Helldorado Rockfest!

I Eslöv arrangerades förra året den första upplagan av Helldorado Rockfest. Då var det en öppen tillställning med fri entré med en enda scen, medan det i år kostade 200 - 295 kr beroende på när och var man köpte sin biljett. Med tanke på att denna endagsfestival i år lockat till sig band som Sister Sin, Warner Drive och Fatal Smile och dessutom dubblat antalet scener till två, så tycker jag fortfarande att det är ett mycket skäligt pris för en hel dags rock!

Det första bandet jag såg var det för mig totalt okända Royal Ruckus. Det enda jag hade hört med bandet tidigare var det klipp som fanns länkat på Helldorados bandsida och jag gillade det tillräckligt mycket för att masa mig iväg och se dem redan vid middagstid.

Royal Ruckus

 



Jag är lite osäker på om de kommer från Lund eller Landskrona, men oavsett vilket så imponerade de stort på mig med sin raka och enkla rock som är omöjlig att inte gilla. Vi har hört det förr, men så länge det är bra och görs med själ och hjärta, så har jag inga invändningar.

Bandet hade lagt ut klistermärken framme vid scenen som man kunde ta om man ville. Jag tog ett vitt, men såg att det även fanns en svart variant. Samlaren i mig grämer sig över att jag inte tog ett sådant också!

De har tyvärr inte släppt någon fysisk skiva än, men på Soundcloud och en del andra ställen kan man lyssna på deras 4-spårs EP, lite kryptiskt döpt till "27". På facebook svarade bandet dock att de har material till en hel platta och att de förhoppningsvis kan spela in under höst och vinter och siktar på ett möjligt släpp innan året är slut. Lite väl optimistiskt kanske, men jag håller tummarna!

Royal Ruckus igen

 

Det vore lätt att avfärda dem som en fantasilös Spiders-klon, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Royal Ruckus har helt klart tillräckligt starka låtar för att stå stadigt på egna ben och kapacitet att gå långt, även om de i ärlighetens namn har en del kvar att bevisa innan jag är helt såld. Deras resa har dock börjat väldigt lovande.

Som en liten notis kan tilläggas att detta var bandets första spelning för dagen. Ja, för dagen. De skulle iväg och till två andra ställen och spela två konserter till. Tre spelningar på tre platser inom tolv timmar - imponerande! Jag antar att det är det som kallas "paying their dues".

"Helldorados bästa konsert i år" tänkte jag efter deras halvtimmes speltid och det var nästan jag fick rätt. Inte illa av ett band som jag trettio minuter tidigare inte hört mer än ett youtube-klipp med!

Royal Ruckus  för tredje gången

 



Nästa band jag såg var det sleaziga Dust Bowl Junkies. De lät helt ok, även om sångaren lät lite väl tunn emellanåt. Dock hade han scennärvaro och utstrålning och gav verkligen järnet, så det jämnar väl i stort sett ut sig. "Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna" brukar det ju heta. På något sätt ändå en spelning som hamnar i mittfacket, d v s inte jättebra, men heller egentligen inte dåligt på något sätt. Ett plus till samtliga medlemmar för att de gav allt för den fåhövdade publiken i solskenet. Proffsigt!

Dust Bowl Junkies

 

Efter detta körde jag hem för att äta en sen frukost och vila lite. Band som Trauma Machine och Imminence hade jag inget behov av att se, men däremot grämer jag mig lite över att ha missat Takla Makan. Det kommer väl fler chanser hoppas jag.

Warner Drive

 

Nästa band jag såg blev istället Warner Drive som jag inför festivalen heller aldrig hade hört talas om. Med sin poppiga trallpunksmetal (typ) så lät de väldigt intressanta i de klipp jag lyssnat på i förväg. Live hade de en stark utstrålning och det syntes att de trivdes på scen. Möjligen hjälpte även det faktum till att detta var deras sista spelning på deras 5-6 veckor långa Europaturné att tända till lite extra. Oavsett vilket så lät det bra, utom möjligen första låten där jag tyckte det lät som att både instrument och medlemmar var ostämda.

Warner Drive

 

Sångaren hade ett lättsamt, okonstlat och äkta sätt att sköta publiken på. Sådant lyser igenom. Att de dessutom kunde ståta med festivalens snyggaste gitarrist är ju bara en bonus som vi tackar för. Jaja, jag vet. Mansgris. Sexistisk. "Vad har hennes utseende med saken att göra?". Jaja, förlåt då...
Men ett bra band var det i alla fall.

En st. söt gitarrist i Warner Drive

 



Efter sista låten upplyste sångaren om att de skulle stå och sälja sina skiva strax och jag tänkte att jag skulle köpa den och få den signerad. "Jag kan gå och strötitta lite på L. A. Collection medan jag väntar", tänkte jag för mig själv och vandrade iväg mot den lilla scenen på dansrotundan. Bandet hade redan börjat spela när jag steg in på golvet och jag måste säga att jag blev golvad direkt!

Festivalens bästa spelning - L. A. Collection

 



Det jag lyssnat på i förväg via youtube lät som en billig andrahandskopia av AC/DC, men live! Helvete vilket tryck. Tänk ett ungt och hungrigt Iron Maiden med stänk av Motörhead så är du betydligt närmare sanningen. Även nu, efter att jag lyssnat på de låtar som de släppt ut via Reverbnation, kan jag inte förstå hur de kunde låta som de lät live. Det är som att de är två olika band; ett som lirar trött och oinspirerad AC/DC-rock i studion och ett som lirar stenhård heavy metal á la tidigt 80-tal live!

Detta var utan tvekan festivalens bästa konsert och redan under den halva första låten som jag såg så beslöt jag mig där och då för att skippa Warner Drive och att eventuellt få deras autografer på skivan. Jag brydde mig inte ens om deras skiva skulle vara kvar till försäljning. L. A. Collection gick före allt och jag ångrar mig inte sekund!

L. A. Collection

 

Efter L. A. Collections spelning så smög jag ner till merchandise-bordet, men då var Warner Drive, som jag anat, borta. Deras skiva var dock kvar så den köpte jag. Detta blev mitt enda skivköp på hela festivalen, vilket är ett betyg så gott som något åt Warner Drive.

En billig festival. CD med Warner Drive: 100 kr, klistermärke med Royal Ruckus: gratis

 

Swärdh var ett band som inte alls imponerade på mig så efter en låt gick jag och satte mig på en bänk och halvslumrade. Riot Horse såg jag och de lät helt ok, men behållningen var de tre små barnen på max 10 år, som stod längst fram under hela konserten och headbangade som veteraner. Publiken tittade nog nästan mer på dem än på bandet!

Riot Horse

 



Sista bandet för min del blev Sister Sin, som jag för övrigt såg live första gången för nästan tio år sen, när de var förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2004. Jag gillade dem redan då, även om jag blev ganska besviken på deras debutplatta "Switchblade serenades" när den dök upp 2008. Deras senaste platta "Now and forever" (2012) är dock en höjdare och jag var riktigt glad när de inledde med min favoritlåt från plattan "End of the line".

Liv Jagrell i Sister Sin visar vem som bestämmer

 



Fullt ös med Sister Sin

 



Rockar hårt trots strulande ljud

 



Tyvärr gjorde gitarrstrul (knappt något ljud) att de inledande två-tre låtarna inte lät bra, men sen tog det sig och på det hela taget levererade bandet en mycket bra spelning.

En klassisk metal-pose

 

Efter detta var det meningen att jag skulle se det gamla 80-talsbandet Syron Vanes, men kylan gjorde att jag skakade i min tunna T-shirt så jag begav mig hemåt istället. Det svider att ha varit så nära och ändå missa dem. Attans också!

På det hela taget var det en mycket väl genomförd festival. Bortsett från ljudstrulet med Sister Sin-gitarren så var det inget alls att anmärka på. Tiderna hölls, insläppet flöt på. Jag är lite kluven till Helldorado-maskoten som gick runt och försökte få igång publiken genom att hoppa, gå närmare scenen, headbanga o s v.

Hello sunshine!

 



Å ena sidan så behövdes han då det var ganska dött och dessutom glest framför scenerna, men å andra sidan blir det lite väl mycket buskis över det hela. Fast å tredje sidan så kunde jag inte låta bli att småle en aning när jag såg honom, så jag vet inte.

Satan vad det rockar

 



Tyvärr var publiktillströmningen framför scenerna, speciellt den större av de båda - utomhusscenen - under all kritik. Till skillnad från förra året hade festivalen detta år utskänkningstillstånd, men dessvärre resulterade detta i att folk mer eller mindre struntade i banden och koncentrerade sig på öl. Jag vill inte låta bitter...MEN...varför i hela helvete går man på en festival för att sitta och prata och dricka öl?
Dricka öl och lyssna på musik kan man göra precis vilken annan dag som helst, men på festival borde det vara självklart att det är spelningen som är det primära.

Inget folk framför scenen, men desto fler i baren.

 



Om det blir en fortsättning nästa år, vilket jag hoppas, så vore det önskvärt, precis som någon föreslog på festivalens facebooksida, att placera mat-och dryckesplatserna på ett ställe där man inte ser scenen.

Till nästa år, om det som sagt blir en fortsättning, så hoppas jag på band som Slingblade, Spiders, Skogen Brinner, Screamer eller Martin Praahl´s Skelter Wheel. Samtliga borde ligga inom ramarna både för Helldorados budget och inriktning.
Det vore mumma för undertecknad och då blir jag lika glad som den här hornbeprydde herren!