High Roller beställning del 2: Chalice - Trembling crown

I beställningen från High Roller Records gömde sig även denna lilla pärla. Precis som bandet i förra inlägget - Lord Fist - så kommer Chalice från Finland och "Trembling crown" är deras fullängdsdebut. De har tidigare släppt en kassett och en singel, vilka förvisso lovat gott, men att de skulle vara mäktiga att få ur sig ett album av den här kalibern trodde jag inte.

Debuten, demokassetten från 2017

Singeln "Silver cloak" från 2019

Skivan inleds med ett klassiskt hårdrocksintro á la gitarriff som direkt sätter tonen för hela skivan. Rent ljudmässigt låter det riktigt bra och välproducerat och musikaliskt bjuds vi på en stor variation, utan att låta framtvingat eller forcerat eller malplacerat. Så när första låten avbryts av en refräng som vid första lyssningen egentligen inte verkar höra dit, eller när sologitarren får ytterligare en helt annan ton en stund senare, så passar det in.

Titelspåret är ett annat bra exempel, där vi mitt i låten bjuds på ett mellanspel av flamencoliknande akustiska gitarrer. Bakom de akustiska gitarrerna hörs smäckra toner från elektriska gitarrer, först lite smygande i bakgrunden innan de övergår i frenetiskt och medryckande solande och riffande. Och allt detta inom loppet av andra halvan av en låt! Underbart!

Debut-LP i ultraclear vinyl (150 exemplar) och CD i slipcase.

Låtarna är överlag ganska långa, de två kortaste är runt fem minuter och resten ligger på sju och en halv minut och uppåt, men de känns inte alls så långa. Jag har många favoritstycken på skivan, men ett som sticker ut lite extra är i tredje låten "Hunger of the depth", vilken på några få ställen i refrängen har försetts med en helt avvikande ton som får mig att tänka på In Solitude i sina bästa stunder.

Skivan bjuder på allt ifrån långa instrumentala partier, udda instrument, episka passager och en massa  utflykter i det audiovisuella landskapet vilka vi oftast inte är vana att ta. Det känns välkommet och nytt och fräscht. Det är ömsom hårt och ömsom väldigt melodiskt, med nämnda akustiska gitarrer och till och med en gammal hederlig Hammond. Eller är det en mellotron? Jag vet inte, men det låter bra och passar in.

Jag har absolut inget att klaga på, utan den här plattan golvade mig totalt när jag kom i kontakt med den första gången i slutet av 2020 och har inte ändrat uppfattning så här tre-fyra månader senare. I vissa stycken hör man att sångaren har ett lite väl finskt uttal, men de är ju därifrån, och det är egentligen inget som stör, så jag vet inte varför jag tog upp det. Sångaren - i likhet med övriga medlemmar -  är för övrigt mycket kompetent, vilket annars vanligen är akilleshälen för de flesta nya band.

Man vet att en skiva är riktigt bra när till och med en instrumental låt med en så totalt outtalbar titel som  "Karkanxholl" känns angelägen. Sju låtar och inte en enda som jag känner att jag vill hoppa över, vilket väl egentligen är det bästa betyget!

Betyg: 9/10