Wolf - Devil seed

Äntligen är Wolfs nya platta "Devil seed" här! Årets mest emotsedda skiva för egen del då Wolf tillhör skiktet av 4-5 band som jag håller absolut högst! Se tidigare genomgång här.
Lever den då upp till mina högt ställda förväntningar? Nja, egentligen inte. Vad som gör att jag tvekar är att jag jämför den med bandets tidigare plattor och för var och en av de fem första skivorna så tog gruppen ytterligare ett steg och blev bättre och bättre ända tills deras - i mitt tycke - bästa platta "Ravenous" (2009).

Den därpå följande "Legion of bastards" (2011) var en riktigt bra skiva, men jämfört med föregående var den en liten tillbakagång och det är samma med den nu aktuella "Devil seed". Den ligger i klass med föregående platta, vilket är en mycket hög nivå och mer än de flesta andra band kommer upp i, men jämfört med sviten från "Black wings" (2002) fram till nyss nämnda "Ravenous" når den inte riktigt ända fram.

Men nu ska ni inte bli avskräckta, för som jag skrev; det är endast i jämförelse med sig själv och sin egen standard som jag är lite, lite besviken. Jämfört med de flesta andra band kommer Wolf ändå upp med en platta som står med både huvud och axlar högre än konkurrenterna.
Gemensamt för alla låtarna är de starka riffen, alltifrån inledande instrumentala "Overture in C shark" till "I am pain", "Skeleton woman" och avslutande "Killing floor".
Huvudfiffet i "The dark passenger" har något av arabisk musik över sig och det hemsöker en långt efter att skivan är slut. Originellt och mycket bra!

De mest klassiska och typiska "Wolf-låtarna" är utan tvekan "Shark attack", "My demon", "Back from the grave" och avslutande "Killing floor". Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men just i dessa låtarna känner jag igen något av det som gjorde att jag en gång fastnade för bandet.

Köper du digipak-utgåvan av skivan får du dessutom två bonuslåtar i form av två covers; den första är Judas Priest-låten "Rocka rolla", som jag personligen inte får ut något av (sorry guys) medan den andra är en cover av sorgligt bortglömda bandet Q5:s "Missing in action". Låten i sig är aningen repetitiv för att jag ska hjula eller gå i spinn, men den duger som just bonus. En kul grej. Vilket egentligen även Rocka rolla" är, men här är det först och främst min aversion gentemot låten i sig som hindrar mig från att uppskatta den. Har alltid avskytt den låten!

På det hela taget är "Devil seed" ett mycket starkt album med hårdrockmått mätt och en skiva som med all säkerhet hamnar på topp tio när året så småningom ska sammanfattas. Jämfört med Wolfs tidigare plattor hamnar det dock utanför prispallen.
BETYG: 8/10

LP i grön vinyl, exklusiv utgåva såld via Nuclear Blast, 100 exemplar.

Finns även i röd samt svart vinyl.

Digipak CD. Standardutgåvan har visst ett rött omslag istället för grönt så den kommer också att införskaffas samt införlivas i Wolf-samlingen.

Heavy Tiger, Dead Lord, Noctum - live.

Torsdag var en lyckad musikafton. Malmöfestivalen hade på sin näst sista dag lyckats locka till sig det relativt nya och spännande Stockholmsbandet Heavy Tiger. Jag gav för övrigt deras skiva debutskiva "Saigon kiss" 6,5/10 i betyg härförleden.

Heavy Tiger, Malmöfestivalen, Gustavscenen. 2014-08-21

I torsdags klockan 18:00 stod de alltså Gustavscenen och rockade loss och inledde spelningen med samma två låtar som inleder skivan - "Saigon kiss" och "Chinatown". Energin och spelglädjen går inte ta miste på och de korta och snabba låtarna avverkas i snabb takt med lite halvtaffligt - men charmigt - mellansnack mellan låtarna. Hellre spontant snack som detta, än inövade fraser som upprepas kväll efter kväll. "Taffligt" är väl egentligen fel ord, men lite enformigt. "Vi heter Heavy Tiger" och "köp vår merch" upprepades ett par gånger för ofta.

Gitarristen Maja är ett energiknippe som nästan matchar Angus Young när det gäller att flå runt på scenen. Ett gott betyg då hon dessutom är huvudsångerska och hennes raspiga stämma passar perfekt till den ösiga musiken. En punkigare och råare variant av Joan Jett. Dessutom har hon givit sådana simpla saker som att stå bredbent och stampa takten eller att hoppa ut från trumpodiet en välkommen revival!
Inte illa att hinna bli jämförd med både Angus Young och Joan Jett på några få rader!

Basisten Sara är lite lugnare på scen. Inget hopp och springande, men hon ger ändå intryck av att känna sig trygg på scen, vilket är mer än nog för mig. Det ligger väl helt inte för henne att flyga runt som en guttaperkaboll och då ska hon inte göra det heller. Basister överlag - Steve Harris undantaget - är nog lite lugnare än övriga bandmedlemmar. Ian Hill, Cliff Williams och Roger Glover är ju inte direkt några raketer på scen, men de gör sitt jobb och de gör det bra. Sin bas och sin bakgrundssång sköter Sara med den äran.

Längst bak hittar vi Astrid på trummor. Och lite sång emellanåt, vilket hon inte alls gör bort sig på. Hon spelar med ett leende på läpparna under hela konserten och även om alla tre verkar trivas riktigt bra på scen, så sätter jag en extra krona på att trummisen är den som trivs allra bäst. Hon håller tempot bra i de okomplicerade låtarna, vilket inte alltid är lätt.

Som helhet gör bandet mycket bra ifrån sig och som så ofta låter det mycket bättre live än på skiva. Har ni tillfälle att se bandet spela så missa dem inte!

Efter konserten så tog jag tjejerna på orden och tänkte köpa lite merch, men eftersom jag redan har skivan på både CD och LP så tittade jag efter något annat att köpa. På prislistan som låg på bordet stod att de sålde en poster för ynka tio spänn så jag tänkte köpa ett par sådana och sen be bandet signera eftersom de glatt ställde upp på det. Här kliver dock oturen in i handlingen då det visar sig att de glömt att ta några posters med sig!

Ett tag lekte jag med tanken på att köpa en vinyl och få den signerad, men då kom tvivlet och gjorde sig påmint. "Omslaget är ju nästan helt svart. Tänk om de bara har en svart penna att signera med?". Då skiftade jag fokus och tänkte köpa en T-shirt istället. De var riktigt coola - vit med den gul/röda Heavy Tiger-logon - men återigen tvekade jag. Jag ville få T-shirten signerad, men sen tänkte jag att det blir säkert inte bra och tuschen kommer att sprida sig och det blir bara kladd och smet av det.

Efter spelningen satt jag kvar en stund i tältet där de spelat, innan det var dags att bege sig mot centralen för att ta tåget till Köpenhamn för vidare färd mot Loppen. Detta ynkliga lilla ställe som ligger i hjärtat av Christiania är en riktigt bra lokal för små spelningar. Max fyra meter från scenkanten till mixerbordet så det blir alltid intima spelningar där.

Den omisskännliga sötdoftande röken - som inte kommer från Gul Blend - ligger tät precis vid ingången, men inne i själva lokalen är det rökförbud. "No heavy drugs" står det på skyltar lite varstans. Vid några bord med tända ljus (stearinljus nerkörda i tomma spritflaskor) sitter folk och dricker diverse drycker. Avslappnat och skönt.

Dead Lord, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Jag kände mig en aning sliten och satte mig ner vid av borden och halvslumrade. Så småningom började jag lägga märke till att medlemmar ur Dead Lord börjar synas i lokalen och efter ett tag går de upp på scenen och drar igång med alldeles utmärkta "Hank". Jag blir klarvaken omgående och ribban för spelningen läggs direkt! Medlemmarna röjer och återigen märks det att detta är något som de trivs med att göra. Att stå på en scen och spela - även på en liten scen som denna och som första band av tre - spelar ingen roll för Hakim och kompani.

Givetvis är det den karismatiske Hakim Krim som står i blickfånget i egenskap av gitarrist, sångare, skötare av mellansnack samt innehavare av ett st. gigantiskt hårsvall!
De övriga medlemmarna är dock inte blyga och både gitarristen Olle och basisten Martin tar för sig bra på scenen och utstrålar tillsammans med trummisen Adam stor spelglädje. Ja, jag vet att jag blir tjatig om den eviga spelglädjen, men enligt mig kan en i grunden kass spelning höjas av en enorm spelglädje, medan en bra spelning kan sänkas genom avsaknad av densamma.

Dead Lord har spelglädje så det räcker och blir över! Dessutom givetvis ett riktigt starkt låtmaterial, hämtat från den lysande debutplattan "Goodbye repentance" som kom förra året och som jag gav 8 av 10 i betyg samt klämde in på sjätte plats över 2013 års bästa skivor.
Spelglädje och bra låtar kan inte resultera i något annat än en riktigt, riktigt bra spelning!

Dessvärre är det en riktigt bra spelning som jag tyvärr kommer att minnas av ytterligare två lite mindre trevliga anledningar. Den första är att vinylsingeln som skulle börja säljas den aktuella kvällen, hade blivit en dag försenad från skivbolaget. EN DAG!! Oturen fortsatte att skratta mig i ansiktet. De 100 första exemplaren skulle dessutom vara en "special edition". Jag var sjukt glad över att vara garanterad en skiva i och med jag skulle se första spelningen på turnén och så händer detta! Av alla katastrofer som någonsin har hänt och någonsin kommer att hända, så var detta den värsta! Snyft samt snörvel!

Den andra anledningen är av allvarligare karaktär, men helt och hållet mitt eget fel. Under de ganska exakt 30 år som jag sprungit på konserter har jag inte vid ett enda tillfälle använt hörselskydd i form av öronproppar eller kåpor. Det där väsande ljudet som gör alla andra ljud lite dova och oklara, har varit perfekt att somna till när man kommit hem. Sen har det varit borta på morgonen och allt har åter varit frid, men även fröjd.
Tyvärr verkar jag dock denna gång ha ådragit mig en mild form av tinnitus. Det är inget som stör i vardagen, men så fort det är tyst runtomkring så hörs ett ihållande pipande, vilket inte alls är lika skönt som det dova ljudet jag berättade om nyss. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, det har ju bara gått ett par dagar sen spelningen, men lite orolig är jag.

Efter Dead Lord var det dags för Uppsalabandet Noctum att äntra scenen. Jag har varit nyfiken på det här bandet ända sedan deras stabila debutplatta "The Sceance" kom 2010. Förra årets uppföljare "Final sacrifice" tyckte jag var ännu bättre, och hade jag fått tag i den i tid så hade den utan tvekan slagit sig in på min lista över de tio bästa skivorna från 2013. Förväntningarna var alltså på topp även inför detta band.

Noctum, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Tyvärr måste jag säga att de inte infriade mina förväntningar. Låtmaterialet är förvisso starkt, men här ser man tydligast skillnaden på ett band med spelglädje och ett band som till synes bara går upp och spelar. Jag tvivlar inte på att Noctum tycker om att spela, det måste de göra för annars hade de säkert inte hållit på och framförallt inte kunnat släppa så bra skivor som de trots allt gör. Men någonstans brister det live.

Mellansnacket är stelt och själlöst och av "tack" eller "nu kommer låten.."-karaktär. Rakt igenom. Jämför man med ett band som Dead Lord så blir skillnaden total. Nu är det inte bara frontmannen som är blek, vilket i sanning de flesta bands frontmän och kvinnor i små och medelstora band är i jämförelse med tidigare nämnde Hakim Krim, utan det är hela bandet. Ett visst undantag för gitarristen Christoffer dock, som bjuder på en hel del klassiska poser och inlevelse. I övrigt är det ett stillastående band vi får se, kryddat med kraftig headbanging, visst, men det gottgör inte intrycket man får som åskådare.

Rent musikmässigt har jag inget alls att klaga på. Det karaktäristiska gitarrintrot på inledande "Conflagration" låter dock ganska irriterande högt och "skärande", men det är det enda negativa jag kan komma på när det gäller musiken.
Min personliga favorit "Resurrected in evil" spelades tidigt, redan som andra eller tredje låt (jag minns inte säkert) och även resten av låtarna framfördes utan anmärkning.

En stabil spelning och bra framfört, men som sagt, lite mer inlevelse och röj hade höjt upplevelsen avsevärt.

Jag ber om ursäkt för de tämligen usla bilderna. Rent tekniskt ska min nuvarande mobiltelefon vara bättre än min gamla digitalkamera, men kvalitén på bilderna motsvarar inte detta påstående. Tråkigt, men inget att göra något åt. Förutom att läsa användarboken då möjligen, men det är varken manligt eller speciellt metal!

Gott & blandat!

VAMPIRE tillhör inte toppskiktet av mina favoriter, även om deras "death-thrash" kan kännas lite uppfriskande i små doser. En hel skiva, kort som den må vara, står jag dock inte ut med. Däremot är jag alltid svag för snyggt förpackade produkter i små upplagor, gärna uppburen av en viss hype. I det avseendet passar Vampire perfekt in i mallen.
Tyvärr missade jag första upplagan av deras LP, den som kom med ett tygmärke och brun vinyl. Eller rättare sagt, jag struntade i den och tänkte att "den kan jag köpa senare". Men det kunde jag inte, ty den sålde slut synnerligen snabbt. Det misstaget tänkte jag inte göra om så när amerikanska divisionen av Century Media gav ut deras LP i begränsad upplaga på 100 exemplar i klar vinyl så högg jag direkt! Sjukt snygg är den, även om jag fortfarande grämer mig över att ha missat den bruna förstautgåvan...

Vampire - Vampire, Century Media 2014

LP, klar vinyl med poster, 100 exemplar

THE TOWER - Hic Abundant Leones (SWE)
I början av mars släppte ännu ett svenskt band sin debutskiva och ännu en gång är det ett litet mästerverk! Bad Omen Records är det som är ansvariga den här gången och det vi bjuds på låter som en psykedelisk bluesrock.
Jag får direkt associationer till The Doors, med stänk av 70-talshårdrock. Det låter riktigt bra!

Basen är hela tiden framträdande och driver musiken framåt med självklar säkerhet och de klara gitarriffen avlöser som oaser i den heltäckande ljudmattan. I bakgrunden håller trummorna det hela på plats samtidigt som den kompetente och tonsäkre sångaren svävar över alltihop och håller ihop alltsammans till en välljudande helhet och enhet.

De har även gjort en video till låten "Exile" och även om själva videon är riktigt cool, så är väl själva låten inte riktigt representativ för skivan som helhet, tycker jag. Jag skulle nog till och med kunna drista mig till att säga att just "Exile" skivans svagaste spår. Inte dålig, men svagast, som sagt. Lyssna hellre på "Wounds" på Soundcloud.

1970 släppte det okända bandet Josefus sin idag legendariska debutskiva. En originalpressning av den plattan får du idag hosta upp i runda slängar 8000 - 10 000 kr för i bra skick. Som tur är så finns den även utgiven på betydligt billigare CD, vilket är vad jag får hålla till godo med.
Varför berättar jag nu allt detta, undrar du säkert. Jo, för att ju mer jag tänker desto mer påminner The Tower som en blandning av tidigare nämnda The Doors och just Josefus. Med melodierna från The Doors och de långa utdragna instrumentalpartierna från Josefus, fast med en klarare och bättre produktion, bör kanske tilläggas. Ingen annanstans än i den nästan 12 minuter långa självbetitlade "The Tower" kommer dessa influenser bättre till uttryck.
Så bilden nedan kan tolkas som The Doors + Josefus = The Tower.
Årets hittills bästa platta!
BETYG: 8,5/10

The Tower - Hic abundant leones, Bad Omen Records 2013 (släppt 2014)

CD, LP i vit vinyl, 80 exemplar, endast såld via bolagets postorder.

Till sist ett litet tips.
Det relativt nya svenska bandet CC Company har nyss släppt sin andra singel "Red Baron" och återigen är det bolaget Bad Omen som ligger bakom. De ansvariga bakom bandet är inga mindre än Joseph Tholl (som till vardags även håller till i Enforcer och Black Trip), Tobias Lindqvist (Enforcer, ex-Dead Lord) och Jonkka Andersson (Tribulation).
Jag gillar att beskriva hur ett band låter genom att ta två mer kända kända grupper och säga att det låter som en korsning mellan dessa. I fallet med CC Company nöjer jag mig med att säga att de låter som en naturlig fortsättning på det Motörhead som 1984 gav oss klassikern "Killed by death". Hoppa 30 år framåt i tiden så har ni CC Company.

"World domination" låter ljusår bättre än deras första singel, "The Snake", som jag helt ärligt tyckte var något av en bagatell. Den nya singeln visar upp ett band som lagt mer tid på melodi, om är fortfarande skränigt och rått, och som satsat på att göra allt lite enklare. "Less is more" säger man ju, även om inte Yngwie håller med, så stämmer det åtminstone i fallet med CC Company.
Lycka till!

CC Company - Red Baron 7" (3 låtar) Bad Omen Records, 2014

Vit vinyl, 30 exemplar, endast såld via bolagets postorder
(Finns även 220 exemplar av solid röd vinyl och 220 exemplar av svart vinyl)

Halvårsrapport - del 3.

JUDAS PRIEST - Redeemer of souls (UK)

Columbia/Sony 2014

Deluxe digibook dubbel-CD

Exclusive Nuclear Blast edition, 500 exemplar i blå vinyl, dubbel-LP

Jag tillhör den kategorin människor som gillade JUDAS PRIESTs båda plattor efter Rob Halfords återkomst till bandet. Comebackplattan "Angel of retribution" håller jag rent av som en av höjdpunkterna i deras karriär och uppföljaren - den storslagna och episka dubbel-CDn "Nostradamus" - innehöll även den några av bandets bästa stunder.

Därför var mina förväntningar höga när nu deras senaste giv "Redeemer of souls" äntligen ser dagens ljus. Redan omslaget lovar gott, med en ängel i flammor och metallbrynja. Hårdrocksmall 1A, javisst, men det som gör att det faller mig i ögonen är själva trycket. Både på deluxeutgåvan (digibook) och vinylutgåvan är omslaget tryckt på ett reflekterande underlag, vilket jag tycker ger en mycket skön effekt till omslaget och som bådar gott inför själva skivan.

Tyvärr infrias inte förväntningarna. Det är förvisso ett stabilt stycke hårdrock som herrarna har klämt ur sig, men här saknas all form av fantasi och man kör på i extremt säkra och inövade spår som man vet att man behärskar.

För att matcha Robs med åren alltmer kraftlösa pipa har man här valt att satsa mer på nerstämda gitarrer och tyngd, snarare än att fokusera på vad man gjort sig kända för och som är gruppens kännetecken - full fart och vrålande gitarrer, toppade med Halfords patenterade ljusa stämma.
Jag har full förståelse för att man inte kan kräva att Rob ska klara av samma toner han tog för 20-30 år sen i låtar som "Screaming for vengeance", "Freewheel burning" och "Painkiller", men för de sega gitarrerna och tråkiga trumspelet finns det inga ursäkter.
Detsamma gäller produktionen, vilken låter väldigt B-ig för ett band av Judas Priests klass.

Inte på ett enda ställe på skivan vågar man ta ut svängarna och gå utanför ramen. De bara mal på i 13 låtar som låter i stort sett likadant.
Det är inte direkt dåligt, men väldigt fantasilöst.
BETYG: 6/10

*********************************************************************************

EXISTANCE - Steel alive (FRA)

Mausoleum 2014, standard CD

För några år sen så kastade jag in det franska bandet EXISTANCE och deras självbetitlade debutplatta på tionde plats på det årets topplista. Nu har uppföljaren kommit, med den lökiga titeln "Steel alive", och den fortsätter i samma spår som den lovande debuten. Skillnaden är att den nya skivan är mycket bättre producerad. Eller rättare sagt, den ÄR producerad, medan debuten i stort sett bara var en demo.

Skivan är släppt på det klassiska belgiska bolaget "Mausoleum" och vem minns inte deras klassiska slogan från hundratals annonser i 1980-talets musiktidningar: "If it ain´t heavy - it ain´t om Mausoleum".
Jag läste en intervju med Doro i tidningen "Iron Fist" där hon sa att när Warlock skulle släppa sin första platta så valde de bolaget Mausoleum eftersom det var det bolaget som såg mest metal ut eftersom de hade två droppar blod under sin logo!

Men nog om Mausoleum, hur förvaltar Existance arvet från de klassiska band som släppt skivor på bolaget? Jodå, de gör det med bravur. Energin och spelglädjen finns där, likaså kunnandet i form av musicerande och låtskrivande.
De inledande 1:20 på första låten påminner om intromusiken på nån kultig 80-tals actionrulle. Jag kommer att tänka på Stallone-rullen "Cobra" när jag hör musiken, men vet inte varför. Sen brakar det loss och det är full fart i alla de 47 minuter som skivan varar. Ett exempel är den här videon. Enda undantaget är den lite lugnare "Burning angel" som mitt i skivan sänker tempot en aning.

Det här är precis lika fantasilöst som Judas Priest. Existance utger sig inte för att göra något nytt eller för att vara originella. Det behövs inte heller, så länge det de gör är bra. Och det är detta utan tvekan!
BETYG: 7/10

*********************************************************************************

THE DAGGER - The Dagger (SWE)

Century Media 2014

Standard CD

Exklusiv utgåva i silver vinyl, 100 exemplar, endast såld via Century Medias webstore

Exklusiv utgåva i orange vinyl, 100 exemplar, endast såld via High Roller Records

I inlägget "årets skivor 2013" skrev jag en snabb recension av Dead Lords debutplatta "Goodbye repentance" och hänvisade till Thin Lizzy inte mindre än sju gånger! I fallet med THE DAGGER är motsvarande band Rainbow, i alla fall när det gäller refränger och gitarrsolon. En av låtarna heter kort och gott "1978" och om det är så bandet vill låta så har de lyckats! Det låter gammalt, men inte mossigt. Retro och modernt på samma gång. En svår balansgång, men The Dagger klarar av den galant.

Bandmedlemmarna är gamla rävar ur black- och death-scenen och det är förvånande hur många musiker ur dessa extrema scener som verkar ha en soft spot för just melodiskt 70- och 80-tal. Ännu mer förvånande är hur många som faktiskt lyckas riktigt bra med sina nya tillfälliga (?) band! Vi hade ju Black Trip förra året som släppte ifrån sig en riktigt bra platta som ytterligare ett exempel.

Här är det forna medlemmar från band som Dismember, Nifelheim, Entombed och Grave för att nämna några, som 2009 gick ihop och bildade Dagger. 2013 släppte High Roller Records deras debutsingel i 1000 exemplar (300 i guld vinyl, 700 i svart). För att inte förväxlas med ett annat gammalt band med samma namn lade de till "The" och när debutplattan släpptes i maj 2014 så hette bandet alltså The Dagger.

Jag nämnde tidigare Rainbow som en tydlig influens. Detta är sant, men inte hela sanningen, för här märks också tydliga spår av Judas Priest och Iron Maiden och kanske framförallt Saxon. Kort sagt - det melodiska 70-talet hos Rainbow korsat med kraften och styrkan i NWOBHM. Kan det bli bättre? Ja, det kan det!
Även om det är en mycket bra skiva som vi får serverad, så finns det alltid saker som man retar sig på och som sticker ut som något som kunde gjorts bättre. På den här skivan skivan är det främst trumspelet, vilket är märkligt då det är den rutinerade trummisen och producenten Fred Estby som bär ansvaret.
Nu är det inget som jag retar mig på hela tiden, men just när det är dags för fills eller rolls (har ingen aning om vad det kallas) låter det nästan amatörmässigt. Ett exempel är 0:48 - 0:52 in i första låten (eller 1:05 - 1:09 i den här videon). Det låter hackigt och utan flyt.

Det må vara ett irritationsmoment emellanåt, men inget som drar ner betyget på det hela taget. I övrigt är skivan en ren njutning; bra sång, riktigt bra gitarrer, bra låtar och bra producerat.
BETYG: 8/10

*********************************************************************************

AMBUSH - Firestorm (SWE)

High Roller Records, 2014, standard CD

Ända sedan bandet släppte en video till låten "Don´t shoot (let ´em burn)" för ungefär ett år sen har jag följt bandet på diskret avstånd och när High Roller Records släppte singeln "Natural born killers" med bandet i vintras köpte jag den direkt. Singeln gav mersmak och jag har sett fram emot fullängdaren och nu har den äntligen anlänt! Var den värd väntan och min personliga lilla hype då? Ja, utan tvekan! Vi bjuds på heavy metal av ädlaste märke! Inte originellt, men riktigt bra!

En sångare med en klassisk hårdrocksröst och dubbla gitarrer som ibland kör lite twinsolon är attribut som gör att jag faller direkt! Gamla hederliga "Accept-körer" är inte heller fel! Jag vet att jag tjatar om spelglädje, men enligt mig är det en av de viktigaste ingredienserna för att ett band överhuvudtaget ska vara intressant. Här finns spelglädje i överflöd. Bra producerat och kompetent framfört gör att betyget blir därefter!
Ett band att hålla ögonen på i framtiden!
BETYG: 8/10