För drygt ett år sedan släpptes Kissboken "Partners in crime– vår livslånga jakt på sanningen", vilken jag tycker är en av de allra bästa
böckerna som skrivits om Kiss. Eller rättare sagt, en av de allra mest
underhållande böckerna som skrivits om delar av Kiss historia. Det var ingen
biografi eller regelrätt historieberättande om bandet, utan författarna Alex
Bergdahl och Carl Linnaeus gick på djupet i specifika delar av bandet som
intresserade dem speciellt. Resultatet blev utomordentligt lyckat!
Nu har alltså uppföljaren kommit. "Partners in crime vol. II –
besatta av bagateller" följer samma mönster som första boken. Det blir
djupdykningar och specialstudier av utvalda delar av bandets historia, med en
detaljrikedom som får en att häpna.
Faktiskt så till den milda grad att det ibland nästan kan bli lite för mycket.
Nu låter jag kanske lite negativ, men låt mig förklara hur jag menar.
Ni vet hur det är när man står i affären och ska köpa
lösgodis. Man står och tittar på det enorma utbudet innan man noga väljer ut
vilka sorter man vill ha. Bara det bästa är gott nog! Sen kommer man hem med
påsen och häller upp innehållet i en skål, och då sker – märkligt nog –
ytterligare ett urval. Trots att alla bitarna redan är favoriter, så lyckas man
ändå göra några till mer favoriter än andra.
Så känner jag för en del av kapitlen i den här boken. Samtliga är intressanta,
men vissa blir ändå mer favoriter än andra.
Den här bokens stora dragplåster på förhand var
djupdykningen om det magiska året 1973. Och visst är det imponerande! Här
serveras massor av information utspritt över tre kapitel. Informationen i sig
kanske inte nödvändigtvis är ny, men här presenteras den i ett sammanhang som
vi aldrig tidigare sett.
Låt mig också här förtydliga att när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny", så menar jag för de av oss som i
åratal slaviskt följt författarnas övriga förehavanden i bokform, artikelform
och poddform.
Många av oss har dessutom köpt (nästan) alla böcker som kommit ut, lusläst alla
tidningar och rotat i alla hörn av internet i jakt på information. Det är dessa
personer jag menar när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är
ny".
Jag är dessutom ganska säker på att en stor del av läsarna, i alla fall de som
förbokat och ivrigt väntat på att boken ska släppas, faktiskt tillhör just
dessa personer.
För gemene man, den flyktige lyssnaren, hårdrockaren som tycker att Kiss är ett
band i mängden och alla andra – de som kanske får boken i julklapp eller som ännu inte ens är medvetna om att den släppts – för dem är det givetvis ett
berg av ny information!
Så hur står sig då boken jämfört med sin föregångare? Ja,
för det första så är den ca 40 sidor tjockare (365 sidor mot förra bokens 323
för att vara exakt) så det är ju ett plus. Omslaget är återigen riktigt snyggt.
Åtminstone om man kollar flyktigt och går efter färgerna, vilket jag ofta gör
när jag bestämmer mig för om jag gillar något eller inte.
Börjar man däremot särskåda omslaget så är det ju en
hiskelig bild, men det är ju samtidigt tjusningen och troligen också själva
meningen med valet av omslagsbild. Ända sedan jag såg bilderna från
fotosessionen första gången runt 1990 så har jag stört mig på att Genes dräkt
är trasig. Att dräkterna är hopkok från olika tidsepoker kan jag köpa, men att
de inte ens kunde ta fem minuter och laga Genes bröstplåt retar mig. Tack vare
många år i terapi hade jag precis börjat komma över det, när författarna nu drar
upp det igen. Tack för det…
Av själva innehållet är det främst den andra halvan av boken som jag
verkligen går igång på. Som jag skrev tidigare så är ju allt bra, men den andra
halvan berör företeelser och en tid som jag själv kan knyta an till. Tidningen OKEJ,
Frehley’s Comet, fanzines, Paul Stanley solo, Eric Carr, Kiss Expos, köpvideos
och så vidare. Hög igenkänningsfaktor här för ett Kissfan född på 70-talet.
Sen måste jag även säga att jag inte hade en aning om att Eric Singer 1985 hade
repat med…
Nej, förresten. Det ska jag inte avslöja här. Köp boken och läs själv! Det är
kul att lära sig nya saker!
Finns det då något att klaga på med boken? Nej, egentligen
inte. Visst finns det alltid utrymme för förbättring, men nu är vi nere på
mikronivå.
Jag kan tycka att det är lite tråkigt att inte få bilderna på Peter Criss före-Kiss
grupp Chelsea i lite bättre kvalitet. Att tränga in tre små svartvita bilder på
en halvsida är inte optimalt. Jag, och säkert många med mig, har inte sett
dessa bilder tidigare och det hade varit roligt att se dem i något bättre
upplösning.
Samma sak med bland annat tidningsklippen i kapitlet om Paul Stanleys soloturné
1989. Det hade varit sjukt kul att kunna läsa recensionerna i de klippen, men
det går tyvärr inte på grund av den ringa storleken.
Å andra sidan så funkar det fint med bilderna på annonserna från The Daisy, tidiga
konsertannonser, Bill Aucoins visitkort från Direction Plus och så vidare, så
överlag är det här inget problem. Men ändå…
Något annat som jag reagerade över ett flertal gånger var
ologiska radbrytningar. Det ju inte något som författarna kan lastas för, men det
stör mig ändå en liten aning att läsa ord som re-plokal, blås-vart, sjutti-otalet
och liknande. Det hade varit så lätt att antingen flytta bindestrecken något
steg åt höger eller vänster, eller helt enkelt hoppa till en ny rad. Re-plokal
hade kunnat bli rep-lokal, blås-vart hade blivit blå-svart och sjutti-otalet
hade blivit sjuttio-talet.
Som sagt, mikronivå.
Om man förbeställde boken via Ginza så fick man en poster
av/på/med Ace Frehley, samt ett kort signerat av författarna.
Bilden på Ace är för övrigt tagen vid samma spelning som bilden på Gene som medföljde
som poster i den första boken: Tulsa, Oklahoma, den sjätte januari 1977.
Om jag ska bli något allvarligare så är det möjligen att det
ibland känns som att det är FÖR mycket fakta att kunna förhålla sig till. Detaljer
och bagateller i alla ära, men när datum, adresser, nya personer, spelställen,
replokaler och annat beskrivs på ett så här ingående sätt, ofta inom loppet av
en eller ett par sidor, så har i alla fall jag svårt att ta till mig all fakta.
Möjligen får jag läsa boken en eller två gånger till, vilket jag givetvis
kommer att göra, och kanske fastnar informationen lite lättare då.
Något annat som jag reagerade över var att författarna
ibland har en tendens att sväva iväg lite väl långt från ämnet. Jag kommer inte
på något konkret exempel just nu, men vid ett par tillfällen kom jag på mig
själv att tänka "vad har det med saken att göra?".
Men som jag skrev i recensionen av den förra boken så är det
ju bättre att sitta och klaga över för mycket information än motsatsen. Fast nu
när jag tänker efter så vet jag inte om det stämmer. Motsatsen till "sitta och
klaga över för mycket information" är ju att "stå och vara glad över för lite
desinformation" och jag vet inte om det är bättre faktiskt. Men ni förstår vad
jag menar, hoppas jag.
Men som sagt, detta är i grunden småsaker som var för sig inte påverkar
betyget, men som sammantaget möjligen gör det. Gillade du den första boken så
kommer du att gilla den här. Jag personligen älskar när nörderiet når den här nivån.
Vi har under alla år blivit matade med Kiss egen tillrättalagda
historiebeskrivning och det är helt underbart att det outtröttliga grävandet
och den aldrig sinande nyfikenheten hos två svenska fans orsakar den ena
sprickan efter den andra i Kiss tidigare så gedigna fasad.
2013 skrev Carl den utomordentliga biografin "Kiss – den
osminkade sanningen", och med de båda "Partners in crime"-böckerna så börjar det nästan att kännas som att "den gamla sanningen" håller på att försvinna. Det är ju givetvis i grunden något bra, men rent nostalgiskt så kan jag ibland sakna tiden då allt som Gene och Paul sa var sant. Eller om det stod i OKEJ. Eller om det var ett rykte på skolgården.
Rykten och skrönor som "Gene har skurit av strängen under tungan för att göra den längre". "Vår sista spelning med smink var i Rio 1982 och det var över 300 000 i publiken". "Den nya skivan är en återgång till "Destroyer"-soundet". "Vi spelade in soloplattorna för att Ace och Peter hotade lämna bandet annars" och så vidare. Det hade varit riktigt kul om det kommit en bok byggd endast på sådant innehåll. Så kallade "Kiss-sanningar".
Boken hade kunnat döpas till "Den sminkade osanningen". *blink blink*
Det där sista stycket var en parentes. Men visst hade det varit häftigt med en sån överdrivet tillrättalagd bok?
Nåväl, jag ska avrunda det här nu. Tyvärr blev det ingen releasefest/föreläsning vare sig i Helsingborg eller Göteborg på grund av den här olycksaliga lilla pandemin, vilken fortsätter att sätta sina tarvliga små käppar i det berömda hjulet. Jag hade bokat plats på Helsingborgs Stadsbibliotek den 30
oktober, men jag får
helt enkelt tacka författarna här istället och önska dem lycka till i deras
fortsatta grävande.
Det gläder oss infanterister i Kiss Army!
8/10
