Gene Simmons soloalbum, originalmålningen!

Eller nja, inte riktigt. Men kanske nästan.
För några år sedan så läste eller hörde jag att konstnären Eraldo Carugati - mannen som målade de idag så ikoniska omslagen till Kiss soloalbum 1978 - ursprungligen hade målat Gene utan blodsdroppen på underläppen.

De bestämmande tyckte att det fattades något och eftersom Eraldo hade lite färg och penslar med sig så tog han helt enkelt originalmålningen, lade till blodsdroppen där och då och resten är historia.
Med hjälp av nästintill utomjordiska kunskaper i bildredigering så har jag tagit bort blodet och originalmålningen kan alltså ha sett ut någonting i stil med det här:

Själv tycker jag Gene faktiskt ser ännu råare ut utan det rinnande blodet. Han påminner lite grann om Alex i "A clockwork orange", tycker jag.

Kiss och Poster, en perfekt kombo - del 2

Som ni kanske minns så gjorde jag ett inlägg för ett tag sedan, typ ett halvår sen, om Kiss och tidningen Poster. Eller rättare sagt - om Kiss och något som föreställa tidningen Poster. Nyproducerade tidningar alltså, men oftast grymt snygga!

Inlägget jag nämnde inledningsvis kan beskådas här, men sedan dess har det kommit ett nytt set, jag tror det var i september eller oktober förra året.

Den här gången är bilderna hämtade från tiden runt "(Music from) The Elder", vilket återigen var efter att originaltidningen slutat utkomma.

Vi får fem tidningar, ett omslag med vardera medlem samt en gruppbild.
Upplagan är begränsad till 50 set, alltså 50 ex av varje tidning.

Slayer, You against you, shaped picture disc.

Nej, Slayer har aldrig tillhört mina favoriter. Snarare tvärtom faktiskt.
Jag hörde dem för första gången på samlingen "Metal massacre III" med låten "Aggressive perfector" som jag har för mig att köpte 1984, även om skivan hade släppts året innan.
Just den låten gillade jag faktiskt, men efter det har det gått utför.
Jag gillar inte ens "Reign in blood" som många tycker är en ett mästerverk.
Oljud, säger jag!

På sin höjd kan tycka att introt till låten "Raining blood" är riktigt bra, men det är allt.

Däremot har jag alltid varit svag för specialutgåvor, udda släpp och liknande. Därför köpte jag på 80-talet "Criminally insane"-singeln på röd vinyl, korsomslag och kedja.

Ack, på det glada 80-talet fanns denna skönhet i samlingen. Tyvärr ej längre så.

Bild lånad/stulen från internet.

Tyvärr sålde jag den i mitten av 90-talet ihop med större delen av min skivsamling, men som tur var så behöver jag inte tänka på det just nu eftersom det här inlägget ska handla om en annan skiva.

Den här skönheten, logo-shaped och allt, släpptes förra året...

Nämligen den coola formskurna bildskivan, eller "shaped picture disc" som vi coola skivnördar säger, "You against you".

...och låg i det här matchande plastfodralet, vilket orsakade en del förseningar...
(visst påminner formen av huvudet på ett kramdjur?)

Den släpptes av bandets nuvarande bolag, Nuclear Blast, efter en hel del förseningar orsakade av problem med förpackningen, i slutet av 2016.

...men visst ser det coolt ut när skivan ligger på plats. Men inte nog med det, ty sedan...

Den var dock väntan, för även om det trots allt bara rör sig om en vanlig shape, så är själva inramningen och slutprodukten riktigt påkostad och snygg!

...tillkommer ett omslag, även det utskuret för att matcha skivans form och med skyddande plast...

Gjord i 500 exemplar och såldes ursprungligen till ett pris av ca 140 kr. (€ 14.99)
Skivan är slutsåld hos Nuclear Blast sedan länge, men den går i skrivande stund att hitta på Tradera för fullt acceptabla 175 kr,, medan den på eBay och discogs bjuds ut för över 200-lappen.

 ...vilket gör att den slutliga produkten ser ut så här. Mycket snygg!

Slå till på Tradera är alltså mitt råd. Jag är ganska säker på att skivan stiger i värde, men även om den inte skulle göra det så är den så snygg att du omöjligt kan ångra att du köpt den!

Wolf - The black flame, återutgåvor på vinyl, 2016.

2016 firade Wolfs fjärde platta "The black flame" tioårsjubileum och man kan ju inte fira på ett bättre sätt än att ge ut mästerverket på nytt. Jag har redan avhandlat Wolf på annan plats i bloggen (närmare bestämt här), så vi kastar oss över de olika utgåvorna direkt!

Genomskinlig gul vinyl.
Såldes i Europa och USA. 300 exemplar.

 Mint (turkos) vinyl.
Såldes exklusivt via Century Medias europeiska webshop. 100 exemplar.

 Genomskinlig (mörk) blå vinyl. 

Såldes exklusivt via Century Medias amerikanska webshop. 100 exemplar.

Sen har vi förstås den vanliga svarta vinylen som, i likhet med den gula vinylen, såldes lite varstans. Den släpptes i 500 exemplar.

I samtliga utgåvor följde det även med ett insert med färgbilder på ena sidan och texter på den andra.
Alltså inte ett likadant som följde med i originalutgåvan från 2006, vilket var svartvitt samt dessutom signerat och numrerat.

2016 - Bästa skivorna

1. TAROT - Reflections

Fullkomligt lysande debut* från Australiensiska bandet Tarot. Den dubbla leadsången må vara en vattendelare - som jag förvisso gillar - men det är de briljanta gitarrslingorna, riffen och små insticken som är skivans - och hela musikårets - stora behållning.

Välspelat, välproducerat och välskrivet. Att kalla bandet för "ännu ett band i retrovågen" känns fel, men samtidigt så är det på 70-talet som man vill placera bandet rent musikmässigt.
Musiken är mjuk och len som honung och balsam - och annan liknande skit - för öronen.

Bakom bandet står i första hand sångaren och gitarristen "The Hermit", som är samma man som även ligger bakom singeln med bandet "Dracula" som jag tog upp här på bloggen för nåt år sen samt även är ägare till lilla independentbolaget Heavy Chains Records i Australien.
Man anar en eldsjäl. En talangfull sådan!

Hur låter då Tarot?
Tja, släng ner Ghost, Blue Öyster Cult, The Devil´s Blood och ungerska Omegas 70-talsplattor i en mixer så kommer det ut något som låter ungefär som Tarot. Jag måste återigen lyfta fram gitarrpartierna, vilka genomgående är extremt starka plattan igenom. 

Tänk er de medlodiösaa gitarrsolon i Ghostlåtar som "Ritual" och "He is", solon där man ofta lämnas med att önska mer. 

På "Reflections" får man mer. Mycket mer! Ändå önskar man mer! Bättre betyg är svårt att ge!

9/10

* Rent tekniskt är detta bandets andra skiva, men då den första var en samling av deras tidiga demos så är detta deras första "riktiga" skiva.

Rekommenderad lyssning: Mountain throne

2. SAVAGE MASTER - With whips and chains

Eftersom jag uppdaterat bloggen så förtvivlat dåligt det senaste året så ligger fortfarande recensionen för den här skivan direkt under det här inlägget. För en mer djuplodande beskrivning av bandet och skivan rekommenderas alltså att du scrollar ner till den.

Vad jag kan säga lite kort om skivan är att det rör sig om en helt annan musik än nyss nämnda Tarot.
Här är det snabbt, opolerat och skränigt. Nästan lite falsksång emellanåt. Det är dock riktigt bra låtar, snygga gitarrsolon och det skriker entusiasm om bandet lång väg. det kommer man långt på!

8/10

Rekommenderad lyssning: Ready to sin

3. BRIMSTONE COVEN - Black magic

En skiva med två olika ansikten. Den ena delen av skivan är riffbaserad och 70-talsinspirerad hårdrock rakt igenom, medan den andra ger en mer malande doomkänsla. Jämför första låten "Black magic" med den sista "The Eldest tree" för att höra skillnaden.

Låtarna där emellan håller samtliga hög klass och det är tunga riff blandat med bra sång, härliga basmattor och en säker trummis. Varje instrument ligger långt fram i ljudbilden vilket ger en behaglig lyssning. 

Musikaliskt skulle jag placera bandet i samma fack som Spiritual Beggars. Välspelad 70-talshårdrock som vill låta mer oborstad än den egentligen är. Typ.

8/10

Rekommenderad lyssning: Black magic

4. RHAPSODY OF FIRE - Into the legend

När låtskrivarparet Luca Turilli/Alex Staropoli gick skilda för drygt fem år sedan så var jag säker på att det var dödsstöten för huvudbandet. Luca Turilli hade alltid målats upp i media och bland fansen som den som styrde skutan och hade huvudansvaret, medan Alex Staropoli "bara" de klassiska arrangemangen.

Detta synsätt kom dock på skam med Rhapsody of Fires förra skiva "Dark wings of steel" - den första utan Lucas inblandning - och bekräftas med eftertryck med "Into the legend". Av många betraktad som bandets starkaste sedan "Power of the dragonflame" (2002) och jag är benägen att stämma in i hyllningskören. 

Föga originellt förstås, men jag fortsätter hävda att bra låtar alltid går före nyskapande, och bra låtar finns det gott om här. Jag måste erkänna att jag blev mycket positivt överraskad.

Som alltid ytterst kompetent utfört och med sångaren Fabio Lione som kronan på verket. En av hårdrockens bästa sångare utan tvekan.

Tyvärr meddelade Fabio i höstas att han hoppar av bandet efter 20 år och lämnar Alex kvar som ensam medlem sedan debutplattan. Som den pessimist jag är så tror jag att hans avhopp är dåligt för alla parter. Jag gillar inte den nye sångaren, som har en alldeles för ljus och pipig röst att döma av de klipp som bandet släppt.
Dessutom tycker jag att Fabios nya band Eternal Idol låter mediokert som bäst.

Ett tråkigt slut på ett episkt musikaliskt äventyr, även om de faller med flaggan i topp!
Förhoppningsvis kommer ett längre inlägg om Rhapsody lite längre fram i tiden.

8/10

Rekommenderad lyssning: Into the legend

5. METALLICA - Harwired...to self-destruct

Ännu ett gäng veteraner som klämmer ur sig en platta som jag inte trodde att de var mäktiga.
Förra året släppte Iron Maiden en överraskande stark skiva, vars enda egentliga minus var att den hade mått bra av att kortas ner.

När nu även Metallica släpper en dubbelskiva med nytt material  var jag orolig att den skulle:
1) vara usel
2) vara för lång

Båda orosmolnen skingrades, åtminstone till viss del. 

Att den är usel kan vi avskriva direkt. Det här är förmodligen bandets bästa platta sedan 1991 års självbetitlade skiva, eller "Black album". Det är definitivt ett relativt lyckat försök att återgå till den typ av musik som gjorde att vi en gång i tiden höjde bandet till skyarna.

Jag kan inte heller se att plattan innehåller någon direkt utfyllnadslåt, utan det är väl snarare antalet låtar som egentligen är "för mycket" att ta till sig på en gång. På "den gamla, goda tiden" hade förmodligen ett par, tre låtar kapats från plattan för att istället släppas som exklusiva singelbaksidor och liknande.

Det är egentligen ett lyxproblem, men ändå något som spelar in.

7,5/10

Rekommenderad lyssning: Atlas, rise!

6. HAMMERFALL - Built to last

I likhet med Rhapsody of Fire så överraskar Hammerfall inte med någon originell musik, men däremot besitter de fortfarande förmågan att skriva riktigt bra och medryckande låtar. Man vet vad man får när man köper en skiva med Hammerfall och det är en trygghet i sig och räcker långt för min del.

7/10

Rekommenderad lyssning: The sacred vow

7. Widow - Carved in stone

Plattan mår nåhända...når måhända inte riktigt upp till samma höga nivå som föregångaren "Life´s blood" (2011). Det där med årtalet fick jag förresten kolla upp. Om jag fått gissa hade jag sagt att förra plattan kom 2013 eller 2014. Men 2011! Fem år sen? Det är helt sjukt vad fort tiden går!

Som tur är så har bandet skrivit bra musik under tiden så även om väntan varit lång så får vi här betalt med en riktigt bra platta. Vi bjuds på klassisk heavy metal, vilket är en ganska bred fåra. 

Bandet låter annorlunda än både Hammerfall och Blizzen, vilka är två andra band på den här listan som jag placerat i samma fack. Tyngre och aningen mörkare än dessa båda band, en sångare som inte ligger lika högt, mer framträdande gitarr och riff.
Det här är musik man som klassisk hårdrockare blir glad av!

7/10

Rekommenderad lyssning: Burning star
(Hittade tyvärr bara en liveversion. Fortfarande en bra låt, men låter mycket bättre på skiva)

8. BLOOD CEREMONY - Lord of misrule

Förmodligen bandets svagaste platta hittils, men eftersom deras tre tidigare plattor varit så fruktansvärt bra så är det ju egentligen inget dåligt betyg. Lite väl mycket tvärflöjt och annat som blir lite enahanda i längden. På tidigare skivor har de hållit detta på en lagom nivå och då har dessa - i hårdrocksammanhang - exotiska och udda toner blivit en spännande krydda. Nu tycker jag som sagt att det blir lite för mycket flöjt i annars bra låtar.
Eller för att fortsätta prata matspråk - huvudrätten är fortfarande god, men lite för starkt kryddad.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Lord of misrule

9. WITCHWOOD - Handfull of stars

Efter ett lite jobbigt intro, som tur är bara vara i lite drygt en minut, drar själva musiken igång och det är inte svårt att följa spåren via Whitesnake och Rainbow ända tillbaka till Deep Purple. Riffstark hårdrock á la 70-tal med en Hammondorgel hela tiden smygande i ljudkulissen. Ibland drivande, ibland i bakgrunden, men hela tiden närvarande. Jag kan tänka mig att detta låter riktigt bra live på en liten scen i någon skum lokal någonstans på en sjabbig bar.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Handful of stars
(Föredrar "Like a giant in a cage", men hittar den inte på youtube).

10. Blizzen - Genesis reversed

Årets obligatoriska debutanter i kategorin "klassisk heavy metal" på årsbästalistan är tyska Blizzen och de sig in på listans tionde och sista plats. För en gångs skull dessutom med en hyfsat kompetent sångare, vilket ofta är denna typ av bands akilleshäl. Jag säger inte att det är en mästersångare, för det är han inte, men åtminstone kompetent nog för att inte sången ska sticka ut på ett negativt sätt.

Som vanligt när det gäller denna typ av band så är det riffen och den rena spelglädjen och entusiasmen som lyser igenom. Även ett stort plus för gitarrerna. En del av solona på plattan tillhör några av årets bästa!

Dock stör deras evinnerliga feluttal något oerhört. "Universe" blir "uniwerse" och "reversed" blir rewersed", för att nämna två exempel.
Nu är det förvisso inte något unikt just för Blizzen, utan det är många band som har fel uttal. Svenska Night Viper presenterar till exempel sig själva som "Night Wiper" - "natt-torkare"?
Hur svårt kan det vara? Helvete!

6/10

Rekommenderad lyssning: Trumpets of the gods

Jag vet inte om det är jag som tappade stinget något under 2016 - vilket den dåligt uppdaterade bloggen kanske till viss del antyder - eller om det helt enkelt inte kom lika många plattor som de senaste åren. 

De fyra första plattorna på listan var/är riktigt bra, men där jag för några år sen fick jag utöka till till tjugo plattor för att få med alla som jag tyckte var värda att nämna, kändes det i år nästan som att jag fick kämpa för att få ihop tio plattor som var tillräckligt bra.

Visst har band som Testament, Megadeth, Spiritual Beggars och Avantasia - för att nämna några - alla släppt plattor som är bra, men är de bättre än skivorna på listan? Nej. I några fall kanske lika bra, men då framhäver jag hellre ett nytt okänt band.

Det är möjligt, kanske rentav sannolikt och troligt, att ett par av skivorna på listans nedre del kommer att bytas ut mot några av de nämnda, men just nu ser listan ut som den gör och det är den listan som för evigt kommer att gälla som "Epicus 10 bästa skivor 2016".
Givetvis en oerhörd ära för de inblandade!

Tyvärr verkar det vara kutym att minst ett bra band per år lägger ner. I år (eller förra året) så hade turen (eller oturen) Purson (och nu ska jag sluta med så många parenteser).
Det stör mig att jag aldrig fick se dem live. De var bokade till Muskelrock både 2012 och 2013, men drog sig ur båda åren. 

Jag hade även några små planer på att åka till London när de spelade på nåt jubileum för skivbolaget Rise Above, men även det rann ut i sanden. 

Purson - Desire´s magic theatre
Ingen märkvärdig skiva, men ett snyggt omslag i alla fall.

Det märkliga med Purson är att de var som bästa innan de släppte sin första skiva!

Liveklippen var magiska, men när skivan väl kom så var den experimentell i överkant för att passa min smak helt och hållet.
Bra, men kunde varit betydligt bättre. 

Hej då, Purson :-(

Deras andra och sista skiva "Desire´s magic theatre" kom 2016, men den fastnade jag aldrig för, utan den blev något av en besvikelse. Trist att de lagt av dock. Liveklippen som finns på youtube skvallrar om ett riktigt bra liveband.

Väl mött 2017!