Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.