Savage Master - With whips and chains.

Savage Master

Det är lika bra att säga det direkt. Jag föll för bandet direkt när jag hörde dem första gången, vilket inte var så länge sedan. Det var en fantasilös video till låten "Ready to sin" som bara innehöll några stillbilder på bandet och lite info om deras kommande skiva. Men låten. Låten!

Den var ganska torftigt producerad, trummorna låter inget vidare, sångerskan skrek snarare än sjöng och alltihop lät överlag väldigt amatörmässigt. Men jag kunde inte komma ifrån att låten trots det - eller kanske tack vare det - träffade precis rätt. "Under the banner - 666" vrålar bandet föga originellt i kör under refrängen och på något sätt är det omöjligt att värja sig emot inlevelsen, energin, entusiasmen och charmen som strömmar ut ur högtalarna. 

"With whips and chains" LP och CD

Sagt och gjort, baserat enbart på styrkan i låten fick det bli en beställning av deras album "With whips and chains" på vinst och förlust. Detta album visade sig vara bandets andra, så givetvis fick även den första skivan ("Mask of the Devil") följa med i ordern. Ja, och en singel också, i två olika färger. Det är lika bra att göra rent hus när man ändå beställer!

Lika bra att slå till ordentligt när man ändå är igång!

Hur låter då skivan, brister alla ut i en gemensam fråga.
Till att börja med så är det en ganska kantig och rå produktion och jag vet att en del inte gillar när det låter så. Jag personligen har inga problem med detta, utan ser hellre att plattor är underproducerade än överproducerade. Skräckexemplet är Def Leppards "Hysteria". En platta som fullständigt dryper av topplåtar, men som är nästintill olyssningsbar på grund av den överdrivna och perfekta produktionen.

Det problemet har som sagt inte Savage Master, utan här möter vi bandet som de verkligen låter. Det är kraftfullt framfört med stabilt trumspel och bas och kompgitarrer som sitter precis som de ska.
Det som sticker ut är dock gitarrsolona, som genomgående är väldigt melodiska och bra trots den taffliga produktionen. Även om musiken överlag är ganska rå och avskalad klassisk amerikansk metal á la tidigt 80-tal, så skänker gitarrsolona - även om även dessa kan vara furiösa - en stunds lugn och tid för återhämtning, innan nästa anfall.

"With whips and chains".
Ultra clear vinyl med poster och foto. 150 ex.

Sen har vi sångerskan Stacey Savage, som är något av en vattendelare. Antingen gillar man henne eller också gör man det inte. Hennes sätt att skrik-prata fram texterna, aggressivt och hotfullt och ibland påfrestande och på gränsen till ur ton, kan bli lite påfrestande i längden. Jag hade svårt för henne i början, men efterhand som skivan och låtarna har växt in i hjärnan så tycker jag snarare att hennes sätt att sjunga tillför originalitet till bandet i större grad än något annat.

Rösten ligger helt i linje med den bild av lågbudget som skivan dryper av. 

Lågbudget behöver inte vara samma sak som dåligt och är det definitivt inte i fallet Savage Master. 

Live har hon dock fortfarande en del att lära. Hon utstrålar inte direkt självsäkerhet på scenen och hon ger snarare intryck av att inte känna sig bekväm där. Oftast står hon bara där i sina S/M-kläder med armarna hängande längs kroppen och headbangar lite halvhjärtat när hon kommer ihåg att göra det. Åtminstone är det så jag känner när jag ser exempelvis det här liveklippet av titellåten från festivalen "Keep it true" i april i år.
Med lite fler spelningar och längre turnéer så bör dock även scennärvaron komma naturligt. 

Ingen vidare utstrålning direkt.

Om det fanns någon rättvisa i världen så hade "With whips and chains"-plattan genererat en massa spelningar, men då skivan släpptes i april och den fortfarande inte riktigt tagit fart, så verkar tyvärr inte detta bli fallet.

Lite positivt är dock att High Roller Records, vilket är bolaget som gett ut bandets båda skivor, släpper en ny upplaga av vinylversionen av den senaste skivan i oktober eftersom den första sålt slut. Förvisso var den totala upplagan av första pressningen bara på tusen exemplar, men ändå.
Kanske finns det rättvisa i världen trots allt?

Men tillbaka till bandet; förutom Stacey som visar sitt ansikte, så framträder övriga medlemmar med huva. De är dock inte hemliga utan deras namn och vilket instrument de spelar står prydligt angivet på skivorna. Jag vet inte om deras image ska föreställa ett gäng bödlar - eller möjligen Staceys S/M-slavar - som hon håller i schack genom piskor och kedjor (minns skivtiteln).

Vad de ska föreställa är inte viktigt, men lite komiskt blir det dock när en av "bödlarna" har tjocka glasögon under sin huva. Det ser bara fel ut.
Man får ingen respekt för en lönnfet och närsynt bödel med glasögon! 

Missförstå mig inte. Jag har inget emot folk med glasögon - jag använder dem själv ibland - men har man en image som tuff bödel som poserar med kedjor och yxor så undermineras den imagen kraftigt av närvaron av tjocka glasögon. Förlåt, jag kan inte hjälpa det, det bara är så!

Allvar, kolla bilderna. Hur skräckinjagande är han? Även om han hade varit nersölad med blod och kommit skrikande mot mig med kniv och yxa i fullmånens sken, så hade jag inte kunnat låta bli att dra på smilbanden åt honom. 

Om du läser det här, o du närsynte bödel, kan du inte ha linser åtminstone på fotosessionerna och spelningarna? Du är ju en grym gitarrist och låtskrivare. Snälla?

Ja ja, du är jättetuff!

Nåväl, den lilla parentesen till trots, som snarare är en komisk tilldragelse och som i mina lätt hånande ögon faktiskt bidrar till att göra bandet mer originellt och intressant, så är "With whips and chains" utan tvekan en av årets bästa skivor hittills.

8/10

Kiss och Poster - en perfekt kombo!

Kiss och tidningen Poster gick hand i hand på 70-talet. Genom sina färgsprakande affischer så bidrog Poster starkt till att Kiss slog igenom i Sverige. I en tid då de få musiktidningar som fanns endast favoriserade vänstervriden progg - främst genom tidningen "Musikens Makt" - så stack Poster ut med sin kommersiella "ge-läsarna-vad-de-vill-ha"-inställning. 

Och läsarna ville ha färgaffischer av sina idoler att sätta på väggarna. Posters. Eller "tapeter" som tidningen själv ibland benämnde dem. 

Fräcka bilder på artisterna och banden som inte var fina nog att platsa i "Musikens Makt" publicerades i överflöd - och publiken älskade det! Vartenda tonårsrum tapetserades med posters från tidningen med det passande namnet!

Det var Abba, The Runaways - som också slog igenom stort i Sverige just tack vara Poster, Thin Lizzy, AC/DC, John Travolta och en hel massa andra. Men mest av alla var det Kiss. Runt 80 posters blev det sammanlagt från 1975 till 1980, inklusive tre specialtidningar enbart om Kiss. Räknar man dessutom med framsidor och specialposters som gick att beställa genom tidningen så når man nästan upp i hundra!

Med tanke på att det idag finns många som samlar på tidningen Poster - och givetvis ännu fler som samlar på Kiss - så är det kanske inte så konstigt att det dykt upp "nya" exemplar av tidningen. 

Att det kommer ut bootlegvarianter av tidningar är inget jag hört talas om annat än i fallet med Poster faktiskt. Även om det givetvis i grunden är fel ur alla upptänkliga moraliska och legala aspekter, så kan jag inte låta bli att fascineras av dessa nya utgåvor och jag köper dem så fort det kommer ut en ny tidning. 

Nedan följer en liten genomgång av vilka tidningar som finns att tillgå om man letar.

Ha i åtanke att ingen av dessa är utgivna "på riktigt" utan det rör sig om pirattidningar, utgivna av fans / privatpersoner på 2000-talet. Vackra hyllningar, men helt utan koppling till ursprunget.

Det här setet var de första bootlegtidningarna att dyka upp på marknaden. Det var runt 2007 som dessa först såg dagens ljus och de kallas ibland för "ryss-tidningarna" eftersom deras ursprung tros vara just Ryssland. Tidningen är tryckt på ganska skört papper. Inte alls lika tjockt eller samma kvalitet som originalet från 70-talet.

Personen eller personerna bakom tidningarna utnyttjar här också en gammal beprövad försäljningstaktik i Kiss-kretsar: nämligen att ge ut samma tidning med ett omslag för varje medlem och ett gruppomslag. 

Det är alltså endast omslag och baksida som skiljer sig åt mellan de olika tidningarna. Övrigt innehåll är detsamma. Som kuriosa kan nämnas att det här var första gången Ace fick ett eget "Poster"-omslag. Låt gå för att det är på en pirattidning. Bättre än inget! 

Nästa uppsättning tidningar är kanske de som är bäst gjorda och mest påkostade.

Dessa kallas ofta för "tidningarna från Tysken" eller "tysk-tidningarna". Ni kan säkert gissa er till varför. Dessa såldes under ett par års tid på auktionssidor som eBay och Tradera, runt 2008-2011 nånting och här är papperskvalitén lite bättre än på "ryssarna", även om det fortfarande är en bit kvar till kvaliteten som originalet hade.

Även här utnyttjas det faktum att varje bandmedlem får ett eget omslag, men innehållet skiljer sig en del åt mellan tidningarna. En del posters förekommer i flera tidningar, men det är ändå hyfsad variation. Bland annat så får vi en poster med varje medlem ur den klassiska "red room session" från 1974.

Utöver detta så medföljer det även en extra stor poster med varje tidning. Alla fem är olika.

"Tysken" som gav ut dessa sålde även en massa olika Kiss-posters i hög kvalitet, där de flesta hade "Poster"-logon i ena hörnet, men som alltså var nytryck och såldes rullade. Han sålde även en del gamla och svårhittade promoposters i nytryck. Mycket fina och hög kvalitet.

Rätt vad det var en dag så försvann "Tysken" från alla auktionssidor och sedan dess är både tidningarna och de lösa affischerna ganska svåra att hitta.

Här har vi ett set som producerades i Nederländerna i slutet av 2015 eller möjligen i början av 2016. Bilderna är från cirka 1982 vilket är intressant eftersom originaltidningen slutade komma ut 1980! Men det spelar mindre roll i sammanhanget, för det är ett fint set vi bjuds på och vi kan gratulera Eric Carr som även han alltså härmed får ett eget Poster-omslag för första gången!

Här har man valt att döpa tidningen till Super-Poster* och det här setet har samma posters i alla nummer och det är endast omslaget som skiljer.

Upplagan är begränsad till 100 set, alltså 100 ex av varje tidning.

* Efter den tyska tidningen med samma namn som gavs ut under ett par år i slutet av 70-talet och som i stort sett var en kopia av den svenska tidningen. Tidningen producerades i Sverige av den vanliga Poster-redaktionen och skeppades sedan till Tyskland.

Ännu ett set med Super-Poster från Nederländerna. Det här utkom 2016 och är i skrivande stund det senaste hela setet som givits ut. Den här gången bjuds vi på bilder från 1982-83 och vi välkomnar Vinnie Vincent som gör sin debut som omslagspojke. Återigen är det bara omslaget som skiljer tidningarna åt. 

Även denna gång är upplagan begränsad till 100 set.

Uppe till vänster: Utkom runt 2011 och behandlar åren 1976-77

Uppe till höger: Utkom runt 2012 och behandlar åren 1974-75

Nere till vänster: Utkom runt 2014 och behandlar åren 1978-80

Nere till höger: Utkom 28 maj 2016, på 40-årsdagen av Kiss mytomspunna spelning på Gröna Lund i Stockholm. Tidningen ägnas uteslutande åt Kiss vistelse på Gröna Lund och de första som köpte tidningen fick även med en reproduktion av den klassiska konsertaffischen i stort format. 

En riktigt fin utgåva!

Utöver de tidningarna som jag gått igenom ovan så har det under 2015 och 2016 även utkommit en del tidningar i mindre format än det klassiska "Poster-formatet".

Du ser dessa tidningar nedan.

Gemensamt för samtliga tidningar är att det är samma person som ligger bakom allihop och de ska tydligen bara vara tryckta i 15-20 exemplar vardera. Samtliga är gjorda i A4-format utom den lilla tidningen i översta raden längst till vänster. Den kallas för "Supermini-Poster" och är i A5-format.

De fyra originalmedlemmarna fick var sin tidning (nedre raden) vilka senare även återtrycktes i en

samlingstidning (nedre raden till vänster).

Till vissa av tidningarna gav upphovsmannen även ut "löpsedlar" i A3-format.

Det är riktigt bra kvalitet på tidningarna, men jag tycker att de är på tok för dyra för egen del då de går på 350 kr/st. Dessutom tycker jag att Poster ska vara i A3-format. Allt annat är bara fel. 

2015 sammanfattning - årets skivor, konserter och lite till!

Så har ännu ett år gått och med det kommer givetvis den med skräck blandade förtjusningen att sammanfatta året och utse årets bästa skivor. Som vanligt är det extremt svårt att utse de inbördes platserna på listan över vilka skivor som varit bäst och troligen kommer de vanliga frågorna efter några veckor: "hur tänkte jag när jag placerade x framför x?" och "varför missade jag att ha med x på listan?". Men det är sånt man får ta och som man får leva med. Som tur är så är det ju inte på liv och död, ty i så fall hade jag varit avliden för länge sen!

Skivornas placering i årsbästalistan här nedan har jag funderat över ett tag nu och känner mig ganska lugn i sinnet över placeringarna 1-6. Därefter är det mycket dagsformen som avgör vilken plats resten av skivorna får. I år blir det bara tio skivor på årslistan, jämfört med tjugo förra året. 2014 var väl helt enkelt ett bättre skivår, antar jag. Men nu kör vi!

De tio bästa skivorna år 2015 är....

1. YEAR OF THE GOAT - The Unspeakable (9/10)

Fullkomligt lysande skiva som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. De flesta som hört skivan älskar den och jag hoppas att fler får upp öronen för detta band. Låtarna håller samma höga klass som debuten, men produktionen är bättre. Det låter inte lika tamt och platt utan det är en mer levande produktion. Jag håller tummarna för att åter kunna få se bandet live under 2016! 

2. GHOST - Meliora (8,5/10)

Den gamle påven och de namnlösa gastarna har gjort det igen! De har släppt en skiva som slår det mesta av allt annat som släppts under året. Att hålla en så hög kvalitet för tredje skivan i rad är imponerande. Det är både tungt och medryckande och som vanligt är det refränger som sätter sig direkt! "He is" är av många ansedd som årets bästa låt och det är inte svårt att förstå varför- Lysande!

3. BLACK TRIP - Shadowline (8/10)

Jag gillade första skivan riktigt mycket, men den andra är ännu bättre! Det känns som att allting är ett snäpp bättre, från själva låtarna till framförandet till produktion och till och med omslaget, som jag tycker är ett av årets snyggaste i all sin enkelhet. De uppfinner inte hjulet på nytt, men de framför sin metal med oförfalskad kärlek och det är omöjligt att inte gilla det!

4. ENFORCER - From Beyond (8/10)

I allt väsentligt en delad trea med Black Trip, men eftersom jag inte gillar delade platser så fick jag ta det svåra beslutet att låta Enforcer bli fyra i stället. Jag hoppas att detta inte förstör deras karriär allt för mycket... :-)

Heavy metal med en sylvass egg och knappt en lugn stund för återhämtning på hela skivan. En ångvält som kör på i 180. Det är omöjligt att inte svepas med och där får det räcka med floskler! Det är riktigt bra platta. Gott så!

5. POWERWOLF - Blessed And Possessed (810)

Ytterligare en mycket stark platta från de tysk-rumänska katolska varulvarna med sin patenterade kyrkoorgel. Likt AC/DC och Motöhead känns det som att varje ny skiva de släpper är en upprepning av vad de tidigare släppt, men vad gör det så länge de gör det bra? Och de gör det bättre på den här skivan än på förra. Det är snabbt, välspelat och välproducerat. Precis som det ska vara när Powerwolf är i farten! 

6. HUNTRESS - Static (8/10)

Här var listans egentligen enda riktiga huvudbry: ska Huntress få 7,5 eller 8 i betyg? De hade hamnat på samma plats (nr. 6) på listan oavsett vilket, för så pass bra är skivan. Till slut bestämde jag mig för en åtta i betyg tack vare skivans mycket starka första hälft. Tre plattor av mycket hög kvalitet på lite mer än tre år är det inte många band som mäktar med i dagens musikbransch. Huntress klarar dock av det med bravur.

7. DEAD LORD - Heads Held High (7,5/10)

Ett av Sveriges bästa liveband och här på sin andra skiva så har de dragit ner lite på de allra mest uppenbara Thin Lizzy-referenserna och börjat hitta sin egen stil. Den stilen är inte alls tokig och jag hoppas att de fortsätter utvecklas i samma riktning för då kan det bara bli bättre. Bra är det redan!

8. MAGISTER TEMPLI - Into Duat (7,5/10)

En mycket stark platta, med låtar som drivs av riktigt tunga riff. En lyckad korsning mellan den doom som bandet emellanåt flörtar med och heavy metal. Därtill en originell sångare som ger låtarna ännu en dimension.

9. NIGHT VIPER - Night Viper (7,5/10)

Årets debut! Pigg och nästan lite punkig i sin framtoning har jag förundrats över skivans kraft flera gånger då jag lyssnat på den. På flera ställen tycker jag mig kunna höra influenser i rakt nedstigande led från Metallicas "Kill ´em all". Helt klart ett spännande band att följa!

10. CHRISTIAN MISTRESS - To Your Death (7,5/10)

På sin tredje skiva hittar bandet från Portland, Oregon helt rätt. Förresten, varför "hör det till" att alltid skriva ut delstaten när det man skrivit en amerikansk stad? Man skriver ju inte "Örebro, Närke", "Milano, Lombardiet" eller "Hannover, Niedersachsen". Nåväl, det lämnar vi därhän, men bandet i fråga har både en egen stil och ett eget sound och dessutom en sångerska med en röst som passar perfekt till musiken. 

...och där var listan slut!

Just utanför topp tio hittar vi bland annat Lucifer med sin debutskiva "Lucifer I", Uncle Acid & The Deadbeats med sin fjärde fullängdare "The Night Creeper", finska nykomlingarna Lord Fist med debuten "Green Eyeleen" och Iron Maiden med sin förvånansvärt starka "The book of souls". Alla fyra är bra plattor, men når inte riktigt upp till de på listan. Lord Fist ska dock bli spännande att följa och att Iron Maiden hade ett så starkt album i sig trodde jag definitivt inte efter de senaste tre sömnpillren!

En samling som är värd att nämna är "Rock n´ Roll Rebels & The Sunset Strip". En samling på fyra CD samt ett tjockt häfte där vi får höra och läsa om många av de band som tillhörde den legendariska eran i Los Angeles på 80-talet, men som aldrig slog igenom för den breda massan. Här finns en hel del guldkorn och det mesta är i mycket bra kvalitet rent ljudmässigt.

Vad finns det i övrigt att säga om skivorna och banden på listan?

Tja, att sex av dem är från Sverige visar på två saker:

1) att jag gillar svenska band

2) att svensk hårdrock står sig bra även internationellt 

Tilläggas kan att de tre sista banden på listan, alltså de på plats 8-10, samtliga spelade på Kulturhuset Rebus i Helsingborg i oktober.

Därmed har vi alltså även kommit fram till kategorin "Årets konserter"!

Till skillnad från föregående år kommer jag inte att lista spelningarna efter betyg, utan det blir helt enkelt en kortfattad tripp längs minnenas allé i kronologisk ordning. Kommer jag ihåg konserterna idag så är det ju ett bra betyg!

Den första spelningen jag minns från 2015 var på Babel i Malmö då Blues Pills spelade där. Förband var Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove och det var utan tvekan det sistnämnda som imponerade mest på mig. Att Blues Pills var bra visste jag ju redan och de gjorde mig inte besviken.

Magic Jove, Babel, Malmö

Blues Pills, Babel, Malmö

Nu tar vi ett hopp framåt i tiden till april, då det mäktiga Wolf spelade på The Tivoli i Helsingborg, med gamla klassiska 220 Volt som förband. Wolf blir man så klart aldrig någonsin besviken på och även 220 Volt gjorde bra ifrån sig. Samma kväll hade bandet, Wolf alltså, premiär för sin nya öl - eller ale, som de döpt till Wolf Heavy Metale. Lite småfyndigt!

220 Volt, The Tivoli, Helsingborg 

Wolf, The Tivoli, Helsingborg  

En dryg månad senare befann jag mig på Biljardkompaniet i Kristianstad där jag skulle se Black Trip för första gången. De gav järnet trots att så få personer hade hittat dit. Skärpning, Kristianstadfolk!

Black Trip, Biljardkompaniet, Kristianstad.

Juni var en bra månad för konserter och den började på bästa tänkbara sätt med Ghosts uppvärmningsgig i hemstaden Linköping på lilla Club Doom och The Crypt. Jag hamnade inte jättelångt bak, men ändå såg jag i stort sett ingenting. Dagen efter blev bättre då bandet spelade på Sweden Rock Festival och jag gick tidigt till scenen där Ghost skulle spela. Den här gången såg jag betydligt bättre och var mycket nöjd med konserten!

 Ghost, Club Doom, Linköping.

Ghost, Sweden Rock Festival.

Dagen efter var det dags för Wolf igen och dagen efter överraskade Riot V med en riktigt bra spelning! Även gamle barndomsidolen Ace Frehley sticker ut från minnet på ett positivt sätt från festivalen.

Wolf, Sweden Rock Festival.

 Riot V, Sweden Rock Festival.

Ace Frehley, Sweden Rock Festival.

Nästa minne jag har är från spelningen på Rock n´rollklubben i Lund med Royal Ruckus, som jag nog sett över tio gånger vid det här laget. De levererar alltid! Med sig den här gången hade de dessutom bandet som överraskat så positivt på mig ihop med Blues Pills tidigare under året - Magic Jove!

Magic Jove, Rock n´ Rollklubben, Lund.

Magic Jove gjorde en riktigt, riktigt bra spelning och jag vill återigen passa på att tipsa om bandet. Ge dem en chans!

Den här kvällen tillhörde dock Royal Ruckus som utan tvekan gjorde den bästa spelning jag sett med dem. Det är helt uppenbart att rutinen de börjar få från spelningar på exempelvis Sweden Rock       (jo, jag såg dem där också) börjar ge resultat. Alla medlemmarna tar för sig på ett helt annat sätt än tidigare och mest av allt märks det på sångerskan och fronfiguren Guernica Mancini. Vilket underbart namn förresten! Det är en säkerhet och pondus i hela bandet som gjorde att publiken rycktes med och faktiskt blev det lite trängsel framför den lilla scenen. Mycket bra!

Royal Ruckus, Rock n´ Rollklubben, Lund.

I oktober besökte jag ett för mig nytt spelställe, nämligen Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Jag hade köpt biljett för att jag ville se amerikanska Christian Mistress, vilka inte hör till vanligheterna att man får chansen att se. Med på köpet fick jag norska Magister Templi och Night Viper från Göteborg som inledde tillställningen.

Night Viper, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Efter en mycket energifylld spelning som gjorde mig glad i sinnet, tog Magister Templi över och även om deras musik är helt annorlunda än Night Vipers, så gjorde de lika stort positivt intryck på mig. Avslutande huvudbandet Christian Mistress höll även de en hög klass så det var en riktigt lyckad utflykt, särskilt med tanke på den synnerligen överkomliga entrékostnaden på endast 100 kr.

Magister Templi, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Christian Mistress, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Lite drygt en vecka senare hade Enforcer tagit med sig Wolf och spelade på lilla KB18 i Köpenhamn. Det var en skum lokal som låg längst in i en gränd och inte heller här hade jag varit där tidigare, men för två sådana eminenta band var det mer eller mindre ett måste att ta sig dit. Banden gjorde mycket bra ifrån sig båda två trots den dåliga uppslutning av publik. Niklas i Wolf hade lite svårt att bestämma sig för om han skulle prata svenska eller engelska med publiken och det blev lite av varje.

 Wolf, KB18, Köpenhamn

Enforcer, KB18, Köpenhamn

Året avslutades i konsertväg redan i november med dubbla doser av Ghost, först i Lisebergshallen i Göteborg den 11 november och några dagar senare i Köpenhamn den 14:e. Den sistnämnda hade en lite spänd känsla över sig då det var dagen efter dödsskjutningarna i Paris och även om ingen sa något så tror jag att alla kände sig lite extra på vakt. Från scenen påbjud Papa Emeritus III en tyst minut för att hedra offren vilket var vackert, även om en del drägg respektlöst fortsatte att bröla.

 Ghost, Lisebergshallen, Göteborg.

 Ghost, Amager Bio, Köpenhamn.

På det hela taget ett bra konsertår!

Om jag ändå MÅSTE lyfta fram några konserter lite extra så får det bli Royal Ruckus / Magic Jove på Rock n´ rollklubben i Lund och Christian Mistress / Magister Templi / Night Viper på Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Kombinationen små, intima spelningar, extremt bra framförande av alla band, positiv överraskningseffekt och entusiastisk publik gör att dessa båda spelningar sticker ut lite extra.

Under året har det dykt upp en del debutanter också och de jag vill lyfta fram lite extra är Göteborgsbandet Night Viper (ett jävla tjatande om dem), Malmöbandet Magic Jove och finska  Lord Fist. Jag har redan skrivit om alla tre, men jag vill ändå framhäva dem lite extra.

Royal Ruckus är ett annat band som jag gärna vill fortsätta att pusha för, vilket jag gjort i flera år nu! Det känns som att det äntligen håller på att lossna lite för bandet i och med att de får spelningar även utanför sin omedelbara närhet. Senaste året ha de spelat i Uppsala, Linköping, Göteborg och till och med en liten avstickare till Kroatien. Med mycket mer. Dessutom har de nyligen släppt sin fjärde EP "Wake Up" och med lite flyt så fortsätter det åt rätt håll för bandet!

Som en parentes vill jag även flika in att Huntress gjort årets coolaste musikvideo till låten "Sorrow"!

Till sist det tråkiga som hänt under året.

Sorgligt 1 - In Solitude

2013 hade jag skivan "Sister" med In Solitude som det årets bästa här på bloggen. I fjol var det       Sister Sin och deras "Black Lotus" som hamnade överst på listan. I år meddelade båda banden att de lägger av. Riktigt tråkigt och det grämer mig mycket.

Sorgligt 2 - Sister Sin 

Rent personligen kan jag även meddela att 2015 var första åren sen 2010 som jag inte sett Spiders live en enda gång. Det får jag förhoppningsvis ta igen under 2016.

Sorgligt 3 - inget Spiders på hela 2015!

Avslutningsvis måste givetvis även Lemmy nämnas. Min absoluta favorit när det gäller ikoner inom hårdrocken. Den störste, kort och gott. Vad man än skriver för hyllningstext så blir det för lite. Han är utan tvekan den som fått flest hyllningar på sociala medier av de avlidna musiker jag kan komma ihåg på rak arm. Än idag, mer än en vecka efter hans hastiga bortgång, domineras trådarna på olika hårdrocksforum av honom och Motörhead. Även det han sa till Mikkey Dee när han fått beskedet är värt att upprepas: "I´ve had a good run. Fuck it!".

Tragiskt. Sorgligt. Ofattbart. R.I.P. Lemmy!

Jag lyfter på hatten för Lemmy och ser fram emot ett 2016 som förhoppningsvis innehåller färre av dessa trista händelser.