Äntligen har de två bästa skivorna med W.A.S.P. släppts som bildskivor.
Två mästerverk äntligen som bildskivor!
1992 års "The Crimson Idol" släpptes för någon månad sen och det blev ett givet köp. Skivan som återskapade förtroendet för W.A.S.P., eller snarare för Blackie, och som i allt väsentligt är att betrakta som inget mindre än ett mästerverk. Vackert så.
Och så igår - fredagen den 7 juli 2017 - släpptes även debuten som bildskiva. ÄNTLIGEN!
Det har hunnit gå nästan 33 år sedan den först släpptes på hösten 1984 och även om jag är nostalgiskt färgad så är det i mitt tycke ett av de bästa debutalbumen någonsin. Musiken, bilderna, attityden, framförandet - det gick inte att bli tuffare än så i en 14-årings värld 1984.
Att skivan aldrig släpptes som bildskiva på 80-talet är något av ett mysterium. Det årtiondet var ju helt galet när det gäller bildskivor. Det var bild-LP, bild-maxi, shapes, bildsinglar och allt möjligt, men just i fallet W.A.S.P. stannade det vid bild-maxi och shapes. Inte förrän 1989 bröt man mönstret när deras femta skiva "The Headless Children" blev den första bild-LP som släpptes med bandet.
Men debuten lyste med sin frånvaro på bildskivescenen.
Skivan har klarat sig undan till och med under de senaste årens galna trend där massor av äldre skivor har återutgivits- både på vanlig vinyl och bildvinyl - både officiellt och inofficiellt.
Men nu är det alltså äntligen dags och det är återigen Madfish Records som står för släppet.
Skivan kommer i ett omslag där framsidan är utskuret så att man ser vinylen och allt matchar originalutgåvan mycket väl, med samma bilder på både fram- och baksida av omslaget.
Baksidan av själva vinylen är dock lite taffligt designad kan jag tycka, då man helt sonika kopierat ena sidan - den tråkiga sidan dessutom - av originalinnern utan att ta hänsyn till om det passar eller ej. Resultatet blir att hela Tony Richards huvud försvunnit och halva Chris Holmes dito.
Ful och sönderskuren baksida. Usch.
Jag hade hellre sett att de haft omslagets baksida även som baksida av bildskivan, eller kanske en närbild av skelettet, eller den andra sidan av innersleeven, eller...., ja i stort sett vad som helst hade varit bättre än den tråkiga, svartvita och rumphuggna bild vi får nu.
Eller vad tycker ni?
Mitt eget förslag till baksida på bildskivan. Mycket snyggare!
Eget förslag nummer två.
Eget förslag nummer tre.
Mycket snyggare, eller hur?
Men nog tjatat om den tråkiga baksidan. Den förnämliga framsidan uppväger allt och bara det faktum att skivan äntligen släppts som bildvinyl är värt att fira! Tack Madfish Records!
Men om vi ändå ska hålla oss kvar vid bildskivor som jag stör mig på så måste jag nämna Judas Priests debutplatta "Rocka Rolla". Skivan släpptes tio år tidigare ä'n W.A.S.P.s debut, men det är inte skivan i sig som jag har problem med, utan det är återigen designen.
Här är den! Källan till nästintill gränslös irritation:
De ansvariga har alla chanser i världen att göra på ett annorlunda sätt. Det är
ett så enkelt motiv och tacksamt att designa en bildskiva av.
Det är ju bara
att klippa ut den runda kapsylen och låta den utgöra själva bilden på skivan.
Centrumhålet hade man lagt mitt i kapsylen och allt hade varit frid och fröjd. Hur svårt kan det vara?
Men ooooooh nä! Icke!
Jag undrar hur de tänkte.
”Nej, nu ska vi göra det riktigt skevt!"
"Ja, vi låter kapsylen dra upp mot vänster så att vänster- och ovansidan nästan
ligger jämnt med ytterkanten på skivan. Sen låter vi där vara en omotiverat
stor gräns mellan kapsylens höger- och underkant. Det kommer att se bra ut och
är inte alls irriterande…”
Nej, inte alls! Det har bara stört mig de senaste 35 åren ungefär!
Så här BORDE skivan ha sett ut och det känns skönt att
äntligen få det ur systemet!
