Huntress live - makalöst!

Huntress live på Mejeriet, Lund, 21 oktober 2012.

Den 21:a oktober fyller jag år och vad kan väl vara bättre än att ge sig själv två riktigt bra födelsedagspresenter! För det första så skulle jag se Huntress live för första gången och för det andra så slapp jag ha gäster och folk omkring mig på denna bemärkelsedag. Två flugor i en smäll alltså!

Huntress har med "Spell eater" släppt 2012 års bästa platta, möjligen i konkurrens med Luca Turilli´s Rhapsodys "Ascend to infinity", och att se dem live bara ett halvår efter att deras debutplatta släppts fick givetvis inte missas. Tyvärr var Huntress bara förband till Dragonforce, men med en ganska generös speltid så fanns det ändå tid till att spela nästan hela skivan.

Tyska gruppen Kissin´ Dynamite inledde och egentligen borde jag gilla dem. De har inlevelsen, de har utstrålningen och egentligen har de även låtarna, men ändå är det något som gör att jag inte fastnar för dem. Jag kan inte sätta tummen på det, men det känns som att bandet är en femtehandsgeneration av Skid Row eller Cinderella. Det har gjorts förr, och framförallt så har det gjorts bättre förr. Godkänt, men med minsta möjliga marginal.

 

 

Nästa band på scen var alltså Huntress och som de levererade! Prickfritt framfört och det märks att bandet varit på nästintill konstant turné sedan strax innan skivan släpptes. Vi pratar om ganska svårspelad musik men bandet är samspelt som få. Jill Janus är en makalös sångerska som sätter alla toner - både höga skrik och rena growl - lika klanderfritt som på skiva. Jag blir lyrisk!

 

På scen är hon dessutom den enda som som rör sig. Hon går fram till scenkanten och ömsom väser och skriker, ömsom viskar och sjunger samtidigt som hon spänner ögonen i en grabb i 14-15-årsåldern som generat tittar bort. När hon går vidare över scenen får killen en high-five av sin polare som står sidan om. Här har de fått något att prata om på skolgården nästa dag!

 

 

Förutom fröken Janus är det tyvärr bara basisten som visar tecken på att röra sig på scen. Möjligen i viss mån även gitarristen till höger från publikens sida sett. Trummisen vevar på och är en fröjd att höra men gitarristen till vänster ger ett sömnigt och ointresserat intryck. Visst, han gör sitt jobb bra, men lite inlevelse hade inte skadat! Sen kan det förvisso inte vara så kul att 95 % av publikens blickar är riktade mot Jill även när han kör sitt solo, men det får han lära sig leva med!

 

 

Detta är dock petitesser i sammanhanget då bandet framförde sin musik klanderfritt och med en frontkvinna som Jill Janus så behöver de övriga medlemmarna egentligen inte göra något väsen av sig.
Jag trodde att det skulle bli svårt att toppa Spiders spelning dagen innan, men frågan är om inte Huntress lyckades med det ändå. En stark kandidat till årets konsert. Åtminstone fram till den 15:e december...

 

Efter spelningen befann sig hela bandet, utom den nyss nämnde buttre gitarristen, bakom sitt merchandisebord och sålde för glatta livet. Själv köpte jag en turkos vinylutgåva för 200 kr till samlingen och fick den signerad av de fyra medlemmarna som masat sig ut. Jag grämer mig att inte alla fem signerade, ja så till den milda grad att jag med facit i hand nästan hellre velat ha den osignerad. Som plåster på såren så fick jag en kram av Jill och lycklig lallade jag iväg ut i den Lundska aftonen.
Huvudbandet Dragonforce struntade jag helt i.

 

 

 

Medurs, nerifrån vänster:

 

Guld vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Orange vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Röd vinyl, 100 ex, exklusiv Napalm Mailorder Edition

Grön vinyl, 100 ex, exklusiv Nuclear Blast Mailorder Edition

Turkos vinyl, 200 ex.





Spiders rockade i Malmö!

Spiders, Spegelsalen, Moriska Paviljongen, Malmö, 20 oktober 2012.

Premiär för undertecknad var det igår! Första gången jag besökte Moriska Paviljongen i Malmö och det skulle till Spiders för att jag skulle ta mig dit. Stället öppnade klockan 22.00 men Spiders skulle inte stå på scen förrän två timmar senare i något som hette "Spegelsalen". Nu blev det dock ännu senare och inte förrän kvart i ett rev dom loss den magiska "Hang man".
Precis så här ska en rockkonsert vara. Man kommer in i lokalen och det står ett trumset på den lilla scenen. Sen kommer bandmedlemmarna in och de bär själva sina instrument, hälsar på publiken genom handskakningar och kramar, pluggar in och drar igång! Helt underbart okonstlat och en "back-to-basics"-känsla som är svår att värja sig emot.

Återigen slår det mig hur liten sångerskan Ann-Sofie är, det ser nästan ut som ett barn som förirrat sig upp på scen! Detta är dock innan hon börjat sjunga för hon besitter en magisk strupe och man förundras över att så stora toner kan komma ur en så liten kropp. Hon sjunger, väser och skriker om vartannat och kastar dessutom in lite tamburin, munspel och maracas emellanåt. Enastående! Samma sak med övriga medlemmar, där gitarristen John är den som först drar blickarna till sig genom sitt introriff till första låten, nyss nämnda "Hang man", men det är när trummorna börjar ett sekunder in i låten som man verkligen märker vilket tryck det är i den här orkestern!

Trummisen Ricard Harryson är en riktig best bakom sina pukor. Han har en Truckers-keps på sig och höjer sällan blicken, men jävlar vilket bombardemang han bjuder på. Basisten Matteo är alltid pålitlig och inlevelsefull där han pumpar ut basslinga efter basslinga och mot slutet av konserten går han ner på knä och rockar loss ordentligt. Nämnde gitarrist tar emellanåt steget fram förbi monitorerna på den lilla scenen och låter fingrarna flyga över gitarrhalsen i ett snabbt solo och - den tyvärr ganska fåhövdade - publiken kommer riktigt nära och en tjej headbangar så håret slår mot gitarren. John bara ler och spelar vidare.
Avslutningen med bland annat "Gracious man" och "Fraction" var precis lika magisk som inledningen.
Det enda jag kan klaga liiiite, liiiiiite på är spelningens längd som var knappt en timme. Å andra sidan så var det en sjukt bra timme och det är ju som bekant bättre att sluta medan publiken önskar mer, än att spela vidare och se att folk går. Så jag är kluven. Jag ville se mer, men vet ju samtidigt att bandet gör rätt.

Efter konserten drog jag mig som alltid mot merchansidebordet och där fanns förvisso en riktigt snygg T-shirt, men tyvärr inte i någon storlek som passat mig. Hade jag köpt en T-shirt där så hade jag möjligen kunnat använda den som ryggmärke! Så jag köpte ingenting, vilket jag ångrar lite ändå, dels för att den var jävligt snygg och dels för att jag tycker om att gynna banden som spelar.
Tyvärr var det inte så mycket folk på spelningen, vilket troligen kan förklaras med att Danko Jones spelade på KB samma kväll. Att Spiders dessutom inte är ett vardagsnamn bland rockpubliken - ÄN - är en annan förklaring. Vi som var där kan om några år säga att "jag minns när jag såg Spiders på den lilla scenen på Moriskan inför knappt tresiffrig publik". Det ska bli kul att säga...

 

Efter att ha stått en halv meter ifrån högtalaren under 45 minuters riktigt bra DJ-skrän och sen ytterligare en timme av underbar konsert, så ringde det betänkligt och oroväckande i mitt ena öra efteråt. Jag märkte det redan under konserten, men valet var ju att antingen gå längre bort eller stå kvar och riskera problem med hörseln för all framtid. Givetvis stod jag kvar. Är det någon konsert man ska få tinnitus på så är det på Spiders! Högre betyg än så kan man inte ge!

 

 

Kan även passa på att dela med mig av ett tillägg i Spiders-samlingen. Denna gång i form av en singel i röd vinyl med låtarna "Nothing like you/Long gone". Det är samma omslag och låtar som på den vanliga, svarta vinylen, men ändå med en del skillnader.

Vinylen är alltså röd istället för svart och omslaget är av ett hårdare, brunt papp. "Bronze cover" som skivbolaget valt att kalla det. Det runda klistermärket följer med även i denna utgåva, men är identiskt med den vanliga utgåvan.

Singeln släpptes aldrig till affärerna och upplagan var på endast 50 exemplar. Omslagsmålaren Alan Forbes, som även gjort en del arbeten till bland annat Ghost och Graveyard, har signerat på baksidan.

 

 

Bullet, 77 & Screamer på KB i Malmö!

Dagen efter WASPs konsert i Hässleholm så spelade Bullet på Kulturbolaget - KB - i Malmö och med sig hade de två riktigt kompetenta förband i Screamer från Ljungby och 77 från Spanien.
Fortfarande lite småsliten efter spelningen dagen innan så satt jag och somnade i soffan så det blev stress in till Malmö, men som tur var så såg jag inte till några poliser. 20:00 skulle första band stå på scen, vilket var Screamer och det var i stort sett för deras skull jag köpt biljett så dem ville jag ju inte missa. Men faktum kvarstår, att 19:56 så körde jag fortfarande runt i kvarteren runt KB och letade efter parkeringsplats. När jag till slut hittade en så var det givetvis en parkering där man skulle betala och eftersom jag inte har annat än körkort och sedlar med på konserter så tog jag helt enkelt chansen att åka på böter. Screamer var viktigare. DET är fanimig metal - när man riskerar 1200 kr i parkeringsböter bara för att kunna få se ett förband!

Nåväl, in rusade jag och missade nog en eller möjligen två låtar, men vad gör väl det när resten av setet var så briljant? Deras debutplatta "Adrenaline distractions" är en av mina favoriter från 2011, även om den inte kom in på min egen topp tio från det året. Den har växt! De spelade till och med en ny låt som hette "Fenix" (eller "Phoenix"?) som var riktigt bra. Sjukt nöjd med spelningen var jag och så fort bandet gått av scenen rusade jag ut till biljettinsläppet och frågade om de kunde ge mig växel så jag kunde springa iväg och lägga på parkeringsmätaren. Allt fixade sig! Inga böter och jag fick se Screamer ännu en gång! Nöjd och glad i sinnet!
Betyg Screamer: 4/5

Nästa band var det spanska ´77, eller Seventy-seven som det också skrivs, som var ett band som jag hade dålig koll på sedan tidigare. De spelade på Muskelrock för nåt år sen utan att jag tog någon större notis om dem, men på lilla KB kom de verkligen till sin rätt! Vilken urladdning av energi! Jag var totalt obekant med låtarna sedan tidigare men de hade ett ös och ett sväng som var omöjligt att värja sig emot. Gitarristen hoppade till och med ner från scenen och sprang fram och tillbaka ute bland den ganska glesa publiken. Vilken dåre, på ett positivt sätt!
Givetvis är det omöjligt att komma ifrån parallellerna till AC/DC när låtarna är skrivna i exakt samma anda, gitarristen beter sig som Angus på steroider och sångaren till och med låter kusligt likt Bon Scott. Men varför måste det vara originellt för att vara bra? Så länge man gör det med hjärta och glädje och det låter bra, så räcker det gott och väl för mig!
Jag köpte en CD och en singel av bandet efteråt, men jag har inte vågat lyssna på någon av dem ännu. Jag är rädd att det låter mycket tamare på platta och jag vill inte förstöra mitt konsertminne av bandet. I alla fall inte än...
Betyg ´77: 4/5

 

Så var det då till sist dags för huvudbandet själv - Bullet från Växjö! Med sin nya skiva "Full pull" i bagaget gör de helt rätt som åker på en Sverigeturné. Tänk om till exempel Wolf gjort likadant. Vilken lycka det hade varit! Nu har jag tyvärr inte så bra koll på Bullet heller annat än att jag såg dem på Muskelrock förra året. Jag gick dit med samma tomma och förutsättningslösa hjärna som inför ´77, men skillnaden var att spanjorerna imponerade mer på mig. Både låtmässigt och inlevelsemässigt tycker jag Bullet blir slagna av båda förbanden. Kanske hade de en dålig dag, vad vet jag?

 

Hell Hofer må vara underhållande att se och lyssna på i mellansnack och intervjuer, men någon sångare av rang är han inte. Trummisen var tämligen anonym och det paradoxala är att de enda två som utstrålar någon slags "star quality" är basisten och gitarristen till höger, från publiken sett. Paradoxalt, eftersom basisten tillbringar halva konserten med ryggen mot publiken och med ena foten på trumpodiet är han vänd mot sin rytmsektionskompis mer än lovligt mycket. Gitarristen till höger har spelet och den naturliga utstrålningen på scen som krävs av en artist, men han verkar inte bekväm i rollen. Under sitt korta ensamsolo gick han motsträvligt fram mot mitten av scen och poserade lite, annars var det endast i sällskap med den andre gitarristen som han lämnade tryggheten på sin kant. Och det är just han, gitarristen till vänster på scen, som är den ende som verkar trivas med vad han gör, som tar alla chanser han får att störta mot mitten av scen och interagera med publiken. Precis som det ska vara!

Betyg Bullet: 3/5

 

På det hela taget var huvudbandet minst tilltalande av de tre, men man ska alltså ha i åtanke att jag inte är inlyssnad på deras katalog. De ska dock ha all heder och stor cred för att ha hittat två sådana utmärkta förband att ta med sig och för att hela paketet bara gick loss på 200 spänn. En mycket bra afton var det, även om fredagen på jobbet var jävligt tung efter konserter två kvällar i rad. Men det är sånt man får ta när man är en simpel arbetare...

 

W.A.S.P. i Hässleholm 10 oktober.

380 kr.
Det var vad biljetten kostade när jag köpte den och hade den varit billigare så hade jag nog struntat i att köra de sex-sju milen enkel resa till Hässleholm. Jag kände mig trött och hängig och inte alls på humör, men eftersom jag betalat denna ansenliga summa så var jag för snål för att låta bli att åka. Så lite vresig och butter satte jag mig i bilen vid 20-tiden och var framme drygt en timme senare. Förbanden var jag inte intresserad av även om jag såg de tre sista låtarna med Crazy Lixx och faktiskt gillade vad jag såg och hörde. Inget mästerligt framförande eller revolutionerande låtar, men det funkade helt klart en kulen oktoberafton som denna.

Nu följde en sinneslöst lång väntan då allt tycktes klart för WASP att beträda scenen precis vilken sekund som helst. Den ena rockklassikern efter den andra spelades upp i den nersläckta hallen och den alltmer otåliga publiken jublade högt efter varje låts slut och hoppades på ett intro till konserten, bara för att i nästa sekund inse att en ny låt påbörjats.
Kanske var det något tekniskt strul som ställde till det, kanske satt Blackie och lassade eller kanske börjar gruppen så sent som möjligt för att på något skumt sätt försöka undkomma kritik för för kort speltid eftersom "dom spelade ju ändå till halv tolv". Riktigt dryg väntan var det i alla fall!

Men så - 22:23 enligt min mobilklocka - började sirener att tjuta och lampor blinka och en massa klipp från gamla klassiska WASP-låtar spelades upp. Och tro det eller ej, men rätt vad det var så stod minsann allas vår Gamle Svarten på scen med sitt manskap. Det är lika magiskt varje gång att se honom, jag blir glad som ett barn! Troligen beror denna barnsliga glädje på att WASP var det första band som jag upptäckte från starten och riktigt följde. När jag började lyssna på hårdrock 1981 så var Kiss redan stora, Iron Maiden och Judas Priest likaså, så när WASP kom så var de mina!
Med åren byggde jag upp en stor samling WASP-plattor som nog ett tag var en av de största i världen, eller som i alla fall innehöll flest antal extrema rariteter, men som jag tragiskt nog sålde alltför billigt strax innan internet slog igenom. Nej nej, jag är inte alls bitter över det...

Men nu ska vi inte älta gammalt skit utan bara glädjas över konserten som var riktigt bra! Jag fick höra flera av mina favoriter med gruppen, bland annat "The torture never stops" (även om den bara var en del i ett medley), "The headless children" och - framförallt - "The great misconceptions of me". Den sistanämnda låten har varit en favorit ända sedan "The crimson idol" släpptes. Jag tycker att just den skivan är Blackies och bandets bästa och alla låtarna är höjdare där den avslutande "The great misconceptions of me" är som en "best of"-summering av hela plattan.

Jag höll även på att spricka av lycka när jag hörde de lugna tonerna till "Sleeping (in the fire)", men tyvärr övergick den i "Forever free" efter bara en vers. Liveversionen från Lyceum i London 1984, den med det förlängda gitarrsolot, ligger på en konstant topp tio placering över alla tiders favoritlåtar!

Trumsolot ackompanjerades av videos och ljud av vrålande bilar. Definitivt ingen hit, men när "Heaven´s hung in black" drar igång glöms sådant bort. En av mina favoritlåtar (verkar som jag har många sådana när det gäller WASP) från 2000-talet och den framfördes klanderfritt! I avslutande "Blind in Texas" fick vi även se det gamla mikrofonstativet som Blackie hade med sig på turnéerna i slutet av 90-talet. Ganska coolt faktiskt! Sorry för kvalitén på den sista bilen. Vet inte vad som hände.

 

På det hela taget en mycket bra konsert som dock kunde ha varit längre. På förhand hade ju en tvåtimmarskonsert utlovats vilken skulle bestå av tre partier:
Den första delen skulle vara ett entimmesparti med låtar från de fyra första plattorna.
Den andra delen skulle vara en 25-minuters miniversion av "The crimson idol".
Din tredje delen skulle bestå av material från den nya studioskivan + gammla klassiker.

Som framgår av setlisten nedan så var det väl i stort sett bara mellanpartiet som fick godkänt när det gäller det på förhand utlovade programmet.
Det har även under senare turnéer med bandet riktats skarp kritik mot förinspelad sång, men det har jag ingen förståelse för. Jag vet inte heller riktigt vad som menas med "förinspelad sång". Om det är Blackies leadsång som avses så mimar han antingen prickfritt eller också är det bakgrundssång och harmonier som avses och då har jag egentligen inga problem med det. Vad jag kunde se så sjöng Blackie när han skulle och det har han gjort på de senaste turnéerna också.

Spelstället Qpoolen var en ny bekantskap för mig, men det visade sig vara ett riktigt bra ställe för konserter. Jag gick åt fel håll när jag parkerat och i byggnaden ligger även ett inomhusbad, därav det klämkäcka namnet, men efter att ha strukit runt ett tag så fick jag syn på två långhåriga killar som jag helt enkelt förutsatte hade samma mål som jag och följde helt enkelt dem. Ingen scanning av biljetter vid insläppet så jag hade kunnat skriva ut en hel flock till vänner och bekanta också. Tål att tänkas på tills nästa eventuella konsert på det stället...

Jag är på det hela taget nöjd med spelningen, bortsett då möjligen från att den kunde varit längre. Men med tanke på att jag från början inte ens hade tänkt köra dit så ska jag inte sitta här och klaga. Jag får tacka det höga biljettpriset för att jag ändå trots allt kom iväg och fick se WASP ännu en gång!

SETLIST

On your knees (medley)
The torture never stops (medley)
The real me (medley, men det mesta av låten spelades)
L.O.V.E. machine
Wild child
Sleeping (in the fire) (endast första versen) / Forever free (solot + avslutningen)
The headless children
I wanna be somebody

"The crimson idol" miniversion:
The titanic overture
The crimson idol medley (Invisible boy-I am one-The gypsy meets the boy)
The idol
The great misconceptions of me

Kortare paus då reklam för "Metal memories" med Spinal Tap visades! Dessutom kom mikrofonstativet "Elvis" in på scen...
Drum solo
Heaven's hung in black
Blind in Texas

Antichrist - Forbidden World. Fel omslag till LP.

En färgmiss från tryckeriet när de gjorde omslaget till Antichrists vinyl "Forbidden world":

Feltrycket till höger. Tyvärr har jag bara ett makulerat exemplar med ett kryss skuret på framsidan, men sådana här små missar är ju alltid roligt!

Torsdagsvinyl!

Finns det något bättre än att komma hem efter en lång dag på jobbet? Ja, att komma hem efter en lång dag på jobbet och finna inte en, inte två, utan TRE avier från posten! Sällan har arbetssvetten duschats av fortare och de trötta benen jobbat snabbare. Jag hade ingen riktig koll på vad det kunde vara, för den senaste månaden har varit en riktigt dyr sett ur skivbeställningssynpunkt. Dyr, men rolig! Här är en bild på vad paketen innehöll!

Översta raden:
Powerwolf - Blood of the saints. Bildskiva, handnumrerad 500 ex.
Widow - Life´s blood. Svart vinyl, handnumrerad 333 ex.
Mellersta raden:
In Solitude - In Solitude. Solid lila vinyl, 250 ex med poster och patch.
Doro - Fear no evil. Orange vinyl
In Solitude - The world, the flesh, the devil. Dubbel-LP i lila vinyl med poster. High Roller-utgåva.
Nedersta raden:
Striker - Armed to the teeth. Röd vinyl och patch, 100 ex.
Glowsun - The sundering. Gul-grön vinyl, 100 ex. Napalm utgåva.
Kiss - Destroyer Resurrected. Ny mix och originalomslaget.
Dessutom två singlar:
Beast - Devil´s throat/Buckle up. 277 ex.
Spiders - Weekend nights/Lies. 500 ex.

Vad ska jag säga om skivorna annat än att jag redan hade de flesta på CD, men som gammal vinylälskare så kan jag ju inte motstå dessa underbara utgåvor!
Powerwolfs platta hade jag redan både som CD och dubbel-LP (inca gold vinyl, 250 ex), men jag tycker att den gör sig bra som bildskiva också. Riktigt snygg!
Widow-skivan köpte jag mest för att det är en mycket bra skiva och alla bra skivor förtjänas att ges ut - och köpas - på vinyl.
Det slog mig att jag inte hade In Solitudes första skiva på vinyl, men då de första upplagorna sedan länge är slutsålda så fick jag nöja mig med den här, vad jag tror, fjärde upplagan. Fjärde upplagan släpptes i sammanlagt 500 exemplar, varav hälften var lila och hälften var svarta. Skivan jag har är för mörk för att vara lila, men för ljus för att vara svart! Troligen ser alla lila skivor ut så här, men jag vill ju gärna tro att just min är unik...

Doro är alltid Doro och hennes omslag är alltid snygga. När dessutom färgen på vinylen matchar omslaget så blir det riktigt snyggt. "När färgen matchar..." lät lite fjolligt, men skivan är ju snygg!
Dags för In Solitude igen och en av förra årets bästa plattor. Jag tror jag hade den på plats nio över det årets plattor, men hade jag gjort om listan idag hade den utan tvekan varit på topp fem. Så bra är den! En exklusiv utgåva i lila vinyl som endast såldes via High Roller Records kan ju aldrig vara fel!
Striker är en ny bekantskap för mig, men en bra sådan. Lyssnade lite på myspace innan jag beslöt att köpa plattan, begränsad till 100 ex i röd vinyl. Mycket bra!

På samma sätt upptäckte jag Glowsun, alltså via myspace. Låten jag hörde var riktigt bra, men tyvärr håller inte restan av skivan samma klass. En cool utgåva dock, så jag ångrar mig inte så mycket.
Sist ut bland LP-skivorna är Kiss med sin Destroyer. Vad säger man när "mästerverk" är ett för svagt ord? Ny mix och utgiven i det omslag som konstnären Ken Kelly först målade innan han fick göra om det eftersom bandet hade nya kostymer. Jag väntar fortfarande på CDn så jag har inte lyssnat på plattan än, men lite besviken på att det bara är de vanliga låtarna rakt upp och ner. De hade kunnat göra en dubbelskiva av det och slänga med några gamla demos, lite outgivet och liveversioner.

Beast är även det en ny bekantskap för mig vars nya singel verkligen ger mersmak. Tydligen har de även släppt en fyralåtars EP förra året som jag för närvarande jagar.
Avslutningsvis har vi Spiders med sin nya singel Weekend nights. Vilket band! Vilken låt! Vilken B-sida! Allt som bandet gör blir bra, det är helt sjukt! Nu är det bara en månad kvar tills fullängdaren kommer och här har vi en stor utmanare till Luca Turilli´s Rhapsody i kampen om "årets skiva".

Detta var en rolig torsdag. Fler sådana!

Ghost och samlandets paradoxer.

Att vara samlare är att balansera på en fin linje mellan en sund hobby och total dårskap. Det innebär att man hela tiden måste rättfärdiga jakten på en skiva som man redan har i alla upptänkliga format och utföranden, samtidigt som man hör icke-samlarnas uppgivna suckar och ser hur de skakar på sina oförstående huvuden. På samma gång som man vet att de egentligen har rätt så finns en inre drivkraft som inte går att förklara för någon som inte samlar. Det låter bara fel och jag har för länge sedan slutat att försöka.
Jag har haft flera "samlarband" tidigare - Kiss, W.A.S.P. och Rhapsody för att nämna några - och just nu är det Ghost som gäller. Ingen annanstans än här kommer samlandes absurditet bättre till uttryck.
Bandet har bara släppt en (1) enda skiva, men redan nu är det alltså fullt möjligt att ha en ganska stor samling  med bandet.

Idag rör det sig inte i första hand om omslagsvariationer, promoutgåvor eller något annan uppenbar variant. Nej, idag är det olika färger på ofta fabriksförseglade vinylskivor som lockar till köp. Skivan är alltså förseglad när man köper den, trots att anledningen till att man köper den är att man vill se färgen på vinylen. Därmed kommer vi till en paradox inom skivsamlandet, för samtidigt som vi vill ha allt i så nytt skick som möjligt, helst oöppnat, så måste man ju öppna skivan för att se så att färgen stämmer. Hittills har den gjort det varje gång, men riktigt säker kan man ju inte vara förrän man öppnat plasten. I samma ögonblick som man kollat vinylen så ångrar man att man öppnat skivan, för den ska ju ändå inte spelas eftersom man redan har den som CD, på Spotify, i sin iPod och som .mp3.
Den ska samlas på utan någon annan anledning än att vara en del av en samling!

Let the madness begin!

Opus Eponymous LP
Clear vinyl with black splatter (400 copies)
Clear vinyl with blue splatter (500 copies)
Blue vinyl with white splatter (no pressing quantity given)
White vinyl with black and blue splatter (500 copies)
Green vinyl with black splatter (300 copies)
Clear vinyl with purple splatter (500 copies)
Solid blue vinyl (400 copies)
Transparent blue vinyl (500 copies)
Black vinyl (no pressing quantity given)
Clear vinyl (300 copies)
Red vinyl (500 copies)
Purple vinyl (300 copies)
Tri-colour vinyl (blue-white-red) (300 copies)
Blue spot in clear vinyl (no pressing quantity given)
Black spot in clear vinyl (300 copies)
Clear and transparent blue vinyl (500 copies)
Clear and transparent purple vinyl (500 copies)
Black spot in purple vinyl (500 copies)
Transparent red/blue vinyl (500 copies)
Picture disc (no pressing quantity given)
Die hard edition (300 copies)

Elizabeth/Death Knell 7" single
Black vinyl (500 copies)*
Red vinyl with black marble (300 copies)*
Solid red vinyl (100 copies)*
Clear vinyl (100 copies)*

* = estimate only. Record company says that a total of 1000 copies was made, "mostly black".

Några skivrecensioner

ACCEPT - Stalingrad
2010 års stora comeback och utropstecken stod tyska Accept för. Deras "Blood of the nations" hamnade på min personliga topp tio det året och även om det här på nya "Stalingrad" låter i stort sett likadant så blir betyget inte detsamma ändå. Vi har hört det förr. Visst, det är ett habilt hantverk och mycket kompetent utfört, men överraskningsmomentet, som "Blood of the nations" till stor del byggde på, är borta. Så även om detta är en skiva helt i klass med föregångaren så kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för tråkigt emellanåt. Men visst kan Wolf och Peter fortfarande konsten att häva ur sig allsångsrefränger och headbangvänliga riff. Det är nästan lika magiskt att höra Wolf framföra Rysslands nationalsång på elgitarr som det en gång var när han klämde in "Für Elise" på "Metal heart". Men det är ju bara just det ordet; nästan.
7/10

GIN LADY - Gin Lady
Sprungna ur bandet Black Bonzo ger nya Gin Lady här oss sin självbetitlade debutplatta och jag gillar vad jag hör. Rak 70-talsdoftande rock i en mer lättillgänglig tappning än vad Black Bonzo bjöd oss på. Svårt att sätta fingret på exakt hur det låter, men tänk dig en korsning mellan Creedence, Deep Purple och Black Sabbath med en modern produktion. Inget nytt, men det behöver inte vara nytt för att vara bra!
8/10

BIBLE OF THE DEVIL - For the love of thugs and fools
Dags för sjätte plattan från Chicagobaserade Bible of the devil. Med ett bandnamn som Bible of the devil är det lätt att man får förutfattade meningar om hur musiken kommer att låta. Men låt er inte luras, ty detta är varken black metal eller death metal, nej det är knappt ens heavy metal! Ska man sätta en etikett på musiken så väljer jag "high energy rock", som någon myntade för ett antal år sen. Visst är det snabbt och enerigskt som heavy metal ska vara, men samtidigt är det en enkelhet över låtarna som snarare för tankarna till band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sångaren har en klassisk rockröst och ska jag fortsätta mina jämförelser med andra band så tycker jag att han låter som en skum blandning mellan Paul Stanley och Lemmy!
7/10

KATANA - Storms of war
Låt mig med en gång säga att jag var ett stort fan av göteborgsbandet Katanas debutplatta "Heads will roll" när den kom förra året. Den hamnade precis utanför topp tio eftersom jag efter ett tag tröttnade på låtar som lät likadant, även om charmiga stycken som "Heart of Tokyo", "Livin´ without fear" och "Quest for Hades" lyfte plattan.
Nya plattan inleder i ett rasande tempo med höjdaren "The reaper" och sen fortsätter det i i stort sett samma stil plattan igenom. Mina ganska högt ställda förväntningar infriades inte alls och jag avfärdade skivan efter bara ett par genomlyssningar, men inför den här blogguppdateringen kände jag mig tvungen att lyssna igen - och tro det eller ej, men plattan har växt på de månader jag låtit bli den! Just nu rankar jag den till och med högre än debuten, men det kan ju också bero på att jag som sagt tröttnade på den förra plattan efter intensivt lyssnande i flera veckor i sträck. Den nya plattan känns fräsch än så länge och det är ju fullt möjligt att jag tröttnar även på den efter ytterligare några genomlyssningar. Men betyget sätts NU och inte om några genomlyssningar!
8/10

EXISTANCE - Existance
En stor överraskning är franska Existances debutplatta. Förra året släppte tyska Alpha Tiger sin debutplatta och jag ser stora likheter mellan banden. Nya, unga band, inte speciellt bra producerat, lite halvtaskig sång - men kärleken till musiken lyser igenom allt! Här det oförfalskad heavy metal som gäller från början till slut. Det räcker gott så!
8/10

STANGALA - Boued tousek has traou mat all
Mer franskt blir det nu då Stangala, vilket är en ny bekantskap för mig, släppt en platta. Jag har ingen aning om hur länge bandet funnits eller annan information, utan råkade snubbla över en av deras låtar på nätet och tyckte det lät bra. Det visade sig att det var ett ryskt bolag (Solitude Productions) som gav ut deras plattor men det var inga problem att beställa.
Låt mig direkt säga att gillar du doom så blir du troligen inte besviken, även om jag personligen tycker att det blir lite för drygt i längden. Lyssnar jag på ett par låter är det riktigt bra, men lyssnar jag på hela skivan så tröttnar jag, vilket inte är något bra betyg. Visst finns här en del guldkorn, men de försvinner lätt i mängden av övrigt ljud...
Ett stort minus till omslagets fram- och baksida, där den "coola" texten gör att man inte kan tyda vad där står. Det är nästan så att jag hade föredragit det simpla typsnittet "Arial" framför denna påtvingade LSD-konst.
5/10

LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending to infinity
Nu pratar vi!
Som några av er kanske känner till så har Rhapsody varit något av mina husgudar sedan sent 90-tal och jag har framhållit Luca Turilli som en av sin generations mest underskattade låtskrivare vars musik ofta (alltid?) kommit i skymundan och förlöjligats av de usla texterna. Texterna har förvisso varit usla, men musik kan den mannen verkligen skriva! När huvudbandet Rhapsody of Fire splittrades förra året och gav upphov till två existerande band under i stort sett identiska loggor, så tog det inte lång tid innan Luca utannonserade att han arbetade på en ny skiva med en ny sångare. Eftersom jag alltid varit en stor beundrare av Fabio Liones sång så hade jag mycket svårt att tro att Luca skulle lyckas hitta någon som kom upp i nämnde sångares klass.
Nu har skivan kommit och jag kan konstatera att både Lucas talang som låtskrivare och hans nya sångare överträffar mina högt ställda förväntningar! I Allessandro Conti har Luca hittat en sångare som klarar av att ta både skyhöga och avgrundsdjupa toner. Mycket imponerande!
Hur låter det då?
Ja, nu när Luca inte längre är bunden av sin egen saga så kan han utforska, för honom, tidigare obruten musikalisk mark. Detta låter dumt, men alla låtarna är små mästerverk! Som många andra redan har skrivit så är det storslaget så det förslår, svulstigt, episkt, filmiskt och helt underbart! Refrängerna i många av låtarna hör till några av de starkaste som Luca någonsin skrivit!
Då det kommer skivor med både Year Of The Goat, Spiders och Ghost senare i år så ska jag inte utnämna detta till årets platta riktigt än, men de andra banden får helt klart göra ett kanonjobb för att slå maestro Turilli på fingrarna anno 2012!
9/10

HUNTRESS - Spell eater
Som nämndes i stycket ovan så släpper Spiders och Year Of The Goat sina debutskivor senare i år, men ett band som redan släppt sin debutplatta i år äramerikanska Huntress, med den karismatiska och mycket kompetenta sångerskan Jill Janus i spetsen. "Spell eater" kan när året summeras mycket väl vara årets debutplatta. En kombination av heavy och thrash med melodierna i centrum är vad vi bjuds på här. Som samlare tilltalas jag även av skivbolagets sluga sätt att släppa plattan i mycket begränsad upplaga på vinyl i olika färger. Orange och lila vinyl såldes endast via bolagets sida i 100 ex vardera, medan man pressade 150 ex som såldes exklusivt hos Nuclear Blast. Alla tre är idag slutsålda. En ny upplaga på 100 ex i guldvinyl säljs i skrivande stund exklusivt via Napalm Records, medan en turkos variant i 200 ex finns lite överallt.
Även bandets första singel "Eight of swords" släpptes på vinyl i 300 exemplar i orange vinyl. Givetvis är även dessa slutsålda idag vilket vittnar om att bandet börjar få fotfäste bland publiken och sveps med i den berättigade hypen.
9/10

Guldvinyl då och nu!

På den gamla goda tiden (läs: 80-talet) så släpptes det ibland skivor i lite annorlunda utförande. Skivbolagen hade upptäckt att samlare gärna köpte samma låtar om och om igen om de gav ut skivorna med några förändringar. Exempelvis WASP, som jag själv samlade på och hade en riktigt stor samling med på den tiden, gav ut sin första maxi "Animal (F**k like a beast)" i inte mindre än nio olika färger på vinylen. Allt skivbolaget behövde göra var att byta färg hos vinyltryckeriet och sen köra samma pressningsmatriser ett varv till.
Speciellt roligt var det när det kom skivor i guld- eller silver-vinyl. Dessa såg nästan ut som riktiga guldskivor och jag känner en del som till och med ramade in exempelvis Ozzy Osbournes "So tired"-guldmaxi eller Europes "Out of this wolrd"-silver-LP. De såg verkligen "äkta" ut!

Och här kommer vi till ämnet för dagens inlägg; vad hände egentligen med dessa färger? Köper man en skiva i guldvinyl idag, så är den brun. Silvervinyl är grå. Varken mer eller mindre. Jag är ingen expert på hur man pressar vinyl, men om man på 80-talet kunde göra "riktiga" guld- och silvervinyler, så borde det ju inte vara helt omöjligt idag heller tycker man.

Samma sak med skivor som ska vara i klar vinyl. De är oftast "vit-klara" (i brist på bättre uttryck) och ser oftast lite dassiga ut. Visst, vinylen är tjockare och ljudkvalitén är bättre, men det stör mig ändå! En skiva som ges ut i klar vinyl ska man kunna se igenom utan problem och däremd basta!

Skogen Binner - Pundarvarning

Singeln "Pundarvarning" med gruppen Skogen Brinner släpptes i en första upplaga på 300 ex. Efter några veckor hade upplagan tagit slut och singeln gick inte längre att beställa. Som tur var så hade jag redan försäkrat mig om ett ex. Eller rättare sagt tre...
Någon månad går och rätt vad det är så går singeln återigen att beställa. "Ny upplaga" stod det bara, men omslaget som syns på bilden ser identiskt ut med förstaupplagan. Sådant irriterar mig! Är det en ny upplaga så bör detta tydligt framgå genom smärre ändringar i utförandet! Som sagt var så irriterade det mig att man inte kunde se skillnad på de olika upplagorna. Denna irritation lade sig dock ganska omgående när jag efter en tid fick lägga mina giriga vantar även på andraupplagan, ty det finns en del ganska avgörande skillnader:

1. Originalet har ett omslag som bara är vikt runt singel, medan återutgåvan har ett "helt" omslag, med öppning åt höger.
2. Med båda upplagorna följer det med ett vikt blad med texter till båda låtarna. På första upplagan är texten röd, på den andra blå.
3. Färgen på etiketten skiljer sig en aning i nyans, men detta kan förstås vara svårt att se om man bara har den ena upplagan att hänvisa till. På bilden nedan syns skillnaden.

Nytrycket till vänster, originalet till höger.

Förstaupplagans omslag är bara vikt runt skivan:

Veckans band - WOLF

Tänkte starta en fast avdelning på denna i övrigt väldigt löst organiserade blogg - veckans band. Meningen är, som namnet ger en liten hint om, att jag väljer ut ett favoritband varje vecka och presenterar det lite närmare. Om bloggen någon gång i framtiden får någon läsare så kanske han eller hon kan bli tipsad om ett bra band just på detta sätt.

Först ut är svenska Wolf! Enligt mig är detta det bästa bandet som Sverige har fått fram, alla kategorier. Ja, det är stora ord om ett så relativt okänt band. Inte så många hårdrockare känner till dem och utanför hårdrockskretsen är det i stort totalt okända. Vad detta beror på kan man bara spekulera i, speciellt när band som Hammerfall och Sabaton når ut till en bred Svenssonpublik. En del av förklaringen tror jag ligger i bandets grund - den kompromisslösa heavy metal bandet älskar gör dem till favoriter bland fansen, men samtidigt så har de ingen utpräglad image, inga ballader, ingen maskot. Inte någonting av det där som nästan alla stora band har eller har haft.

En annan del av förklaringen tror jag ligger i att bandet sällan spelar live i Sverige. Det kostar ju att ligga ute på turné och, som jag läste i en artikel om bandet, så tar ju inte räkningarna semester bara för att medlemmarna är ute och spelar. De har tvingats prioritera sina civila arbeten för att kunna betala hyra och mat helt enkelt och har inte riktigt vågat ta den ekonomiska risk det trots allt innebär att dra ut på turné i kanske en månad eller två. De har heller inget stort bolag i ryggen som kan ge dem denna support, utan de har fått finna sig att till största delen göra någon spelning här och där. De har spelat betydligt fler gånger i utlandet än i Sverige vilket är riktigt synd när det trots allt rör sig om ett svenskt band. Ett förbannat bra liveband också för den delen.

Bandet bildades 1995, mitt i en tid då det var som allra mest ute att spela heavy metal á la 80-tal. Bandets grundare och den ende kvarvarande originalmedlemmen är sångaren och gitarristen Niklas Olsson, eller Niklas "Viper" Stålvind som han numera kallar sig. I honom har gruppen sin egen Lemmy, Blackie eller Angus i den meningen att han inte går att byta ut. Alla andra medlemmar har som sagt bytts ut under årens lopp, men primus motor Niklas består och har ett finger med i spelet när det gäller allt från låtar till skivomslag. En riktig eldsjäl som envetet tuffar vidare när andra fallit bort längs vägen. Han gör detta för att han verkligen vill och brinner för det. Succé och framgång är säkerligen grädde på moset men inte drivkraften.

Men hur låter det då? Ja, givetvis har gruppen utvecklats från det att första skivan släpptes år 2000, men gemensamma nämnare är framförallt band som Mercyful Fate, Accept och Iron Maiden. Jag ska villigt erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av deras debutskiva när den kom för tolv år sen och framförallt var det Niklas något pipiga röst som jag störde mig på. Dessutom störde jag mig något alldeles oerhört på omslaget, tecknat av den legendariske Hans Arnold. Nu i efterhand har jag omvärderat "babianvargen", som omslaget ofta kallats, och tycker att det är riktigt coolt. Men min ursprungligt avoga inställning till omslaget och skivan gjorde att jag inte gav gruppen någon riktig chans från början, men när uppföljaren "Black wings" kom två år senare så fastnade jag direkt. Låtar som "I am the devil" och "Unholy night" fick mig att falla handlöst. Hela skivan håller en riktigt hög klass! Jag hade även glädjen att se bandet live för första gången 2003 på den kortlivade "Gates of Metal"-festivalen i Hultsfred och det var denna konsert som fick mig kapitulera på allvar.

Givetvis är det svårt att följa upp en sådan fullpoängare, men jag tycker ändå att de lyckas riktigt bra när tredje skivan "Evil star" såg dagens ljus 2004. Skivan låter mer producerad än sina föregångare men förlorar inget av de första skivornas råhet. Fortsatt hög standard på låtskrivandet och musicerandet.
Som vanligt dröjde det två år innan en ny skiva dök upp, denna gång med titeln "The black flame". En fruktansvärt bra skiva. Det säger egentligen allt om gruppen att man lyckas överträffa sig själv, trots att det egentligen borde vara omöjligt! Måste jag välja ut några låtar så blir det "I will kill again" (finns även som video) och titelspåret "Children of the black flame".

Till nästa skiva så tog det hela tre år och som vanligt var jag väldigt spänd på hur det skulle gå att leva upp till föregående mästerverk. Jodå, det gick alldeles utmärkt! På "Ravenous", som plattan heter, radar de upp fullträff efter fullträff och slår till med sin dittills bästa skiva. Igen. Låtar som "Curse you Salem", "Speed on", "Hail Caesar" och det medryckande riffet i "Love at first bite" gör att man inte kan annat än applådera låtmaterialet. Dessutom är det återigen mycket välproducerat!

Sjätte skivan, döpt till "Legions of bastards", dök upp 2011 och nu kom "äntligen" en liten dipp. Skivan är riktigt, riktigt bra, men upp till sina föregångares klass når den inte riktigt. Men som sagt, detta beror i första hand på föregångarnas höga standard och inte på den här skivan skulle vara dålig, för det är den absolut inte. Tvärtom! Hade något annat band släppt samma skiva så hade det varit en smärre sensation, men Wolf har skämt bort mig genom åren.

När det gäller samlarutgåvor så finns det en hel del sådana. Samtliga skivor finns utgivna på vinyl och därutöver finns en vinylsingel. Det dröjde till 2010 innan jag ens visste att de två första skivorna existerade på vinyl, så upplagan på dessa bör vara väldigt liten, gissningsvis 300-500 exemplar per skiva. Första skivan kom dessutom i ett vackert utvikbart omslag med den fulsnygga "babianvargen", och andra skivan medföljde en poster. Från andra skivan släppte man även den synnerligen begränsade singeln "Night stalker".
Till "Evil star" slog man på stort och gav ut den som dubbel-LP i splattervinyl i ett utvikbart omslag. Mycket stiligt. Den mest begränsade skivan, rent upplagemässigt, torde dock vara den allra senaste "Legions of bastards" som gavs ut i 100 exemplar i grön vinyl och såldes ursprungligen endast via Nuclear Blasts hemsida.

Wolf (2000) 7/10
Black wings (2002) 9/10
Evil star (2004) 8/10
The Black flame (2006) 9/10
Ravenous (2009) 9/10
Legions of bastards (2011) 8/10

Air Raid, nytt spännande band på skiva!

Jag snubblade över bandet Air Raid och låten "When the sky turns red" på myspace i slutet av förra året. Det lät riktigt bra och jag började leta febrilet efter något släpp med gruppen, men det närmsta jag kom var att en release var "på gång". Några månader gick och jag såg en liten artikel om bandet i Close-Ups "Swedish Metal"-special och återigen började jag söka efter något släpp. Återigen var det en skiva "på gång", men den här gången la jag in sidan bland mina favoriter och rätt vad det var så gick det att beställa den vilket jag gjorde direkt. Någon vecka senare dök skivan upp i brevlådan och det visade sig vara en begränsad upplaga, handnumrerad till 500 exemplar vilket alltid är ett litet plus i min bok.

Musikaliskt tillför gruppen inget nytt, men vad gör det? Huvudsaken är att man gör något som låter bra och att det man gör kommer från hjärtat, vilket detta onekligen gör.
Vi bjuds på sammanlagt sju låtar på denna mini-CD, varav två är demos. Det är välspelat, bra producerat och en genomarbetad booklet med texter. Häftet luktar förresten likadant som Lost Horizons debutplatta "Awakening the world", om ni minns den? Tjock och glansig fram- och baksida som luktar gammal vinylskiva!

Nämnda "When the sky turns red" tycker jag är skivans bästa låt, men det kan bero på att det är den låt som jag är mest bekant med. Alla låtar är bra metal av klassiskt snitt, tänk 30 % Iron Maiden korsat med 70 % Accept och med en lite mindre raspig Udo vid micken så har ni ungefär ljudbilden.
Gillar du nyss nämnda grupper och dessutom är nyfiken på lite nya, svenska grupper så tycker jag att ni ska förpassa er webläsare till http://stormspell.bigcartel.com/ och beställa. $7.99 + frakt blir runt 80 spänn och det är plattan - och Air Raid - helt klart värd!

Uncle Acid!

Det är alltid lika roligt att komma hem och se att det ligger en avi bland reklamen och räkningarna. Den här gången var det en hel flock T-shirts med Uncle Acid + en poster i begränsad handnumrerad upplaga (70 ex), där till och med tuben som postern kom i är numrerad! Sjukt snygg! Allt beställt från bandets officiella "acidcoven".
Dessutom hade jag nöjet att mailväxla lite grann med Ygor Lugosi som har ett härligt sätt att prata om sig själv i tredje person med stor humor och distans.

Sweden Rock Festival 2012

SWEDEN ROCK FESTIVAL 2012

TORSDAG 7 JUNI

(Inga bilder från 7-8 juni då jag tyvärr glömde kameran vilket grämer mig).

Festivaläventyret började med att vi betalade parkering för tre dagar och parkerade jävligt långt bort, bara för att senare inse att det fanns gott om lediga platser betydligt närmare festivalen. Det brukar det fan aldrig finnas! Det var det negativa. Det positiva var att det var vackert väder hela dagen med sol och vindstilla. Riktigt behagligt. Efter ett snabbt och smärtfritt byte av biljett mot armband styrdes stegen med rask takt mot vårt första band för dagen – Rival Sons på Zeppelin Stage. En riktigt bra spelning presterade de, men jag hann tyvärr inte se klart hela setet då Steel Panther drog igång på Rock Stage en kvart innan Rival Sons slutade. Steel Panther var en av huvudanledningarna till att jag överhuvudtaget köpte biljett till denna upplaga av festivalen, som nog var den svagaste på mina tolv besök hittills.

Steel Panther gjorde mig inte besviken. Det var högt tempo, kompetent utfört och hela tiden med befriande självironi ("if we were the best band we´d be going on stage later than this", "our singer looks like an overweight Bret Michaels" eller "our drummer is the best drummer in the band") och hela tiden med glimten i ögat med sina grova sexanspelningar. Man kan inte ta deras texter eller mellansnack på allvar och gör man det så har man problem. Detta är hjärndöd och harmlös underhållning för en mansdominerad publik. Inget annat. Torsdagens i särklass bästa spelning.

Graveyard hade jag skyhöga förväntningar på efter att ha sett dem live på diverse småklubbar de senaste åren. De har alltid levererat! Tyvärr verkar inte deras musik passa för de större utomhusscenerna, i alla fall var det inget som jag blev impad av. Såg en sex-sju låtar innan jag ledsnade. Tråkigt. En annan av festivalens på förhand största orsaker till biljettköp, men till skillnad från Steel Panther så höll inte Graveyard.

Sebastian Bach höll då betydligt bättre och speciellt i de gamla Skid Row-numren som "Piece of me", "Big guns", "I remember you", "18 and life" och avslutande "Youth gone wild" – samtliga från den klassiska debutplattan! I den sistnämnda kom Dee Snider upp på scenen och hjälpte till och Sebastian började sjunga på refrängen till "We´re not gonna take it" och då tog Dee över direkt och det slutade med att nästan hela låten improviserades med verser och allt!
Kompetent och väl utfört, men förutom Skid Row-låtarna så är jag för dåligt insatt i hans sologrejer. Han får dock 7/10 i betyg. Inlevelsen och det faktum att han är en riktigt bra frontman höjer betyget från 6 till 7.

Kvällen avslutades med Soundgarden. Detta blev en besvikelse av monumentala mått. För det första så var ljudet extremt basbetonat, i alla fall där jag stod. För det andra så höll inte Chris röst riktigt den klass som jag vant mig vid. För det tredje, varför – VARFÖR – valde SRF att visa konserten på storbildsskärmarna i svartvitt?? Var det någon cool och hipp idé att få en musikvideokänsla á la trist 90-tal över hela konserten? Det lyckades! Det var länge sen jag såg en så tråkig storskärmssändning. Jag gick efter fem låtar.
Det ska dock till Sweden Rock Festivals försvar sägas att jag laddade hem Soundgardens TV-sända konsert från Rock am Ring och även där visade skärmarna svartvita bilder, så troligen är det bestämmelser från bandet. Dock lät de inte bättre på TV-sändningen än på Sweden Rock så det dåliga betyget står kvar.

I övrigt hände inte så mycket. Jo, förresten! En ganska ung tjej gick bakom mig ute bland knallarna. Hon spelade fullare än hon var och hon hade sina polare med sig som också var betydligt mer nyktra än de ville ge sken av. De gick och sjöng på diverse hårdrockslåtar, som "I love it loud"-refrängen, "Livin´ on a prayer"-refrängen och en del annat välkänt. Rätt vad det var skrek en av tjejerna mig riktigt högt rakt i örat, bara vrålade utan att säga något, men jag hade varken ork eller lust att ge mig i slang med småflickorna så jag gick bara vidare utan att röra en min eller ens titta åt hennes håll. "Vad är det med dig då, din feta, fula jävel?", blev responsen från tjejen, men jag gick bara vidare och tjejgänget fortsatte sitt skränande.

FREDAG 8 JUNI
Festivaldagen började sent för egen del då det första bandet jag ville se var Pentagram 20:15. Jag har inte lyssnat så jättemycket på dem tidigare, men det lilla jag hört har varit bra och även live levererade gruppen över förväntan. Riffstarkt och säkert och publiken verkade gilla det den hörde. En bra start på dagen!
Nästa band var självklart Motörhead som jag såg för jag vet inte vilken gång i ordningen. Man vet vad man får och man vet att gruppen inte gör en besviken. De kan sitt jobb helt enkelt. "Bomber"-ljusriggen var i vanlig ordning med, vilket den alltid verkar vara nuförtiden. I Mikkey Dee har bandet en riktigt bra trummis som gör att till och med ett trumsolo kan bli intressant och Phil Campbell utstrålar trivsel på scen vilket givetvis märks lång väg. Och så förstås Lemmy, denne Lemmy. I mina ögon den störste legendaren av alla! Man lämnar aldrig en Motörheadkonsert besviken!
Fredagens avslutningsakt Twisted Sister imponerade även dem. En lite trist bokning tyckte jag på förhand, speciellt som de fick den lilla extra äran det innebär att headlina en av dagarna. Efter konserten så kan jag dock konstatera att Dee och systrarna nog var det hårdast arbetande bandet av samtliga på festivalen och en värdig headliner trots allt. Högt tempo, enorm spelglädje (trots gitarristens Eddie "Fingers" Ojedas feber) och ett gensvar från publiken som värmde! En av festivalens höjdpunkter!

LÖRDAG 9 JUNI

Avslutningsdagen började tidigare än fredagen eftersom Year of the Goat spelade redan 15:15 på lilla Rockklassiker-scenen. Jag hade sett bandet för första gången exakt en vecka tidigare på på Muskelrock och blivit helt golvad. Tyvärr missade jag av den första kvarten av spelningen men det jag såg och hörde var riktigt bra. Kanske inte samma nivå som lilla intima Muskelrock, men fortfarande alltså riktigt bra. Ser fram emot debutplattan!

Efter Year of the Goat hade jag en lucka i spelschemat fram till kvart över sex och denna utnyttjades till att promenera ner till havet och ta en kulglass och titta på folk. Det är en väldigt underskattad fritidssysselsättning. Vilka typer det finns!

Nåväl, 18:15 var det dags för vad som mycket väl kan ha varit festivalens bästa spelning – Symphony X. Jag köpte "The Divine Wings of Tragedy" när den kom och älskade den från första genomlyssningen! Därefter har jag mer eller mindre pliktskyldigt köpt plattorna som kommit efter den utan att riktigt ha gett dem någon riktig chans, men herrejävlar vad dom knäckte. Jag låg och slöade i solskenet i gräset och var inte den ultimate diggaren. Bandet förtjänade betydligt bättre av mig egentligen, men jag var riktigt slö. Inombords stod jag dock längst fram och headbangade! Jag måste säga att jag var tveksam till om deras komplicerade metal skulle kunna komma till sin rätt live, men det gjorde den helt klart. Fullkomligt klanderfritt!

Efter detta hade jag ännu en lucka i schemat. Jag hade bockat för Sacred Reich i programmet, men gick aldrig dit. Det blev en pizza istället och den var min själ inte heller fel!

Så var det äntligen dags för "The Return of the King"! King Diamond stod plötsligt på scenen och bjöd på en mäktig tillställning. Bara scendekoren var värd att titta på, sådant är man inte van vid nuförtiden. Galler, trappor, en farmor i rullstol och ett "familjespöke" som skymtades i röken i låten med samma namn. En riktigt speciell spelning blev det också när Volbeatsångaren Michael Poulsen och gamle Mercyful Fate-gitarristen Hank Shermann gästade för framförandet av nämnda bands gamla klassiker "Come to the sabbath". Tro dock inte att det slutar där, för ett par låtar senare är det dags för två nya gäster att göra entré när inga mindre än gamla medlemmarna Mikkey Dee (trummor) och Michael Denner (gitarr) kommer upp på scenen och medverkar på "Halloween". Lyckan verkar fullkomlig, men Kingen kommer tillbaka en sista gång och avslutar spektaklet med "Black horsemen". En riktigt stabil spelning av en kung som borde vara lite ringrostig efter sex års frånvaro från scenen, men av detta märket inget!

Efter denna urladdning var det dags för hela festivalens huvudband – Mötley Crüe – att knyta ihop säcken. De lyckades väl sådär. Jag tillhör den, verkar det som, lilla skaran som faktiskt tycker att bandet har skrivit ett helt knippe riktigt bra rocklåtar och på SRF fick jag höra dem allihop: "Looks that kill", "Live wire", "Dr. Feelgood", "Wild side", "Girs girls girls", "Shout at the devil" (låt vara för att de envisas med att köra 1997-versionen), personliga favorieten "Don´t go away mad (just go away)" och framförrallt "Home sweet home". Lägg till detta Tommy Lees berg-och-dalbane-solo i loopen, som även inkluderade att någon från publiken fick följa med en runda runt i loopen med han trummade, så borde ju allt vara både frid och fröjd eller hur?

Nja, inte riktigt. Ljudet är stundtals riktigt uselt från Festival Stage, i alla fall om man inte står längre bak än 50 meter. Den fullkomligt genomusla musiken och ständiga bakgrundseffekterna under Tommys trumsolo drar ner betyget. Vi vet ju alla vilket suverän trummis Tommy är, så varför envisas med att spela sådan skit? Det ständiga blinkandet av starka lampor genom hela konserten och det faktum att Micks gitarr knappt hörs drar också ner betyget. Sen vet jag inte vad Vince har lagt sig till med för skum dialekt där alla ord verkar sluta med ett a-ljud, men uselt låter det. Jo, jag vet att han alltid låtit lite på det viset, men nu är det ett dominerande drag hos honom, vilket inte är till hans fördel. Trots alla klagomål genomförde bandet en helt godkänd spelning, starkt dominerad av gamla klassiker som sig bör på en festivalspelning!

På papperet var det nog den svagaste festivalen på de åren jag åkt dit, men samtidigt så levererade ett flertal av bandet över mina förväntningar så slutresultatet rent artistmässigt blir godkänt trots allt.

Vädret hade jag tur med hela festivalen. Den enda dagen det regnade var på fredagen, men då var jag inte på plats förrän vid 20-tiden och då hade det slutat! Annars var det soligt och varmt både torsdagen och framförallt lördagen. Det inbjuder till att sitta i gräset och bara titta på folk – och det finns mycket att titta på! Allt ifrån typer och original till sjukt snygga kvinnor. Var finns alla dessa människor i vanliga fall?
Vänligheten som genomsyrar hela festivalen höll i sig även i år och det kommer fram folk och börjar prata om allt från vädret till nästa band eller hur fulla dom är! Enda undantaget var den unga tjejen som tyckte jag var fet och ful, men jag kan ju inte säga något om det eftersom hon hade rätt och ärlighet varar alltid längst!

Tyvärr måste jag säga att knallarna som står på området utanför själva festivalområdet blir sämre och mer slätstrukna för varje år. Som Kiviks marknad med en tendens till rocktema. Jag menar, hur många halsband, solglasögon, coola hattar, peruker, "varg-ylar-mot-månen"-T-shirts och liknande skit kan livnära sig på att boka en, troligen ganska dyr, försäljningsplats där? På en rockfestival borde försäljare som säljer icke-rockrelaterade varor starkt begränsas.
Att Rush redan är bokade till nästa års festival är inget jag jublar över, men man kan ju inte förneka att det är en stor bokning och ett betydelsefullt band som kommer. Tack för 2012 och på återseende (?) 2013!