2010 års stora comeback och utropstecken stod tyska Accept för. Deras "Blood of the nations" hamnade på min personliga topp tio det året och även om det här på nya "Stalingrad" låter i stort sett likadant så blir betyget inte detsamma ändå. Vi har hört det förr. Visst, det är ett habilt hantverk och mycket kompetent utfört, men överraskningsmomentet, som "Blood of the nations" till stor del byggde på, är borta. Så även om detta är en skiva helt i klass med föregångaren så kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för tråkigt emellanåt. Men visst kan Wolf och Peter fortfarande konsten att häva ur sig allsångsrefränger och headbangvänliga riff. Det är nästan lika magiskt att höra Wolf framföra Rysslands nationalsång på elgitarr som det en gång var när han klämde in "Für Elise" på "Metal heart". Men det är ju bara just det ordet; nästan.
7/10
GIN LADY - Gin Lady
Sprungna ur bandet Black Bonzo ger nya Gin Lady här oss sin självbetitlade debutplatta och jag gillar vad jag hör. Rak 70-talsdoftande rock i en mer lättillgänglig tappning än vad Black Bonzo bjöd oss på. Svårt att sätta fingret på exakt hur det låter, men tänk dig en korsning mellan Creedence, Deep Purple och Black Sabbath med en modern produktion. Inget nytt, men det behöver inte vara nytt för att vara bra!
8/10
BIBLE OF THE DEVIL - For the love of thugs and fools
Dags för sjätte plattan från Chicagobaserade Bible of the devil. Med ett bandnamn som Bible of the devil är det lätt att man får förutfattade meningar om hur musiken kommer att låta. Men låt er inte luras, ty detta är varken black metal eller death metal, nej det är knappt ens heavy metal! Ska man sätta en etikett på musiken så väljer jag "high energy rock", som någon myntade för ett antal år sen. Visst är det snabbt och enerigskt som heavy metal ska vara, men samtidigt är det en enkelhet över låtarna som snarare för tankarna till band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sångaren har en klassisk rockröst och ska jag fortsätta mina jämförelser med andra band så tycker jag att han låter som en skum blandning mellan Paul Stanley och Lemmy!
7/10
KATANA - Storms of war
Låt mig med en gång säga att jag var ett stort fan av göteborgsbandet Katanas debutplatta "Heads will roll" när den kom förra året. Den hamnade precis utanför topp tio eftersom jag efter ett tag tröttnade på låtar som lät likadant, även om charmiga stycken som "Heart of Tokyo", "Livin´ without fear" och "Quest for Hades" lyfte plattan.
Nya plattan inleder i ett rasande tempo med höjdaren "The reaper" och sen fortsätter det i i stort sett samma stil plattan igenom. Mina ganska högt ställda förväntningar infriades inte alls och jag avfärdade skivan efter bara ett par genomlyssningar, men inför den här blogguppdateringen kände jag mig tvungen att lyssna igen - och tro det eller ej, men plattan har växt på de månader jag låtit bli den! Just nu rankar jag den till och med högre än debuten, men det kan ju också bero på att jag som sagt tröttnade på den förra plattan efter intensivt lyssnande i flera veckor i sträck. Den nya plattan känns fräsch än så länge och det är ju fullt möjligt att jag tröttnar även på den efter ytterligare några genomlyssningar. Men betyget sätts NU och inte om några genomlyssningar!
8/10
EXISTANCE - Existance
En stor överraskning är franska Existances debutplatta. Förra året släppte tyska Alpha Tiger sin debutplatta och jag ser stora likheter mellan banden. Nya, unga band, inte speciellt bra producerat, lite halvtaskig sång - men kärleken till musiken lyser igenom allt! Här det oförfalskad heavy metal som gäller från början till slut. Det räcker gott så!
8/10
STANGALA - Boued tousek has traou mat all
Mer franskt blir det nu då Stangala, vilket är en ny bekantskap för mig, släppt en platta. Jag har ingen aning om hur länge bandet funnits eller annan information, utan råkade snubbla över en av deras låtar på nätet och tyckte det lät bra. Det visade sig att det var ett ryskt bolag (Solitude Productions) som gav ut deras plattor men det var inga problem att beställa.
Låt mig direkt säga att gillar du doom så blir du troligen inte besviken, även om jag personligen tycker att det blir lite för drygt i längden. Lyssnar jag på ett par låter är det riktigt bra, men lyssnar jag på hela skivan så tröttnar jag, vilket inte är något bra betyg. Visst finns här en del guldkorn, men de försvinner lätt i mängden av övrigt ljud...
Ett stort minus till omslagets fram- och baksida, där den "coola" texten gör att man inte kan tyda vad där står. Det är nästan så att jag hade föredragit det simpla typsnittet "Arial" framför denna påtvingade LSD-konst.
5/10
LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending to infinity
Nu pratar vi!
Som några av er kanske känner till så har Rhapsody varit något av mina husgudar sedan sent 90-tal och jag har framhållit Luca Turilli som en av sin generations mest underskattade låtskrivare vars musik ofta (alltid?) kommit i skymundan och förlöjligats av de usla texterna. Texterna har förvisso varit usla, men musik kan den mannen verkligen skriva! När huvudbandet Rhapsody of Fire splittrades förra året och gav upphov till två existerande band under i stort sett identiska loggor, så tog det inte lång tid innan Luca utannonserade att han arbetade på en ny skiva med en ny sångare. Eftersom jag alltid varit en stor beundrare av Fabio Liones sång så hade jag mycket svårt att tro att Luca skulle lyckas hitta någon som kom upp i nämnde sångares klass.
Nu har skivan kommit och jag kan konstatera att både Lucas talang som låtskrivare och hans nya sångare överträffar mina högt ställda förväntningar! I Allessandro Conti har Luca hittat en sångare som klarar av att ta både skyhöga och avgrundsdjupa toner. Mycket imponerande!
Hur låter det då?
Ja, nu när Luca inte längre är bunden av sin egen saga så kan han utforska, för honom, tidigare obruten musikalisk mark. Detta låter dumt, men alla låtarna är små mästerverk! Som många andra redan har skrivit så är det storslaget så det förslår, svulstigt, episkt, filmiskt och helt underbart! Refrängerna i många av låtarna hör till några av de starkaste som Luca någonsin skrivit!
Då det kommer skivor med både Year Of The Goat, Spiders och Ghost senare i år så ska jag inte utnämna detta till årets platta riktigt än, men de andra banden får helt klart göra ett kanonjobb för att slå maestro Turilli på fingrarna anno 2012!
9/10
HUNTRESS - Spell eater
Som nämndes i stycket ovan så släpper Spiders och Year Of The Goat sina debutskivor senare i år, men ett band som redan släppt sin debutplatta i år äramerikanska Huntress, med den karismatiska och mycket kompetenta sångerskan Jill Janus i spetsen. "Spell eater" kan när året summeras mycket väl vara årets debutplatta. En kombination av heavy och thrash med melodierna i centrum är vad vi bjuds på här. Som samlare tilltalas jag även av skivbolagets sluga sätt att släppa plattan i mycket begränsad upplaga på vinyl i olika färger. Orange och lila vinyl såldes endast via bolagets sida i 100 ex vardera, medan man pressade 150 ex som såldes exklusivt hos Nuclear Blast. Alla tre är idag slutsålda. En ny upplaga på 100 ex i guldvinyl säljs i skrivande stund exklusivt via Napalm Records, medan en turkos variant i 200 ex finns lite överallt.
Även bandets första singel "Eight of swords" släpptes på vinyl i 300 exemplar i orange vinyl. Givetvis är även dessa slutsålda idag vilket vittnar om att bandet börjar få fotfäste bland publiken och sveps med i den berättigade hypen.
9/10
