Guldvinyl då och nu!

På den gamla goda tiden (läs: 80-talet) så släpptes det ibland skivor i lite annorlunda utförande. Skivbolagen hade upptäckt att samlare gärna köpte samma låtar om och om igen om de gav ut skivorna med några förändringar. Exempelvis WASP, som jag själv samlade på och hade en riktigt stor samling med på den tiden, gav ut sin första maxi "Animal (F**k like a beast)" i inte mindre än nio olika färger på vinylen. Allt skivbolaget behövde göra var att byta färg hos vinyltryckeriet och sen köra samma pressningsmatriser ett varv till.
Speciellt roligt var det när det kom skivor i guld- eller silver-vinyl. Dessa såg nästan ut som riktiga guldskivor och jag känner en del som till och med ramade in exempelvis Ozzy Osbournes "So tired"-guldmaxi eller Europes "Out of this wolrd"-silver-LP. De såg verkligen "äkta" ut!

Och här kommer vi till ämnet för dagens inlägg; vad hände egentligen med dessa färger? Köper man en skiva i guldvinyl idag, så är den brun. Silvervinyl är grå. Varken mer eller mindre. Jag är ingen expert på hur man pressar vinyl, men om man på 80-talet kunde göra "riktiga" guld- och silvervinyler, så borde det ju inte vara helt omöjligt idag heller tycker man.

Samma sak med skivor som ska vara i klar vinyl. De är oftast "vit-klara" (i brist på bättre uttryck) och ser oftast lite dassiga ut. Visst, vinylen är tjockare och ljudkvalitén är bättre, men det stör mig ändå! En skiva som ges ut i klar vinyl ska man kunna se igenom utan problem och däremd basta!

Skogen Binner - Pundarvarning

Singeln "Pundarvarning" med gruppen Skogen Brinner släpptes i en första upplaga på 300 ex. Efter några veckor hade upplagan tagit slut och singeln gick inte längre att beställa. Som tur var så hade jag redan försäkrat mig om ett ex. Eller rättare sagt tre...
Någon månad går och rätt vad det är så går singeln återigen att beställa. "Ny upplaga" stod det bara, men omslaget som syns på bilden ser identiskt ut med förstaupplagan. Sådant irriterar mig! Är det en ny upplaga så bör detta tydligt framgå genom smärre ändringar i utförandet! Som sagt var så irriterade det mig att man inte kunde se skillnad på de olika upplagorna. Denna irritation lade sig dock ganska omgående när jag efter en tid fick lägga mina giriga vantar även på andraupplagan, ty det finns en del ganska avgörande skillnader:

1. Originalet har ett omslag som bara är vikt runt singel, medan återutgåvan har ett "helt" omslag, med öppning åt höger.
2. Med båda upplagorna följer det med ett vikt blad med texter till båda låtarna. På första upplagan är texten röd, på den andra blå.
3. Färgen på etiketten skiljer sig en aning i nyans, men detta kan förstås vara svårt att se om man bara har den ena upplagan att hänvisa till. På bilden nedan syns skillnaden.

Nytrycket till vänster, originalet till höger.

Förstaupplagans omslag är bara vikt runt skivan:

Veckans band - WOLF

Tänkte starta en fast avdelning på denna i övrigt väldigt löst organiserade blogg - veckans band. Meningen är, som namnet ger en liten hint om, att jag väljer ut ett favoritband varje vecka och presenterar det lite närmare. Om bloggen någon gång i framtiden får någon läsare så kanske han eller hon kan bli tipsad om ett bra band just på detta sätt.

Först ut är svenska Wolf! Enligt mig är detta det bästa bandet som Sverige har fått fram, alla kategorier. Ja, det är stora ord om ett så relativt okänt band. Inte så många hårdrockare känner till dem och utanför hårdrockskretsen är det i stort totalt okända. Vad detta beror på kan man bara spekulera i, speciellt när band som Hammerfall och Sabaton når ut till en bred Svenssonpublik. En del av förklaringen tror jag ligger i bandets grund - den kompromisslösa heavy metal bandet älskar gör dem till favoriter bland fansen, men samtidigt så har de ingen utpräglad image, inga ballader, ingen maskot. Inte någonting av det där som nästan alla stora band har eller har haft.

En annan del av förklaringen tror jag ligger i att bandet sällan spelar live i Sverige. Det kostar ju att ligga ute på turné och, som jag läste i en artikel om bandet, så tar ju inte räkningarna semester bara för att medlemmarna är ute och spelar. De har tvingats prioritera sina civila arbeten för att kunna betala hyra och mat helt enkelt och har inte riktigt vågat ta den ekonomiska risk det trots allt innebär att dra ut på turné i kanske en månad eller två. De har heller inget stort bolag i ryggen som kan ge dem denna support, utan de har fått finna sig att till största delen göra någon spelning här och där. De har spelat betydligt fler gånger i utlandet än i Sverige vilket är riktigt synd när det trots allt rör sig om ett svenskt band. Ett förbannat bra liveband också för den delen.

Bandet bildades 1995, mitt i en tid då det var som allra mest ute att spela heavy metal á la 80-tal. Bandets grundare och den ende kvarvarande originalmedlemmen är sångaren och gitarristen Niklas Olsson, eller Niklas "Viper" Stålvind som han numera kallar sig. I honom har gruppen sin egen Lemmy, Blackie eller Angus i den meningen att han inte går att byta ut. Alla andra medlemmar har som sagt bytts ut under årens lopp, men primus motor Niklas består och har ett finger med i spelet när det gäller allt från låtar till skivomslag. En riktig eldsjäl som envetet tuffar vidare när andra fallit bort längs vägen. Han gör detta för att han verkligen vill och brinner för det. Succé och framgång är säkerligen grädde på moset men inte drivkraften.

Men hur låter det då? Ja, givetvis har gruppen utvecklats från det att första skivan släpptes år 2000, men gemensamma nämnare är framförallt band som Mercyful Fate, Accept och Iron Maiden. Jag ska villigt erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av deras debutskiva när den kom för tolv år sen och framförallt var det Niklas något pipiga röst som jag störde mig på. Dessutom störde jag mig något alldeles oerhört på omslaget, tecknat av den legendariske Hans Arnold. Nu i efterhand har jag omvärderat "babianvargen", som omslaget ofta kallats, och tycker att det är riktigt coolt. Men min ursprungligt avoga inställning till omslaget och skivan gjorde att jag inte gav gruppen någon riktig chans från början, men när uppföljaren "Black wings" kom två år senare så fastnade jag direkt. Låtar som "I am the devil" och "Unholy night" fick mig att falla handlöst. Hela skivan håller en riktigt hög klass! Jag hade även glädjen att se bandet live för första gången 2003 på den kortlivade "Gates of Metal"-festivalen i Hultsfred och det var denna konsert som fick mig kapitulera på allvar.

Givetvis är det svårt att följa upp en sådan fullpoängare, men jag tycker ändå att de lyckas riktigt bra när tredje skivan "Evil star" såg dagens ljus 2004. Skivan låter mer producerad än sina föregångare men förlorar inget av de första skivornas råhet. Fortsatt hög standard på låtskrivandet och musicerandet.
Som vanligt dröjde det två år innan en ny skiva dök upp, denna gång med titeln "The black flame". En fruktansvärt bra skiva. Det säger egentligen allt om gruppen att man lyckas överträffa sig själv, trots att det egentligen borde vara omöjligt! Måste jag välja ut några låtar så blir det "I will kill again" (finns även som video) och titelspåret "Children of the black flame".

Till nästa skiva så tog det hela tre år och som vanligt var jag väldigt spänd på hur det skulle gå att leva upp till föregående mästerverk. Jodå, det gick alldeles utmärkt! På "Ravenous", som plattan heter, radar de upp fullträff efter fullträff och slår till med sin dittills bästa skiva. Igen. Låtar som "Curse you Salem", "Speed on", "Hail Caesar" och det medryckande riffet i "Love at first bite" gör att man inte kan annat än applådera låtmaterialet. Dessutom är det återigen mycket välproducerat!

Sjätte skivan, döpt till "Legions of bastards", dök upp 2011 och nu kom "äntligen" en liten dipp. Skivan är riktigt, riktigt bra, men upp till sina föregångares klass når den inte riktigt. Men som sagt, detta beror i första hand på föregångarnas höga standard och inte på den här skivan skulle vara dålig, för det är den absolut inte. Tvärtom! Hade något annat band släppt samma skiva så hade det varit en smärre sensation, men Wolf har skämt bort mig genom åren.

När det gäller samlarutgåvor så finns det en hel del sådana. Samtliga skivor finns utgivna på vinyl och därutöver finns en vinylsingel. Det dröjde till 2010 innan jag ens visste att de två första skivorna existerade på vinyl, så upplagan på dessa bör vara väldigt liten, gissningsvis 300-500 exemplar per skiva. Första skivan kom dessutom i ett vackert utvikbart omslag med den fulsnygga "babianvargen", och andra skivan medföljde en poster. Från andra skivan släppte man även den synnerligen begränsade singeln "Night stalker".
Till "Evil star" slog man på stort och gav ut den som dubbel-LP i splattervinyl i ett utvikbart omslag. Mycket stiligt. Den mest begränsade skivan, rent upplagemässigt, torde dock vara den allra senaste "Legions of bastards" som gavs ut i 100 exemplar i grön vinyl och såldes ursprungligen endast via Nuclear Blasts hemsida.

Wolf (2000) 7/10
Black wings (2002) 9/10
Evil star (2004) 8/10
The Black flame (2006) 9/10
Ravenous (2009) 9/10
Legions of bastards (2011) 8/10

Air Raid, nytt spännande band på skiva!

Jag snubblade över bandet Air Raid och låten "When the sky turns red" på myspace i slutet av förra året. Det lät riktigt bra och jag började leta febrilet efter något släpp med gruppen, men det närmsta jag kom var att en release var "på gång". Några månader gick och jag såg en liten artikel om bandet i Close-Ups "Swedish Metal"-special och återigen började jag söka efter något släpp. Återigen var det en skiva "på gång", men den här gången la jag in sidan bland mina favoriter och rätt vad det var så gick det att beställa den vilket jag gjorde direkt. Någon vecka senare dök skivan upp i brevlådan och det visade sig vara en begränsad upplaga, handnumrerad till 500 exemplar vilket alltid är ett litet plus i min bok.

Musikaliskt tillför gruppen inget nytt, men vad gör det? Huvudsaken är att man gör något som låter bra och att det man gör kommer från hjärtat, vilket detta onekligen gör.
Vi bjuds på sammanlagt sju låtar på denna mini-CD, varav två är demos. Det är välspelat, bra producerat och en genomarbetad booklet med texter. Häftet luktar förresten likadant som Lost Horizons debutplatta "Awakening the world", om ni minns den? Tjock och glansig fram- och baksida som luktar gammal vinylskiva!

Nämnda "When the sky turns red" tycker jag är skivans bästa låt, men det kan bero på att det är den låt som jag är mest bekant med. Alla låtar är bra metal av klassiskt snitt, tänk 30 % Iron Maiden korsat med 70 % Accept och med en lite mindre raspig Udo vid micken så har ni ungefär ljudbilden.
Gillar du nyss nämnda grupper och dessutom är nyfiken på lite nya, svenska grupper så tycker jag att ni ska förpassa er webläsare till http://stormspell.bigcartel.com/ och beställa. $7.99 + frakt blir runt 80 spänn och det är plattan - och Air Raid - helt klart värd!

Uncle Acid!

Det är alltid lika roligt att komma hem och se att det ligger en avi bland reklamen och räkningarna. Den här gången var det en hel flock T-shirts med Uncle Acid + en poster i begränsad handnumrerad upplaga (70 ex), där till och med tuben som postern kom i är numrerad! Sjukt snygg! Allt beställt från bandets officiella "acidcoven".
Dessutom hade jag nöjet att mailväxla lite grann med Ygor Lugosi som har ett härligt sätt att prata om sig själv i tredje person med stor humor och distans.

Sweden Rock Festival 2012

SWEDEN ROCK FESTIVAL 2012

TORSDAG 7 JUNI

(Inga bilder från 7-8 juni då jag tyvärr glömde kameran vilket grämer mig).

Festivaläventyret började med att vi betalade parkering för tre dagar och parkerade jävligt långt bort, bara för att senare inse att det fanns gott om lediga platser betydligt närmare festivalen. Det brukar det fan aldrig finnas! Det var det negativa. Det positiva var att det var vackert väder hela dagen med sol och vindstilla. Riktigt behagligt. Efter ett snabbt och smärtfritt byte av biljett mot armband styrdes stegen med rask takt mot vårt första band för dagen – Rival Sons på Zeppelin Stage. En riktigt bra spelning presterade de, men jag hann tyvärr inte se klart hela setet då Steel Panther drog igång på Rock Stage en kvart innan Rival Sons slutade. Steel Panther var en av huvudanledningarna till att jag överhuvudtaget köpte biljett till denna upplaga av festivalen, som nog var den svagaste på mina tolv besök hittills.

Steel Panther gjorde mig inte besviken. Det var högt tempo, kompetent utfört och hela tiden med befriande självironi ("if we were the best band we´d be going on stage later than this", "our singer looks like an overweight Bret Michaels" eller "our drummer is the best drummer in the band") och hela tiden med glimten i ögat med sina grova sexanspelningar. Man kan inte ta deras texter eller mellansnack på allvar och gör man det så har man problem. Detta är hjärndöd och harmlös underhållning för en mansdominerad publik. Inget annat. Torsdagens i särklass bästa spelning.

Graveyard hade jag skyhöga förväntningar på efter att ha sett dem live på diverse småklubbar de senaste åren. De har alltid levererat! Tyvärr verkar inte deras musik passa för de större utomhusscenerna, i alla fall var det inget som jag blev impad av. Såg en sex-sju låtar innan jag ledsnade. Tråkigt. En annan av festivalens på förhand största orsaker till biljettköp, men till skillnad från Steel Panther så höll inte Graveyard.

Sebastian Bach höll då betydligt bättre och speciellt i de gamla Skid Row-numren som "Piece of me", "Big guns", "I remember you", "18 and life" och avslutande "Youth gone wild" – samtliga från den klassiska debutplattan! I den sistnämnda kom Dee Snider upp på scenen och hjälpte till och Sebastian började sjunga på refrängen till "We´re not gonna take it" och då tog Dee över direkt och det slutade med att nästan hela låten improviserades med verser och allt!
Kompetent och väl utfört, men förutom Skid Row-låtarna så är jag för dåligt insatt i hans sologrejer. Han får dock 7/10 i betyg. Inlevelsen och det faktum att han är en riktigt bra frontman höjer betyget från 6 till 7.

Kvällen avslutades med Soundgarden. Detta blev en besvikelse av monumentala mått. För det första så var ljudet extremt basbetonat, i alla fall där jag stod. För det andra så höll inte Chris röst riktigt den klass som jag vant mig vid. För det tredje, varför – VARFÖR – valde SRF att visa konserten på storbildsskärmarna i svartvitt?? Var det någon cool och hipp idé att få en musikvideokänsla á la trist 90-tal över hela konserten? Det lyckades! Det var länge sen jag såg en så tråkig storskärmssändning. Jag gick efter fem låtar.
Det ska dock till Sweden Rock Festivals försvar sägas att jag laddade hem Soundgardens TV-sända konsert från Rock am Ring och även där visade skärmarna svartvita bilder, så troligen är det bestämmelser från bandet. Dock lät de inte bättre på TV-sändningen än på Sweden Rock så det dåliga betyget står kvar.

I övrigt hände inte så mycket. Jo, förresten! En ganska ung tjej gick bakom mig ute bland knallarna. Hon spelade fullare än hon var och hon hade sina polare med sig som också var betydligt mer nyktra än de ville ge sken av. De gick och sjöng på diverse hårdrockslåtar, som "I love it loud"-refrängen, "Livin´ on a prayer"-refrängen och en del annat välkänt. Rätt vad det var skrek en av tjejerna mig riktigt högt rakt i örat, bara vrålade utan att säga något, men jag hade varken ork eller lust att ge mig i slang med småflickorna så jag gick bara vidare utan att röra en min eller ens titta åt hennes håll. "Vad är det med dig då, din feta, fula jävel?", blev responsen från tjejen, men jag gick bara vidare och tjejgänget fortsatte sitt skränande.

FREDAG 8 JUNI
Festivaldagen började sent för egen del då det första bandet jag ville se var Pentagram 20:15. Jag har inte lyssnat så jättemycket på dem tidigare, men det lilla jag hört har varit bra och även live levererade gruppen över förväntan. Riffstarkt och säkert och publiken verkade gilla det den hörde. En bra start på dagen!
Nästa band var självklart Motörhead som jag såg för jag vet inte vilken gång i ordningen. Man vet vad man får och man vet att gruppen inte gör en besviken. De kan sitt jobb helt enkelt. "Bomber"-ljusriggen var i vanlig ordning med, vilket den alltid verkar vara nuförtiden. I Mikkey Dee har bandet en riktigt bra trummis som gör att till och med ett trumsolo kan bli intressant och Phil Campbell utstrålar trivsel på scen vilket givetvis märks lång väg. Och så förstås Lemmy, denne Lemmy. I mina ögon den störste legendaren av alla! Man lämnar aldrig en Motörheadkonsert besviken!
Fredagens avslutningsakt Twisted Sister imponerade även dem. En lite trist bokning tyckte jag på förhand, speciellt som de fick den lilla extra äran det innebär att headlina en av dagarna. Efter konserten så kan jag dock konstatera att Dee och systrarna nog var det hårdast arbetande bandet av samtliga på festivalen och en värdig headliner trots allt. Högt tempo, enorm spelglädje (trots gitarristens Eddie "Fingers" Ojedas feber) och ett gensvar från publiken som värmde! En av festivalens höjdpunkter!

LÖRDAG 9 JUNI

Avslutningsdagen började tidigare än fredagen eftersom Year of the Goat spelade redan 15:15 på lilla Rockklassiker-scenen. Jag hade sett bandet för första gången exakt en vecka tidigare på på Muskelrock och blivit helt golvad. Tyvärr missade jag av den första kvarten av spelningen men det jag såg och hörde var riktigt bra. Kanske inte samma nivå som lilla intima Muskelrock, men fortfarande alltså riktigt bra. Ser fram emot debutplattan!

Efter Year of the Goat hade jag en lucka i spelschemat fram till kvart över sex och denna utnyttjades till att promenera ner till havet och ta en kulglass och titta på folk. Det är en väldigt underskattad fritidssysselsättning. Vilka typer det finns!

Nåväl, 18:15 var det dags för vad som mycket väl kan ha varit festivalens bästa spelning – Symphony X. Jag köpte "The Divine Wings of Tragedy" när den kom och älskade den från första genomlyssningen! Därefter har jag mer eller mindre pliktskyldigt köpt plattorna som kommit efter den utan att riktigt ha gett dem någon riktig chans, men herrejävlar vad dom knäckte. Jag låg och slöade i solskenet i gräset och var inte den ultimate diggaren. Bandet förtjänade betydligt bättre av mig egentligen, men jag var riktigt slö. Inombords stod jag dock längst fram och headbangade! Jag måste säga att jag var tveksam till om deras komplicerade metal skulle kunna komma till sin rätt live, men det gjorde den helt klart. Fullkomligt klanderfritt!

Efter detta hade jag ännu en lucka i schemat. Jag hade bockat för Sacred Reich i programmet, men gick aldrig dit. Det blev en pizza istället och den var min själ inte heller fel!

Så var det äntligen dags för "The Return of the King"! King Diamond stod plötsligt på scenen och bjöd på en mäktig tillställning. Bara scendekoren var värd att titta på, sådant är man inte van vid nuförtiden. Galler, trappor, en farmor i rullstol och ett "familjespöke" som skymtades i röken i låten med samma namn. En riktigt speciell spelning blev det också när Volbeatsångaren Michael Poulsen och gamle Mercyful Fate-gitarristen Hank Shermann gästade för framförandet av nämnda bands gamla klassiker "Come to the sabbath". Tro dock inte att det slutar där, för ett par låtar senare är det dags för två nya gäster att göra entré när inga mindre än gamla medlemmarna Mikkey Dee (trummor) och Michael Denner (gitarr) kommer upp på scenen och medverkar på "Halloween". Lyckan verkar fullkomlig, men Kingen kommer tillbaka en sista gång och avslutar spektaklet med "Black horsemen". En riktigt stabil spelning av en kung som borde vara lite ringrostig efter sex års frånvaro från scenen, men av detta märket inget!

Efter denna urladdning var det dags för hela festivalens huvudband – Mötley Crüe – att knyta ihop säcken. De lyckades väl sådär. Jag tillhör den, verkar det som, lilla skaran som faktiskt tycker att bandet har skrivit ett helt knippe riktigt bra rocklåtar och på SRF fick jag höra dem allihop: "Looks that kill", "Live wire", "Dr. Feelgood", "Wild side", "Girs girls girls", "Shout at the devil" (låt vara för att de envisas med att köra 1997-versionen), personliga favorieten "Don´t go away mad (just go away)" och framförrallt "Home sweet home". Lägg till detta Tommy Lees berg-och-dalbane-solo i loopen, som även inkluderade att någon från publiken fick följa med en runda runt i loopen med han trummade, så borde ju allt vara både frid och fröjd eller hur?

Nja, inte riktigt. Ljudet är stundtals riktigt uselt från Festival Stage, i alla fall om man inte står längre bak än 50 meter. Den fullkomligt genomusla musiken och ständiga bakgrundseffekterna under Tommys trumsolo drar ner betyget. Vi vet ju alla vilket suverän trummis Tommy är, så varför envisas med att spela sådan skit? Det ständiga blinkandet av starka lampor genom hela konserten och det faktum att Micks gitarr knappt hörs drar också ner betyget. Sen vet jag inte vad Vince har lagt sig till med för skum dialekt där alla ord verkar sluta med ett a-ljud, men uselt låter det. Jo, jag vet att han alltid låtit lite på det viset, men nu är det ett dominerande drag hos honom, vilket inte är till hans fördel. Trots alla klagomål genomförde bandet en helt godkänd spelning, starkt dominerad av gamla klassiker som sig bör på en festivalspelning!

På papperet var det nog den svagaste festivalen på de åren jag åkt dit, men samtidigt så levererade ett flertal av bandet över mina förväntningar så slutresultatet rent artistmässigt blir godkänt trots allt.

Vädret hade jag tur med hela festivalen. Den enda dagen det regnade var på fredagen, men då var jag inte på plats förrän vid 20-tiden och då hade det slutat! Annars var det soligt och varmt både torsdagen och framförallt lördagen. Det inbjuder till att sitta i gräset och bara titta på folk – och det finns mycket att titta på! Allt ifrån typer och original till sjukt snygga kvinnor. Var finns alla dessa människor i vanliga fall?
Vänligheten som genomsyrar hela festivalen höll i sig även i år och det kommer fram folk och börjar prata om allt från vädret till nästa band eller hur fulla dom är! Enda undantaget var den unga tjejen som tyckte jag var fet och ful, men jag kan ju inte säga något om det eftersom hon hade rätt och ärlighet varar alltid längst!

Tyvärr måste jag säga att knallarna som står på området utanför själva festivalområdet blir sämre och mer slätstrukna för varje år. Som Kiviks marknad med en tendens till rocktema. Jag menar, hur många halsband, solglasögon, coola hattar, peruker, "varg-ylar-mot-månen"-T-shirts och liknande skit kan livnära sig på att boka en, troligen ganska dyr, försäljningsplats där? På en rockfestival borde försäljare som säljer icke-rockrelaterade varor starkt begränsas.
Att Rush redan är bokade till nästa års festival är inget jag jublar över, men man kan ju inte förneka att det är en stor bokning och ett betydelsefullt band som kommer. Tack för 2012 och på återseende (?) 2013!

Muskelrock 2012

Hemma igen efter en utflykt i de småländska skogarna. Eller "skogarna" förresten? Är det egentligen inte bara en enda skog? Jag tror nästan det för den hänger ju ihop! Ja, bortsett från vägar, brandgångar, hus och andra människoorsakade avbrott förstås. Så jag är alltså - teoretiskt och geografiskt sett- tillbaka från den småländska skogen. En riktigt bra Muskelrock-festival i år igen, med flera band som överraskade riktigt positivt.

Jag började torsdagen med att gå upp kl 6 på morgonen för att gå till jobbet, usch samt tvi! Dock så slutade jag till middag och sen satte jag mig i bilen och körde de ca 20 milen till Växjö där jag bokat rum på hotell Butapalats under två nätter och jag var tvungen att checka in där innan jag kunde bege mig till klassiska Tyrolen. Sagt och gjort, snabb incheckning och så snabbt iväg. Efter att ha betalat 20 kr i parkeringsavgift för tre dagars parkering så spatserade jag med raska steg mot festivalområdet. Här har de giriga markägarna runt Sweden Rock-området mycket att lära!

Egentligen hade jag tänkt se första bandet NIGHT också då det lilla jag hört av dem på myspace varit riktigt bra. Nu fanns det helt enkelt inte tid till detta tyvärr, men redan med dagens andra band - SCREAMER - sattes standarden för hela festivalen. Det var ett av banden jag på förhand sett fram emot att se, då deras debutplatta är riktigt bra. De levererade en ösig och bra show med hög spelglädje som man omöjligt kan låta bli att ryckas med i. En bra start på vad som blev en väldigt bra festival!

På detta följde bandet som jag sett fram emot mest av alla, tillsammans med Spiders, nämligen SLINGBLADE! Jag hade deras debutplatta "The unpredicted deeds of Molly Black" som trea på min lista över förra årets bästa plattor så förväntningarna var höga. De infriades! Bortsett från försoningssex, finns det egentligen något bättre än att ha höga förväntningar som sedan infrias? Tveksamt. Om jag minns rätt så framfördes plattan rakt av i sin helhet. Andra bandet, av två, som levererade på topp! En av festivalens höjdpunkter för min del!

Sen följde ett av festivalens överraskningsband: EARLY MAN. Thrash ur den gamla skolan på hög nivå, ja faktiskt så bra att jag efter spelningen såg mig tvungen att köpa båda deras plattor i merchandise-ståndet. Har ännu så länge bara lyssnat på andra skivan "Death potion" och den håller riktigt hög klass och rekommenderas starkt!

Nästa band HIGH SPIRITS hade jag sett fram emot liksom kvällans avslutare ANTICHRIST, men tyvärr tog den tidiga uppstigelsen, arbetet och färden till festivalen ut sin rätt. Dessutom var det kallt som bövelen! Så ja, ovärdig en besökare på Muskelrock så satte jag mig i bilen och körde tillbaka till värmen på hotellet och sussade sött på kuddeludden hela natten lång.

Fredagen blev en mellandag, vilket är logiskt eftersom den sitter i mitten mellan torsdag och lördag, men även för mig som besökare. Jag ville egentligen se Skogen Brinner (14.00), Eliminator (16.00) och Märvel (17.00), men sen hade det varit ett hopp fram till kl. 21 mitt nästa band, som var Hell och sen ytterligare ett hopp till midnatt då Horisont skulle spela och sen Ram kl. 01. Att vandra omkring på det lilla festivalområdet, i hällregn och kyla, från 14 till 02 fanns inte på kartan, så jag struntade helt enkelt i allt och passade istället på att utforska metrolpolen Växjö under några middagstimmar. Detta resulterade bland annat i ett inköp av Metal Hammer-specialaren om Metallicas 30-årsfest. 132 sidor + en vinylsingel för 149 kr är inte så hemskt trots allt.

En pizza på en lokal liten pizzeria hann jag också trycka i mig innan jag kände hur det började småstänka lite och jag gick med snabba steg tillbaka till hotellet. Hann fram ungefär lagom tills himlen öppnade sig och det öste verkligen ner under ett par timmar. Eller jag tror det i alla fall, för jag gick och la mig och sov, men det öste ner både när jag somnade och när jag vaknade. Klockan segade sig sen fram där jag satt i ett litet hotellrum och zappade planlöst mellan diverse skitprogram på TVn, men ösregnet hade i alla fall övergått i duggregn så det var ju ett litet steg i rätt riktning.

Jag ville för allt i världen inte missa Hell, så lite över klockan 20 så smög jag ut till bilen och körde mot festivalområdet. Tyvärr tilltog regnet igen och jag blev dyngsur på bara några minuter innan jag fattade att jag kunde gå och ställe mig under tak. Då var ju skadan redan skedd och jag huttrade av köld och kom mig inte för att ta några bilder heller för den delen. De likbleka lirarna i Hell levererade dock en toppenkonsert, och sångaren var klädd ömsom i munkkåpa, ömsom piskande sig själv blodig i bar överkropp.

THE WONDED KINGS var nästa band jag såg, men det var mest för att de spelade på dansrotundan, vilket nästan kan räknas som inomhus och där var skydd mot vind och vatten. Jag hade aldrig hört bandet innan men blev positivt överraskad, även om det på intet sätt var en aha-upplevelse. En helt ok spelning, kort sagt.

På detta följde RAVEN, ett band som jag aldrig gillat och som inte gjorde något för att ändra min uppfattning. Det bästa med deras spelning var strömavbrottet som gjorde att de tystnade en stund. Enda anledningen till att jag stannade var för att jag ville se de två avslutande banden; Horisont och Ram.

HORISONT hade jag sett fram emot på förhand, och de levererade som förväntat. Inget som sticker ut i minnet, vare sig positivt eller negativt, men det kan också bero på att jag vid detta laget stod och hoppade av kyla och höll på att hacka sönder bissingarna, trots att bandet spelade "inomhus" på dansbanan.

Som den sanne hjälte jag är så stod jag kvar tills RAM började. Efter ett långt jävla intro som aldrig tycktes vilja ta slut, så insåg jag, när bandet äntligen kom igång, att detta inte skulle hålla. Hela kroppen skakade okontrollerbart och likt en hårt drabbad Parkinsonpatient hoppade jag mot bilen och förbannade mig själv för att jag bara hade en T-shirt och en sommarjacka på mig.

Fredagens vedermödor och motgångar faller dock snabbt i glömska då den soliga lördagen vaskas upp i minnet! Utcheckning från hotellet skulle ske senast kl. 11 och det första bandet jag ville se började 18.00. Sju långa timmar att slå ihjäl alltså så vad gör man? Tja, eftersom jag redan var uttråkad så kunde jag ju lika gärna köra till Kronobergs slottsruin. Här är en bild av en trappa som går brant uppför för att sluta i en vägg. En metafor för livet i stort alltså; en meningslös resa i uppförsbacke för att komma fram till ett meningslöst mål.

Klockan sex på kvällen spelade Spiders och det var det första bandet jag skulle se. Jag anlände till området ca en halvtimme tidigare. På utomhusscenen spelade då ett för mig helt okänt band: SIENA ROOT. Jag golvades direkt! Vilket band! 60- och 70-talsflum på hög nivå blandat med rock och hårdrock. Slutresultat: Riktigt bra! Jag gick raka vägen till bandståndet och köpte en skiva med dom och fler ska det bli! Tack för den bokningen, men trist för mig att jag missade halva spelningen.

Sen kom bandet som jag sett mest fram emot att återse: SPIDERS! Detta hade kunnat bli hela festivalens bästa spelning. Massor av nya, bra låtar och hela bandet i toppform! Enda anledningen till att spelningen inte blev festivalens höjdpunkt var strulet med basljudet. Förvisso inte bandets fel och de gjorde sitt bästa för att tackla publiken ändå, men det blev ändå störande avbrott hela tiden. Tråkigt, men som sagt inget som bandet kunde rå för och som helhet var spelningen ändå lysande! När deras debutplatta kommer (dom jobbar på den) och musiken blir mer spridbar är jag säker på att de kommer att bli lika stora som Graveyard eller Ghost!

Ännu en tråkig paus på tre timmar innan nästa band jag ville se (Enforcer) skulle stå på scen. Denna tid tänkte jag använda genom att sitta och slappa i bilen och kanske sova lite då kudden på hotellet gjort att jag knappt kunnat sova. "Kudde"? Vet inte varför man skulle kalla den för det egentligen. Den var så luftig och tunn att det hade räckt om dom lagt ett örngott där istället!

Nåväl, på väg tillbaka till bilen så stannade jag och kollade lite bland försäljarnas utbud en stund extra. Och tur var väl det! Holländska PICTURE började spela och vilken överraskning jag bjöds på! Den enda låt jag hört med gruppen tidigare var en låt som var med på den gamla, klassiska samlingsplattan "Hardrock ´83" (som alla ägde förr i tiden tycktes det som) och den gillade jag inte direkt. Men här! Live! Vilket band! Basisten spelade nere hos publiken och hela bandet bjöd på sig själv. Jag stod kvar hela konserten och kunde inte gå, så bra var det! Det blir helt klart till att ge detta band en ny chans! Gillar första bilden då man verkligen ser vilken liten scen det rör sig om, och hur trevligt det kan vara när vädrets makter ger sitt bifall.

Efter detta var det ju inte lönt att gå till bilen och försöka sova, så jag traskade istället till dansrotundan där ännu ett för mig ganska okänt band skulle spela: YEAR OF THE GOAT. Jag hade hört låten "Of darkness" med dem tidigare och tyckt den var bra, så jag hoppades få höra den i alla fall. Vilket jag också fick! Både den och en hel drös med andra topplåtar! Inte en enda dålig låt! I förhållande till hur lite jag kände till bandet tidigare och hur bra jag tyckte spelningen var så var detta utan tvekan festivalens bästa spelning! Jag blev helt golvad! Nya inköp i shoppen! Ni som ska till SRF nästa helg – se dem för helvete! De spelar på Rockklassiker-scenen på lördag 15.15. Jag kommer definitivt att vara där!

Det lilla jag hört av POKOLGEP har inte alls varit bra, så jag passade på att spankulera iväg till bilen och lägga ifrån mig min lilla påse med inköp + att vila fossingarna ett tag genom att bara sitta. Lagom tillbaka till Pokolgeps näst sista låt, en lugn historia som var helt ok. Sista låten, som jag tror hette ”Rock n´ roll forever” inbjöd till allsång hos den förvånansvärt månghövdade publiken. Bandet verkade genuint rörda över mottagandet och tackade för stödet, säkert lite förvånade över bifallet. Som sagt har jag inte funnit detta band bra på platta, men live lät det betydligt bättre (vilket i regel är fallet med rockmusik), men för mig så är och förbli Omega det bästa band som Ungern har producerat.

ENFORCER hade redan börjat spela när jag anlände till inomhusscenen på dansrotundan. Spelningen videofilmades med minst två kameror och det kan ju vara roligt att få för fansen, men själv vet jag inte om det var någon riktig höjdarspelning. Jag är för dåligt insatt i låtmaterialet för att kunna avgöra det, men det lät lite "tunt" eller hur jag ska säga. Det hindrade dock inte folk från att både stagediva och surfa på publiken, så jag antar att folk var nöjda. Ett stort minus var dock det ständiga användandet av rök. Det kommer kanske att se coolt ut på DVD så småningom, men för oss som stod lite längre bak betydde röken att vi inte såg ett dugg av scenen eller folket på den. Bilderna talar sitt tydliga språk!

Tyvärr blev detta den sista spelningen jag såg på årets Muskelrock. Den dåliga sömnen på hotellet började ta ut sin rätt plus tanken på att jag skulle köra hem de knappa tjugo milen mitt i natten. Jag ville inte vara helt borta bakom ratten så jag tog det smärtsamma, men moget övervägda samt många vuxenpoäng inbringande, beslutet att ge upp här. Ganska trist då jag sett fram emot både Manilla Road och The Devil´s Blood, men så fick det bli. Hej då, Tyrolen och Muskelrock!

Tröttheten kom dock till uttryck på vägen hem vilket resulterade i att jag missade en avfart och kom helt fel. En nätt omväg på tre-fyra mil mitt i natten utan en aning om var jag var.

En överblick över vad jag köpte. Ett par plattor saknas eftersom de ligger kvar ute i bilen. Samtliga, utom Dean Allen Foyd, inhandlades givetvis i bandens officiella försäljningsstånd och en del hade jag redan. Jag gillar dock att gynna banden, och skulle plattorna en dag bli värda något så kan man ju alltid sälja dom med förtjänst :-)

Nu blir det vila och uppladdning inför Sweden Rock Festival torsdag-fredag-lördag.