Sweden Rock Festival 2012

SWEDEN ROCK FESTIVAL 2012

TORSDAG 7 JUNI

(Inga bilder från 7-8 juni då jag tyvärr glömde kameran vilket grämer mig).

Festivaläventyret började med att vi betalade parkering för tre dagar och parkerade jävligt långt bort, bara för att senare inse att det fanns gott om lediga platser betydligt närmare festivalen. Det brukar det fan aldrig finnas! Det var det negativa. Det positiva var att det var vackert väder hela dagen med sol och vindstilla. Riktigt behagligt. Efter ett snabbt och smärtfritt byte av biljett mot armband styrdes stegen med rask takt mot vårt första band för dagen – Rival Sons på Zeppelin Stage. En riktigt bra spelning presterade de, men jag hann tyvärr inte se klart hela setet då Steel Panther drog igång på Rock Stage en kvart innan Rival Sons slutade. Steel Panther var en av huvudanledningarna till att jag överhuvudtaget köpte biljett till denna upplaga av festivalen, som nog var den svagaste på mina tolv besök hittills.

Steel Panther gjorde mig inte besviken. Det var högt tempo, kompetent utfört och hela tiden med befriande självironi ("if we were the best band we´d be going on stage later than this", "our singer looks like an overweight Bret Michaels" eller "our drummer is the best drummer in the band") och hela tiden med glimten i ögat med sina grova sexanspelningar. Man kan inte ta deras texter eller mellansnack på allvar och gör man det så har man problem. Detta är hjärndöd och harmlös underhållning för en mansdominerad publik. Inget annat. Torsdagens i särklass bästa spelning.

Graveyard hade jag skyhöga förväntningar på efter att ha sett dem live på diverse småklubbar de senaste åren. De har alltid levererat! Tyvärr verkar inte deras musik passa för de större utomhusscenerna, i alla fall var det inget som jag blev impad av. Såg en sex-sju låtar innan jag ledsnade. Tråkigt. En annan av festivalens på förhand största orsaker till biljettköp, men till skillnad från Steel Panther så höll inte Graveyard.

Sebastian Bach höll då betydligt bättre och speciellt i de gamla Skid Row-numren som "Piece of me", "Big guns", "I remember you", "18 and life" och avslutande "Youth gone wild" – samtliga från den klassiska debutplattan! I den sistnämnda kom Dee Snider upp på scenen och hjälpte till och Sebastian började sjunga på refrängen till "We´re not gonna take it" och då tog Dee över direkt och det slutade med att nästan hela låten improviserades med verser och allt!
Kompetent och väl utfört, men förutom Skid Row-låtarna så är jag för dåligt insatt i hans sologrejer. Han får dock 7/10 i betyg. Inlevelsen och det faktum att han är en riktigt bra frontman höjer betyget från 6 till 7.

Kvällen avslutades med Soundgarden. Detta blev en besvikelse av monumentala mått. För det första så var ljudet extremt basbetonat, i alla fall där jag stod. För det andra så höll inte Chris röst riktigt den klass som jag vant mig vid. För det tredje, varför – VARFÖR – valde SRF att visa konserten på storbildsskärmarna i svartvitt?? Var det någon cool och hipp idé att få en musikvideokänsla á la trist 90-tal över hela konserten? Det lyckades! Det var länge sen jag såg en så tråkig storskärmssändning. Jag gick efter fem låtar.
Det ska dock till Sweden Rock Festivals försvar sägas att jag laddade hem Soundgardens TV-sända konsert från Rock am Ring och även där visade skärmarna svartvita bilder, så troligen är det bestämmelser från bandet. Dock lät de inte bättre på TV-sändningen än på Sweden Rock så det dåliga betyget står kvar.

I övrigt hände inte så mycket. Jo, förresten! En ganska ung tjej gick bakom mig ute bland knallarna. Hon spelade fullare än hon var och hon hade sina polare med sig som också var betydligt mer nyktra än de ville ge sken av. De gick och sjöng på diverse hårdrockslåtar, som "I love it loud"-refrängen, "Livin´ on a prayer"-refrängen och en del annat välkänt. Rätt vad det var skrek en av tjejerna mig riktigt högt rakt i örat, bara vrålade utan att säga något, men jag hade varken ork eller lust att ge mig i slang med småflickorna så jag gick bara vidare utan att röra en min eller ens titta åt hennes håll. "Vad är det med dig då, din feta, fula jävel?", blev responsen från tjejen, men jag gick bara vidare och tjejgänget fortsatte sitt skränande.

FREDAG 8 JUNI
Festivaldagen började sent för egen del då det första bandet jag ville se var Pentagram 20:15. Jag har inte lyssnat så jättemycket på dem tidigare, men det lilla jag hört har varit bra och även live levererade gruppen över förväntan. Riffstarkt och säkert och publiken verkade gilla det den hörde. En bra start på dagen!
Nästa band var självklart Motörhead som jag såg för jag vet inte vilken gång i ordningen. Man vet vad man får och man vet att gruppen inte gör en besviken. De kan sitt jobb helt enkelt. "Bomber"-ljusriggen var i vanlig ordning med, vilket den alltid verkar vara nuförtiden. I Mikkey Dee har bandet en riktigt bra trummis som gör att till och med ett trumsolo kan bli intressant och Phil Campbell utstrålar trivsel på scen vilket givetvis märks lång väg. Och så förstås Lemmy, denne Lemmy. I mina ögon den störste legendaren av alla! Man lämnar aldrig en Motörheadkonsert besviken!
Fredagens avslutningsakt Twisted Sister imponerade även dem. En lite trist bokning tyckte jag på förhand, speciellt som de fick den lilla extra äran det innebär att headlina en av dagarna. Efter konserten så kan jag dock konstatera att Dee och systrarna nog var det hårdast arbetande bandet av samtliga på festivalen och en värdig headliner trots allt. Högt tempo, enorm spelglädje (trots gitarristens Eddie "Fingers" Ojedas feber) och ett gensvar från publiken som värmde! En av festivalens höjdpunkter!

LÖRDAG 9 JUNI

Avslutningsdagen började tidigare än fredagen eftersom Year of the Goat spelade redan 15:15 på lilla Rockklassiker-scenen. Jag hade sett bandet för första gången exakt en vecka tidigare på på Muskelrock och blivit helt golvad. Tyvärr missade jag av den första kvarten av spelningen men det jag såg och hörde var riktigt bra. Kanske inte samma nivå som lilla intima Muskelrock, men fortfarande alltså riktigt bra. Ser fram emot debutplattan!

Efter Year of the Goat hade jag en lucka i spelschemat fram till kvart över sex och denna utnyttjades till att promenera ner till havet och ta en kulglass och titta på folk. Det är en väldigt underskattad fritidssysselsättning. Vilka typer det finns!

Nåväl, 18:15 var det dags för vad som mycket väl kan ha varit festivalens bästa spelning – Symphony X. Jag köpte "The Divine Wings of Tragedy" när den kom och älskade den från första genomlyssningen! Därefter har jag mer eller mindre pliktskyldigt köpt plattorna som kommit efter den utan att riktigt ha gett dem någon riktig chans, men herrejävlar vad dom knäckte. Jag låg och slöade i solskenet i gräset och var inte den ultimate diggaren. Bandet förtjänade betydligt bättre av mig egentligen, men jag var riktigt slö. Inombords stod jag dock längst fram och headbangade! Jag måste säga att jag var tveksam till om deras komplicerade metal skulle kunna komma till sin rätt live, men det gjorde den helt klart. Fullkomligt klanderfritt!

Efter detta hade jag ännu en lucka i schemat. Jag hade bockat för Sacred Reich i programmet, men gick aldrig dit. Det blev en pizza istället och den var min själ inte heller fel!

Så var det äntligen dags för "The Return of the King"! King Diamond stod plötsligt på scenen och bjöd på en mäktig tillställning. Bara scendekoren var värd att titta på, sådant är man inte van vid nuförtiden. Galler, trappor, en farmor i rullstol och ett "familjespöke" som skymtades i röken i låten med samma namn. En riktigt speciell spelning blev det också när Volbeatsångaren Michael Poulsen och gamle Mercyful Fate-gitarristen Hank Shermann gästade för framförandet av nämnda bands gamla klassiker "Come to the sabbath". Tro dock inte att det slutar där, för ett par låtar senare är det dags för två nya gäster att göra entré när inga mindre än gamla medlemmarna Mikkey Dee (trummor) och Michael Denner (gitarr) kommer upp på scenen och medverkar på "Halloween". Lyckan verkar fullkomlig, men Kingen kommer tillbaka en sista gång och avslutar spektaklet med "Black horsemen". En riktigt stabil spelning av en kung som borde vara lite ringrostig efter sex års frånvaro från scenen, men av detta märket inget!

Efter denna urladdning var det dags för hela festivalens huvudband – Mötley Crüe – att knyta ihop säcken. De lyckades väl sådär. Jag tillhör den, verkar det som, lilla skaran som faktiskt tycker att bandet har skrivit ett helt knippe riktigt bra rocklåtar och på SRF fick jag höra dem allihop: "Looks that kill", "Live wire", "Dr. Feelgood", "Wild side", "Girs girls girls", "Shout at the devil" (låt vara för att de envisas med att köra 1997-versionen), personliga favorieten "Don´t go away mad (just go away)" och framförrallt "Home sweet home". Lägg till detta Tommy Lees berg-och-dalbane-solo i loopen, som även inkluderade att någon från publiken fick följa med en runda runt i loopen med han trummade, så borde ju allt vara både frid och fröjd eller hur?

Nja, inte riktigt. Ljudet är stundtals riktigt uselt från Festival Stage, i alla fall om man inte står längre bak än 50 meter. Den fullkomligt genomusla musiken och ständiga bakgrundseffekterna under Tommys trumsolo drar ner betyget. Vi vet ju alla vilket suverän trummis Tommy är, så varför envisas med att spela sådan skit? Det ständiga blinkandet av starka lampor genom hela konserten och det faktum att Micks gitarr knappt hörs drar också ner betyget. Sen vet jag inte vad Vince har lagt sig till med för skum dialekt där alla ord verkar sluta med ett a-ljud, men uselt låter det. Jo, jag vet att han alltid låtit lite på det viset, men nu är det ett dominerande drag hos honom, vilket inte är till hans fördel. Trots alla klagomål genomförde bandet en helt godkänd spelning, starkt dominerad av gamla klassiker som sig bör på en festivalspelning!

På papperet var det nog den svagaste festivalen på de åren jag åkt dit, men samtidigt så levererade ett flertal av bandet över mina förväntningar så slutresultatet rent artistmässigt blir godkänt trots allt.

Vädret hade jag tur med hela festivalen. Den enda dagen det regnade var på fredagen, men då var jag inte på plats förrän vid 20-tiden och då hade det slutat! Annars var det soligt och varmt både torsdagen och framförallt lördagen. Det inbjuder till att sitta i gräset och bara titta på folk – och det finns mycket att titta på! Allt ifrån typer och original till sjukt snygga kvinnor. Var finns alla dessa människor i vanliga fall?
Vänligheten som genomsyrar hela festivalen höll i sig även i år och det kommer fram folk och börjar prata om allt från vädret till nästa band eller hur fulla dom är! Enda undantaget var den unga tjejen som tyckte jag var fet och ful, men jag kan ju inte säga något om det eftersom hon hade rätt och ärlighet varar alltid längst!

Tyvärr måste jag säga att knallarna som står på området utanför själva festivalområdet blir sämre och mer slätstrukna för varje år. Som Kiviks marknad med en tendens till rocktema. Jag menar, hur många halsband, solglasögon, coola hattar, peruker, "varg-ylar-mot-månen"-T-shirts och liknande skit kan livnära sig på att boka en, troligen ganska dyr, försäljningsplats där? På en rockfestival borde försäljare som säljer icke-rockrelaterade varor starkt begränsas.
Att Rush redan är bokade till nästa års festival är inget jag jublar över, men man kan ju inte förneka att det är en stor bokning och ett betydelsefullt band som kommer. Tack för 2012 och på återseende (?) 2013!