistress.

Lägg märke till gitarristens Randy Rhoads-inspirerade gitarr. 

Tyvärr visade det sig att den trista skateboardtävlingen inte var klar än, ty nu skulle det minsann bli en spännande final också. Totalt ointressant att titta på för alla andra än de närmast sörjande och jag vill återigen betona att om liknande arrangemang planeras i framtiden så lägg dem i så fall i var sitt tidsblock eller i olika delar av lokalen. Inga skateboardare kollade på banden och ingen ur bandpubliken tittade på skateboard.

När det äntligen var dags för Christian Mistress så var det så kallt i lokalen att jag stod och hoppade och hackade tänder. Detta bekom dock inte sångerskan som traskade igenom oss i publiken och fram till mikrofonen i vad som såg ut att vara ett linne men som troligen var en bandtröja med avslitna ärmar. Som om det nu skulle spela någon roll.

Efter ett tag tog det sig och både bandet och publiken blev varma i kläderna.

Vi bjöds på flera låtar från deras förra skiva "Possession" (2012), vilket var den enda skiva jag hade hört med dem. De har även släppt en platta tidigare med titeln "Agony & opium" (2010) samt den nya "To your death" (2015) vilken inhandlades efter spelningen. Spellistan dominerades av låtar som jag inte kände igen, men som jag i efterhand har känt igen när jag lyssnat på deras nya skiva. 

Spelningen var ett gediget dagsverke, men emellanåt sken det igenom att de undrade vad det var för ställe de hamnat på.
"C´mon, make some noise for us! This might be the only time we play at this venue", sa sångerskan Christine Davis vid upprepade tillfällen med en lätt ironisk ton och ett illa dolt leende.

Professionella som de är så lät de inte de yttre omständigheterna påverka sitt framträdande, men jag kunde inte låta bli att tänka att det måste kännas konstigt att som amerikanskt band på turné i Europa och hamna på ett cementgolv inför max 20 betalande åskådare. 

Publiken var dessutom lite avvaktande i början ända till nämnda sångerska helt sonika tog några steg fram och rent fysiskt grep tag i de som råkade stå närmast och drog dem närmare scenen. Detta hjälpte och efter ett tag var hela åskådarskaran koncentrerad framför scenen. 

Speciellt tydligt blev det efter att sångerskan Christine gått ut till publiken och bokstavligt tagit tag i några och dragit dem närmare scenen.

Även om de flesta av låtarna var nya för mig så lät det mycket bra och jag passade på att köpa deras nya skiva efter spelningen och även den är riktigt bra. Efter en svag start har 2015 visat sig bli ett riktigt bra skivår trots allt.
Återigen rör det sig om metal med doominslag, även om det här är betydligt mer metal än doom. Jag vet egentligen inte vad det låter som. Överlag är det för långsamt för att vara heavy metal, men samtidigt är det för snabbt för att vara doom. Återigen, köp plattan "To your death" och bedöm själv!

Avslutningsvis måste jag säga att det på det hela taget var en mycket bra och i alla fall av mig uppskattat tillställning. Tre riktigt bra band för en hundring kan man aldrig någonsin klaga på.
Dock skulle jag som sagt vilja att framtida evenemang inte väver ihop olika aktiviteter på det sätt som nu var fallet. Båda delarna av publiken var ointresserade av varandra och jag är ganska säker på att skejtarna var lika trötta på att vänta på att banden skulle spela klart, som vi konsertbesökare var på att skatetävlingen skulle avslutas. 

Det blev lite inköp även den här aftonen.

Som tidigare nämnts så skulle jag tro att det var max 20 betalande besökare och resten av publiken bestod av medlemmar ur de andra banden. Det är tråkigt att så få dyker upp när det anordnas ett så trevlig arrangemang, även om det till stor del säkert går att förklara med dag och tidpunkt. Obefintligt med information och reklam gör säkert sitt till också. 

Blir det liknande arrangemang så hoppas jag att folk har vett att uppskatta arbetet som eldsjälarna bakom detta lagt ner och dyker upp och tittar!

Till sist måste jag även be om ursäkt för de synnerligen torftiga bildernas undermåliga kvalitet. Ett tag tänkte jag skriva att det är bättre med dåliga bilder än inga bilder alls, men när jag ser dem nu så är jag inte så säker på det.