Year Of The Goat live!

BETA, Köpenhamn, 2013-11-07.

Så var det äntligen dags att återse det underskattade svenska bandet Year Of The Goat. Min första bekantskap med denna orkester var på Muskelrock-festivalen 2012 och de imponerade stort på mig. En vecka senare såg jag dem igen, denna gång på Sweden Rock Festival, men sedan dess har jag inte haft förmånen att bevittna någon av deras spelningar.

 

Inte förrän nu alltså. Platsen var ett mycket litet ställe i Köpenhamn som heter BETA och det låg i direkt anslutning till det mer kända, men inte så mycket större, Amager Bio. Tack vare Öresundsbron och Köpenhamns Metro är det mycket smidigt att ta sig dit från Sverige. Stig av Öresundståget vid Köpenhamns Lufthavn (Kastrup) och ta Metron till Amagerbro. Därefter är det bara fem minuters promenad till spelstället.

 

Själva stället var som sagt mycket litet men i tre etage minsann. Entréplan med bänkar och långa bord där man kunde sitta och chilla och relaxa om man kände för det, kanske med en öl i handen vilken kunde köpas en trappa upp där baren och själva konsertdelen låg. En trappa ner fanns det utrymme för garderob och i en soffa i ett hörn sålde bandet sin merchandise. Dagen till ära var det keyboardisten som satt där och även om jag var sjukt sugen på att köpa den feta utgåvan av "Angel´s Necropolis"-LP:n så lät jag bli. 450 danska kronor är lite väl mycket för en skiva som redan finns i samlingen. De hade även båda utgåvorna av singeln "This will be mine" - förstaupplagan med rött omslag och röd vinyl samt andraupplagan med blått dito - samt en flock T-shirt med priser från 100 - 180 kr. Några riktigt snygga!

 

Nu var vi ju inte där för att kolla in merchen utan för att kolla på bandet så vi gick upp till lokalen där banden spelade, vilken inte var mycket större än ett stort vardagsrum. Det gillas. Intimt och nära scenen var man är står.

 

Förband var det danska bandet Sea som jag aldrig hört förr. Vi hann se och höra två låtar, varav den ena  hette "Ride on" och var mycket bra. Dock inte att förväxla med AC/DC-låten med samma namn. Vi stod längt bak i lokalen och publiken verkade bekant med bandet och var även aningen hemmablinda för det var nog mer folk när Sea spelade än när Year Of The Goat drog igång. Skumma danskar! Dock var det bra för det gjorde att vi kunde smyga oss ända fram till scenkanten!

Efter en kort paus efter att Sea spelat klart så var det så äntligen dags för Year Of The Goat att inta scenen. Inledande "Vermillion clouds" ekade i lokalen och lät mycket bra. Ljudet var nästintill perfekt. Å andra sidan så ska man inte kunna misslyckas med ljudet på ett så pass litet ställe, men det uppskattas ändå.

 

Tyvärr skrev jag inte ner vilka låtar som spelades, men det blev en konsert på drygt en timme. De jag minns på rak arm är "Circle of serpents", "Angel´s Necropolis", "For the king", "Of darkness", "This will be mine", "Spirits of fire" och "Voice of a dragon". Dock inte i den ordningen.

 

En riktigt, riktigt bra spelning var det och bandet låter mycket bättre live än på CD. Det är betydligt tyngre live, mer tryck och jävlar anamma än på den lite platta och mjuka CD:n.

 

Jag tycker helt klart att bandet förtjänar mer uppmärksamhet än de får för de har egentligen allt som krävs: starka låtar och väldigt stabila liveframträdanden som vittnar om många timmars slit i replokalen och många mil på vägarna. Det enda man kan önska är en lite mer rivig produktion till nästa platta. Jag ser redan fram emot den!

Skivmässan i Solna.

Så var det återigen dags för den årliga trippen till Solna och skivmässan i Solnahallen. Fjärde året i rad för min egen del på septembermässan, men för första gången endast som besökare och inte säljare. En vän till mig hade bokat två bord så jag åkte med honom och efter att tillbringat hela fredagen i en bil på E4:an, följt av helvetiska köer i Stockholm med vägarbete och de obligatoriska felkörningarna så nådde vi äntligen vårt hotell. Efter en snabbdusch inleddes jakten på något att äta och vi hittade en pizzeria alldeles bakom hotellet som serverade de största pizzor jag sett! Mätta och belåtna försvann vi in på våra hotellrum och rätt vad det var så ringde min polare från sitt rum och lät stressad. "Vågar man verkligen ha skivorna i bilen? Tänk om det blir inbrott?". Till saken hör att vi fått parkering av hotellet i ett parkeringshus med lås och övervakning + att han backat in skåpbilen ända upp mot väggen så att dörrarna var omöjliga att öppna. Efter ett tag lugnade han sig och jag slappade lite framför TVn innan sömnen tog över.

Efter en stadig hotellfrukost bar det iväg mot mässan redan lite över sju på morgonen. Många säljare var redan på plats och höll på att ställa i ordning sina bord, medan andra körde fram och tillbaka med sina backar och lådor. Snäll som jag är så hjälpte jag min polare att komma tillrätta med sina backar innan jag försvann ut på jakt. Att komma in på mässan nästan tre timmar före officiell öppning har sina fördelar!

"Sveriges största skivmässa", säger en del, medan andra hävdar att sommarmässan i Hova, vilken jag personligen aldrig besökt, är större. Det får vara hur det vill med den saken, ty storleken har ju ingen betydelse utan det som räknas är hur många fynd man kan göra. Det här året blev det en del sådana faktiskt. Många säljare hade för omväxlings skull riktigt bra priser på sina plattor vilket resulterade i en glädjande tunn plånbok hos undertecknad!

Bland annat hade en tjej ett bord där hon sålde ut arvet efter sin far som ägt en skivaffär. Där fanns en del fynd att göra och själv handlade jag ett exemplar av Iron Maidens svåra dubbel-LP "The X-factor" i klar vinyl med poster. Hon hade fyra ex till, men även till fyndpriset 900 kr (som senare höjdes till en tusing jämnt) så nöjde jag mig där. Dock handlade jag mer av henne, som t ex bildskivorna "Thunderstruck" med AC/DC och "Animal" live med W.A.S.P. för 50 kr/st.

En säljare inledde med att 50 % på sina priser och fördelen med att komma in på mässan redan vid halv åtta, till skillnad mot ordinarie öppningstid 10:00, kommer här till sin största nytta. I lugn och ro kunde jag stå och plocka russinen ur den stora kakan. Förutom ett gäng vanliga LPs som alltid är välkomna i min vinylback, så kom jag över en massa gamla vinylbootlegs med bland annat Scorpions, Bon Jovi, Yngwie Malmsteen och Queenrÿche.

Några av fynden på mässan.

 



När mässan väl öppnade för allmänheten så var jag i stort sett redo att åka hem, men då återstod det sex timmar av planlöst irrande. Några få strandhugg som resulterade i köp, men de stora fyndens tid var över. Dock återkom en viss fyndchans ju närmare klockan 16:00 dagen led. Många som tidigare endast haft ordinarie priser satte nu upp skyltar med 50 %, så en viss jakt inleddes åter, men utan några direkta fynd.

Efter att ha hjälpt min polare att lasta ut så väntade återigen en sju timmar lång bilresa hemåt igen. Den här gången hade vi som sagt bokat varsitt hotellrum och det kom till nytta nu på hemfärden med relativt pigga sinnen som följd.

Första gången vi körde till Solna-mässan höll det på att sluta i ond bråd död, då vi körde dit på natten, sålde hela dagen och sen körde hem nästa kväll/natt. Flera gånger satt vi och somnade i bilen båda två och vaknade av smattrandet som blir när man kör över räfflorna i vägens ytterkant. Trötta som vi var så bara skrattade vi åt det och fortsatte köra. Det upprepades flera gånger och vi har i efterhand blivit ganska skrämda av det så nuförtiden är det alltid hotell som gäller!

 

 På det hela taget en mycket bra mässa för min del. Det var glädjande att se att det förhållandevis få säljare som kör det vanliga "kränga-massproducerade-tyska-bootlegs" eller de optimistiskt prissatta "sälja-Iron-Maiden-plattor-för 150 kr-styck". Visst fanns det en del sådana, men de var färre än vanligt. Gott om utrymme i gångarna var också mycket positivt, ja, nästan så att jag tyckte synd om säljarna som verkligen satt trångt mellan borden.

Tråkigt nog så verkar andelen säljare som säljer skivor i olika genrer och skick huller om buller i sina backar bara bli fler och fler. "Alla skivor 20 kr/st", "30 kr/st eller fyra för hundra" och liknande skyltar syntes överallt. Jag blir lika förbluffad varje gång över hur många som orkar stå där och bläddra i back efter back med skit i hopp att hitta något litet guldkorn.

Jag hoppas att den trenden avtar, men hyser inget större hopp därom.
Men så länge de övriga säljaren håller samma kvalitet som de gjorde här så har egentligen inget att invända.

Royal Ruckus - nya favoriter!

Efter att ha stiftat bekantskap med bandet för första gången för några veckor sedan, så var det igår dags igen. På Kulturnatten i Lund så spelade Royal Ruckus på Mårtenstorget klockan 19, och även om det var ganska tunt med folk precis framför scenen, så stod det desto fler lite längre bak och avvaktade. Jag var en av dessa, ty man vill ju inte utmärka sig och stå helt själv och headbanga och pumpa med näven i luften och bära sig åt. Helt nykter till på köpet! Nej, då försvinner jag hellre in i folkmassans anonymitet och diggar i lönndom. Tråkigt för bandet och tråkigt för mig, javisst, men det är priset man får betala för att framstå som normal i en dylik situation.

Bandet ska ha en stor eloge för att de gav järnet, det ringa publikröjandet till trots.

 

Sångerskan med ett av de coolaste namnen jag hört - Guernica Mancini - har en skön rockröst och en härlig skånsk dialekt när hon sköter mellansnacket. Möjligen en lite blyg framtoning för att vara en fullfjädrad frontkvinna riktigt än, men hon har helt klart åldern till sin fördel. Hon är redan nu riktigt bra!

På gitarr har vi Oscar Ericsson som häver ur sig riff på riff. En klassisk rockgitarrist som gillar de klassiska poserna och som trivs på scen. Sånt uppskattas alltid.

På bas och trummor har vi den synnerligen kompetenta rytmsektionen bestående av Linus Sorensen och Martin Larsen. De tunga basslingorna ligger hela tiden som en tjock matta som de övriga instrumenten vilar tryggt i och det stabila trumliret sitter även det som en fläskläpp.

Royal Ruckus må vara ett nytt band med unga medlemmar, men de har egentligen redan allt som krävs för att lyckas. Bra låtar, mycket kompetenta medlemmar, välrepade och stabila framträdanden och en arbetsmoral som är imponerande.

 

Första gången jag såg dem, på Helldorado i Eslöv, hade de ytterligare två konserter samma dag framför sig och igår hade de redan gjort en spelning i Helsingborg innan de kom till Lund. Starkt jobbat!

 

Förra gången jag skrev om Royal Ruckus så jämförde jag dem lite lätt med Spiders, men den största likheten är egentligen line-upen. Den gemensamma nämnaren för båda banden är hårdrock, 70-talshårdrock för att vara mer exakt. Men där Spiders sneglar mer åt skränig garagerock á la sent 60-tal så balanserar Royal Ruckus hela tiden på gränsen mellan hårdrock och tung blues. Båda banden representerar sina respektive genrer på ett mycket bra sätt.

 

Avslutningsvis måste jag nämna att jag på ett rent personligt plan också mår bättre efter gårdagens spelning. Dels fick jag tillfälle att köpa en T-shirt av bandet, vilket jag alltid gillar att göra. Även om jag aldrig hittar någon som passar så vill jag gärna gynna bandet om jag tyckt att de varit bra. Så att de känner att det de gör uppskattas. När jag köpt T-shirten så hejdade gitarristen mig och gav mig två klistermärken också. Ett vitt och ett svart! Ett svart! Ni som läste förra inlägget minns kanske att jag grämde mig över att jag missade just det svarta. Så tack, Royal Ruckus! För musiken, klistermärket och sinnesfriden!

 

Kvällsläsningen räddad!

Här går man och är orolig i flera dagar. "Har brevbäraren lagt mina tidningar i fel låda?". "Har de kommit bort i postgången?". "Uppgav jag fel adress?". "Var blir mina tidningar av?".
Otålig och förväntansfull likt ett barn som väntar på julafton har jag den senaste veckan öppnat min brevlåda - bara för att upptäcka att där icke låg något av intresse.
Det gick till och med så långt att mina farhågor om felleverans eller bortkomna tidningar, i mitt sinne, omvandlades från just farhågor till ren sanning. En viss ilska började gro i djupet av denna annars så fredliga lekamen. Och så, just när jag glömt bort att jag väntar på något - så ligger båda de små paketen (eller stora kuverten, beroende på hur man ser på det) i min brevlåda på samma dag!
Lyckan är härmed fullkomlig och kvällsläsningen för flera kvällar är räddad!

Iron Fist har jag nämnt tidigare, men kolla vilka snygga omslag. Speciellt King Diamond/Mercyful Fate-omslaget är knäckande vackert!

Kiss svenska fan-klubb KAS (Kiss Army Sweden) ger ut ett av de snyggaste fanzinen alla kategorier. Tre-fyra gånger om året dimper "Destroyer" ner i brevlådan. 52 sidor på svenska och samtliga i färg! Här hittar man allt från intervjuer med nuvarande och tidigare medlemmar, djuplodande genomgångar av specifika turnéer, recensioner av böcker, skivor, konserter, informativa artiklar om sällsynta skivor, tidningar och andra samlarföremål och givetvis en massa annat Kiss-relaterat. Kort sagt är denna tidning ett måste för den med minsta intresse av Kiss.

Kolla in KAS hemsida och gå med du också!

Helldorado Rockfest!

I Eslöv arrangerades förra året den första upplagan av Helldorado Rockfest. Då var det en öppen tillställning med fri entré med en enda scen, medan det i år kostade 200 - 295 kr beroende på när och var man köpte sin biljett. Med tanke på att denna endagsfestival i år lockat till sig band som Sister Sin, Warner Drive och Fatal Smile och dessutom dubblat antalet scener till två, så tycker jag fortfarande att det är ett mycket skäligt pris för en hel dags rock!

Det första bandet jag såg var det för mig totalt okända Royal Ruckus. Det enda jag hade hört med bandet tidigare var det klipp som fanns länkat på Helldorados bandsida och jag gillade det tillräckligt mycket för att masa mig iväg och se dem redan vid middagstid.

Royal Ruckus

 



Jag är lite osäker på om de kommer från Lund eller Landskrona, men oavsett vilket så imponerade de stort på mig med sin raka och enkla rock som är omöjlig att inte gilla. Vi har hört det förr, men så länge det är bra och görs med själ och hjärta, så har jag inga invändningar.

Bandet hade lagt ut klistermärken framme vid scenen som man kunde ta om man ville. Jag tog ett vitt, men såg att det även fanns en svart variant. Samlaren i mig grämer sig över att jag inte tog ett sådant också!

De har tyvärr inte släppt någon fysisk skiva än, men på Soundcloud och en del andra ställen kan man lyssna på deras 4-spårs EP, lite kryptiskt döpt till "27". På facebook svarade bandet dock att de har material till en hel platta och att de förhoppningsvis kan spela in under höst och vinter och siktar på ett möjligt släpp innan året är slut. Lite väl optimistiskt kanske, men jag håller tummarna!

Royal Ruckus igen

 

Det vore lätt att avfärda dem som en fantasilös Spiders-klon, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Royal Ruckus har helt klart tillräckligt starka låtar för att stå stadigt på egna ben och kapacitet att gå långt, även om de i ärlighetens namn har en del kvar att bevisa innan jag är helt såld. Deras resa har dock börjat väldigt lovande.

Som en liten notis kan tilläggas att detta var bandets första spelning för dagen. Ja, för dagen. De skulle iväg och till två andra ställen och spela två konserter till. Tre spelningar på tre platser inom tolv timmar - imponerande! Jag antar att det är det som kallas "paying their dues".

"Helldorados bästa konsert i år" tänkte jag efter deras halvtimmes speltid och det var nästan jag fick rätt. Inte illa av ett band som jag trettio minuter tidigare inte hört mer än ett youtube-klipp med!

Royal Ruckus  för tredje gången

 



Nästa band jag såg var det sleaziga Dust Bowl Junkies. De lät helt ok, även om sångaren lät lite väl tunn emellanåt. Dock hade han scennärvaro och utstrålning och gav verkligen järnet, så det jämnar väl i stort sett ut sig. "Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna" brukar det ju heta. På något sätt ändå en spelning som hamnar i mittfacket, d v s inte jättebra, men heller egentligen inte dåligt på något sätt. Ett plus till samtliga medlemmar för att de gav allt för den fåhövdade publiken i solskenet. Proffsigt!

Dust Bowl Junkies

 

Efter detta körde jag hem för att äta en sen frukost och vila lite. Band som Trauma Machine och Imminence hade jag inget behov av att se, men däremot grämer jag mig lite över att ha missat Takla Makan. Det kommer väl fler chanser hoppas jag.

Warner Drive

 

Nästa band jag såg blev istället Warner Drive som jag inför festivalen heller aldrig hade hört talas om. Med sin poppiga trallpunksmetal (typ) så lät de väldigt intressanta i de klipp jag lyssnat på i förväg. Live hade de en stark utstrålning och det syntes att de trivdes på scen. Möjligen hjälpte även det faktum till att detta var deras sista spelning på deras 5-6 veckor långa Europaturné att tända till lite extra. Oavsett vilket så lät det bra, utom möjligen första låten där jag tyckte det lät som att både instrument och medlemmar var ostämda.

Warner Drive

 

Sångaren hade ett lättsamt, okonstlat och äkta sätt att sköta publiken på. Sådant lyser igenom. Att de dessutom kunde ståta med festivalens snyggaste gitarrist är ju bara en bonus som vi tackar för. Jaja, jag vet. Mansgris. Sexistisk. "Vad har hennes utseende med saken att göra?". Jaja, förlåt då...
Men ett bra band var det i alla fall.

En st. söt gitarrist i Warner Drive

 



Efter sista låten upplyste sångaren om att de skulle stå och sälja sina skiva strax och jag tänkte att jag skulle köpa den och få den signerad. "Jag kan gå och strötitta lite på L. A. Collection medan jag väntar", tänkte jag för mig själv och vandrade iväg mot den lilla scenen på dansrotundan. Bandet hade redan börjat spela när jag steg in på golvet och jag måste säga att jag blev golvad direkt!

Festivalens bästa spelning - L. A. Collection

 



Det jag lyssnat på i förväg via youtube lät som en billig andrahandskopia av AC/DC, men live! Helvete vilket tryck. Tänk ett ungt och hungrigt Iron Maiden med stänk av Motörhead så är du betydligt närmare sanningen. Även nu, efter att jag lyssnat på de låtar som de släppt ut via Reverbnation, kan jag inte förstå hur de kunde låta som de lät live. Det är som att de är två olika band; ett som lirar trött och oinspirerad AC/DC-rock i studion och ett som lirar stenhård heavy metal á la tidigt 80-tal live!

Detta var utan tvekan festivalens bästa konsert och redan under den halva första låten som jag såg så beslöt jag mig där och då för att skippa Warner Drive och att eventuellt få deras autografer på skivan. Jag brydde mig inte ens om deras skiva skulle vara kvar till försäljning. L. A. Collection gick före allt och jag ångrar mig inte sekund!

L. A. Collection

 

Efter L. A. Collections spelning så smög jag ner till merchandise-bordet, men då var Warner Drive, som jag anat, borta. Deras skiva var dock kvar så den köpte jag. Detta blev mitt enda skivköp på hela festivalen, vilket är ett betyg så gott som något åt Warner Drive.

En billig festival. CD med Warner Drive: 100 kr, klistermärke med Royal Ruckus: gratis

 

Swärdh var ett band som inte alls imponerade på mig så efter en låt gick jag och satte mig på en bänk och halvslumrade. Riot Horse såg jag och de lät helt ok, men behållningen var de tre små barnen på max 10 år, som stod längst fram under hela konserten och headbangade som veteraner. Publiken tittade nog nästan mer på dem än på bandet!

Riot Horse

 



Sista bandet för min del blev Sister Sin, som jag för övrigt såg live första gången för nästan tio år sen, när de var förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2004. Jag gillade dem redan då, även om jag blev ganska besviken på deras debutplatta "Switchblade serenades" när den dök upp 2008. Deras senaste platta "Now and forever" (2012) är dock en höjdare och jag var riktigt glad när de inledde med min favoritlåt från plattan "End of the line".

Liv Jagrell i Sister Sin visar vem som bestämmer

 



Fullt ös med Sister Sin

 



Rockar hårt trots strulande ljud

 



Tyvärr gjorde gitarrstrul (knappt något ljud) att de inledande två-tre låtarna inte lät bra, men sen tog det sig och på det hela taget levererade bandet en mycket bra spelning.

En klassisk metal-pose

 

Efter detta var det meningen att jag skulle se det gamla 80-talsbandet Syron Vanes, men kylan gjorde att jag skakade i min tunna T-shirt så jag begav mig hemåt istället. Det svider att ha varit så nära och ändå missa dem. Attans också!

På det hela taget var det en mycket väl genomförd festival. Bortsett från ljudstrulet med Sister Sin-gitarren så var det inget alls att anmärka på. Tiderna hölls, insläppet flöt på. Jag är lite kluven till Helldorado-maskoten som gick runt och försökte få igång publiken genom att hoppa, gå närmare scenen, headbanga o s v.

Hello sunshine!

 



Å ena sidan så behövdes han då det var ganska dött och dessutom glest framför scenerna, men å andra sidan blir det lite väl mycket buskis över det hela. Fast å tredje sidan så kunde jag inte låta bli att småle en aning när jag såg honom, så jag vet inte.

Satan vad det rockar

 



Tyvärr var publiktillströmningen framför scenerna, speciellt den större av de båda - utomhusscenen - under all kritik. Till skillnad från förra året hade festivalen detta år utskänkningstillstånd, men dessvärre resulterade detta i att folk mer eller mindre struntade i banden och koncentrerade sig på öl. Jag vill inte låta bitter...MEN...varför i hela helvete går man på en festival för att sitta och prata och dricka öl?
Dricka öl och lyssna på musik kan man göra precis vilken annan dag som helst, men på festival borde det vara självklart att det är spelningen som är det primära.

Inget folk framför scenen, men desto fler i baren.

 



Om det blir en fortsättning nästa år, vilket jag hoppas, så vore det önskvärt, precis som någon föreslog på festivalens facebooksida, att placera mat-och dryckesplatserna på ett ställe där man inte ser scenen.

Till nästa år, om det som sagt blir en fortsättning, så hoppas jag på band som Slingblade, Spiders, Skogen Brinner, Screamer eller Martin Praahl´s Skelter Wheel. Samtliga borde ligga inom ramarna både för Helldorados budget och inriktning.
Det vore mumma för undertecknad och då blir jag lika glad som den här hornbeprydde herren!

Vi stöttar våra idoler!

Kan man ge en hjälpande hand så ska man ju förstås göra det. Ännu bättre är det ju om man med denna hjälpande hand även gör sig själv glad. Öhh, det där lät inte bra, men vad jag menar är ju att om man själv också gagnas av att hjälpa någon annan så är det ju utmärkt!

 

Just det var dealen när Huntress behövde få ihop $ 15 000 för att kunna åka med på "Rockstar Energy Drink Mayhem Festival"; ett slags turnerande festival som åkte runt i USA i somras. För att få ihop dessa så väl behövliga slantar så anslöt sig bandet till sidan "Indiegogo" och genom den så startade de en insamling till förmån för - sig själva! Alltifrån basisten Ians skägghår till deras gamla turnévan gick att köpa. Jag ville gärna ha svärdet som var med i "Eight of swords"-videon samt Jill Janus svart/röda plagg från samma video, men tyvärr tvekade jag för länge då priset var 1 500 dollar. När jag äntligen räknat klart och var 75% säker på att köpa så var det redan sålt. Men det är ju inte säkert att jag vågat trycka på "köp"-knappen ändå när allt kommer omkring.

Signerad turnéposter.

 

 Signerad LP och CD.

 

Totalt fick bandet ihop en bit över 17 500 dollar, alltså ett par tusen mer än målet. Själv var jag lite delaktig då jag köpte saker för knappt 300 dollar. För det fick jag en signerad LP, en signerad CD, flera handskrivna små meddelanden från Jill, några plektrum, några snapsglas, en T-shirt med motiv av "Zenith", en signerad turnéposter, klistermärke, tygmärke, tändare, en signerad "Zenith"-poster (snyggt retroutformad som sliten med bruna kanter), en "Zenith"-DVD och en handskriven text till titelspåret från senaste skivan "Starbound Beast". Den sistnämnda vackert insatt i en söt liten ram!

Handskriven text.

 



Jag är riktigt glad över sakerna och bandets snabba utskick kan man inte heller klaga på. Det enda som inte kommit än är DVD:n med videon till låten "Zenith", men de förklarade redan i ett tidigt skede att den skulle bli sen så det är inga problem.

 Signerad "Zenith"-poster.

 

Jag önskar att fler band använde sig av liknande metoder. Hårdrocksfansen är trogna och betalar gärna för att hjälpa sina idoler, speciellt om man får något bra i utbyte. Alla är vinnare på det!

"Zenith" T-shirt.

På baksidan står det "Zenith - Evil. Beautiful Stoned".

Uncle Acid, "Blood Lust" nu som bildskiva!

Fan, vad snygg den är!
Jag skulle rentav vilja gå så långt som att med bestämdhet hävda att är detta 2000-talets snyggaste skivomslag, möjligen i konkurrens med "Opus Eponymous" från Ghost.
Förutom att jag gillar själva bilden på skivan, så uppskattar jag att bolaget, Metal Blade i det här fallet, lagt ner lite tid på att även göra det utskurna omslaget lite intressant. Blodstänken höjer helhetsintrycket ännu en nivå.
Snyggt jobbat!

Muskelrock 2013

 

I Småland, strax utanför lilla Alvesta, i det ännu mindre Blädinge, ligger det pyttelilla dansstället Tyrolen. Där arrangerades den finfina lilla festivalen "Muskelrock" för femte året. Det firades med en hemlig line up. Man visste alltså inte vilka band som skulle spela när man köpte sin biljett. Ett nytt grepp och även om det renderade i en del spekulationer kring vilka band som skulle spela, där Uncle Acid nog var det band som på förhand var mest tippat av de som sen visade sig inte vara bokade, så vill jag ändå helt klart veta på förhand vilka band som kommer. Dels så att jag kan lyssna in mig på banden, men även helt enkelt för att bestämma om jag vill lägga pengar på biljetten. Så snälla Muskelrock - inga fler hemliga startfält, tack!

Det fina med denna gemytliga festival är att många av banden själv hjälper till med festivalarbetet. Bullet var ett av banden bakom festivalens startande en gång i tiden, bandet Night skötte skivförsäljning och annat för de grupper som uppträdde i år och flera andra medlemmar ur andra band hjälpte till att rigga scener och stämma instrument. Jag vet inte, men intrycket man får är att de jobbar i stort sett ideellt, möjligen mot reseersättning och kost och logi och drivs av kärlek till musiken. Det är en vacker tanke om det är så och det vill jag gärna tro.

Ytterst ansvarig för bokningar och arrangemanget i stort är visst en kille vid namn Jacob Hector och honom ser man glida omkring lite varstans, småpratandes med besökare eller band ena stunden, diggandes framme vid scenen i nästa. Rätt vad det är så ringer mobilen och han går iväg ett tag, men strax är han tillbaka på samma plats igen. Eldsjälar allihop! Heder och respekt åt dem!

TORSDAG

Först ut var det relativt nya svenska bandet Vidunder. Jag har sett dem tidigare och då var de betydligt piggare. I torsdags kändes de ganska sega och den enda gången som det riktigt tar fart är under låten "Asmodeus", vilken släpptes som singel i slutet av 2011. Fast de har helt klart koll på 70-talsmodet.

 

 

Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!

 

 

"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.

 

 

Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.

 

 

Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...

 

 

FREDAG

Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.

 

 

Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)

 

 

Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.

 

 

 

 

Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.

 

 

 

Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer. 

 

 

Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...

 

 

LÖRDAG

På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.

 

   

 

 

 

Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.

Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...

 

 

Den här är lite cool också faktiskt.

 

 

Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!

 

 

 

Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!

 

 

Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!

 

 

 

Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.

 

 

 

Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.

 

 

Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...

 

 

Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.

 

 

Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!

 

 

Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.

 

Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.

 

 

Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!

 

 

När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?

Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.

 

På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.