Royal Ruckus - nya favoriter!

Efter att ha stiftat bekantskap med bandet för första gången för några veckor sedan, så var det igår dags igen. På Kulturnatten i Lund så spelade Royal Ruckus på Mårtenstorget klockan 19, och även om det var ganska tunt med folk precis framför scenen, så stod det desto fler lite längre bak och avvaktade. Jag var en av dessa, ty man vill ju inte utmärka sig och stå helt själv och headbanga och pumpa med näven i luften och bära sig åt. Helt nykter till på köpet! Nej, då försvinner jag hellre in i folkmassans anonymitet och diggar i lönndom. Tråkigt för bandet och tråkigt för mig, javisst, men det är priset man får betala för att framstå som normal i en dylik situation.

Bandet ska ha en stor eloge för att de gav järnet, det ringa publikröjandet till trots.

 

Sångerskan med ett av de coolaste namnen jag hört - Guernica Mancini - har en skön rockröst och en härlig skånsk dialekt när hon sköter mellansnacket. Möjligen en lite blyg framtoning för att vara en fullfjädrad frontkvinna riktigt än, men hon har helt klart åldern till sin fördel. Hon är redan nu riktigt bra!

På gitarr har vi Oscar Ericsson som häver ur sig riff på riff. En klassisk rockgitarrist som gillar de klassiska poserna och som trivs på scen. Sånt uppskattas alltid.

På bas och trummor har vi den synnerligen kompetenta rytmsektionen bestående av Linus Sorensen och Martin Larsen. De tunga basslingorna ligger hela tiden som en tjock matta som de övriga instrumenten vilar tryggt i och det stabila trumliret sitter även det som en fläskläpp.

Royal Ruckus må vara ett nytt band med unga medlemmar, men de har egentligen redan allt som krävs för att lyckas. Bra låtar, mycket kompetenta medlemmar, välrepade och stabila framträdanden och en arbetsmoral som är imponerande.

 

Första gången jag såg dem, på Helldorado i Eslöv, hade de ytterligare två konserter samma dag framför sig och igår hade de redan gjort en spelning i Helsingborg innan de kom till Lund. Starkt jobbat!

 

Förra gången jag skrev om Royal Ruckus så jämförde jag dem lite lätt med Spiders, men den största likheten är egentligen line-upen. Den gemensamma nämnaren för båda banden är hårdrock, 70-talshårdrock för att vara mer exakt. Men där Spiders sneglar mer åt skränig garagerock á la sent 60-tal så balanserar Royal Ruckus hela tiden på gränsen mellan hårdrock och tung blues. Båda banden representerar sina respektive genrer på ett mycket bra sätt.

 

Avslutningsvis måste jag nämna att jag på ett rent personligt plan också mår bättre efter gårdagens spelning. Dels fick jag tillfälle att köpa en T-shirt av bandet, vilket jag alltid gillar att göra. Även om jag aldrig hittar någon som passar så vill jag gärna gynna bandet om jag tyckt att de varit bra. Så att de känner att det de gör uppskattas. När jag köpt T-shirten så hejdade gitarristen mig och gav mig två klistermärken också. Ett vitt och ett svart! Ett svart! Ni som läste förra inlägget minns kanske att jag grämde mig över att jag missade just det svarta. Så tack, Royal Ruckus! För musiken, klistermärket och sinnesfriden!