Nya skivor med Lucifer, Powerwolf och Lord Fist.

Så här i slutet av sommaren och en bit in på hösten så duggar skivsläppen med gamla och nya favoritgrupper tätt. Min gamle hjälte Luca Turilli har släppt sitt andra album efter att han lämnade Rhapsody of Fire, sångerskan Johanna Sadonis släpper sitt nya band Lucifers debutskiva, de katolska varulvarna i Powerwolf är tillbaka och likaså är ockultisterna i Year Of The Goat.

LORD FIST - Green Eyeleen
Jag tänkte dock börja med ett helt annat band, nämligen finska LORD FIST och deras debutskiva "Green Eyeleen".
Redan när jag såg omslaget blev jag positivt inställd till bandet. Målningen i sig är kanske inte så spektakulär, utan det är snarare de sköna färgerna i gul och grön nyans som jag faller för i kombination med deras retrodoftande logo.

Jag minns inte riktigt hur jag kom i kontakt med bandet, men jag minns att jag gillade vad jag hörde. Vad jag hörde visade sig vara titelspåret från deras debutskiva "Green Eyeleen" och vad vi bjuds på är på intet sätt revolutionerande eller nyskapande. Däremot är det riktigt bra och kompetent utförd heavy metal ur den klassiska skolan.

Lord Fist "Green Eyeleen" grön vinyl + CD

Massor av medryckande riff, välspelade gitarrsolon och ett härligt sväng i kompet. Som vanligt när det gäller denna typen av små och okända band är det tyvärr sångaren som faller lite utanför ramen och inte riktigt håller samma klass som övriga i bandet. Jag föredrar dock att inte klaga på sångaren utan väljer i stället att säga att han låter originell.

När man lyssnar på skivan så känns det som en tidsresa till England runt 1982. Det låter inte riktigt som de allra första NWOBHM-banden, utan snarare som ett bättre producerat band ur andra vågen.
Jag tycker att hela skivan är riktigt bra med massor av bra riff, melodier och solon. Inget mästerverk förvisso, men helt klart ett band som är väl värda att kolla upp och som blir spännande att följa.
7/10


POWERWOLF - Blessed and possessed
Den glada trallmetallens okrönta kungar är tillbaka med fullängdare nummer sex i ordningen och allt låter precis som vanligt. Antingen så gillar man det eller också gillar man det inte. Ett tredje alternativ kan vara att man gillade det fram tills för några år sedan men har tröttnat. Ett fjärde alternativ kan vara...
Nej, nu räcker det med alternativ! Powerwolf låter som Powerwolf alltid har gjort och personligen gillar jag det. Varför ska man ändra på sig om man trivs med det man gör? Om man dessutom är bra på det och folk gillar det så finns det ingen som helst anledning att ändra sig det minsta. AC/DC har fattat det. Motörhead har fattat det. Powerwolf har fattat det. Kort sagt - man vet vad man får när man köper en platta med dem. Till och med omslagen är förvirrande lika varandra med varulvar och en stor måne alltid närvarande.

Powerwolf - Blessed and possessed:

Guld vinyl + poster. 100 exemplar.

Stilig trälåda som innehåller två "mediabooks", en singel i guld vinyl, ett radband och stor flagga. 

Jag gillar det som sagt och jag blir glad av deras musik och inlevelse i de larviga texterna. Allt måste inte vara seriöst när det gäller musik och man måste inte rädda världen som pretentiösa kritikerfavoriter som Sting och Bono. Tvärtom! Det är förlösande att bara kunna lyssna till bra musik utan att behöva gräva ner sig i texthäftet för att söka mening och djupare innebörd. Vi matas dagligen med skit som händer i vår värld och att då kunna fly verkligheten med ett gäng varulvar på korståg för katolicismen känns som sagt förlösande.

Trälåda i 500 exemplar.

Hur låter det då? Ja, för det första tycker jag att låtarna är betydligt bättre än på förra plattan "Preachers of the night" som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i. Musiken är mer medryckande på något sätt på den nya plattan, men i övrigt är allting sig likt. Attila Dorns mäktiga röst sitter som en smäck över Maria Falk Schlegels ödesmättade kyrkoorgel och bröderna Greywolfs riffande gitarrer. Extremt välproducerat som vanligt. "Let there be night" är en ganska lugn, men halvtung, sak som avslutar plattan. Den får också bli avslutning för denna simpla text.
8/10

PS.
"Blessed and possessed" finns även i begränsad utgåva med en bonus-CD där bandet tolkar inte mindre än tio av sina egna favoriter och jag måste rekommendera er att lyssna på dessa versioner.
De är i stort sett identiska med originalen och vanligtvis är detta inget bra tecken. Varför spela in en låt om den inte låter annorlunda? Då är det ju bättre att lyssna på originalet? Japp, det brukar stämma, men här görs det med sådan finess och det är som vanligt så välproducerat och maffigt att flera av låtarna faktiskt överträffar originalen!
Ja, jag vet att det är att svära i kyrkan, men jag tycker till exempel att Powerwolfs version av Running Wilds gamla dänga "Conquistadores" är ett sådant exempel. "Power and glory" - ursprungligen av Chroming rose - är ett annat.
Kolla upp bonus-skivan!


LUCIFER - Lucifer I
Som jag sörjde när The Oath splittrades redan innan deras första skiva släpptes i april förra året. Det hade varit spännande att få följa utvecklingen av det bandet över åtminstone ett par plattor till. Nu blev det dock inte så utan huvudpersonerna Linnéa Olsson (gitarr) och Johanna Sadonis (sång) gick skilda vägar och tämligen omgående fann Linnéa ett nytt hem i finska Beastmilk (som numera bytt namn till Grave Pleasures och släpper sin nya skiva i början av september) medan Johanna satsade på att bilda ett helt nytt band. Resultatet blev det föga originellt ljudande Lucifer.

Ännu ett band i raden som låter tidigt 70-tal, med ockult image och låttexter. Bandet själv inser dock att genren "ockult 70-talsdoftande retrorock" troligen har spelat ut sin roll och gör folk trötta snarare än nyfikna, och därför kallar de sin musik för "magic rock" i stället.
Det får mig att le och tänka på Rhapsody och Luca Turilli som i sin glans dagar envisades med att hävda att de inte spelade power metal, utan snarare "symphonic epic metal", "Hollywood metal" eller "cosmic metal"...

Ursäkta sidospåret, vi återkommer till Luca Turilli och hans version av Rhapsody nästa gång.
Nu är det Lucifer och deras debutplatta "I" som gäller. Fantasilösheten i bandnamnet, den fantasilösa albumtiteln och det trista omslaget till trots - detta är faktiskt riktigt bra!

Lucifer - Lucifer I:

Die-hard i guld vinyl med 7" singel och nyckelring med logo. 200 exemplar. 

Jag var en av många som blev grymt besviken på första singeln "Anubis" och tyckte att den var på tok för seg och släpig. När fullängdaren nu kommer så låter det nästintill som ett annat band! Visst är det fortfarande tidig 70-talsrock i den tyngre klassen som gäller och en del av det släpiga hänger fortfarande kvar, men på det hela taget är det ändå betydligt mer "luftigt" än på nyss nämnda singel.

Vi bjuds på massor av riff som fastnar direkt, coola basslingor som oförtrutet maler i bakgrunden och ett stabilt trumspel rakt igenom. Dessa ingredienser är det dock ganska många nya band som besitter i sin strävan att låta dåtid och det som i första hand skiljer Lucifer ur mängden är sångerskan Johanna.
Hennes röst är skör och stark på samma gång (ja, jag vet att det låter som en floskel) och hon har dessutom förmågan att hitta sköna sångmelodier som inte bara följer huvudriffet rakt av.

Möjligen att hennes röst kan bli lite enahanda i längden och detta i kombination med en del överdrivet sega och doomiga låtar gör att betyget stannar vid en sjua. Byt ut låtar av typen "Sabbath" och "Morning star" mot lättare toner som inledande "Abracadabra" (liveklipp, låten börjar vid 37 sekunder) eller "Total eclipse" så hade betyget höjts minst ett snäpp. Potentialen finns helt klart för att nå de riktigt höga höjderna!
7/10