Torsdag var en lyckad musikafton. Malmöfestivalen hade på sin näst sista dag lyckats locka till sig det relativt nya och spännande Stockholmsbandet Heavy Tiger. Jag gav för övrigt deras skiva debutskiva "Saigon kiss" 6,5/10 i betyg härförleden.
Heavy Tiger, Malmöfestivalen, Gustavscenen. 2014-08-21
I torsdags klockan 18:00 stod de alltså Gustavscenen och rockade loss och inledde spelningen med samma två låtar som inleder skivan - "Saigon kiss" och "Chinatown". Energin och spelglädjen går inte ta miste på och de korta och snabba låtarna avverkas i snabb takt med lite halvtaffligt - men charmigt - mellansnack mellan låtarna. Hellre spontant snack som detta, än inövade fraser som upprepas kväll efter kväll. "Taffligt" är väl egentligen fel ord, men lite enformigt. "Vi heter Heavy Tiger" och "köp vår merch" upprepades ett par gånger för ofta.
Gitarristen Maja är ett energiknippe som nästan matchar Angus Young när det gäller att flå runt på scenen. Ett gott betyg då hon dessutom är huvudsångerska och hennes raspiga stämma passar perfekt till den ösiga musiken. En punkigare och råare variant av Joan Jett. Dessutom har hon givit sådana simpla saker som att stå bredbent och stampa takten eller att hoppa ut från trumpodiet en välkommen revival!
Inte illa att hinna bli jämförd med både Angus Young och Joan Jett på några få rader!
Basisten Sara är lite lugnare på scen. Inget hopp och springande, men hon ger ändå intryck av att känna sig trygg på scen, vilket är mer än nog för mig. Det ligger väl helt inte för henne att flyga runt som en guttaperkaboll och då ska hon inte göra det heller. Basister överlag - Steve Harris undantaget - är nog lite lugnare än övriga bandmedlemmar. Ian Hill, Cliff Williams och Roger Glover är ju inte direkt några raketer på scen, men de gör sitt jobb och de gör det bra. Sin bas och sin bakgrundssång sköter Sara med den äran.
Längst bak hittar vi Astrid på trummor. Och lite sång emellanåt, vilket hon inte alls gör bort sig på. Hon spelar med ett leende på läpparna under hela konserten och även om alla tre verkar trivas riktigt bra på scen, så sätter jag en extra krona på att trummisen är den som trivs allra bäst. Hon håller tempot bra i de okomplicerade låtarna, vilket inte alltid är lätt.
Som helhet gör bandet mycket bra ifrån sig och som så ofta låter det mycket bättre live än på skiva. Har ni tillfälle att se bandet spela så missa dem inte!
Efter konserten så tog jag tjejerna på orden och tänkte köpa lite merch, men eftersom jag redan har skivan på både CD och LP så tittade jag efter något annat att köpa. På prislistan som låg på bordet stod att de sålde en poster för ynka tio spänn så jag tänkte köpa ett par sådana och sen be bandet signera eftersom de glatt ställde upp på det. Här kliver dock oturen in i handlingen då det visar sig att de glömt att ta några posters med sig!
Ett tag lekte jag med tanken på att köpa en vinyl och få den signerad, men då kom tvivlet och gjorde sig påmint. "Omslaget är ju nästan helt svart. Tänk om de bara har en svart penna att signera med?". Då skiftade jag fokus och tänkte köpa en T-shirt istället. De var riktigt coola - vit med den gul/röda Heavy Tiger-logon - men återigen tvekade jag. Jag ville få T-shirten signerad, men sen tänkte jag att det blir säkert inte bra och tuschen kommer att sprida sig och det blir bara kladd och smet av det.
Efter spelningen satt jag kvar en stund i tältet där de spelat, innan det var dags att bege sig mot centralen för att ta tåget till Köpenhamn för vidare färd mot Loppen. Detta ynkliga lilla ställe som ligger i hjärtat av Christiania är en riktigt bra lokal för små spelningar. Max fyra meter från scenkanten till mixerbordet så det blir alltid intima spelningar där.
Den omisskännliga sötdoftande röken - som inte kommer från Gul Blend - ligger tät precis vid ingången, men inne i själva lokalen är det rökförbud. "No heavy drugs" står det på skyltar lite varstans. Vid några bord med tända ljus (stearinljus nerkörda i tomma spritflaskor) sitter folk och dricker diverse drycker. Avslappnat och skönt.
Dead Lord, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21
Jag kände mig en aning sliten och satte mig ner vid av borden och halvslumrade. Så småningom började jag lägga märke till att medlemmar ur Dead Lord börjar synas i lokalen och efter ett tag går de upp på scenen och drar igång med alldeles utmärkta "Hank". Jag blir klarvaken omgående och ribban för spelningen läggs direkt! Medlemmarna röjer och återigen märks det att detta är något som de trivs med att göra. Att stå på en scen och spela - även på en liten scen som denna och som första band av tre - spelar ingen roll för Hakim och kompani.
Givetvis är det den karismatiske Hakim Krim som står i blickfånget i egenskap av gitarrist, sångare, skötare av mellansnack samt innehavare av ett st. gigantiskt hårsvall!
De övriga medlemmarna är dock inte blyga och både gitarristen Olle och basisten Martin tar för sig bra på scenen och utstrålar tillsammans med trummisen Adam stor spelglädje. Ja, jag vet att jag blir tjatig om den eviga spelglädjen, men enligt mig kan en i grunden kass spelning höjas av en enorm spelglädje, medan en bra spelning kan sänkas genom avsaknad av densamma.
Dead Lord har spelglädje så det räcker och blir över! Dessutom givetvis ett riktigt starkt låtmaterial, hämtat från den lysande debutplattan "Goodbye repentance" som kom förra året och som jag gav 8 av 10 i betyg samt klämde in på sjätte plats över 2013 års bästa skivor.
Spelglädje och bra låtar kan inte resultera i något annat än en riktigt, riktigt bra spelning!
Dessvärre är det en riktigt bra spelning som jag tyvärr kommer att minnas av ytterligare två lite mindre trevliga anledningar. Den första är att vinylsingeln som skulle börja säljas den aktuella kvällen, hade blivit en dag försenad från skivbolaget. EN DAG!! Oturen fortsatte att skratta mig i ansiktet. De 100 första exemplaren skulle dessutom vara en "special edition". Jag var sjukt glad över att vara garanterad en skiva i och med jag skulle se första spelningen på turnén och så händer detta! Av alla katastrofer som någonsin har hänt och någonsin kommer att hända, så var detta den värsta! Snyft samt snörvel!
Den andra anledningen är av allvarligare karaktär, men helt och hållet mitt eget fel. Under de ganska exakt 30 år som jag sprungit på konserter har jag inte vid ett enda tillfälle använt hörselskydd i form av öronproppar eller kåpor. Det där väsande ljudet som gör alla andra ljud lite dova och oklara, har varit perfekt att somna till när man kommit hem. Sen har det varit borta på morgonen och allt har åter varit frid, men även fröjd.
Tyvärr verkar jag dock denna gång ha ådragit mig en mild form av tinnitus. Det är inget som stör i vardagen, men så fort det är tyst runtomkring så hörs ett ihållande pipande, vilket inte alls är lika skönt som det dova ljudet jag berättade om nyss. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, det har ju bara gått ett par dagar sen spelningen, men lite orolig är jag.
Efter Dead Lord var det dags för Uppsalabandet Noctum att äntra scenen. Jag har varit nyfiken på det här bandet ända sedan deras stabila debutplatta "The Sceance" kom 2010. Förra årets uppföljare "Final sacrifice" tyckte jag var ännu bättre, och hade jag fått tag i den i tid så hade den utan tvekan slagit sig in på min lista över de tio bästa skivorna från 2013. Förväntningarna var alltså på topp även inför detta band.
Noctum, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21
Tyvärr måste jag säga att de inte infriade mina förväntningar. Låtmaterialet är förvisso starkt, men här ser man tydligast skillnaden på ett band med spelglädje och ett band som till synes bara går upp och spelar. Jag tvivlar inte på att Noctum tycker om att spela, det måste de göra för annars hade de säkert inte hållit på och framförallt inte kunnat släppa så bra skivor som de trots allt gör. Men någonstans brister det live.
Mellansnacket är stelt och själlöst och av "tack" eller "nu kommer låten.."-karaktär. Rakt igenom. Jämför man med ett band som Dead Lord så blir skillnaden total. Nu är det inte bara frontmannen som är blek, vilket i sanning de flesta bands frontmän och kvinnor i små och medelstora band är i jämförelse med tidigare nämnde Hakim Krim, utan det är hela bandet. Ett visst undantag för gitarristen Christoffer dock, som bjuder på en hel del klassiska poser och inlevelse. I övrigt är det ett stillastående band vi får se, kryddat med kraftig headbanging, visst, men det gottgör inte intrycket man får som åskådare.
Rent musikmässigt har jag inget alls att klaga på. Det karaktäristiska gitarrintrot på inledande "Conflagration" låter dock ganska irriterande högt och "skärande", men det är det enda negativa jag kan komma på när det gäller musiken.
Min personliga favorit "Resurrected in evil" spelades tidigt, redan som andra eller tredje låt (jag minns inte säkert) och även resten av låtarna framfördes utan anmärkning.
En stabil spelning och bra framfört, men som sagt, lite mer inlevelse och röj hade höjt upplevelsen avsevärt.
Jag ber om ursäkt för de tämligen usla bilderna. Rent tekniskt ska min nuvarande mobiltelefon vara bättre än min gamla digitalkamera, men kvalitén på bilderna motsvarar inte detta påstående. Tråkigt, men inget att göra något åt. Förutom att läsa användarboken då möjligen, men det är varken manligt eller speciellt metal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar