Försvunna skatter... Leaf Hound - Growers of Mushroom

Det finns många saker jag inte förstår här i livet. Relativitetsteorin, IQ-tester och Tomas Ledins popularitet är tre av dessa, men det som ofta kan göra mig mest förundrad är hur folk egentligen har kunnat missa alla dessa musikaliska mästerverk som släppts genom åren och som för all del släpps än idag. Ett alldeles lysande exempel är bandet Leaf Hound som släppte sin skiva "Growers of mushroom" 1971. 

Vi bjuds på fullkomligt briljant hårdrock med kraftfull sång, knivskarpa gitarrer, mullrande bas och dånande trummor - allt synnerligen välproducerat, till skillnad från mycket annat som släpptes vid den tiden. Inget av detta spelade dock någon roll för plattan sålde i stort sett inget alls. Så obefintlig var intresset för skivan att den idag - när kapitalstarka musikälskare fått upp öronen för skivan - säljs för hisnande belopp. Vill du har den engelska originalpressningen så får du vara beredd att hosta upp någonstans mellan 30 000 och 50 000 kr.

Nu tycker jag personligen inte att någon skiva kan vara värd så mycket, men det säger ändå en hel del om den nästan mytiska status denna kultskiva uppnått idag. 

Lyssnar man på den så förstår man varför! Här finns inte ett svagt spår utan samtliga låtar sitter som käftsmällar. Den enda låt som möjligen faller lite grann ur ramen är titelspåret, märkligt nog. Den låten är betydligt mer...jag vet inte...inte kommersiell, men den är poppigare på något sätt. Absolut inte dålig, men ändå svagast på skivan.

Min egen Leaf Hound-historia är länkad till den klassiska skivaffären "Record Heaven" som låg på Engelbrektsgatan i Malmö. Där fanns allt man kunde tänka sig i skivväg inom den hårdare rocken. Ursprungligen mestadels koncentrerad på nya skivor i alla format av de grupper som var stora på 80-talet, men efterhand - när intresset för progressiv rock exploderade i slutet av 80/början av 90-talet - även med en stor second handavdelning. Här såg jag skivan för första gången, men hade förstås aldrig hört talas om bandet. I stort sett alla skivor i Record Heavens kataloger var prissatta, men efter Leaf Hound stod det bara "bid".

Än idag vet jag inte vad skivan gick för men det hade utan tvekan varit en god investering att ha köpt den då.

Sen gick det ett par tre år tills tidningen Record Collector hade en stor special om bandet i nummer 168 (1993). Den artikeln blev vändpunkten för mig och jag började bli sjukt intresserad av bandet. Trots att jag aldrig hade hört dem så visste jag att det var bra! Det låter som en lam efterkonstruktion men så var det verkligen. Detta var ju före nerladdningens tid och man var tvungen att faktiskt köpa den fysiska skivan för att kunna lyssna på musiken. Och där kom nästa hinder - skivan hade vid denna tid ännu inte släppts på CD! 

Enligt artikeln i Record Collector så berodde det på att Decca, som gett ut skivan 1971, bara hade rättigheterna för vissa territorier. Skivan hade nummer SKL-R 5094 och just bokstaven "R" i skivnumret angav att det var en "restrictive release", alltså en skiva som helt enkelt inte fick säljas eller marknadsfördes överallt.

Dock släpptes skivan i Tyskland (och enligt rykten även i Jugoslavien) med ett annat omslag och med två låtar bortplockade. Tyskarna kompenserades för detta genom att en poster följde med samt med ett singelsläpp med bland annat den unika låten "It´s gonna get better", som inte fanns någon annanstans. Bilden på singelns omslag och på den medföljande postern lär idag vara de enda bilderna som finns på Leaf Hounds sättning som den såg ut då skivan spelades in. Bandet intervjuades heller aldrig när de var aktiva. Myten växer...

Men tillbaka till problemen som bokstaven "R" ställde till med.

Dessa rättighetsproblem följde med in i CD-åldern så när storbolaget PolyGram köpte Deccas rättigheter så stod begränsningen kvar och ingen CD syntes till. Ett litet bolag, specialiserat på just återutgivningar av gamla godingar, vid namn See For Miles ändrade dock på allt detta när de 1994 lyckades få loss rättigheterna och äntligen släppte "Growers of mushroom" på CD. 

See For Miles, den första CD-utgåvan av rysarplattan...

Vad som hände med See For Miles vet jag inte, men de var först med att släppa Leaf Hounds klassiker på CD och för detta är jag dem ett stort tack skyldig. De hade dessutom lagt på den ovan nämnda B-sidan från den tyska singeln som bonus, så här fick man alla låtar som fanns. Trodde vi. Skivan är inte helt lätt att hitta idag då det bara några månader senare dök upp ännu ett officiellt släpp. Denna gång på bolaget Repertoire och de hade minsann snokat rätt på ytterligare en bonus-låt, nämligen "Hip-shaker" som dock var inspelad under betydligt primitivare förhållanden samt med ändringar bland medlemmarna. Råheten och känslan i låten går dock inte ta miste på. 

Efter detta försvann i stort sett See For Miles utgåva då de flesta - jag själv inkluderad - så klart vill ha så många låtar som möjligt och två bonuslåtar är ju bättre än en. Den allra senaste återutgåvan är från 2005 och den rekommenderar jag starkt. Den kom i digipak, innehåller en bra booklet med mycket information, texter till låtarna och dessutom en ny (!) låt från bandet, inspelad 2005 med Peter French som ensam kvar från originalbandet.

I en idealisk värld hade denna skiva prytt sin plats vid etablerade klassiker som Deep Purples "Machine head", Led Zeppelins "IV" eller Black Sabbaths "Paranoid". Så blev nu inte fallet, men tanken svindlar när man begrundar vad som hade kunnat hända med bandet om de bara hade haft lite mer flyt. Troligen hade det gått en mycket ljus framtid till mötes. Trist att de inte fick göra det.

Leaf Hound återuppstod i början av 00-talet, dock med endast Peter French som kvarvarande originalmedlem, och 2006 släpptes det till och med en ny skiva! "Unleashed" är titeln på den och det är en helt ok skiva. Bandet ger fortfarande lite spelningar här och var och rösten håller än på den gamle, envist kämpande Mr. French.

Min egen samling består av de tre nämnda CD-utgåvorna samt av den mycket trevliga - och officiella - återutgåvan på skivbolaget Akarma. 

Den första "återutgåvan" var långt ifrån officiell och gavs ut på amerikanska Discwasher-etiketten någon gång under 80-talets första hälft. Den har i stort sett samma omslag som den tyska utgåvan, dock innehåller den alla låtar från originalplattan + bonuslåten "It´s gonna get better" samt en poster.

Jag hade under några år även den tyska originalutgåvan (med poster) utgiven på Telefunken-labeln i min ägo, men tvingades sälja den i slutet av 90-talet.

Den engelska originalpressningen har jag aldrig ägt och det närmsta jag någonsin lär komma den är när jag såg den i skivaffären Record Heaven i slutet av 80-talet.