Först ut är svenska Wolf! Enligt mig är detta det bästa bandet som Sverige har fått fram, alla kategorier. Ja, det är stora ord om ett så relativt okänt band. Inte så många hårdrockare känner till dem och utanför hårdrockskretsen är det i stort totalt okända. Vad detta beror på kan man bara spekulera i, speciellt när band som Hammerfall och Sabaton når ut till en bred Svenssonpublik. En del av förklaringen tror jag ligger i bandets grund - den kompromisslösa heavy metal bandet älskar gör dem till favoriter bland fansen, men samtidigt så har de ingen utpräglad image, inga ballader, ingen maskot. Inte någonting av det där som nästan alla stora band har eller har haft.
En annan del av förklaringen tror jag ligger i att bandet sällan spelar live i Sverige. Det kostar ju att ligga ute på turné och, som jag läste i en artikel om bandet, så tar ju inte räkningarna semester bara för att medlemmarna är ute och spelar. De har tvingats prioritera sina civila arbeten för att kunna betala hyra och mat helt enkelt och har inte riktigt vågat ta den ekonomiska risk det trots allt innebär att dra ut på turné i kanske en månad eller två. De har heller inget stort bolag i ryggen som kan ge dem denna support, utan de har fått finna sig att till största delen göra någon spelning här och där. De har spelat betydligt fler gånger i utlandet än i Sverige vilket är riktigt synd när det trots allt rör sig om ett svenskt band. Ett förbannat bra liveband också för den delen.
Bandet bildades 1995, mitt i en tid då det var som allra mest ute att spela heavy metal á la 80-tal. Bandets grundare och den ende kvarvarande originalmedlemmen är sångaren och gitarristen Niklas Olsson, eller Niklas "Viper" Stålvind som han numera kallar sig. I honom har gruppen sin egen Lemmy, Blackie eller Angus i den meningen att han inte går att byta ut. Alla andra medlemmar har som sagt bytts ut under årens lopp, men primus motor Niklas består och har ett finger med i spelet när det gäller allt från låtar till skivomslag. En riktig eldsjäl som envetet tuffar vidare när andra fallit bort längs vägen. Han gör detta för att han verkligen vill och brinner för det. Succé och framgång är säkerligen grädde på moset men inte drivkraften.
Men hur låter det då? Ja, givetvis har gruppen utvecklats från det att första skivan släpptes år 2000, men gemensamma nämnare är framförallt band som Mercyful Fate, Accept och Iron Maiden. Jag ska villigt erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av deras debutskiva när den kom för tolv år sen och framförallt var det Niklas något pipiga röst som jag störde mig på. Dessutom störde jag mig något alldeles oerhört på omslaget, tecknat av den legendariske Hans Arnold. Nu i efterhand har jag omvärderat "babianvargen", som omslaget ofta kallats, och tycker att det är riktigt coolt. Men min ursprungligt avoga inställning till omslaget och skivan gjorde att jag inte gav gruppen någon riktig chans från början, men när uppföljaren "Black wings" kom två år senare så fastnade jag direkt. Låtar som "I am the devil" och "Unholy night" fick mig att falla handlöst. Hela skivan håller en riktigt hög klass! Jag hade även glädjen att se bandet live för första gången 2003 på den kortlivade "Gates of Metal"-festivalen i Hultsfred och det var denna konsert som fick mig kapitulera på allvar.
Givetvis är det svårt att följa upp en sådan fullpoängare, men jag tycker ändå att de lyckas riktigt bra när tredje skivan "Evil star" såg dagens ljus 2004. Skivan låter mer producerad än sina föregångare men förlorar inget av de första skivornas råhet. Fortsatt hög standard på låtskrivandet och musicerandet.
Som vanligt dröjde det två år innan en ny skiva dök upp, denna gång med titeln "The black flame". En fruktansvärt bra skiva. Det säger egentligen allt om gruppen att man lyckas överträffa sig själv, trots att det egentligen borde vara omöjligt! Måste jag välja ut några låtar så blir det "I will kill again" (finns även som video) och titelspåret "Children of the black flame".
Till nästa skiva så tog det hela tre år och som vanligt var jag väldigt spänd på hur det skulle gå att leva upp till föregående mästerverk. Jodå, det gick alldeles utmärkt! På "Ravenous", som plattan heter, radar de upp fullträff efter fullträff och slår till med sin dittills bästa skiva. Igen. Låtar som "Curse you Salem", "Speed on", "Hail Caesar" och det medryckande riffet i "Love at first bite" gör att man inte kan annat än applådera låtmaterialet. Dessutom är det återigen mycket välproducerat!
Sjätte skivan, döpt till "Legions of bastards", dök upp 2011 och nu kom "äntligen" en liten dipp. Skivan är riktigt, riktigt bra, men upp till sina föregångares klass når den inte riktigt. Men som sagt, detta beror i första hand på föregångarnas höga standard och inte på den här skivan skulle vara dålig, för det är den absolut inte. Tvärtom! Hade något annat band släppt samma skiva så hade det varit en smärre sensation, men Wolf har skämt bort mig genom åren.
När det gäller samlarutgåvor så finns det en hel del sådana. Samtliga skivor finns utgivna på vinyl och därutöver finns en vinylsingel. Det dröjde till 2010 innan jag ens visste att de två första skivorna existerade på vinyl, så upplagan på dessa bör vara väldigt liten, gissningsvis 300-500 exemplar per skiva. Första skivan kom dessutom i ett vackert utvikbart omslag med den fulsnygga "babianvargen", och andra skivan medföljde en poster. Från andra skivan släppte man även den synnerligen begränsade singeln "Night stalker".
Till "Evil star" slog man på stort och gav ut den som dubbel-LP i splattervinyl i ett utvikbart omslag. Mycket stiligt. Den mest begränsade skivan, rent upplagemässigt, torde dock vara den allra senaste "Legions of bastards" som gavs ut i 100 exemplar i grön vinyl och såldes ursprungligen endast via Nuclear Blasts hemsida.
Wolf (2000) 7/10
Black wings (2002) 9/10
Evil star (2004) 8/10
The Black flame (2006) 9/10
Ravenous (2009) 9/10
Legions of bastards (2011) 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar