2013, ett sista avslut.

Några sista tankar kring året som gick.

Det kom en del plattor i år som blev både hyllade och lite hypade, men som jag inte tycker levde riktigt upp till skriverierna de orsakade. Jag tänker inte gå igenom en massa olika band utan nöjer mig med att nämna två, nämligen Free Fall och Scorpion Child.

Free Falls platta "Power and volume" tycker jag är direkt tråkig. Väldigt långt mellan de få ljuspunkter man trots allt kan hitta. Sångaren låter väldigt ansträngd och är inte alls behaglig för mina öron att lyssna på. Bäst låter han i lugna partier som i exempelvis låten som bär bandets namn - "Free fall". I övrigt tycker jag att det låter som om bandet inte kan bestämma sig för om de ska låta som AC/DC eller Motörhead och resultatet blir att de låter som en dålig och opersonlig mix av båda. (3/10)

Scorpion Childs självbetitlade debut låter lite bättre, men deras överdrivna Led Zeppelin-komplex blir lite jobbig i längden. Det lyfter aldrig riktigt utan bara mal på. Inte direkt dåligt, bara oengagerande för min egen del. Det finns allt från upptempolåtar till tyngre tongångar, men skivans problem är att varje låt blir opersonlig efter ett tag. Teflonrock. Inget som fastnar. På plussidan ska dock nämnas att det är ytterst välproducerat och välljudande, samt massor av riff som egentligen är bra. Men som sagt; något gör att de trots allt inte fastnar i min hjärna. (4/10)

Några av 2013 års inköp

Årets debut stod utan tvekan Borrowed Time för som med sin självbetitlade platta snurrat varm här sen den släpptes. Föregångaren, demon och mini-CDn "Arcane metal arts" visade potiential, men jag trodde inte att bandet skulle vara mäktiga detta!

Årets mest spännande släpp måste sägas vara The Oaths singel "Night child/Black rainbow". Sjukt bra och jag kan knappt bärga mig inför debutplattan den 17:e mars. Samma månad agerar de förband på Uncle Acids europaturné, så det blir hur bra som helst!

Årets återutgåva vill jag nog utnämna Iron Maidens "Maiden England" till. Både dubbel-CD, sinnesjukt snygg dubbel bild-LP men framförallt den ljud- och bildförbättrade dubbel-DVDn var en fröjd för alla sinnen. Den påföljande var bara extra lök på laxen. Eller grädde på moset om ni föredrar det.

Det kom även en del trevliga böcker det gångna året. Janne Starks mastodontverk om svensk hårdrock har nu nått sin tredje och sista (?) utgåva. Informativ är bara förnamnet och här finns allt om alla svenska band som varit verksamma under det svenska hårdrocksparaplyet sedan 1970.
Gitarristen och grundaren Oscar Dronjak gav ut "Legenden om HammerFall" och även om den är lite taffligt skriven rent språkligt, så är det en intressant berättelse som kommer direkt från källan så att säga. Helt klart en bok värd att läsa, även om man inte gillar bandet. Mest intressant blir det när man får läsa om bandets svårigheter under de första åren, sjaskiga historier om hur illa förband kan behandlas och hur mycket som kan gå snett.

I Sverige blev vi även välsignade med två nya böcker om Kiss. Först ut var Carl Linnaeus "Den osminkade sanningen", vilket jag kan tycka är en ganska kass titel. Jag gillar inte heller typsnittet på Kiss-loggan på omslaget, även om jag förstår att man inte fick använda den riktiga loggan. Där slutar dock alla negativa omdömen från min sida och som ni märker var det endast petitesser. Boken är utan tvekan den mest välskrivna och ingående om bandet som någonsin givits ut på svenska, kanske även överhuvudtaget. Carls kärlek till bandet lyser igenom och han har ett härligt flyt i sitt skrivande som gör att det aldrig blir tråkigt. Till sin hjälp hade han även bollplanket/Kiss-oraklet Alex Bergdahl som är en välkänd profil bland Kissfans genom sina inlägg på Kiss Army Swedens forum och medlemstidning under många år.

Som en bihistoria till detta kan nämnas att Alex höll i en föreläsning om Kiss första år på Helsingborgs stadsmuseum i oktober. Under ca en timme pratade han om bandets allra första tid, visade filmer och spelade upp musik. En tilldragelse som var väldigt intressant och som upprepades i Falkenberg (tror jag) någon vecka senare. Gäst var - just det - Carl Linnaeus, som intervjuades om Kiss i allmänhet och sin bok i synnerhet.

Efter detta sidospår återstår bara att nämna årets bok och kanske alla tiders bästa musikbok. Åtminstone för oss svenska Kissfans.
"Kiss i Sverige - Boken om Kiss alla Sverigebesök 1976-2013" är en så i detalj fulländad redogörelse över bandets förehavanden på svenska mark att man häpnar. Här står var bandet bodde, vilka låtar som spelades på respektive konsert, hur pressen behandlat Kiss genom åren, ja i många fall till och med vilken flight som bandet anlänt och åkt iväg med. "Ingående" är ett ord som ploppar upp i huvudet. "Mastodontarbete" är ett annat. Johan Falk har med hjälp av Roney Lundell skapat den ultimata boken för alla oss Kissfans och även om jag under lång tid tvivlade på om boken någonsin skulle se dagens ljus, den har trots allt varit på tal i över tio år, så är den utan minsta tvekan värd all väntan. Återigen är Alex med på ett hörn och han har gått igenom samtliga publikinspelade ljud- och videoupptagningar som finns att tillgå från bandets spelningar i Sverige tillsammans med recensioner av respektive konsert utifrån dessa.
Mycket välskriven, massor av bilder från konserterna varav de allra flesta, kanske alla, är tidigare opublicerade, bilder på konsertaffischer, merchandise som sålts, intervjuer med alla som på något sätt hade med Kiss att göra eller som träffade bandet under någon av deras vistelser här. 395 kr är EXTREMT billigt för denna underbara bok och har du inte redan köpt den så bör du göra det NU!

Det enda som jag kan tycka är lite negativt är avsaknaden av bildtexter. Det rika bildmaterialet hade mått bra av en liten belysande text. Det finns förvisso texter till varje bild i slutet av boken, men vem sitter och bläddrar fram och tillbaka för att läsa det? Inte jag.
En annan sak som kunde varit med när man ändå gör en så omfattande skildring av bandets Sverigebesök, är någonting om före detta medlemmars förehavanden på svensk mark. Det hade inte behövt vara så mycket, bara en liten lista med vilken medlem det var, vad han gjorde och var han spelade/gästade.
Men detta är absolut ingenting som drar ner helheten för boken som utan tvekan får 10/10.

Nu släpper jag 2013 och välkomnar 2014!