High Roller Records 1: Lord Fist - Into the wilderness

Årets första skivpaket från High Roller Records!

Årets först skivbeställning från High Roller kom i början av februari, och ska jag vara helt ärlig så hade jag skjutit på den ett tag, då jag ville få med ett par plattor vilka i sin tur fått sin releasedag framskjuten. Men till slut kom skivpaketet alltså, och det blev lilla julafton hemma hos Epicus!

En väldigt stor förbättring hos High Roller jämfört med senast jag beställde där, är att alla skivor som de ger ut på sitt eget bolag är tydligt märkta med vilken färg det är på vinylen. Till och med etiketten är i samma färg som vinylen för att det ska bli ännu tydligare. Stort plus!

Plus också för att de har börjat sälja sina skivor inplastade. Tidigare har de oftast bara kommit i plastfickor, men nu är de alltså inplastade och fina! 

Som vanligt ett stort plus för deras paketering. De välpackade skivorna ligger i en stor låda, vilken i sin tur ligger i en ännu större låda med kantskydd på insidan i form av skumgummi. Så har de packat större paket i flera år, och jag kan inte nog berömma dem för det!

Jaja, nog om det. de kommande dagarna, vilket säkert blir "de kommande veckorna" om jag känner mig själv rätt, så hade jag tänkt gå igenom en del av skivorna som fanns i paketet och först ut blir finländska Lord Fist!

Lord Fist skrev jag om här på bloggen för några år sedan då de släppte sin debutplatta "Green eyeleen", vilken jag tyckte var en kompetent utförd heavy metal-skapelse. Välljudande utan att på något sätt återuppfinna hjulet. 

Vill jag göra det lätt för mig, vilket jag vill, så skulle jag nog säga att detsamma kan sägas om uppföljaren, 2020 års "Into the wilderness".

Det är snabbt, medryckande, riffstarkt, välproducerat och det är fortfarande sångaren som är det svagaste kortet. Lär man sig dock att acceptera sången så som den nu är så väntar en riktigt skön musikalisk upplevelse. Och det ska i ärlighetens namn sägas att sången inte på något sätt är usel. Jag har hört betydligt sämre. Det är bara det att i kombination med att övriga instrument och låtar är så pass proffsigt framförda så skänker sången något av en b-känsla över alltihop. Vilket är synd, för bandet är bra och här finns potential till något större.

LP i olivgrön färg på vinylen. 150 exemplar samt CD i slipcase.

Till skivans höjdpunkter hör det väldigt korta och - ironiskt nog instrumentala - lugna mellanspelet "Moonhalo", "Arkona cross II" och framförallt det avslutande titelspåret. Låtarnas längd pendlar mellan drygt tre och knappt fem minuter och de tio låtarnas totala speltid är 34 minuter. Föredömligt sett ur ett vinylperspektiv, men med tanke på att det gått över fem år sedan förra plattan så är det ändå i snålaste laget. 

Nåväl, här finns potential, men trots det så känns det som ett flygplan som rusar fram över startbanan i full fart utan att kunna lyfta. Eller som ett flygplan som står still och rusar motorerna men inte kommer iväg. Eller någon annan klen liknelse, men ni fattar poängen. 

Det som började lovande på debuten bibehålls här, utan att ta ett enda steg fram. Jag vill dock höra några rejäla framsteg på nästa platta!

Betyg: 6/10