Sweden Rock Festival 2015 - lördag 6 juni.

På lördagen körde jag hemifrån strax efter tio på förmiddagen. Resan till Sweden Rock tar lite drygt en timme och med tanke på att jag då skulle vara vid insläppet redan vid 11:30 och hur fint allt flutit på dagen innan så skulle jag ha god tid på mig innan Portrait började spela kl 12:15. 

Det lät bra i teorin, men verkligheten blev en helt annan.

Det började bra. Jag hade tur med trafiken och allt flöt på utan problem och jag var på plats vid insläppet ca tjugo minuter tidigare än vad jag hade räknat med, strax efter klockan 11. Nu var det bara det att kön till insläppet var den längsta jag någonsin sett under mina år på festivalen. I stort sett hela knalleområdet var kö-område! Poliser stod och dirigerade folket som vällde dit, men till ingen nytta, för det var precis lika tjockt med folk dit de dirigerade oss. Torsdagsköerna var ingenting jämfört med detta och jag insåg ganska snabbt att även om det var ca en timme kvar till Portrait skulle gå på scen så riskerade jag att missa en stor del av spelningen.

Jag tycker nästan att sångaren Per ser lite orolig ut. Ta det lugnt. Du är bland vänner!

Det tog ca en timme och en kvart att komma in och det är inte ok. Det är långt ifrån att vara ok på en "premium festival" som Sweden Rock. Någonstans vid en halvtimme går min smärtgräns för vad som kan vara förståeligt att behöva köa, men att mer än fördubbla den tiden är bara...dåligt. Det är det enda ordet jag kan komma på. Dåligt.

Det enda negativa på en annars helt lysande organisatoriskt och logistiskt genomförd festival.

Nåväl, efter strulet med köandet så kom jag fram till det stora Rockklassikertältet där Portrait redan spelat i ca en kvart. Tyvärr hann jag bara se två låtar innan konserten fick avbrytas i förtid på grund av den lite lätt omskriva "ölburksincidenten". 

Portrait i en av de två hela låtar jag hann se med bandet.

Problem vid insläppet och gitarristen till höger är orsakerna till att det inte blev fler låtar än så...

Det var en av gitarristerna (David, längst till höger på bilden just här ovanför) som kände sig givmild och skulle dela med sig av sitt överflöd av öl och därför bestämde han sig för att kasta ut en ölburk till publiken. Tyvärr tog han i för mycket och ölburken flög och flög och flög genom luften innan den slutligen bestämde sig för att landa rakt på mixerbordet och explodera och spruta öl överallt.

Såja. Oron i blicken är borta och Per är sig själv igen. Det var väl bra.

Ytterligare en låt kunde spelas, den eminenta "Our roads must never cross" innan spelningen fick avbrytas i förtid och mixerbordet skruvas isär och rengöras. Ett snöpligt slut på en i övrigt mycket bra konsert.

Jag måste dock erkänna att jag är fruktansvärt imponerad av kastet!

Efter denna lite sorgsna och för tidiga sorti så lallade jag runt på området och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gick till ståndet där de delade ut gratis exemplar av tidningen "Pondus", men hur jag än har försökt att uppskatta den de senaste kvällarna så hittar jag inget roligt alls med den faktiskt. Ett under att den fortfarande kan ges ut!

Den vanligtvis så naturligen frontmannen Jocke Berg kändes ganska stel och fantasilös.

En liten stund senare så skulle Hardcore Superstar spela på festivalscenen och de har varit något av ett favoritband ända sedan jag såg dem som förband till Motörhead på KB i Malmö 1999 (tror jag) och dagen efter ringde till Ginza och beställde deras debut-CD och mitt kärleksförhållande till bandet har hållit i sig genom åren.

Efter det har jag sett dem ytterligare tre gånger och jag har aldrig blivit besviken. 

Tyvärr var det dags att bli det nu. 

Hela bandet rockar loss i..i..i..tja, nån låt.

Med tanke på att bandet bara hade en timme på sig, att de har massor av högkvalitativa, energiska och medryckande låtar och att sångaren Jocke Berg är en frontfigur av rang, så lyfter spelningen aldrig riktigt. "Visa händerna", "klappa händerna" och "ni vet vad jag vill se" var i stort sett det enda han körde med konserten igenom, vilket blir ganska tröttsamt och enahanda. Det hade inte skadat att lägga till några andra repliker, eller för den delen ta bort/dra ner på några av de redan överrepresenterade. 

"Jag måste försöka komma på något annat att säga än bara "klappa händerna" och "visa händerna".

Jag vet inte om det berodde på avsaknaden av flera av mina favoritlåtar, i första hand "Someone special", det faktum att de spelade i mitt på dagen  i stekande sol eller nyss nämnda släta intryck av Jocke, men något var det som gjorde att jag inte alls gick igång på spelningen. 

De flesta som såg dem verkar dock tycka att det var en riktig kanonspelning, så vad vet väl jag?

Efter Hardcore Superstar gick jag och satte mig i det stora tältet för att få lite välbehövlig skugga. Kombinationen av att ha suttit uppe länge på natten och att gått upp (relativt) tidigt på morgonen började kännas nu. Så fort jag satte mig ner så höll jag på att somna. En skön känsla förvisso, men det var inte bekvämt att sitta vid bordet och sova så jag beslutade mig för att gå och lägga mig och vila i gräset vid backen borta vid ingången.

Riot V - vilken extremt positiv överraskning!

Det var då jag hörde det!

Vad då?

Ljudet av hela festivalens mest positiva överraskning!

Varenda låt som spelades lät riktigt bra!

Borta från Rock Stage hade Riot V spelat i ca en kvart och det lät riktigt bra så i stället för att gå och ta en tupplur så styrde jag stegen mot Riot V. Det ångrade jag definitivt inte. Vilka låtar! Vilket ös! Vilken sångare! Vilka riff! Vilka solon!

Varje solo satt som en fläskläpp och levererades med känsla och finess.

Jag är inte speciellt bekant med bandets material sedan tidigare, men här stod jag och hytte med näven och headbangade lite diskret i varje låt! 

Anders Modd och Simon Johansson från Wolf stod en bit bort och diggade i den sorgligt fåhövdade publiken. Ja, för att vara på festivalens näst största scen så vill jag nog hävda att uppslutningen var riktigt dålig.

Den nye sångaren lät riktigt, riktigt bra!

Men jag är den siste som ska klaga egentligen! Jag var på väg mot en efterlängtad sömnstund i gräset och hade inte heller den minsta tanke på att se bandet. Som tur är styrdes jag på rätt väg och fick se en timme av oförfalskad heavy metal när den är som bäst! Tack som van, Riot V!

Det enda negativa jag har att säga om Riot är att jag är förbannad på mig själv för att jag missade den första kvarten!

Jag fick även lära mig att Riot numera heter Riot V eftersom den nuvarande sångaren tydligen är deras femte i ordningen vilket jag inte hade en aning om tidigare. Den ende medlemmen jag kände till sedan tidigare var den för tre år sedan bortgångne gitarristen Mark Reale och han hyllades av både bandet och publiken i slutet av spelningen. Vackert!

Stort tack till Riot V. Hoppas på ett återseende inom kort!

Nåväl, efter Riot V så var det bara en kvart kvar till det att min störste barndomsidol - Ace Frehley - skulle gå på scen. Jag har sett honom ihop med det återförenade Kiss 1996, 1997 och 1999 samt solo 2008 och 2009, men detta var förmodligen den mest harmoniska upplagan av honom som jag sett. I alla fall gav han sken av att trivas alldeles förträffligt. 

Ace verkade trivas både på scenen och med sig själv.

Han skämtade inför låten "Snowblind" ("this is a song I wrote about cocaine") och efter "Cold gin sa han att "I wrote that song on the subway in New York city over 40 years ago. What happened? *skratt* What happened?".

Eller som när han kört sitt klassiska solo med den rykande gitarren: "40 years later and I´m still smokin´".

Varje liten lustighet följdes av Aces klassiska och smått legendariska skratt. Troligen väldigt inövat och synnerligen ospontant, men det var ändå kul att höra.

Den rykande gitarren - ett klassiskt Ace-attribut!

Konserten då? Helt ok. Han gav oss några självklara Ace-klassiker från Kiss-eran i form av "Rip it out", "Cold gin", "Rocket ride", Shock me" och "New York groove". Att han dessutom dammat av den underbara "Strange ways" gör att man blir nästan tårögd!

Några oväntade låtar som "Love gun" och "Deuce" framfördes också och jag menar "oväntade" i den meningen att Ace inte skrivit dem och egentligen inte har något med dem att göra. Kanske en liten hämnd för att Kiss spelar hans "Shock me"? Eller så tycker han bara att de är kul och bra låtar att spela. Jag kan bara hålla med!

"New York fucking city" står det på tröjan. Men ojdå, så tuff man kan vara!

Nåja, det får vara hur det vill med det, men bra lät det i alla fall. Vi fick även en del låtar från hans senaste platta "Space invader", en från "Trouble walkin´", men i övrigt var det tunnsått med Frehley-låtar efter Kiss. Den enda jag minns på rak arm som spelades från första "Frehley´s Comet" var bagatellen "Breakout". Jag gillade den inte då och jag gillar den inte nu.

Ordet "klassisk" blir lätt uttjatat när man pratar om Ace, men här är han i alla fall i en av sina mest klassiska poser!

Det är snudd på tjänstefel att framförallt "Rock Soldiers" inte spelades. I mitt tycke hade även "Into the night" och "Words are not enough" gärna fått ta plats i setet.

På det hela taget var det dock en bra konsert och det var kul att återigen få se min gamle idol. Inte bara spela utan även på fullt allvar verka trivas med sig själv och sitt liv. Sånt blir jag glad av att se!

Riktigt bra! Tack för i år!

Efter detta var Sweden Rock Festival 2015 över för min del. Klockan var knappt 17:30 och jag ville verkligen se Judas Priest också. Tyvärr gjorde min trötthet sig återigen påmind och det fanns ingenting, ABSOLUT INGENTING, som jag ville se fram tills dess att Judas Priest skulle börja fem timmar senare. Fem timmar att bara gå omkring är en ganska lång tid så jag tog beslutet att helt sonika köra hem i förtid. 

När rapporterna började komma om hur bra Judas Priest tydligen hade varit så ångrade jag mig, men som min kloka gamla mormor alltid brukade säga: "Det är så dags att pissa till kvälls när halva natten har gått"!

Avslutningsvis måste jag bara säga att Sweden Rock Festival ännu en gång har visat sig vara den i särklass bäst organiserade festivalen. Det enda jag kan klaga på är insläppet vid huvudentrén som jag upplevde strulade ovanligt mycket i år, men i övrigt flöt allt på utan problem. 

Bara en sådan sak som att ha rikligt med riktiga toaletter på flera ställen på områden och som dessutom hålls rena och fräscha. Eller den enkla tillgången till dricksvatten. Ljudet på scenerna upplevde jag i år som mycket bättre och att förlägga Rockklassikerscenen i ett stort tält var mycket bra! Även det stora tältet med bänkar där man kan sitta i skuggan och ta igen sig är verkligen uppskattat.

Väl mött på festivalen 2016!

Betyg på de band jag såg (nästan) hela spelningar med:

Hardcore Superstar: 2/5
Riot V: 4/5
Ace Frehley: 3,5/5