Så var det återigen dags för den årliga trippen till Norje strax utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag hade köpt biljett för tre dagar - torsdag till lördag - och festivalen lockade i år med många av mina absoluta favoriter på speschemat, där Ghost och Wolf stack ut lite extra.
Eftersom jag var lite sliten efter onsdagen, då jag suttit bakom ratten i sammanlagt lite drygt 70 mil efter att ha kört till Linköping tur och retur för att se Ghosts smygpremiär i sin hemstad, så hade jag planerat att se Slash som första artist vid 16-tiden.
Det började dock inte speciellt bra med massiv kö vid insläppet och när vi stått i en halvtimme utan att ha rört oss en meter så beslutade vi oss för att helt enkelt gå en runda bland knallarna och vänta på att köerna skulle minska. Det gjorde de så småningom och när vi väl kom in, ordentligt försenade, så tog jag givetvis den obligatoriska översiktsbilden.
Välkommen till Sweden Rock!
Vyn som möter en när man glider in genom portarna är lika mäktig varje år!
På 4Sound-scenen spelade just då Steve Grimmet´s Grim Reaper och även om jag snubblat över bandets skivor ända sedan mitten av 80-talet så har jag aldrig riktigt gett dem någon ordentlig chans eftersom jag alltid tyckt att sångaren haft något obehagligt motbjudande över sig. Men det ska sägas att tonen för festivalen sattes här och nu när "See you in hell" presenterade och revs av. Fruktansvärt bra. Till och med så bra att jag känner att jag vill bjuda på en
musikvideo med låten i fråga. I bakgrunden hördes tonerna av Guns n´ Roses-klassikern "Sweet child o´ mine" med Slash på stora Festival-scenen, men jag klamrade mig fast vid Grim Reaper eftersom det var på gränsen till en uppenbarelse hur bra det lät!
Steve Grimmet´s Grim Reaper var en av festivalens största positiva överraskningar!
Efter ett par låtar så tänkte jag att det ju trots allt var Slash jag ursprungligen hade kommit hit vid den här tiden för att se och då skulle jag banne mig göra det också. Givetvis var det en stor publik så det gick ju inte att få några bra bilder på medlemmarna på det avståndet, men logon såg i alla fall cool ut!
Avslutande "Paradise city" brändes av, men den där riktiga känslan infann sig tyvärr aldrig.
Smiley med typisk Slash-hatt. Mer behövs inte för att jag ska tycka det ser coolt ut.
Slash på ett par hundra meters avstånd. Känslan nådde inte riktigt ända fram.
Efter att ha bekantat mig lite med området en stund genom att bara ströva omkring utan mål och mening så fick jag plötsligt höra några välbekanta toner - ledmotivet ur "Terminator"-filmerna. Jag har alltid ansett och ibland även publikt högljutt hävdat att just detta ledmotiv genom sin tyngd och ödesmättade stämning gjort sig perfekt som intromusik till en rockshow. Jag rös när jag hörde det! Om jag räknat rätt i spelschemat så var det den australiensiska gruppen Airborne som använde sig av denna ystra sång och av det jag hörde från min sittplats i det skuggande tältet så gjorde de inte alls bort sig. Jag gick ut och såg de sista tjugo minuterna och det var riktigt bra. Fart och spelglädje är en vinnande kombination.
Efter detta så var det ca en halvtimme innan jag skulle se min första hela konsert på årets festival, nämligen med Landskronabandet Royal Ruckus som skulle spela på NEMIS-scenen i Rockklassikertältet. Jag var lite orolig för deras skull när jag vankade av och an i väntan på att klockan skulle bli 19:20 och bandet skulle gå på scen. Tältet var ju stort och bandet ganska okänt. Tänk om det bara skulle vara jag och några enstaka entusiaster där?
Ett stort och ödsligt tält strax innan Royal Ruckus började spela.
Är det inte självaste Stig-Helmer Olsson som extraknäcker som säkerhetsvakt?
Oscar Erikcsson (gitarr), Martin Larsen (trummor) Guernica Mancini (sång) och Linus Sörensen (bas). Hoppas jag fick det rätt...
Det visade sig dock att mina farhågor var ogrundade, ty när bandet gick igång och allt eftersom så fylldes det på med folk. Det var trevligt att se och det var roligt för bandet som upprepade gånger upplyste om vilken bra publik vi var och jag tror faktiskt att det kom från hjärtat varje gång. Det var inte som när de stora världsbanden hasplar ur sig inövade smörsmickrande standardfloskler som att "you are best and loudest and craziest audience yet". Det lät verkligen genuint och efter konserten var det 20-30 personer som stannade kvar och pratade med bandet, köpte lite prylar, tog bilder och så vidare. Kul! Till och med jag, som vanligtvis inte brukar hålla mig framme vid sådana tillfällen, smög försiktigt fram och fick ett kort och bad till och med om autografer vilket jag givetvis fick!
Signerat kort med länk till ny låt!
Djup koncentarion i solot.
Royal Ruckus stod för en stabil insats.
Näst på tur stod Hammerfall på Rock Stage och trots att jag gillat bandet ända sedan jag köpte deras andra platta "Legacy of kings" 1998 så var detta faktiskt bara tredje gången jag såg dem. Jag blev definitivt inte besviken, utan snarare imponerad över hur bra de låter live. Speciellt Joakim Cans, som jag i ärlighetens namn haft lite svårt för på platta, låter betydligt starkare live. Oscar Dronjak plockade fram sin "hammar-gitarr" i ett par nummer och både Pontus (gitarr) och Fredrik (bas) headbangade friskt konserten igenom.
Oscar med sin "Hector´s Hammer"-gitarr!
Inte ett öga var torrt. Eller, det vet jag inte förresten. Men inte ett hårstrå var stilla i alla fall.
Den nye trummisen, som jag tyvärr inte minns namnet på och dessutom är för lat för googla fram, skötte sig även han exemplariskt. Jag saknade förvisso låtar som "Riders of the storm" och "Patient zero" vilka med fördel hade kunnat spelas i stället för bagateller som "Bang your head" och "Live life loud". Förmodligen ger de spelade låtarna mer publikrespons eftersom de är simplare, men jag tycker ändå att de borde lyftas ur setet.
Detta är dock petitesser och på det hela taget var det en mycket trevlig tillställning!
Hammerfall gjorde bra ifrån sig.
Joakim och Oscar - enda kvarvarande originalmedlemmarna.
Efter Hammerfall hade slutat var det två timmar och en kvart innan Ghost skulle spela på samma scen och jag kostade på mig en knapp timmes vila i det stora tältet. Def Leppard körde sitt greatest hits-set och det var klassiker på klassiker som östes upp ur deras djupa kista med låtskatter. Det lät riktigt bra och ett tag övervägde jag att gå och titta på dem en stund, men kom till sans och styrde istället stegen bort mot scenen där Ghost skulle börja spela om 90 minuter. Det var redan folk längst fram, men jag kom i andra raden och det fylldes snabbt på med folk bakom. Efter en timme så var det så trångt att man inte kunde röra armarna, men vad gör väl det när det mäktiga Ghost ska till att gå på scen bara en halvtimme senare?
Den förväntansfulla publiken blev större och större. Eller i alla fall fler och fler.
En mäktig backdrop!
Och så, på nästan exakt utsatt tid, började det välbekanta introt att ljuda och efter någon minut kom de fem namnlösa gastarna in på scenen med sina nya ansiktsskydd och nya dräkter.
I början kändes det konstigt att se gastarna utan sina långa kappor men efter ett tag tänkte man inte på det. Rent estetiskt tycker jag att de nya dräkterna är helt i samma klass som de gamla svarta rockarna.
Till skillnad mot den på tok för rökiga lokalen i Linköping kvällen innan gick det här alldeles utmärkt att faktiskt se vad som hände på scen.
Sedär! En namnlös gast minsann. I nya kläder och med ny mask. Vackert!
Ghost gjorde ingen besviken med sin nya show och nya låtar.
Konserten inleddes med den instrumentala pärlan "Genesis" och i slutet av låten skred så den nya påven ut på scen till ett öronbedövande jubel. Papa Emeritus III - enligt egen utsago tre månader yngre än sin bror Papa Emeritus II - talade långsamt och endast på engelska med kraftig brytning.
"I´m feeling cold in my heart, but warm in other places. Do you fell warm in other places? Well, you kids, don´t forget to wear rubbers".
Allt ljus föll på den nya Papa Emeritus III denna afton.
En bild där alla medlemmarna syns. Jag är lite stolt över den faktiskt.
I stort sett samtliga låtar från debuten spelades, ja, det var faktiskt samtliga utom den instrumentala "Deus culpa" och vi bjöds dessutom på inte mindre än fyra låtar från den kommande plattan "Meliora" som ska släppas den 21 augusti. Däremot verkar det som att bandet tröttnat på låtarna från "Infestissumam" för det var bara "Year zero" och "Monstrance clock" som spelades från den skivan.
Här vill jag bara skjuta in att alla de fyra nya låtarna från den kommande plattan lät riktigt, RIKTIGT bra. Det kommer att bli extremt spännande att äntligen få lyssna på den så småningom.
Papa Emeritus III njuter av stunden. Kul för honom!
Stora delar av publiken, jag själv inkluderad, skrek förgäves efter låten som jag anser vara en bandets allra bästa, nämligen "Ghuleh/Zombie queen".
"Ghuleh, Ghuleh, Ghuleh", skrev publiken.
"You are wrong, our name is Ghost" svarade Papa och ledde oss istället in på den, i mitt tycke, ganska tråkiga covern "If you have ghosts".
Va! Har gastarna ben precis som oss andra? Det såg mer spöklikt ut med kapporna eftersom det gav illusionen av att de nästan "svävade" fram över scenen.
Det måste vara svårt att hitta nya sångare som alla har samma albinofel på ena ögat!
Efter detta avslutades tillställningen som brukligt är med "Monstrance clock" komplett med mäktig allsång och sen var det över. Bara sådär. Efter att ha sett fram emot spelningarna i Linköping och på Sweden Rock så var nu båda spelningarna bakom mig och en märklig tomhet infann sig. Dock var det med ett stort leende och inre tillfredsställelse som jag gick mot bilen för att köra hem. Dagen efter väntade Wolf och även om jag vet att de är riktigt bra så visste jag också att de skulle få kämpa för att nå upp till Ghosts klass.
Betyg på banden jag såg hela spelningar med:
Royal Ruckus: 3,5/5
Hammerfall: 3,5/5
Ghost: 5/5
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar