Årets konserter 2012

Dags att lista årets fem bästa konserter. Jag hade ursprungligen tänkt göra en lista på tio, men det gick förvånansvärt trögt så jag nöjer mig med fem. Å andra sidan så är alla fem riktiga höjdare och det är svårt att skilja dem åt. Det politiskt korrekta vore egentligen att ge alla en delad förstaplats, men så riktigt så tråkig är jag inte.

1. SPIDERS, Moriska Paviljongen, Malmö, 20 oktober.
Det allra svåraste är att välja vem som ska vara etta och här väljer jag Spiders spelning på Moriskan i Malmö den 20 oktober. En extremt liten scen, bandet kommer in och går genom publiken och hälsar på och kramar de som vill. Publiken, som tyvärr är ganska fåhövdad, står ända framme vid scenkanten och det är en extremt intim konsert. Alla som är där är där för att de verkligen gillar bandet och det märks!

2. HUNTRESS, Mejeriet, Lund, 21 oktober.
Redan dagen efter spelade Huntress på Mejeriet i Lund som förband till Dragonforce. Även här var det väldigt lite folk framme vid scenen men bandet drog loss låtarna prickfritt och Jill Janus sjöng och skrek om vartannat. Precis som på skiva! Efteråt stod bandet själv och sålde merch och det är precis en sådan hängivenhet gentemot fansen som uppskattas av publiken. Eller i alla fall av mig.
Det är extremt svårt att välja en etta och en två av dessa två band faktiskt.

3. GHOST, Cupolen, Linköping, 15 december.
Årets enda Ghost-konsert för min del, men den var å andra sidan mycket speciell. Vi fick en ny Papa! Papa Emeritus I körde igenom hela den vanliga konserten innan han gav mikrofonen till Papa Emeritus II i en väl iscensatt överlämning. Den nye påven framförde sen den nya låten "Secular haze" och Abba-covern "I´m a marionette" som kommer att vara bonuslåt på den japanska utgåvan av den kommande skivan.
På bandets hemsida hade dessutom en mystisk nedräkning varit igång i flera dagar innan konserten och i den länga kön utanför pratades det mycket om just den nedräkningen. Jag älskar band som Spiders som bara går upp på scen och kör sitt race, men även när band som Ghost anstränger sig och gör lite extra för att öka spänningen och mystiken. Det behövs lite mystik i musikvärlden!

4. YEAR OF THE GOAT, Muskelrock, Blädinge, 2 juni.
Tycker egentligen inte om att ha med festivalspelningar på sådana här listor, men jag gör två undantag för platserna fyra och fem. Year Of The Goats spelning på Muskelrock slog mig nästan medvetslös. Så jävla bra! Jag citerar mig själv från recensionen i somras: "I förhållande till hur lite jag kände till bandet tidigare och hur bra jag tyckte spelningen var så var detta utan tvekan festivalens bästa spelning". Debutskivan "Angels´ Necropolis" lever inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna, men det beror som sagt till största delen på förväntningar som byggts upp under det halvår som gått sen jag blev mentalt knockad av bandet i somras. Inte på att skivan är dålig, för det är den långt ifrån!

5. SLINGBLADE, Muskelrock, Blädinge, 31 maj.
Det är en gåta för mig hur Slingblade kan vara så okända som de trots allt ändå är. De har släppt en av 2000-talets bästa debuter i mitt tycke och live håller de mer än väl! Vad ska mer till för att folk ska vakna? Fler spelningar förstås. Samma problem som med likaledes gravt underskattade Wolf - de gör helt enkelt för få spelningar! Jag förstår att det är tufft ekonomiskt, men jag blir bara så arg och upprörd och ledsen när talanglösa wannabees målas upp som "stjärnor" i program efter program på TV, när det finns riktiga talanger där ute som aldrig får det break de förtjänar.

Nåväl, det var en kort liten lista. Det hade förstås kunnat vara med fler band, exempelvis Screamer som var riktigt bra både på Muskelrock och som förband till Bullet i höstas. Steel Panther och Symphony X presterade toppspelningar på Sweden Rock Festival och det finns givetvis fler som varit bra, men som jag skrev tidigare så hade det mest blivit en massa festivalspelningar. Jag föredrar egna, "riktiga" konserter framför festivaluppträdanden. Gärna inomhus i små lokaler där känslan för musiken når fram mycket bättre än på exempelvi Ullevi eller långt bak i publikhavet på Sweden Rock.

Nu tar vi nya tag och blickar fram mot 2013. Än så länge har jag bara en konsert inbokad och klar, men det är inte vem som helst; Uncle Acid and the Deadbeats i London den 22 mars. En ren bonus att de har den nästan lika spännande gruppen Purson som förband den kvällen. Sjukt spännande!
Två dagar senare spelar även Ghost i London, men jag har inte köpt biljett till den spelningen än, men det kommer nog. Tre av mina absoluta favoritband inom loppet av två dagar! Det känns för bra för att vara sant!

Year Of The Goat - årets stilistiska fullträff!

Så här när året lider mot sitt slut så passar det förstås bra med att skriva ner en massa listor med årets olika händelser. Innan vi drar igång med listorna över årets skiva, årets konsert, årets festival och så vidare, så tänkte jag börja lite försiktigt med att utnämna årets förpackning, design, utförande - kalla det vad ni vill.

Sent omsider dök den så äntligen upp - den efterlängtade debutskivan med Year Of The Goat. Skivan heter "Angels´ Necropolis" och den släpptes i början av december. Om man varit snabb och beställt den innan den fjärde noivember så hade man fått den signerad av hela bandet, men tyvärr missade jag det vilket grämer mig något alldeles oerhört.

Dock ska man inte förringa de osignerade exemplaren av lyxutgåvan, eller "Lavish LP edition" som skivbolaget Van Records skrev om den numera utgångna utgåvan. Fan vad snabbt den sålde slut förresten. Undrar vad upplagan var...

Nåväl, eftersom jag fick tag i ett ex så bryr jag mig inte mer om det.
Innehållet är riktigt fint presenterat då det kommer i något som närmast kan liknas vid en mapp i svart hårdpapp med riktigt snyggt guldtryck på fram- och baksida. Inuti mappen hittar vi en massa godbitar.
Givetvis har vi själva grundbulten till alltihop - anledningen till att vi ens köpt detta - och jag pratar förstås om vinylen. Genomskinlig brun vinyl med svarta så kallade "speckles" eller "flammor". Mycket vackert! En CD-skiva med alla låtar följer också med i ett helt svart pappfodral.
Vi hittar ett klistermärke i ungefär samma storlek som en CD-framsida, en stor dubbelsidig poster samt ett utvikbart tryck i hård svart papp. Stiligt!
Det finns även ett häfte med låttexter och bilder som är identiskt med det som följer med i CD-utgåvan, dock är det värt att nämna att detta är i LP-storlek...
Öppnar vi själva mappen som allting kommer i så sitter det till höger en bild på en getskalle med några brinnande ljus i bakgrunden samt bandloggan överst. Till vänster i mappen sitter ett texthäfte fastlimmat. Samma texter och bilder som i det nyss nämnda häftet, men i ett annat utförande. Annan bakgrund, annan färg, annat tryck, annan storlek.
För att toppa av alltihop får vi hela härligheten serverad i en tygpåse med Year Of The Goat-tryck! Inte illa. Inte alls illa!

Det enda negativa jag kan komma på är att de båda häftena kunde ha varit olika. Alltså med olika innehåll. Som det är nu så får man samma häfte två gånger, låt gå för att det är olika utseende på dem, men ändå. Likaså tycker jag att det stora "lösa" häftet kunde ha innehållit lite fler bilder och/eller text jämfört med det vanliga CD-häftet. Plats finns ju...


Men detta är ändock petitesser i sammanhanget. Lyxutgåvan av Year Of The Goats debutalbum "Angels´ Necropolis" är en sjukt snygg och påkostad historia som, även om jag fick hosta upp med ungefär 300 kronor när jag köpte den från skivbolaget, är värd varenda krona!

 

Ghost i Berlin. Ett år sen idag.

Idag är det exakt ett år sen jag befann mig i Berlin på den lilla klubben Festsaal Kreutzberg. Jag tog en bussresa dit som var väldigt billig, tror jag betalade runt 300 kr tur och retur. Bussen körde från Köpenhamn på onsdagskvällen och var framme i Berlin tidigt på torsdagsmorgonen - och då menar jag tidigt. Allt var stängt! Efter att planlöst ha spatserat runt ett par timmar så kom jag till en besninmack som just öppnade och kunde få i mig dagens första Coca-Cola och en ostfralla. Efter det gick det mesta av dagen åt att bara lalla runt, vilket var ganska drygt faktiskt. Kollade i några skivaffärer, MediaMarkt och lite annat smått och gott för att få tiden att gå. Även lite gatukonst såg jag.

 

På eftermiddagen kunde jag checka in på mitt enkla hotell och ta en dusch och vila lite. Sen gav jag mig iväg för att leta upp spelstället för aftonen, vilket visade sig vara ett riktigt litet ställe. När jag kom dit på eftermiddan så var grindarna öppna och jag kunde gå in utan problem.

 

Där gick en del långhåriga killar omkring och bland annat diskuterades det vilka olika hårinpackningar som var bäst för långt hår. Jag vet inte om det var några roddare, några ur förbandet In Solitude eller kanske rentav någon från Ghost. Jag struntade faktiskt i vem det var också, ty detta ville jag inte höra! Tänk om det var någon i Ghost som var så fjollig att han pratade om hårinpackning! Så jag vände och gick tillbaka till hotellet igen och somnade lugn i sinnet över att veta var spelstället låg.

På kvällen begav jag mig åter tillbaka till spelstället och jag var bland de första som anlänt. Insläppet hade ännu inte börjat utan folk stod och småpratade i den kyliga kvällen, men som tur var så var det ingen som tilltalade mig. Hatar att småprata med okänt folk! Nu hade det även kommit upp konsertaffischer för kvällens spelning till höger om ingången. Dessa hade inte suttit där tidigare på dagen (se bilden från ingången ovan) och jag tänkte att jag skulle dra ner en när jag gick ifrån konserten senare. Affischerna som nu satt uppe var av denna typen:

Nåväl, efter insläppet sökte jag mig förväntansfull och nyfiken till merchandisebordet i hopp om att det skulle finnas någon exklusiv tröja i stil med den som såldes vid de två USA-spelningarna i New York och Maryland tidigare. Men icke då, det fanns bara de vanliga tröjorna och de hade jag redan köpt en vecka tidigare när jag såg bandet som förband till In Flames och Trivium i Scandinavium.

Det första förbandet kommer jag inte ihåg namnet på men de var å andra sidan inte så bra heller så det gör inget. Däremot minns jag In Solitude som gjorde en riktigt stabil spelning. Tyvärr inga bilder eftersom jag under deras spelning stod ganska långt bak. Detta var precis innan jag till fullo lärt mig uppskatta deras då nysläppta "The world, the flesh, the devil"-platta som jag idag framhåller som ett  näst intill felfritt album. Om spelningen varit idag hade jag stått betydligt längre fram och tagit bilder!

Efter deras spelning skingrades folket och gick till baren eller toaletten eller vad de gjorde. Det blev i alla fall fritt fram mot scenen och där stod jag resten av kvällen. Ghost gjorde en mycket bra spelning på den extremt lilla scenen. De inledde, något ovanligt, med den instrumentala pärlan "Genesis" innan Papa Emeritus I skred in och på sitt vanliga sätt presenterade bandet.

 

 

Jag minns inget speciellt från själva spelningen annat än jag fick en killes armbåge, alternativt knäskål, rakt över tinningen när han stagedivade och min blick var riktad åt ett annat håll. En stark och omedelbar smärta över högra sidan av huvudet, kameran åkte i golvet och minneskortet hoppade ut. Att leta efter ett svart minneskort bland hoppande fötter på ett mörkt golv är inte lätt, men jag hade tur! I efterhand tycker jag mest synd om killen som hoppade. Han landade rakt ner på sidan på det hårda gålvet. Det måste ha känts!

I slutet av sista låten "Ritual" så hölls det som vanligt en nattvard med oblat och vin. Den sista bilden är ett oblat som jag fick på Ghosts spelning på Sweden Rock Festival tidigare under året. Det finns en tragikomisk historia kopplad till det oblatet som inte har något med Ghost att göra, utan som utspelade sig flera månader senare. Men den berättelsen tar vi en annan gång.

 

Efter konserten skyndade jag mig ut för att plocka ner en av konsertaffischerna och ta med mig hem till samlingen. Givetvis hade folk redan tagit ner dem så jag fick gå tomhänt därifrån och med svordomar och könsord flygandes kors och tvärs i hjärnan anlände jag till hotellet och grät mig till sömns.

Graveyard i Malmö, nja...

Kulturbolaget, Malmö, torsdag 15 november.

Ett tveeggat svärd är när man ska gå på konsert och inte känner till förbanden. Ska man chansa och gå dit och riskera att det bara är skit, eller ska man skita i det och riskera att missa något bra?
Det är svåra frågor som man tvingas ta ställning till som beslutsfattande vuxen.
Som tur är så lever vi i en tid då man inte behöver chansa eftersom youtube, myspace och andra sidor på förhand kan berätta för oss hur ett band låter.

Graveyard hade två förband med sig denna afton, nämligen Pyramido och Free Fall och jag bästämde mig efter några lyssningar för att hoppa över båda banden. Pyramido lät extremt segt och Free Fall lät för modernt. Tyvärr hade jag hittat fel Free Fall när jag sökte och det jag hade hört var ett grekiskt band som lät skit, så döm om min förvåning när jag anlände till KB precis lagom för att höra sångaren presentera bandets sista låt. Skumt, han pratade svenska och låten var bra! Lite störigt faktiskt. Det hade nästan varit bättre om låten varit kass. Då hade jag inte grämt mig så mycket...

Nåväl, Det var Graveyard jag kommit för att se och eftersom jag anlände så pass sent så hamnade jag långt bak i publiken. Inga bra bilder från konserten alltså. Detta var den femte gången jag såg bandet och tyvärr måste jag nog säga att det var den tråkigaste. Folk runt omkring jublade och efteråt var snacket lyriskt, men jag var nästan lite besviken. Jag tänkte att på en liten scen, på en liten klubb som KB, så borde bandet komma till sin fulla rätt, men som sagt så var det något av ett antiklimax.

Första gången jag såg bandet var på Muskelrock 2010 och då hade jag inte hört dem innan. En riktigt bra konsert var det. Andra gången var på lilla Mejeriet i Lund (där Spiders var förband för övrigt) och även denna gång var det mycket bra. Efter det har jag sett dem på två större spelställen, som förband till Iron Maiden på Ullevi 2011 och på Sweden Rock Festival 2012. Inte på någon av dessa två scener tyckte jag att bandet passade och därför hade jag sett fram emot att få återse bandet på en lite mindre klubbspelning igen. Kanske hade jag för höga förväntningar eller också är jag för dåligt inlyssnad på det nya materialet, jag vet inte.

 

Ljudet var dock riktigt bra, och jag gillade även ljuset som var mycket stämningsfullt, speciellt i de lugnare låtarna. Jag saknade basisten Rikard som vanligtvis brukar röja ordentligt på scen. Nu blev bandet statiskt och förvånansvärt...trist! Den inhyrde basisten stod på sin kant, gitarristen höll sig på sin kant och sångaren höll sig mestadels bakom micken. Det ska i ärlighetens namn sägas att sångaren rörde sig en del, men det är ändå inget bra betyg när trummisen nästan är den som syns mest. Det är bra betyg åt honom, men inte åt bandet. Växla kant med varandra, ta plats, gå fram till scenkanten, klappa igång publiken, rör er - gör nåt!

På det hela taget en besvikelse alltså, men möjligen är jag bortskämd efter Spiders och Huntress makalösa spelningar den senaste månaden.

Och nu är det mindre än en månad kvar till Ghost spännande spelning i Linköping...

Huntress live - makalöst!

Huntress live på Mejeriet, Lund, 21 oktober 2012.

Den 21:a oktober fyller jag år och vad kan väl vara bättre än att ge sig själv två riktigt bra födelsedagspresenter! För det första så skulle jag se Huntress live för första gången och för det andra så slapp jag ha gäster och folk omkring mig på denna bemärkelsedag. Två flugor i en smäll alltså!

Huntress har med "Spell eater" släppt 2012 års bästa platta, möjligen i konkurrens med Luca Turilli´s Rhapsodys "Ascend to infinity", och att se dem live bara ett halvår efter att deras debutplatta släppts fick givetvis inte missas. Tyvärr var Huntress bara förband till Dragonforce, men med en ganska generös speltid så fanns det ändå tid till att spela nästan hela skivan.

Tyska gruppen Kissin´ Dynamite inledde och egentligen borde jag gilla dem. De har inlevelsen, de har utstrålningen och egentligen har de även låtarna, men ändå är det något som gör att jag inte fastnar för dem. Jag kan inte sätta tummen på det, men det känns som att bandet är en femtehandsgeneration av Skid Row eller Cinderella. Det har gjorts förr, och framförallt så har det gjorts bättre förr. Godkänt, men med minsta möjliga marginal.

 

 

Nästa band på scen var alltså Huntress och som de levererade! Prickfritt framfört och det märks att bandet varit på nästintill konstant turné sedan strax innan skivan släpptes. Vi pratar om ganska svårspelad musik men bandet är samspelt som få. Jill Janus är en makalös sångerska som sätter alla toner - både höga skrik och rena growl - lika klanderfritt som på skiva. Jag blir lyrisk!

 

På scen är hon dessutom den enda som som rör sig. Hon går fram till scenkanten och ömsom väser och skriker, ömsom viskar och sjunger samtidigt som hon spänner ögonen i en grabb i 14-15-årsåldern som generat tittar bort. När hon går vidare över scenen får killen en high-five av sin polare som står sidan om. Här har de fått något att prata om på skolgården nästa dag!

 

 

Förutom fröken Janus är det tyvärr bara basisten som visar tecken på att röra sig på scen. Möjligen i viss mån även gitarristen till höger från publikens sida sett. Trummisen vevar på och är en fröjd att höra men gitarristen till vänster ger ett sömnigt och ointresserat intryck. Visst, han gör sitt jobb bra, men lite inlevelse hade inte skadat! Sen kan det förvisso inte vara så kul att 95 % av publikens blickar är riktade mot Jill även när han kör sitt solo, men det får han lära sig leva med!

 

 

Detta är dock petitesser i sammanhanget då bandet framförde sin musik klanderfritt och med en frontkvinna som Jill Janus så behöver de övriga medlemmarna egentligen inte göra något väsen av sig.
Jag trodde att det skulle bli svårt att toppa Spiders spelning dagen innan, men frågan är om inte Huntress lyckades med det ändå. En stark kandidat till årets konsert. Åtminstone fram till den 15:e december...

 

Efter spelningen befann sig hela bandet, utom den nyss nämnde buttre gitarristen, bakom sitt merchandisebord och sålde för glatta livet. Själv köpte jag en turkos vinylutgåva för 200 kr till samlingen och fick den signerad av de fyra medlemmarna som masat sig ut. Jag grämer mig att inte alla fem signerade, ja så till den milda grad att jag med facit i hand nästan hellre velat ha den osignerad. Som plåster på såren så fick jag en kram av Jill och lycklig lallade jag iväg ut i den Lundska aftonen.
Huvudbandet Dragonforce struntade jag helt i.

 

 

 

Medurs, nerifrån vänster:

 

Guld vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Orange vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Röd vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Grön vinyl, 100 ex, exklusiv Nuclear Blast Mailorder Edition

Turkos vinyl, 200 ex.





Spiders rockade i Malmö!

Spiders, Spegelsalen, Moriska Paviljongen, Malmö, 20 oktober 2012.

Premiär för undertecknad var det igår! Första gången jag besökte Moriska Paviljongen i Malmö och det skulle till Spiders för att jag skulle ta mig dit. Stället öppnade klockan 22.00 men Spiders skulle inte stå på scen förrän två timmar senare i något som hette "Spegelsalen". Nu blev det dock ännu senare och inte förrän kvart i ett rev dom loss den magiska "Hang man".
Precis så här ska en rockkonsert vara. Man kommer in i lokalen och det står ett trumset på den lilla scenen. Sen kommer bandmedlemmarna in och de bär själva sina instrument, hälsar på publiken genom handskakningar och kramar, pluggar in och drar igång! Helt underbart okonstlat och en "back-to-basics"-känsla som är svår att värja sig emot.

Återigen slår det mig hur liten sångerskan Ann-Sofie är, det ser nästan ut som ett barn som förirrat sig upp på scen! Detta är dock innan hon börjat sjunga för hon besitter en magisk strupe och man förundras över att så stora toner kan komma ur en så liten kropp. Hon sjunger, väser och skriker om vartannat och kastar dessutom in lite tamburin, munspel och maracas emellanåt. Enastående! Samma sak med övriga medlemmar, där gitarristen John är den som först drar blickarna till sig genom sitt introriff till första låten, nyss nämnda "Hang man", men det är när trummorna börjar ett sekunder in i låten som man verkligen märker vilket tryck det är i den här orkestern!

Trummisen Ricard Harryson är en riktig best bakom sina pukor. Han har en Truckers-keps på sig och höjer sällan blicken, men jävlar vilket bombardemang han bjuder på. Basisten Matteo är alltid pålitlig och inlevelsefull där han pumpar ut basslinga efter basslinga och mot slutet av konserten går han ner på knä och rockar loss ordentligt. Nämnde gitarrist tar emellanåt steget fram förbi monitorerna på den lilla scenen och låter fingrarna flyga över gitarrhalsen i ett snabbt solo och - den tyvärr ganska fåhövdade - publiken kommer riktigt nära och en tjej headbangar så håret slår mot gitarren. John bara ler och spelar vidare.
Avslutningen med bland annat "Gracious man" och "Fraction" var precis lika magisk som inledningen.
Det enda jag kan klaga liiiite, liiiiiite på är spelningens längd som var knappt en timme. Å andra sidan så var det en sjukt bra timme och det är ju som bekant bättre att sluta medan publiken önskar mer, än att spela vidare och se att folk går. Så jag är kluven. Jag ville se mer, men vet ju samtidigt att bandet gör rätt.

Efter konserten drog jag mig som alltid mot merchansidebordet och där fanns förvisso en riktigt snygg T-shirt, men tyvärr inte i någon storlek som passat mig. Hade jag köpt en T-shirt där så hade jag möjligen kunnat använda den som ryggmärke! Så jag köpte ingenting, vilket jag ångrar lite ändå, dels för att den var jävligt snygg och dels för att jag tycker om att gynna banden som spelar.
Tyvärr var det inte så mycket folk på spelningen, vilket troligen kan förklaras med att Danko Jones spelade på KB samma kväll. Att Spiders dessutom inte är ett vardagsnamn bland rockpubliken - ÄN - är en annan förklaring. Vi som var där kan om några år säga att "jag minns när jag såg Spiders på den lilla scenen på Moriskan inför knappt tresiffrig publik". Det ska bli kul att säga...

 

Efter att ha stått en halv meter ifrån högtalaren under 45 minuters riktigt bra DJ-skrän och sen ytterligare en timme av underbar konsert, så ringde det betänkligt och oroväckande i mitt ena öra efteråt. Jag märkte det redan under konserten, men valet var ju att antingen gå längre bort eller stå kvar och riskera problem med hörseln för all framtid. Givetvis stod jag kvar. Är det någon konsert man ska få tinnitus på så är det på Spiders! Högre betyg än så kan man inte ge!

 

 

Kan även passa på att dela med mig av ett tillägg i Spiders-samlingen. Denna gång i form av en singel i röd vinyl med låtarna "Nothing like you/Long gone". Det är samma omslag och låtar som på den vanliga, svarta vinylen, men ändå med en del skillnader.

Vinylen är alltså röd istället för svart och omslaget är av ett hårdare, brunt papp. "Bronze cover" som skivbolaget valt att kalla det. Det runda klistermärket följer med även i denna utgåva, men är identiskt med den vanliga utgåvan.

Singeln släpptes aldrig till affärerna och upplagan var på endast 50 exemplar. Omslagsmålaren Alan Forbes, som även gjort en del arbeten till bland annat Ghost och Graveyard, har signerat på baksidan.

 

 

Bullet, 77 & Screamer på KB i Malmö!

Dagen efter WASPs konsert i Hässleholm så spelade Bullet på Kulturbolaget - KB - i Malmö och med sig hade de två riktigt kompetenta förband i Screamer från Ljungby och 77 från Spanien.
Fortfarande lite småsliten efter spelningen dagen innan så satt jag och somnade i soffan så det blev stress in till Malmö, men som tur var så såg jag inte till några poliser. 20:00 skulle första band stå på scen, vilket var Screamer och det var i stort sett för deras skull jag köpt biljett så dem ville jag ju inte missa. Men faktum kvarstår, att 19:56 så körde jag fortfarande runt i kvarteren runt KB och letade efter parkeringsplats. När jag till slut hittade en så var det givetvis en parkering där man skulle betala och eftersom jag inte har annat än körkort och sedlar med på konserter så tog jag helt enkelt chansen att åka på böter. Screamer var viktigare. DET är fanimig metal - när man riskerar 1200 kr i parkeringsböter bara för att kunna få se ett förband!

Nåväl, in rusade jag och missade nog en eller möjligen två låtar, men vad gör väl det när resten av setet var så briljant? Deras debutplatta "Adrenaline distractions" är en av mina favoriter från 2011, även om den inte kom in på min egen topp tio från det året. Den har växt! De spelade till och med en ny låt som hette "Fenix" (eller "Phoenix"?) som var riktigt bra. Sjukt nöjd med spelningen var jag och så fort bandet gått av scenen rusade jag ut till biljettinsläppet och frågade om de kunde ge mig växel så jag kunde springa iväg och lägga på parkeringsmätaren. Allt fixade sig! Inga böter och jag fick se Screamer ännu en gång! Nöjd och glad i sinnet!
Betyg Screamer: 4/5

Nästa band var det spanska ´77, eller Seventy-seven som det också skrivs, som var ett band som jag hade dålig koll på sedan tidigare. De spelade på Muskelrock för nåt år sen utan att jag tog någon större notis om dem, men på lilla KB kom de verkligen till sin rätt! Vilken urladdning av energi! Jag var totalt obekant med låtarna sedan tidigare men de hade ett ös och ett sväng som var omöjligt att värja sig emot. Gitarristen hoppade till och med ner från scenen och sprang fram och tillbaka ute bland den ganska glesa publiken. Vilken dåre, på ett positivt sätt!
Givetvis är det omöjligt att komma ifrån parallellerna till AC/DC när låtarna är skrivna i exakt samma anda, gitarristen beter sig som Angus på steroider och sångaren till och med låter kusligt likt Bon Scott. Men varför måste det vara originellt för att vara bra? Så länge man gör det med hjärta och glädje och det låter bra, så räcker det gott och väl för mig!
Jag köpte en CD och en singel av bandet efteråt, men jag har inte vågat lyssna på någon av dem ännu. Jag är rädd att det låter mycket tamare på platta och jag vill inte förstöra mitt konsertminne av bandet. I alla fall inte än...
Betyg ´77: 4/5

 

Så var det då till sist dags för huvudbandet själv - Bullet från Växjö! Med sin nya skiva "Full pull" i bagaget gör de helt rätt som åker på en Sverigeturné. Tänk om till exempel Wolf gjort likadant. Vilken lycka det hade varit! Nu har jag tyvärr inte så bra koll på Bullet heller annat än att jag såg dem på Muskelrock förra året. Jag gick dit med samma tomma och förutsättningslösa hjärna som inför ´77, men skillnaden var att spanjorerna imponerade mer på mig. Både låtmässigt och inlevelsemässigt tycker jag Bullet blir slagna av båda förbanden. Kanske hade de en dålig dag, vad vet jag?

 

Hell Hofer må vara underhållande att se och lyssna på i mellansnack och intervjuer, men någon sångare av rang är han inte. Trummisen var tämligen anonym och det paradoxala är att de enda två som utstrålar någon slags "star quality" är basisten och gitarristen till höger, från publiken sett. Paradoxalt, eftersom basisten tillbringar halva konserten med ryggen mot publiken och med ena foten på trumpodiet är han vänd mot sin rytmsektionskompis mer än lovligt mycket. Gitarristen till höger har spelet och den naturliga utstrålningen på scen som krävs av en artist, men han verkar inte bekväm i rollen. Under sitt korta ensamsolo gick han motsträvligt fram mot mitten av scen och poserade lite, annars var det endast i sällskap med den andre gitarristen som han lämnade tryggheten på sin kant. Och det är just han, gitarristen till vänster på scen, som är den ende som verkar trivas med vad han gör, som tar alla chanser han får att störta mot mitten av scen och interagera med publiken. Precis som det ska vara!

Betyg Bullet: 3/5

 

På det hela taget var huvudbandet minst tilltalande av de tre, men man ska alltså ha i åtanke att jag inte är inlyssnad på deras katalog. De ska dock ha all heder och stor cred för att ha hittat två sådana utmärkta förband att ta med sig och för att hela paketet bara gick loss på 200 spänn. En mycket bra afton var det, även om fredagen på jobbet var jävligt tung efter konserter två kvällar i rad. Men det är sånt man får ta när man är en simpel arbetare...

 

W.A.S.P. i Hässleholm 10 oktober.

380 kr.
Det var vad biljetten kostade när jag köpte den och hade den varit billigare så hade jag nog struntat i att köra de sex-sju milen enkel resa till Hässleholm. Jag kände mig trött och hängig och inte alls på humör, men eftersom jag betalat denna ansenliga summa så var jag för snål för att låta bli att åka. Så lite vresig och butter satte jag mig i bilen vid 20-tiden och var framme drygt en timme senare. Förbanden var jag inte intresserad av även om jag såg de tre sista låtarna med Crazy Lixx och faktiskt gillade vad jag såg och hörde. Inget mästerligt framförande eller revolutionerande låtar, men det funkade helt klart en kulen oktoberafton som denna.

Nu följde en sinneslöst lång väntan då allt tycktes klart för WASP att beträda scenen precis vilken sekund som helst. Den ena rockklassikern efter den andra spelades upp i den nersläckta hallen och den alltmer otåliga publiken jublade högt efter varje låts slut och hoppades på ett intro till konserten, bara för att i nästa sekund inse att en ny låt påbörjats.
Kanske var det något tekniskt strul som ställde till det, kanske satt Blackie och lassade eller kanske börjar gruppen så sent som möjligt för att på något skumt sätt försöka undkomma kritik för för kort speltid eftersom "dom spelade ju ändå till halv tolv". Riktigt dryg väntan var det i alla fall!

Men så - 22:23 enligt min mobilklocka - började sirener att tjuta och lampor blinka och en massa klipp från gamla klassiska WASP-låtar spelades upp. Och tro det eller ej, men rätt vad det var så stod minsann allas vår Gamle Svarten på scen med sitt manskap. Det är lika magiskt varje gång att se honom, jag blir glad som ett barn! Troligen beror denna barnsliga glädje på att WASP var det första band som jag upptäckte från starten och riktigt följde. När jag började lyssna på hårdrock 1981 så var Kiss redan stora, Iron Maiden och Judas Priest likaså, så när WASP kom så var de mina!
Med åren byggde jag upp en stor samling WASP-plattor som nog ett tag var en av de största i världen, eller som i alla fall innehöll flest antal extrema rariteter, men som jag tragiskt nog sålde alltför billigt strax innan internet slog igenom. Nej nej, jag är inte alls bitter över det...

Men nu ska vi inte älta gammalt skit utan bara glädjas över konserten som var riktigt bra! Jag fick höra flera av mina favoriter med gruppen, bland annat "The torture never stops" (även om den bara var en del i ett medley), "The headless children" och - framförallt - "The great misconceptions of me". Den sistanämnda låten har varit en favorit ända sedan "The crimson idol" släpptes. Jag tycker att just den skivan är Blackies och bandets bästa och alla låtarna är höjdare där den avslutande "The great misconceptions of me" är som en "best of"-summering av hela plattan.

Jag höll även på att spricka av lycka när jag hörde de lugna tonerna till "Sleeping (in the fire)", men tyvärr övergick den i "Forever free" efter bara en vers. Liveversionen från Lyceum i London 1984, den med det förlängda gitarrsolot, ligger på en konstant topp tio placering över alla tiders favoritlåtar!

Trumsolot ackompanjerades av videos och ljud av vrålande bilar. Definitivt ingen hit, men när "Heaven´s hung in black" drar igång glöms sådant bort. En av mina favoritlåtar (verkar som jag har många sådana när det gäller WASP) från 2000-talet och den framfördes klanderfritt! I avslutande "Blind in Texas" fick vi även se det gamla mikrofonstativet som Blackie hade med sig på turnéerna i slutet av 90-talet. Ganska coolt faktiskt! Sorry för kvalitén på den sista bilen. Vet inte vad som hände.

 

På det hela taget en mycket bra konsert som dock kunde ha varit längre. På förhand hade ju en tvåtimmarskonsert utlovats vilken skulle bestå av tre partier:
Den första delen skulle vara ett entimmesparti med låtar från de fyra första plattorna.
Den andra delen skulle vara en 25-minuters miniversion av "The crimson idol".
Din tredje delen skulle bestå av material från den nya studioskivan + gammla klassiker.

Som framgår av setlisten nedan så var det väl i stort sett bara mellanpartiet som fick godkänt när det gäller det på förhand utlovade programmet.
Det har även under senare turnéer med bandet riktats skarp kritik mot förinspelad sång, men det har jag ingen förståelse för. Jag vet inte heller riktigt vad som menas med "förinspelad sång". Om det är Blackies leadsång som avses så mimar han antingen prickfritt eller också är det bakgrundssång och harmonier som avses och då har jag egentligen inga problem med det. Vad jag kunde se så sjöng Blackie när han skulle och det har han gjort på de senaste turnéerna också.

Spelstället Qpoolen var en ny bekantskap för mig, men det visade sig vara ett riktigt bra ställe för konserter. Jag gick åt fel håll när jag parkerat och i byggnaden ligger även ett inomhusbad, därav det klämkäcka namnet, men efter att ha strukit runt ett tag så fick jag syn på två långhåriga killar som jag helt enkelt förutsatte hade samma mål som jag och följde helt enkelt dem. Ingen scanning av biljetter vid insläppet så jag hade kunnat skriva ut en hel flock till vänner och bekanta också. Tål att tänkas på tills nästa eventuella konsert på det stället...

Jag är på det hela taget nöjd med spelningen, bortsett då möjligen från att den kunde varit längre. Men med tanke på att jag från början inte ens hade tänkt köra dit så ska jag inte sitta här och klaga. Jag får tacka det höga biljettpriset för att jag ändå trots allt kom iväg och fick se WASP ännu en gång!

SETLIST

On your knees (medley)
The torture never stops (medley)
The real me (medley, men det mesta av låten spelades)
L.O.V.E. machine
Wild child
Sleeping (in the fire) (endast första versen) / Forever free (solot + avslutningen)
The headless children
I wanna be somebody

"The crimson idol" miniversion:
The titanic overture
The crimson idol medley (Invisible boy-I am one-The gypsy meets the boy)
The idol
The great misconceptions of me

Kortare paus då reklam för "Metal memories" med Spinal Tap visades! Dessutom kom mikrofonstativet "Elvis" in på scen...
Drum solo
Heaven's hung in black
Blind in Texas

Antichrist - Forbidden World. Fel omslag till LP.

En färgmiss från tryckeriet när de gjorde omslaget till Antichrists vinyl "Forbidden world":

Feltrycket till höger. Tyvärr har jag bara ett makulerat exemplar med ett kryss skuret på framsidan, men sådana här små missar är ju alltid roligt!

Torsdagsvinyl!

Finns det något bättre än att komma hem efter en lång dag på jobbet? Ja, att komma hem efter en lång dag på jobbet och finna inte en, inte två, utan TRE avier från posten! Sällan har arbetssvetten duschats av fortare och de trötta benen jobbat snabbare. Jag hade ingen riktig koll på vad det kunde vara, för den senaste månaden har varit en riktigt dyr sett ur skivbeställningssynpunkt. Dyr, men rolig! Här är en bild på vad paketen innehöll!

Översta raden:
Powerwolf - Blood of the saints. Bildskiva, handnumrerad 500 ex.
Widow - Life´s blood. Svart vinyl, handnumrerad 333 ex.
Mellersta raden:
In Solitude - In Solitude. Solid lila vinyl, 250 ex med poster och patch.
Doro - Fear no evil. Orange vinyl
In Solitude - The world, the flesh, the devil. Dubbel-LP i lila vinyl med poster. High Roller-utgåva.
Nedersta raden:
Striker - Armed to the teeth. Röd vinyl och patch, 100 ex.
Glowsun - The sundering. Gul-grön vinyl, 100 ex. Napalm utgåva.
Kiss - Destroyer Resurrected. Ny mix och originalomslaget.
Dessutom två singlar:
Beast - Devil´s throat/Buckle up. 277 ex.
Spiders - Weekend nights/Lies. 500 ex.

Vad ska jag säga om skivorna annat än att jag redan hade de flesta på CD, men som gammal vinylälskare så kan jag ju inte motstå dessa underbara utgåvor!
Powerwolfs platta hade jag redan både som CD och dubbel-LP (inca gold vinyl, 250 ex), men jag tycker att den gör sig bra som bildskiva också. Riktigt snygg!
Widow-skivan köpte jag mest för att det är en mycket bra skiva och alla bra skivor förtjänas att ges ut - och köpas - på vinyl.
Det slog mig att jag inte hade In Solitudes första skiva på vinyl, men då de första upplagorna sedan länge är slutsålda så fick jag nöja mig med den här, vad jag tror, fjärde upplagan. Fjärde upplagan släpptes i sammanlagt 500 exemplar, varav hälften var lila och hälften var svarta. Skivan jag har är för mörk för att vara lila, men för ljus för att vara svart! Troligen ser alla lila skivor ut så här, men jag vill ju gärna tro att just min är unik...

Doro är alltid Doro och hennes omslag är alltid snygga. När dessutom färgen på vinylen matchar omslaget så blir det riktigt snyggt. "När färgen matchar..." lät lite fjolligt, men skivan är ju snygg!
Dags för In Solitude igen och en av förra årets bästa plattor. Jag tror jag hade den på plats nio över det årets plattor, men hade jag gjort om listan idag hade den utan tvekan varit på topp fem. Så bra är den! En exklusiv utgåva i lila vinyl som endast såldes via High Roller Records kan ju aldrig vara fel!
Striker är en ny bekantskap för mig, men en bra sådan. Lyssnade lite på myspace innan jag beslöt att köpa plattan, begränsad till 100 ex i röd vinyl. Mycket bra!

På samma sätt upptäckte jag Glowsun, alltså via myspace. Låten jag hörde var riktigt bra, men tyvärr håller inte restan av skivan samma klass. En cool utgåva dock, så jag ångrar mig inte så mycket.
Sist ut bland LP-skivorna är Kiss med sin Destroyer. Vad säger man när "mästerverk" är ett för svagt ord? Ny mix och utgiven i det omslag som konstnären Ken Kelly först målade innan han fick göra om det eftersom bandet hade nya kostymer. Jag väntar fortfarande på CDn så jag har inte lyssnat på plattan än, men lite besviken på att det bara är de vanliga låtarna rakt upp och ner. De hade kunnat göra en dubbelskiva av det och slänga med några gamla demos, lite outgivet och liveversioner.

Beast är även det en ny bekantskap för mig vars nya singel verkligen ger mersmak. Tydligen har de även släppt en fyralåtars EP förra året som jag för närvarande jagar.
Avslutningsvis har vi Spiders med sin nya singel Weekend nights. Vilket band! Vilken låt! Vilken B-sida! Allt som bandet gör blir bra, det är helt sjukt! Nu är det bara en månad kvar tills fullängdaren kommer och här har vi en stor utmanare till Luca Turilli´s Rhapsody i kampen om "årets skiva".

Detta var en rolig torsdag. Fler sådana!

Ghost och samlandets paradoxer.

Att vara samlare är att balansera på en fin linje mellan en sund hobby och total dårskap. Det innebär att man hela tiden måste rättfärdiga jakten på en skiva som man redan har i alla upptänkliga format och utföranden, samtidigt som man hör icke-samlarnas uppgivna suckar och ser hur de skakar på sina oförstående huvuden. På samma gång som man vet att de egentligen har rätt så finns en inre drivkraft som inte går att förklara för någon som inte samlar. Det låter bara fel och jag har för länge sedan slutat att försöka.
Jag har haft flera "samlarband" tidigare - Kiss, W.A.S.P. och Rhapsody för att nämna några - och just nu är det Ghost som gäller. Ingen annanstans än här kommer samlandes absurditet bättre till uttryck.
Bandet har bara släppt en (1) enda skiva, men redan nu är det alltså fullt möjligt att ha en ganska stor samling  med bandet.

Idag rör det sig inte i första hand om omslagsvariationer, promoutgåvor eller något annan uppenbar variant. Nej, idag är det olika färger på ofta fabriksförseglade vinylskivor som lockar till köp. Skivan är alltså förseglad när man köper den, trots att anledningen till att man köper den är att man vill se färgen på vinylen. Därmed kommer vi till en paradox inom skivsamlandet, för samtidigt som vi vill ha allt i så nytt skick som möjligt, helst oöppnat, så måste man ju öppna skivan för att se så att färgen stämmer. Hittills har den gjort det varje gång, men riktigt säker kan man ju inte vara förrän man öppnat plasten. I samma ögonblick som man kollat vinylen så ångrar man att man öppnat skivan, för den ska ju ändå inte spelas eftersom man redan har den som CD, på Spotify, i sin iPod och som .mp3.
Den ska samlas på utan någon annan anledning än att vara en del av en samling!

Let the madness begin!

Opus Eponymous LP
Clear vinyl with black splatter (400 copies)
Clear vinyl with blue splatter (500 copies)
Blue vinyl with white splatter (no pressing quantity given)
White vinyl with black and blue splatter (500 copies)
Green vinyl with black splatter (300 copies)
Clear vinyl with purple splatter (500 copies)
Solid blue vinyl (400 copies)
Transparent blue vinyl (500 copies)
Black vinyl (no pressing quantity given)
Clear vinyl (300 copies)
Red vinyl (500 copies)
Purple vinyl (300 copies)
Tri-colour vinyl (blue-white-red) (300 copies)
Blue spot in clear vinyl (no pressing quantity given)
Black spot in clear vinyl (300 copies)
Clear and transparent blue vinyl (500 copies)
Clear and transparent purple vinyl (500 copies)
Black spot in purple vinyl (500 copies)
Transparent red/blue vinyl (500 copies)
Picture disc (no pressing quantity given)
Die hard edition (300 copies)

Elizabeth/Death Knell 7" single
Black vinyl (500 copies)*
Red vinyl with black marble (300 copies)*
Solid red vinyl (100 copies)*
Clear vinyl (100 copies)*

* = estimate only. Record company says that a total of 1000 copies was made, "mostly black".

Några skivrecensioner

ACCEPT - Stalingrad
2010 års stora comeback och utropstecken stod tyska Accept för. Deras "Blood of the nations" hamnade på min personliga topp tio det året och även om det här på nya "Stalingrad" låter i stort sett likadant så blir betyget inte detsamma ändå. Vi har hört det förr. Visst, det är ett habilt hantverk och mycket kompetent utfört, men överraskningsmomentet, som "Blood of the nations" till stor del byggde på, är borta. Så även om detta är en skiva helt i klass med föregångaren så kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för tråkigt emellanåt. Men visst kan Wolf och Peter fortfarande konsten att häva ur sig allsångsrefränger och headbangvänliga riff. Det är nästan lika magiskt att höra Wolf framföra Rysslands nationalsång på elgitarr som det en gång var när han klämde in "Für Elise" på "Metal heart". Men det är ju bara just det ordet; nästan.
7/10

GIN LADY - Gin Lady
Sprungna ur bandet Black Bonzo ger nya Gin Lady här oss sin självbetitlade debutplatta och jag gillar vad jag hör. Rak 70-talsdoftande rock i en mer lättillgänglig tappning än vad Black Bonzo bjöd oss på. Svårt att sätta fingret på exakt hur det låter, men tänk dig en korsning mellan Creedence, Deep Purple och Black Sabbath med en modern produktion. Inget nytt, men det behöver inte vara nytt för att vara bra!
8/10

BIBLE OF THE DEVIL - For the love of thugs and fools
Dags för sjätte plattan från Chicagobaserade Bible of the devil. Med ett bandnamn som Bible of the devil är det lätt att man får förutfattade meningar om hur musiken kommer att låta. Men låt er inte luras, ty detta är varken black metal eller death metal, nej det är knappt ens heavy metal! Ska man sätta en etikett på musiken så väljer jag "high energy rock", som någon myntade för ett antal år sen. Visst är det snabbt och enerigskt som heavy metal ska vara, men samtidigt är det en enkelhet över låtarna som snarare för tankarna till band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sångaren har en klassisk rockröst och ska jag fortsätta mina jämförelser med andra band så tycker jag att han låter som en skum blandning mellan Paul Stanley och Lemmy!
7/10

KATANA - Storms of war
Låt mig med en gång säga att jag var ett stort fan av göteborgsbandet Katanas debutplatta "Heads will roll" när den kom förra året. Den hamnade precis utanför topp tio eftersom jag efter ett tag tröttnade på låtar som lät likadant, även om charmiga stycken som "Heart of Tokyo", "Livin´ without fear" och "Quest for Hades" lyfte plattan.
Nya plattan inleder i ett rasande tempo med höjdaren "The reaper" och sen fortsätter det i i stort sett samma stil plattan igenom. Mina ganska högt ställda förväntningar infriades inte alls och jag avfärdade skivan efter bara ett par genomlyssningar, men inför den här blogguppdateringen kände jag mig tvungen att lyssna igen - och tro det eller ej, men plattan har växt på de månader jag låtit bli den! Just nu rankar jag den till och med högre än debuten, men det kan ju också bero på att jag som sagt tröttnade på den förra plattan efter intensivt lyssnande i flera veckor i sträck. Den nya plattan känns fräsch än så länge och det är ju fullt möjligt att jag tröttnar även på den efter ytterligare några genomlyssningar. Men betyget sätts NU och inte om några genomlyssningar!
8/10

EXISTANCE - Existance
En stor överraskning är franska Existances debutplatta. Förra året släppte tyska Alpha Tiger sin debutplatta och jag ser stora likheter mellan banden. Nya, unga band, inte speciellt bra producerat, lite halvtaskig sång - men kärleken till musiken lyser igenom allt! Här det oförfalskad heavy metal som gäller från början till slut. Det räcker gott så!
8/10

STANGALA - Boued tousek has traou mat all
Mer franskt blir det nu då Stangala, vilket är en ny bekantskap för mig, släppt en platta. Jag har ingen aning om hur länge bandet funnits eller annan information, utan råkade snubbla över en av deras låtar på nätet och tyckte det lät bra. Det visade sig att det var ett ryskt bolag (Solitude Productions) som gav ut deras plattor men det var inga problem att beställa.
Låt mig direkt säga att gillar du doom så blir du troligen inte besviken, även om jag personligen tycker att det blir lite för drygt i längden. Lyssnar jag på ett par låter är det riktigt bra, men lyssnar jag på hela skivan så tröttnar jag, vilket inte är något bra betyg. Visst finns här en del guldkorn, men de försvinner lätt i mängden av övrigt ljud...
Ett stort minus till omslagets fram- och baksida, där den "coola" texten gör att man inte kan tyda vad där står. Det är nästan så att jag hade föredragit det simpla typsnittet "Arial" framför denna påtvingade LSD-konst.
5/10

LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending to infinity
Nu pratar vi!
Som några av er kanske känner till så har Rhapsody varit något av mina husgudar sedan sent 90-tal och jag har framhållit Luca Turilli som en av sin generations mest underskattade låtskrivare vars musik ofta (alltid?) kommit i skymundan och förlöjligats av de usla texterna. Texterna har förvisso varit usla, men musik kan den mannen verkligen skriva! När huvudbandet Rhapsody of Fire splittrades förra året och gav upphov till två existerande band under i stort sett identiska loggor, så tog det inte lång tid innan Luca utannonserade att han arbetade på en ny skiva med en ny sångare. Eftersom jag alltid varit en stor beundrare av Fabio Liones sång så hade jag mycket svårt att tro att Luca skulle lyckas hitta någon som kom upp i nämnde sångares klass.
Nu har skivan kommit och jag kan konstatera att både Lucas talang som låtskrivare och hans nya sångare överträffar mina högt ställda förväntningar! I Allessandro Conti har Luca hittat en sångare som klarar av att ta både skyhöga och avgrundsdjupa toner. Mycket imponerande!
Hur låter det då?
Ja, nu när Luca inte längre är bunden av sin egen saga så kan han utforska, för honom, tidigare obruten musikalisk mark. Detta låter dumt, men alla låtarna är små mästerverk! Som många andra redan har skrivit så är det storslaget så det förslår, svulstigt, episkt, filmiskt och helt underbart! Refrängerna i många av låtarna hör till några av de starkaste som Luca någonsin skrivit!
Då det kommer skivor med både Year Of The Goat, Spiders och Ghost senare i år så ska jag inte utnämna detta till årets platta riktigt än, men de andra banden får helt klart göra ett kanonjobb för att slå maestro Turilli på fingrarna anno 2012!
9/10

HUNTRESS - Spell eater
Som nämndes i stycket ovan så släpper Spiders och Year Of The Goat sina debutskivor senare i år, men ett band som redan släppt sin debutplatta i år äramerikanska Huntress, med den karismatiska och mycket kompetenta sångerskan Jill Janus i spetsen. "Spell eater" kan när året summeras mycket väl vara årets debutplatta. En kombination av heavy och thrash med melodierna i centrum är vad vi bjuds på här. Som samlare tilltalas jag även av skivbolagets sluga sätt att släppa plattan i mycket begränsad upplaga på vinyl i olika färger. Orange och lila vinyl såldes endast via bolagets sida i 100 ex vardera, medan man pressade 150 ex som såldes exklusivt hos Nuclear Blast. Alla tre är idag slutsålda. En ny upplaga på 100 ex i guldvinyl säljs i skrivande stund exklusivt via Napalm Records, medan en turkos variant i 200 ex finns lite överallt.
Även bandets första singel "Eight of swords" släpptes på vinyl i 300 exemplar i orange vinyl. Givetvis är även dessa slutsålda idag vilket vittnar om att bandet börjar få fotfäste bland publiken och sveps med i den berättigade hypen.
9/10