Sweden Rock Festival 2015 - fredag 5 juni.

Efter den dryga bilfärden till och från Linköping på onsdagen och den sena avslutningen med Ghost på Sweden Rock på torsdagen så kände jag mig lite sliten på fredagen. Därför tog jag det noga övervägda beslutet att hoppa över piratmetallarna i Alestorm - som spelade redan 14:30 och som jag egentligen verkligen ville se - för att istället köra till festivalen ganska sent på fredagen. Favoriterna i Wolf blev i stället det band som jag bestämde mig för att se först denna dag.

De skulle börja 18:45 och med gårdagens strul vid insläppet i färskt minne gav jag mig själv knappt två timmars säkerhetsutrymme och var på plats vid insläppet redan vid fem-tiden på eftermiddagen. Inget strul alls den här gången utan det var i stort sett bara att knalla rakt in. Perfekt!

Förväntningarna stiger. Snart. Snart...

Dock ställde det ju till lite oreda i huvudet eftersom jag inte hade räknat med att ha nästan två timmars "ledighet" att slå ihjäl. Blackberry Smoke borde jag egentligen gilla, men på något sätt rinner deras musik av mig som vatten på en sillgrissla. Inget som fastnar. 

Ett annat alternativ var Dokken, men eftersom jag aldrig egentligen gillat det bandet så var det inget realistiskt alternativ och jag förstår heller inte varför jag tog upp det här.

JAAAAA!!! Äntligen står Wolf på scenen och lyckan är total!

Med ca en timme kvar innan Wolf skulle gå på så gick jag bort till 4Sound-scenen där de skulle spela. Det var redan en del folk på plats, men inte alls lika mycket som inför Ghost kvällen innan så jag fick en bra plats ända framme vid staketet. Den stiliga backdropen var på plats och emellanåt kom sångaren, gitarristen och grundaren, Niklas Stålvind, ut på scen för att kolla någon grej men utan att något jubel alls bröt ut. Märkligt. Ställer man sig i kö i vid en scen en hel timme innan ett så relativt litet band som Wolf ska spela, då utgår jag ifrån att man har koll på vilka medlemmarna är och då bör folket jubla när någon av medlemmarna visar sig. 

Men å andra sidan, jag jublade inte själv heller så det kanske inte är så märkligt ändå?

Bättre liveband får man leta länge efter. Fullt ös från början till slut!

Nåväl, en timme senare hade det samlats betydligt mer folk och jublet bröt äntligen ut när bandet gick ut på scen och körde igång med samma två låtar som inleder deras senaste skiva; nämligen "Overture in C shark" och "Shark attack". Det spelades låtar från alla bandets skivor, utom debuten, och det gjordes på ett mycket bra sätt. Samspelt och övertygande. 

Basisten Anders "Tornado" Modd - alltid lika glad!

Dagen efter såg jag honom och Simon "Demon" Johansson stå och digga till Riot V. 

Givetvis vågade jag inte gå fram och tacka för den utmärkta showen .

Efter ett tag kastade Niklas ut sin tröja till publiken och både gitarristen Simon och basisten Anders, vilken som vanligt var ett enda stort leende spelningen igenom, bytte ideligen platser med varandra, intog klassiska poser och visade rent allmänt att de verkligen trivdes. Även den för dagen renrakade trummisen Richard är svår att undgå när han attackerar sina trummor med sådan furiositet.
Finns det ett sådant ord? Jaja, ni förstår vad jag menar.

Anders tar sin traditionsenliga promenad ute bland publiken. Eller i detta fallet framför densamma.

En timme är givetvis på tok för kort tid för Wolf, men man får  vara nöjd med det lilla. Timmen gick alldeles för fort och efter vad som kändes som ett ynkligt ögonblick så var konserten slut. Jag lyckades fånga en ölkylare som kastades ut, låt vara att det var många som kastades ut, men ändå. Jag fångade en! Jag fångade en!

JA! Det finns en gud trots allt! Jag fångade en ölkylare som Wolf kastade ut!

Efter den sista låten så upplyste Niklas om att de som ville kunde stanna kvar för att få plektrum eller trumpinnar eller ta bilder, men jag gick och köpte en Coca-Cola istället. 

Demon och Viper träffar fans efter spelningen.

Jag uppskattar givetvis att de tar sig tid att träffa sina fans och ge bort saker, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till scenen i "Jurassic Park" där de försöker lura fram T-Rex genom att locka med en fastbunden get. 

"T-Rex vill inte bli matad. Han vill jaga sitt byte", säger Sam Neills rollkaraktär och ungefär så känner jag också. Att bara få ett plektrum eller en trumpinne är inte alls lika spännande som att fånga den under konserten. Då känns det mycket mer äkta på något sätt.
Men som sagt, det är ju bara jag. En uppskattad gest hursomhelst. Konserten? Högsta betyg givetvis!

Efter denna fantastiska spelning svalkade jag mig som sagt med en kall och fin Coca-Cola, livets själva mening. Backyard Babies lirade på Rock Stage, men de lider av samma åkomma som de tidigare nämnda Blackberry Smoke: jag borde gilla deras raka och röjiga rock, men av någon anledning är jag helt likgiltig inför deras musik.

De hade dock en stor publik vid sin spelning så det märktes att de var uppskattade. Kul för dem, även om jag personligen inte bryr mig.

Jag hånade på förhand Mad Max, ett band som jag aldrig gett någon ordentlig chans på grund av deras - i mitt tycke - usla bandnamn. Jag måste dock tillstå att i Rockklassikertältet gjorde de definitivt inte bort sig. Det lät riktigt bra!

Mötley Crüe har ju aviserat att de ska avsluta sin karriär i Los Angeles på nyårsafton för att sedan aldrig mer spela tillsammans. Eller åtminstone inte turnera ihop mer som band.

En liten kul detalj i sammanhanget var att Sweden Rock Magazine tryckte sitt senaste nummer med fyra olika omslag - ett för varje medlem. Ja, fem olika omslag eftersom vi prenumeranter fick ytterligare en variant. Men fyra olika omslag gick alltså ut till butikerna. Man kunde beställa de fyra omslagen direkt från tidningen för 200 kr inklusive frakt och givetvis ville jag ha dem allihop, men tänkte samtidigt att det inte är någon brådska.

Det var dumt tänkt.

Prenumerationsupplagan av Sweden Rock Magazine.

Tidningarna sålde snabbt slut hos Sweden Rock Magazine så jag blev utan! Nu inleddes en förtvivlad och desperat jakt på en tidning vars innehåll jag redan hade och där det enda som skiljde var omslaget. Ett av omslagen hittade jag i min hemstad, ett annan i grannstaden och ett tredje i ytterligare en annan stad. 

Om jag körde runt i dessa städer enkom för att leta efter tidningar med andra omslag än de jag hade? Nej, givetvis inte. Det..öhh..vore ju..tecken..på..öhh..galenskap.

De här numren som såldes i butikerna var alla identiska, förutom omslagen då förstås.

En härlig känsla när alla äntligen var i hamn.

Det sista omslaget verkade undfly mig och jag började så smått misströsta och leta efter broar att hoppa ifrån eller tåg att kasta mig framför. Men så, på väg till Ghostkonserten i Linköping, så stannade jag vid en mack längs E4:an och där, mellan Hemmets Veckotidning och Lektyr ungefär, uppenbarade sig det sista omslaget och en stor frid sänkte sig över sinnet.

Nåväl, där kom jag ifrån ämnet en aning bara för att skryta om att jag kört land och rike runt för att jaga fyra tidningar vars innehåll jag som prenumerant redan läst och där jag fick betala 79 kr st + bensinkostnad för något som jag kunnat få för 200 kr om jag varit lite snabbare och beställt direkt från tidningen själv. 

Vad lär vi oss då av detta? Tja, ingenting förmodligen.

Vince och Tommy. Vince låter inte som förr, men Tommy är fortfarande en riktigt bra trummis. 

Lite märkligt att recensenterna hackar på honom faktiskt.

Nu till själva spelningen med Mötley Crüe som sågades totalt av Aftonbladets recensent Marcus Larsson, vilken gav konserten ett minustecken och spydde galla och hade en allmänt ironisk ton som jag inte gillar när det gäller recensioner i "riktiga tidningar" som Aftonbladet och Expressen. På en del andra ställen har det visats klipp på "Dr. Feelgood", där Vinces mikrofon la av och bandet hade teknikstrul och hamnade helt i otakt, och sen hänvisats till att det var så det lät konserten igenom. Givetvis var det inte det.

Det verkar som att det var mer än jag som tog bilder...

Jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Verkligen inte. Dock tycker jag inte heller att det var den totala flopp som man kan få för sig att det var när man läser recensionerna. Det är som om folk vill överträffa varandra i att såga på coolast sätt och använda en massa häftiga omskrivningar i stället för att berätta hur det verkligen var.

Stackars Tommy att sitta och jobba i den där varma ringen av eld och ingenting att titta på!

"Anarchy in the UK" har en del gnäll över, men det var en låt som verkligen fick med sig publiken och på vilket sätt kan det vara fel? Klassiker som "Looks that kill" och "Shout at the devil" lät väl ok, men inte mer, medan det exempelvis i en annan cover - "Smokin´ in the boys room" - tände till rejält igen. 

Avslutande "Home sweet home" lät helt ok. Tommy vid klaviaturen.

"Wild side", "Girls girls girls" och "Kickstart my heart" tycker jag att de klarade ganska bra. Återigen, inte mästerligt, men utan att skämmas i alla fall. Avslutande "Home sweet home" var kvällens höjdarlåt, tillsammans med det massiva användandet av pyro. Det är förstås inget bra betyg åt ett band när elden och bomberna är det man minns bäst, men tyvärr är det nog så den här gången.

Om ett halvår så lämnar Mötley Crüe oss för alltid.

Går man på en konsert med Mötley Crüe 2015 och förväntar sig att de ska låta som 1984 så blir man besviken. Men vem förväntar sig det egentligen?

Alla som är någorlunda intresserade av bandet vet att de inte längre låter som de en gång gjorde, så det bör inte komma som någon överraskning.

Hejdå, Mötley Crüe!

Som sagt, jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Ganska långt därifrån faktiskt, men den var heller inte så genomusel som folk vill göra gällande. För mig är en konsert så mycket mer än bara hur bandet låter på scen. Det är inramningen, publikresponsen, effekterna och allt annat sammantaget som speglar sig i betyget.

Vill man ha perfektion så är det bästa alternativet att stanna hemma och lyssna på skivorna.

HEJ DÅ, SA JAG!!!

Avslutningsvis tycker jag att det är ganska lågt, till och med för att vara Aftonbladet, att skriva en recension på det sättet som Marcus Larsson gjorde, där det enda målet tycks vara att göra sig lustig och plocka hem billiga poäng.

Definiera "hipster".

Det som stör mig allra mest är dock att jag känner att jag sitter och blir smått upprörd av vad Marcus Larsson skriver. Det är ju samma hippa och creddiga Marcus Larsson som tog upp en fjärdedel av en sida i Aftonbladets bilaga "Hårdrock!" med bara sitt namn och en bild av sig själv klädd i en cool Mötley Crüe-tröja, komplett med pentagram och "Shout at the devil"-text och allt!

Jag borde veta bättre än att reta mig på sådana.

Betyg på de hela konserterna jag såg:

Wolf: 5/5
Mötley Crüe: 2/5

Fortsättning följer...