Det fanns en tid då den gode Luca spottade ur sig mästerverk efter mästerverk, år efter år.
Sviten från Rhapsodys debutskiva "Legendary tales" (1997) till samma bands "Symphony of enchanted lands II" (2004) innefattade inte mindre än sex plattor som jag räknar på gränsen till mästerverk allihop och inget band kommer ens i närheten av en sådan hög kvalitet på platta efter platta. Lägg därtill ytterligare två soloplattor av Turilli under samma tid där båda (framförallt den första - "King of the Nordic twilight") håller mycket hög klass, så förstår ni att jag har mycket höga förväntningar på varje nytt släpp från maestro Turilli.
Senaste given, som jag kallar kort och gott "Prometheus" släpptes i slutet av juni, men jag har medvetet dragit ut på den här recensionen. Orsaken var att jag helt enkelt ville ge den ett par, tre, sju-åtta, tio-femton extrachanser. Min initiala uppfattning om skivan var nämligen stor besvikelse och jag gav den ursprungligen bara en fyra (av tio) i betyg. Jag tyckte att det var på tok för mycket körer med vilka man dränkte sångaren Alessandro Conti. Vidare tyckte jag att det var alldeles för mycket inslag av operaliknande stycken, svåra texter på latin och/eller italienska samt att skivan var groteskt överproducerad där alla instrument till synes låg längst fram i mixen - hela tiden!
Jag vägrade att ge skivan en fyra i betyg och därför lät jag den vara ett tag. På något sätt kändes det inte troligt att Luca Turilli skulle kunna ägna över ett år på skivan och sen släppa ifrån sig...en fyrapoängare!
Nej, det gick inte för sig och jag gav som sagt skivan ett flertal chanser innan jag kom fram till att höja betyget rejält!
Det visade sig nämligen att jag i min inledande besvikelse över den relativt frånvarande power metal som Luca gjort sig känd för, då hade missat att albumet faktiskt innehåller en hel del bra musik.
Visst finns här massor av dubbeltramp, hög sång, maffiga körer och allt annat som kännetecknar klassisk power metal, men framförallt finns här melodier och refränger som alltid varit Luca Turillis styrka och kännetecken. Han har bara valt att klä sina melodier i en till viss del annan musikalisk skrud den här gången.
Här finns massor av bra musik för den som kan se bortom förväntningarna. Jag tycker dock fortfarande att det är lite för välproducerat eller kanske snarare tillrättalagt och onödigt polerat. Det låter för perfekt, helt enkelt. Jag tycker också att det är lite väl hög sång av Alessandro sett över hela skivan. Det är inte det att han inte klarar tonerna, för det gör han galant, men det blir lite tråkigt att lyssna på samma höga tonläge i längden. Enformigt. Även de stora körerna hade med fördel kunnat dras ner ett eller ett par snäpp. Den gamla sanningen om att "less is more" stämmer här, även om Yngwie säkert inte håller med.
Lite oroväckande är det att Luca inte ser sig själv som gitarrist i första hand, utan som kompositör. Han uttryckte detta i en intervju i Sweden Rock Magazine och även om det givetvis bara är han själv som kan svara på frågan, så tycker jag att han borde ta mer plats som gitarrist på plattan. Det är slöseri med sådan talang att inte utnyttja den betydligt mer.
Avslutningsvis så vill jag betona att ni som köper skivan inte bör förvänta er en fortsättning på hur klassiska Rhapsody en gång lät. Detta är "Film Score Metal" och inget annat!
Massor av bra melodier och träffsäkra refränger, men på något sätt blir det för mycket av allt vilket ger resultatet att det blir svårt att ta till sig något.
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar