Year Of The Goat - The Unspeakable

Year Of The Goat - The unspeakable

Jag föll för gruppen direkt när jag såg dem live första gången, vilket var på Muskelrock 2012. Veckan efter såg jag dem på Sweden Rock Festival och de var snudd på lika bra där! Senare samma år släppte bandet sin debutplatta och hade jag haft en skivaffär i närheten och tyckt om att röra på mig så hade jag troligen sprungit benen av mig för att köpa den direkt när den släpptes. Nu har jag inte någon skivaffär i närheten och ej heller gillar jag att röra på mig, så jag beställde i stället skivan i lugn och ro från Ginza eller nåt och fick den bekvämt levererad hem i brevlådan.

Year Of The Goat

Förväntningarna på skivan efter de makalösa spelningarna var skyhöga - men infriades tyvärr inte riktigt den gången. Låtarna fanns där, ingen som helst tvekan om den saken, men det var något som saknades. Det lät för lamt och för tamt. Det var för lite riv och klös i låtarna. 

2013 såg jag återigen bandet live och återigen lät det riktigt, riktigt bra! Det låter helt enkelt tyngre och rakare live på något sätt. Det är i och för sig inget unikt för Year Of The Goat utan stämmer väl på de flesta hårdrocksband, men i just det här fallet var det extra påtagligt.

Förra året släppte bandet en EP med titeln "The key and the gate" och den blev jag inte förtjust i alls faktiskt. Faktum är att jag så smått började att misströsta och förlika mig med tanken på att bandet på skiva var ett annat - och tråkigare - band än på scen. 

The Unspeakable CD: signerad och numrerad bandversion med 

sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 200 exemplar.

Sen hörde jag nya "The unspeakable" och höll på att smälla av!

Vilka låtar! Vilka melodier och harmonier!

Det låter förvisso fortfarande väldigt välpolerat, men det är ändå tillräckligt stor skillnad i ljudet för att göra skivan betydligt roligare att lyssna på än debuten. Nu pratar jag alltså enbart om ljudet, för som sagt - låtarna på debuten var det som sagt inget fel på.

Att inleda en skiva med en låt på nästan tretton minuter gör bara ett band som tror på sin produkt, och det är precis vad Year Of The Goat gör när de drar igång med makalösa "All he has read". Thomas Sabbathis mjuka stämma ledsagar oss genom låtens många olika skiftningar och när låten är slut har jag svårt att tro att det verkligen gått tretton minuter. Det är få låtar som klarar av att hålla intresset hos lyssnaren uppe under så pass lång tid, men här är det inga problem.

Resten av låtarna på plattan är mer normallånga på runt fyra-fem minuter, även om avslutande "Riders of vultures" sticker iväg till sju och en halv. 

Det jag fastnar för genomgående på hela skivan är, förutom nämnda sång, det härliga gitarrspelet. Det har ett mjukt anslag och inte det vanliga heavy metal-riffandet á la Accept till exempel. Dessutom är gitarrsolona precis så långa och välspelade och melodiösa att man aldrig hinner tröttna utan man lämnas hela tiden med att önska mer. Ett knep som bland annat Ghost är ypperliga på att utföra.

The Unspeakable dubbel-LP: splatter-vinyl, signerad och numrerad bandversion 

med sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 300 exemplar.

Det är förresten svårt att komma undan jämförelsen med just Ghost. Båda banden har, åtminstone vid en första anblick, en snarlik filosofisk åskådning och båda banden är extremt melodiösa med en sångare som står i bjärt kontrast med budskapet i texterna eller den mentala ljudbild man skapar i fantasin när man ser bandet utan att ha hört dem tidigare.

Det finns många höjdpunkter på plattan, men några som sticker ut lite extra är refrängen till "Black sunlight", outro-mässandet i "Riders of vultures" och gitarriffet efter drygt halva "The sermon" som vi bara hör där. Varken förr eller senare i låten. Bara just där under kanske 15-20 sekunder. Riktigt bra!

Finns det något som är dåligt då? Nej, inte direkt faktiskt. Det finns ju alltid saker som kan bli bättre, men därmed inte sagt att det är dåligt. Det är dessutom svårt att sätta fingret på exakt vad det skulle vara. Varje låt på plattan har något som är riktigt bra: ett riff, en övergång, en refräng, ett trumbeat eller vad det nu kan vara. Utan tvekan en av årets bästa plattor hittills!

Går vi utanför själva musiken för att leta fel så måste jag dock säga att texthäftet är ganska svårläst. Jag uppskattar förvisso den personliga touchen med handskrivna texter, men jag får verkligen kämpa för att kunna läsa texterna.

Riktigt coolt också att man kunde (och i skrivande stund fortfarande kan) beställa en egen version direkt från bandet antingen i form av en dubbel-LP i splatter vinyl gjord i 300 exemplar och endast tillgänglig via bandet, som dessutom signerat och numrerat skivorna. Förutom den exklusiva utgåvan av vinylen så får man även ett svart plastkort av kreditkortsstorlek med guldtryck och ett eget nummer, samt ett äkthetsbevis som är förseglat med bandets sigill. Jag älskar det!

Även CD-versionen kommer med samma kort och äkthetsbevis och signerad av bandet på insidan.

Jag har inte velat öppna något av mina äkthetsbevis, men som jag förstått det så ska man kunna registrera sig online och på sätt kunna hamna på bandets gästlistor när de spelar, få rabatter och specialerbjudanden bland annat.

Man borde nog öppna och använda ett av dem...

The Unspeakable. Napalm Records exklusiva utgåvor:

Dubbel-LP i guldvinyl och stort ryggmärke. 100 exemplar.

CD i sex-sidig digipack och tygmärke. 200 exemplar.

Jag köpte givetvis även plattan via Napalm Records och då fick man förutom den i 100 exemplar begränsade guldvinylen även ett stort, runt tygmärke. Enda klagomålet jag har på detta är att ryggmärket borde ha legat med i förseglingen och inte bara följa med löst som nu är fallet.

Även med CD-utgåvan medföljde ett runt tygmärke i första upplagan när man beställde från bolaget direkt.

Under tiden det tagit att skriva det här har skivan hunnit starta om och det gör mig inget alls. Jag har spelat den många gånger de senaste veckorna utan att tröttna och det lär jag inte göra den här lyssningen heller. Ut och köp!

8,5/10

Luca Turilli´s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

LUCA TURILLI'S RHAPSODY - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus
Det fanns en tid då den gode Luca spottade ur sig mästerverk efter mästerverk, år efter år.

Sviten från Rhapsodys debutskiva "Legendary tales" (1997) till samma bands "Symphony of enchanted lands II" (2004) innefattade inte mindre än sex plattor som jag räknar på gränsen till mästerverk allihop och inget band kommer ens i närheten av en sådan hög kvalitet på platta efter platta. Lägg därtill ytterligare två soloplattor av Turilli under samma tid där båda (framförallt den första - "King of the Nordic twilight") håller mycket hög klass, så förstår ni att jag har mycket höga förväntningar på varje nytt släpp från maestro Turilli.

Senaste given, som jag kallar kort och gott "Prometheus" släpptes i slutet av juni, men jag har medvetet dragit ut på den här recensionen. Orsaken var att jag helt enkelt ville ge den ett par, tre, sju-åtta, tio-femton extrachanser. Min initiala uppfattning om skivan var nämligen stor besvikelse och jag gav den ursprungligen bara en fyra (av tio) i betyg. Jag tyckte att det var på tok för mycket körer med vilka man dränkte sångaren Alessandro Conti. Vidare tyckte jag att det var alldeles för mycket inslag av operaliknande stycken, svåra texter på latin och/eller italienska samt att skivan var groteskt överproducerad där alla instrument till synes låg längst fram i mixen - hela tiden!

Jag vägrade att ge skivan en fyra i betyg och därför lät jag den vara ett tag. På något sätt kändes det inte troligt att Luca Turilli skulle kunna ägna över ett år på skivan och sen släppa ifrån sig...en fyrapoängare!

Nej, det gick inte för sig och jag gav som sagt skivan ett flertal chanser innan jag kom fram till att höja betyget rejält!
Det visade sig nämligen att jag i min inledande besvikelse över den relativt frånvarande power metal som Luca gjort sig känd för, då hade missat att albumet faktiskt innehåller en hel del bra musik.
Visst finns här massor av dubbeltramp, hög sång, maffiga körer och allt annat som kännetecknar klassisk power metal, men framförallt finns här melodier och refränger som alltid varit Luca Turillis styrka och kännetecken. Han har bara valt att klä sina melodier i en till viss del annan musikalisk skrud den här gången.

Här finns massor av bra musik för den som kan se bortom förväntningarna. Jag tycker dock fortfarande att det är lite för välproducerat eller kanske snarare tillrättalagt och onödigt polerat. Det låter för perfekt, helt enkelt. Jag tycker också att det är lite väl hög sång av Alessandro sett över hela skivan. Det är inte det att han inte klarar tonerna, för det gör han galant, men det blir lite tråkigt att lyssna på samma höga tonläge i längden. Enformigt. Även de stora körerna hade med fördel kunnat dras ner ett eller ett par snäpp. Den gamla sanningen om att "less is more" stämmer här, även om Yngwie säkert inte håller med.

Lite oroväckande är det att Luca inte ser sig själv som gitarrist i första hand, utan som kompositör. Han uttryckte detta i en intervju i Sweden Rock Magazine och även om det givetvis bara är han själv som kan svara på frågan, så tycker jag att han borde ta mer plats som gitarrist på plattan. Det är slöseri med sådan talang att inte utnyttja den betydligt mer.

Avslutningsvis så vill jag betona att ni som köper skivan inte bör förvänta er en fortsättning på hur klassiska Rhapsody en gång lät. Detta är "Film Score Metal" och inget annat!
Massor av bra melodier och träffsäkra refränger, men på något sätt blir det för mycket av allt vilket ger resultatet att det blir svårt att ta till sig något.
7/10

Nya skivor med Lucifer, Powerwolf och Lord Fist.

Så här i slutet av sommaren och en bit in på hösten så duggar skivsläppen med gamla och nya favoritgrupper tätt. Min gamle hjälte Luca Turilli har släppt sitt andra album efter att han lämnade Rhapsody of Fire, sångerskan Johanna Sadonis släpper sitt nya band Lucifers debutskiva, de katolska varulvarna i Powerwolf är tillbaka och likaså är ockultisterna i Year Of The Goat.

LORD FIST - Green Eyeleen
Jag tänkte dock börja med ett helt annat band, nämligen finska LORD FIST och deras debutskiva "Green Eyeleen".
Redan när jag såg omslaget blev jag positivt inställd till bandet. Målningen i sig är kanske inte så spektakulär, utan det är snarare de sköna färgerna i gul och grön nyans som jag faller för i kombination med deras retrodoftande logo.

Jag minns inte riktigt hur jag kom i kontakt med bandet, men jag minns att jag gillade vad jag hörde. Vad jag hörde visade sig vara titelspåret från deras debutskiva "Green Eyeleen" och vad vi bjuds på är på intet sätt revolutionerande eller nyskapande. Däremot är det riktigt bra och kompetent utförd heavy metal ur den klassiska skolan.

Lord Fist "Green Eyeleen" grön vinyl + CD

Massor av medryckande riff, välspelade gitarrsolon och ett härligt sväng i kompet. Som vanligt när det gäller denna typen av små och okända band är det tyvärr sångaren som faller lite utanför ramen och inte riktigt håller samma klass som övriga i bandet. Jag föredrar dock att inte klaga på sångaren utan väljer i stället att säga att han låter originell.

När man lyssnar på skivan så känns det som en tidsresa till England runt 1982. Det låter inte riktigt som de allra första NWOBHM-banden, utan snarare som ett bättre producerat band ur andra vågen.
Jag tycker att hela skivan är riktigt bra med massor av bra riff, melodier och solon. Inget mästerverk förvisso, men helt klart ett band som är väl värda att kolla upp och som blir spännande att följa.
7/10


POWERWOLF - Blessed and possessed
Den glada trallmetallens okrönta kungar är tillbaka med fullängdare nummer sex i ordningen och allt låter precis som vanligt. Antingen så gillar man det eller också gillar man det inte. Ett tredje alternativ kan vara att man gillade det fram tills för några år sedan men har tröttnat. Ett fjärde alternativ kan vara...
Nej, nu räcker det med alternativ! Powerwolf låter som Powerwolf alltid har gjort och personligen gillar jag det. Varför ska man ändra på sig om man trivs med det man gör? Om man dessutom är bra på det och folk gillar det så finns det ingen som helst anledning att ändra sig det minsta. AC/DC har fattat det. Motörhead har fattat det. Powerwolf har fattat det. Kort sagt - man vet vad man får när man köper en platta med dem. Till och med omslagen är förvirrande lika varandra med varulvar och en stor måne alltid närvarande.

Powerwolf - Blessed and possessed:

Guld vinyl + poster. 100 exemplar.

Stilig trälåda som innehåller två "mediabooks", en singel i guld vinyl, ett radband och stor flagga. 

Jag gillar det som sagt och jag blir glad av deras musik och inlevelse i de larviga texterna. Allt måste inte vara seriöst när det gäller musik och man måste inte rädda världen som pretentiösa kritikerfavoriter som Sting och Bono. Tvärtom! Det är förlösande att bara kunna lyssna till bra musik utan att behöva gräva ner sig i texthäftet för att söka mening och djupare innebörd. Vi matas dagligen med skit som händer i vår värld och att då kunna fly verkligheten med ett gäng varulvar på korståg för katolicismen känns som sagt förlösande.

Trälåda i 500 exemplar.

Hur låter det då? Ja, för det första tycker jag att låtarna är betydligt bättre än på förra plattan "Preachers of the night" som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i. Musiken är mer medryckande på något sätt på den nya plattan, men i övrigt är allting sig likt. Attila Dorns mäktiga röst sitter som en smäck över Maria Falk Schlegels ödesmättade kyrkoorgel och bröderna Greywolfs riffande gitarrer. Extremt välproducerat som vanligt. "Let there be night" är en ganska lugn, men halvtung, sak som avslutar plattan. Den får också bli avslutning för denna simpla text.
8/10

PS.
"Blessed and possessed" finns även i begränsad utgåva med en bonus-CD där bandet tolkar inte mindre än tio av sina egna favoriter och jag måste rekommendera er att lyssna på dessa versioner.
De är i stort sett identiska med originalen och vanligtvis är detta inget bra tecken. Varför spela in en låt om den inte låter annorlunda? Då är det ju bättre att lyssna på originalet? Japp, det brukar stämma, men här görs det med sådan finess och det är som vanligt så välproducerat och maffigt att flera av låtarna faktiskt överträffar originalen!
Ja, jag vet att det är att svära i kyrkan, men jag tycker till exempel att Powerwolfs version av Running Wilds gamla dänga "Conquistadores" är ett sådant exempel. "Power and glory" - ursprungligen av Chroming rose - är ett annat.
Kolla upp bonus-skivan!


LUCIFER - Lucifer I
Som jag sörjde när The Oath splittrades redan innan deras första skiva släpptes i april förra året. Det hade varit spännande att få följa utvecklingen av det bandet över åtminstone ett par plattor till. Nu blev det dock inte så utan huvudpersonerna Linnéa Olsson (gitarr) och Johanna Sadonis (sång) gick skilda vägar och tämligen omgående fann Linnéa ett nytt hem i finska Beastmilk (som numera bytt namn till Grave Pleasures och släpper sin nya skiva i början av september) medan Johanna satsade på att bilda ett helt nytt band. Resultatet blev det föga originellt ljudande Lucifer.

Ännu ett band i raden som låter tidigt 70-tal, med ockult image och låttexter. Bandet själv inser dock att genren "ockult 70-talsdoftande retrorock" troligen har spelat ut sin roll och gör folk trötta snarare än nyfikna, och därför kallar de sin musik för "magic rock" i stället.
Det får mig att le och tänka på Rhapsody och Luca Turilli som i sin glans dagar envisades med att hävda att de inte spelade power metal, utan snarare "symphonic epic metal", "Hollywood metal" eller "cosmic metal"...

Ursäkta sidospåret, vi återkommer till Luca Turilli och hans version av Rhapsody nästa gång.
Nu är det Lucifer och deras debutplatta "I" som gäller. Fantasilösheten i bandnamnet, den fantasilösa albumtiteln och det trista omslaget till trots - detta är faktiskt riktigt bra!

Lucifer - Lucifer I:

Die-hard i guld vinyl med 7" singel och nyckelring med logo. 200 exemplar. 

Jag var en av många som blev grymt besviken på första singeln "Anubis" och tyckte att den var på tok för seg och släpig. När fullängdaren nu kommer så låter det nästintill som ett annat band! Visst är det fortfarande tidig 70-talsrock i den tyngre klassen som gäller och en del av det släpiga hänger fortfarande kvar, men på det hela taget är det ändå betydligt mer "luftigt" än på nyss nämnda singel.

Vi bjuds på massor av riff som fastnar direkt, coola basslingor som oförtrutet maler i bakgrunden och ett stabilt trumspel rakt igenom. Dessa ingredienser är det dock ganska många nya band som besitter i sin strävan att låta dåtid och det som i första hand skiljer Lucifer ur mängden är sångerskan Johanna.
Hennes röst är skör och stark på samma gång (ja, jag vet att det låter som en floskel) och hon har dessutom förmågan att hitta sköna sångmelodier som inte bara följer huvudriffet rakt av.

Möjligen att hennes röst kan bli lite enahanda i längden och detta i kombination med en del överdrivet sega och doomiga låtar gör att betyget stannar vid en sjua. Byt ut låtar av typen "Sabbath" och "Morning star" mot lättare toner som inledande "Abracadabra" (liveklipp, låten börjar vid 37 sekunder) eller "Total eclipse" så hade betyget höjts minst ett snäpp. Potentialen finns helt klart för att nå de riktigt höga höjderna!
7/10