2014 - de bästa skivorna, plats 11 - 20

Här kommer del två av 2014 års bästa skivor. Det har varit ett riktigt bra skivår med många släpp av hög kvalitet. Hoppas att 2015 kan matcha det så småningom!

11. DEEP MACHINE - Rise Of The Machine

Okänt behöver inte betyda dåligt, vilket återigen det tyska bolaget High Roller visar med detta släpp. 

Det rör sig om en gammal grupp som gjort en resa liknande den som Hell gjorde för några år sen. Ett gammalt och bortglömt NWOBHM-band som aldrig fick sitt genombrott där och då - i London för 30-35 år sen. De var ett av de flitigaste banden på livescenerna runt om i London med omnejd, men genombrott eller ens ett skivkontrakt fick de aldrig och så småningom tröttnade de och lade av. 

Dock hade några av deras riktigt stora fans spelat in en del konserter med bandet och dessa kopierades och bytte ägare och spreds och bandet uppnådde kultstatus inom den krets av hårdrockare som vurmar för just den här perioden, alltså sent 70- och tidigt 80-tal. 

För att göra en lång historia ännu längre så nådde en av liveinspelningarna alltså High Roller Records som erbjöd bandet deras så hett efterlängtade skivkontrakt. Resultatet blev gamla låtar i nya inspelningar. Med tanke på hur mycket ski..öhh..dynga som släpptes i det tidiga 80-talet, så är det nästintill ofattbart att Deep Machine nobbades kontrakt. Låtarna är riktigt starka, sångaren håller tillräckligt hög klass och det är stampa-takten-och-headbanga-varning utfärdad på i stort sett hela plattan! 

Det låter givetvis fortfarande NWOBHM och sångaren kunde varit bättre, men detta är utan tvekan en liten pärla att återvända till. Lyssna till tunga "The Gladiator" eller den snabbare "Killer".

7/10

*********************************************************************************

12. CAPILLA ARDIENTE - Bravery, Truth And The Endless Darkness.

En lite annorlunda skiva på den här listan. Skivan består av två låtar på vardera dryga två minuter och fyra låtar på vardera 10-11 minuter. Jag vill genast säga att jag inte har något emot långa låtar. Tvärtom, några av mina favoriter är långa, episka stycken som Symphony X över 20 minuter långa "The Divine wings of tragedy" eller varför inte Iron Maidens - i jämförelse - korta lilla bit "The rime of the Ancient Mariner". Dock brukar jag ha svårt när långa låtar staplas ovanpå varandra och de doomiga riffen tar upp en massa tid. Det brukar jag inte gilla. 

Här är det dock annorlunda, för även om låtarna är långa och riffen förvisso är av doom-karaktär, så blir det aldrig enahanda eller tråkigt, vilket det ofta annars kan bli. 

Jag funderade länge över att låta den här plattan få plats på topp-tio, men valde till slut att ställa den utanför. Det logiska vore väl då egentligen att placera den på den närmsta platsen utanför topp-tio? Tja, kanske det, men nu blev det plats tolv. Men det var inget lätt beslut.

7/10

*********************************************************************************

13. STALLION - Rise And Ride
En underhållande grupp som går helt upp i den image som rådde på 80-talet; spandex, gärna Japaninspirerat, hårband, nitarmband och allt annat som vi minns med glädje (!).
Hur låter det då? Jo, ungefär som ett band från den tiden också. Lyssna på "Wild Stallions" som är ganska representativ för plattan som helhet. Musiken är riktigt bra och medryckande, men som så många gånger förr är det sångaren som inte riktigt håller måttet. Med en bättre sångare hade betyget hamnat ett snäpp högre och därmed hade en plats på topp-tio varit säkrad. Nu hamnar de utanför, men med en guldstjärna i kanten. Ytterligare en extra guldstjärna för att de även släpper sitt debutalbum på gammal, hederlig kassett. Sånt uppskattas av oss gamla rävar!
7/10

*********************************************************************************

14. SPIDERS - Shake Electric

Äntligen dags för en ny Spiders-platta! Efter att ha sett bandet ett otal gånger de senaste åren så har de saglat upp som något av livefavoriter hos mig och jag missar inte en chans att se dem när de besöker mitt närområde.

Tyvärr har de svårt att förmedla den suveräna känsla som kommer så naturligt när de lirar live till skiva. Något fattas och jag kan inte sätta fingret på vad. Låtarna på skivan låter helt ok, ja rentav bra, men när samma låtar spelas live så växer de helt plötsligt flera klasser. Kolla in "Mad dog" för dagens fix!

7/10

*********************************************************************************

15. HIGH SPIRITS - You Are Here

Ett av tidernas fulaste omslag alla kategorier. Allvarligt, hur tänkte man? Jaja, jag förstår hur de tänkte med titeln och en tunnelbanekarta, men de ansvariga måste väl ha ögon att se med? Dyslektiker ska inte vara svensklärare, stumma ska inte vara växeltelefonister och blinda ska inte designa skivomslag. Det borde vara sunt förnuft, men men...

Som tur är så är musiken betydligt bättre än det fruktansvärt fula omsl.. 

Förlåt, jag ska släppa omslaget och gå vidare, även om det är svårt. Musiken är riktigt bra. Den nästintill maniskt produktive Chris Maycock har skrivit alla låtarna, spelat alla instrument, sjungit och producerat. Hade han varit lite mer av ett kontrollfreak så hade han designat omslaget själv också, men den oviktiga detaljen överlåter han till utomstående. 

Nåväl, förutom High Spirits så står Chris bakom Dawnbringer, Pharao, Metalusafer, Superchrist och Aktor - där samtliga band har släppt nya skivor 2012 eller senare. En sanslös produktivitet! 

Det konstiga är att det denna höga produktivitet inte märks av i någon kvalitetssänkning, vilket ju borde vara logiskt. Men icke, det är samma höga standard som vanligt när det gäller High Spirits och har ni hört "bandet" tidigare så vet ni vad som väntar. Om inte så kan jag vara snäll och bjuda på "One thousand nights" här!

7/10

*********************************************************************************

16. MOUNT SALEM - Endless

Här har vi ett nytt, spännande band vars debutplatta jag tycker låter så intressant att jag vill nämna det här. Tänk er det tunga malandet hos Uncle Acid korsat med kvinnlig sång och keyboard typ Blood Ceremony så kommer ni ganska nära hur Mount Salem låter. Mer behöver egentligen sägas, annat än att de har gjort en cool video till en av sina låtar, "Lucid".

7/10

*********************************************************************************

17. ACCEPT - Blind Rage

Med Accept vet man vad man får. Nybildandet och nytändningen som påbörjades med "Blood of the nations" (2010) och fortsatte med "Stalingrad" (2012) får här en tredje del stöpt i samma form. Det är stort, välproducerat, maffigt, riffstarkt - och förutsägbart. De traskar på i väl upptrampade gångar och predikar i första hand för de redan frälsta. Några nya fans tillkommer möjligen längs vägen, men de riskerar även att tappa greppet om den del av "huvudpubliken" som inte bara slentrianmässigt köper Accept, Kiss, Sabaton och AC/DC eftersom det är välkända band från deras ungdom, utan även håller utkik efter nya band och inser att det finns en hel del som låter både hungrigare och bättre än Accept gör 2014. 

Live är de dock fortfarande en attraktion.

7/10

*********************************************************************************

18. SINBREED - Shadows

Riktigt härlig tysk power metal bjuds vi på här. Hög kvalitet och välspelat och välproducerat förstås, men aningen tröttsamt i längden. I lagom doser dock riktigt bra! Lyssna på "Bleed" så vet du hur hela plattan låter. Bra, som sagt, men aningen upprepande efter sex-sju låtar.

7/10

*********************************************************************************

19. PANZER - Send The All To Hell

Egentligen heter bandet The German Panzer, eftersom det redan fanns ett annat band som hette Panzer. Hur det andra bandet låter vet jag inte, men detta Panzer låter riktigt bra! Bandet är en slags stjärnkonstellation bestående av Schmier på bas och sång och vanligtvis hemmahörande i Destruction, Herman Frank på gitarr (Victory, ex-Accept) och Stefan Schwarzmann på trummor (ex-Accept). 

Det låter som man kan förvänta sig när nämnda herrar är med. Riff, dubbeltramp och karakteristisk sång. Frank och Schwarzmann hoppade för övrigt nyligen av Accept för att kunna koncentrera sig helhjärtat på Panzer och det är bara att önska dem lycka till. Upp till Accepts popularitet når de knappast, men bandet är tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben. Lyssna på "Death knell" (inte att förväxla med Ghostlåten dock).

Dessutom är det svårt att inte gilla namnet; "Panzer". Det låter så klockrent på något sätt. Titeln är även den en höjdare tycker jag - "Send them all to hell". Det blir inte mer metal än så!

7/10

*********************************************************************************

20. HEAVY TIGER - Saigon Kiss

Egentligen vill jag ha den här plattan lite högre upp, men så tänker jag "varför det?" och inser att jag inte har något bra svar på frågan. Stockholmsbandet bildades 2010 och består av Maja, Sara och Astrid. Deras livespelningar är extremt adrenalinstinna och speciellt gitarristen Maja står inte stilla många sekunder när hon inte sjunger. Titelspåret "Saigon kiss" är en riktigt bra låt och skivans andra spår "Jailbreak" likaså, men som jag skrivit tidigare om bandet, så är plattan bara ca 26 minuter lång och ändå blir det lite enformigt. 

Har ni tillfälle att se dem live så gör det, men köper ni deras skiva så förvänta er inte samma tryck där.

6/10

Puh! Det var det hela!

Strax utanför listan hittar vi band som klassiska metallgudarna Judas Priest, det nya svenska power metal-bandet Twilight Force, tyska veteranerna Brainstorm, pålitliga amerikanerna Iced Earth, gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley, franska ungtupparna Existance och kanadensiska Striker. 

En del av dessa hade säkert förtjänat en plats bland de tjugo, men jag tycker samtidigt att de tjugo banden som finns med på listan också förtjänar att vara där. En svår avvägning, som sagt.

I vanliga fall brukar årsbästa-listan innefatta tio namn, men det var stört omöjligt i år. Det var svårt nog med tjugo! 

Årets skivor 2012

Ännu ett år är till ända och en hel drös med skivor har anlänt, precis som sig bör.
Hett efterlängtade debutplattor med Spiders, Luca Turilli´s Rhapsody och Year Of The Goat, blandat med nya skivor med etablerade band som Kiss, Europe, Accept med flera, i kombination med ett flertal riktigt lyckade återutgåvor, gör att 2012 definitivt inte kommer att skämmas för sig i historieböckerna.

Så vad passar väl bättre än att börja det nya året med att titta tillbaka på 2012 och lista de i mitt tycke bästa skivsläppen:

1. HUNTRESS - Spell Eater
Helt otippad som årets platta om ni frågat mig i mars eller april då jag inte ens hade hört talas om bandet. Speed, heavy, thrash - allt blandas och ut kommer Huntress med ett unikt sound. Lägg till detta Jill Janus mycket kompetenta och kraftfulla stämma och vi har en skiva som jag kommer att återvända till gång på gång. Betyg: 9/10.

2. LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending To Infinity
Tillsammans med Spiders den skiva som jag såg mest fram emot under hela året. Och visst levererar min gamle hjälte! Det är storslaget, pampigt, överdådigt och underbart! Som Rhapsody Of Fire med extra allt! Antingen älskar man det eller också hatar man det. Jag tillhör den första kategorin! Betyg: 9/10.

3. SPIDERS - Flash Point
Det var länge sen som jag sett fram emot en dubutskiva lika mycket som jag gjorde mot Spiders, och även här infriades de högt ställda förväntningarna. Den raka och röjiga 60/70-talsrocken sitter träffsäkert precis där den ska! Det enda jag kan tycka är tråkigt är speltiden, runt en halvtimme. Ett par låtar till hade inte skadat eller varför inte lägga med de fyra låtarna från debut-EP:n bara? Betyg: 8/10.

4. YEAR OF THE GOAT - Angels´ Necropolis
Räknar man Luca Turilli´s Rhapsody som en ny grupp så har vi alltså fyra debutplattor på de fyra första platserna på årsbästalistan. Hårdrocken mår bra!
Sedan jag såg Year Of The Goat live för första gången på Muskelrock i juni så har jag sett fram emot deras fullängdare med stigande förväntningar! Nu är den här och når upp till en fjärdeplats. Sjukt bra låtar förstås, klanderfritt framfört, men aningen för lättviktigt eller slätstruket för att på allvar kunna utmana om en plats på pallen. Betyg: 7/10.

5. SISTER SIN - Now And Forever
Hård och lite skränig glam metal med en vass kant. Så skulle jag vilja beskriva Sister Sins senaste giv. En flummig beskrivning möjligen, men låtarna är långt ifrån flummiga. Liv Jagrell besitter en makalös stämma och en attityd som ger låtarna en nödvändig hårdhet. Betyg: 7/10.

6. ACCEPT - Stalingrad
Det låter likadant som på föregångaren "Blood Of The Nations", vilket är ett mycket bra betyg. Enda skillnaden är att vi blev tagna på sängen av den skivan och "Stalingrad" får nu dras med upprepningsstämpel istället för överraskningsmoment, vilket en del tycker är negativt. Låtarna i sig är dock lika bra och betyget blir därför högt! Betyg: 7/10.

7. STRIKER - Armed To the Teeth
En rejäl överraskning för mig när jag chansköpte deras skiva nångång i somras. Klassisk heavy metal som dessutom är bra producerad. Det brukar inte var fallet när okända band släpper hårdrocksplattor som doftar 80-tal. Betyg: 7/10.

8. ORDEN OGAN - To The End
Ännu en chansning som gick hem! Klassisk power metal med snabba gitarrsolon, dubbeltramp och maffiga körer. Dock saknas den annars obligatoriska höga falsettsången. Det gör det hela mer intressant! Betyg: 7/10.

9. EUROPE - Bag Of Bones
I slutet av 2012 firade Europe att det var 30 år sedan de vann Rock-SM. Det kommande året firar de 30 år igen, då deras debut släpptes 1983. Fortfarande är veteranerna kapabla att klämma ur sig skivor på hög nivå, vilket de bevisade med sitt förra släpp "Last Look At Eden" och fortsätter med nu. Den här skivan är möjligen lite mindre tillgänglig för den breda massan, men här finns ett helt knippe bra låtar! Betyg: 7/10.

10. EXISTANCE - Existance
Ännu en debutplatta på topplistan. Stora likheter med Striker (på sjunde plats) men med skillnaden att detta inte på långa vägar är lika välproducerat. Låtarna finns här, entusiasmen likaså. Betyg: 6/10.

Hedersomnämnande bör gå till följande som var med i beräkningen för att ta sig in på listan:
Bible Of The Devil, Gin Lady, Gold, Graveyard, H.e.a.t., Katana, Kiss.

Skivor utgivna 2012 värda att uppmärksammas

ÅTERUTGÅVOR
Under året har det även kommit ett antal återutgåvor av skiftande kvalitet. De fem bästa i mitt tycke är följande:
JUDAS PRIEST - Screaming For Vengeance. CD återutgiven med en live-DVD från Us-festivalen 1983. En riktigt bra konsert är det och skivan vet vi sedan gammalt är en klassiker!
TWISTED SISTER - Under The Blade. Samma som ovan. CD-skivan släpps ihop med en live-DVD från samma tidsepok. Ett vinnande koncept. Den här gången är det bandets uppträdande på Readingfestivalen som skickas med.
IRON MAIDEN - Picture Disc Collection. Ja, vad säger man? Inget nytt material, men tanken att ge ut de åtta första skivorna som bildskivor i utvikbara omslag och samla allt i en snygg box, som dessutom är väldigt begränsad, får det att vattnas i munnen hos alla hårdrockare!
UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Blood Lust. Jag tillhör en av de 50 st lyckligt lottade som har första upplagan av deras LP, men en sådan klassiker förtjänar givetvis att släppas så att alla som vill kan ha den!
CIRITH UNGOL - Frost And Fire. En återutgåva av en återutgåva av en återutgåva. Originalplattan gavs ut 1981, ett nytryck gavs ut som bildskiva 2005 och här är en ny upplaga! Bildskiva den här gången också och inte är det mindre snyggt heller! 500 ex.
*********************************************************************************
KISS - Destroyer. Hade kunnat bli riktigt bra om man släppt med lite outgivna låtar, demos eller annat smått och gott. Nu blev det bara i stort sett samma skiva i ett nyproducerat omslag som ska föreställa skissen som Ken Kelly ursprungligen gjorde. Svagt, Kiss.

Några skivrecensioner

ACCEPT - Stalingrad
2010 års stora comeback och utropstecken stod tyska Accept för. Deras "Blood of the nations" hamnade på min personliga topp tio det året och även om det här på nya "Stalingrad" låter i stort sett likadant så blir betyget inte detsamma ändå. Vi har hört det förr. Visst, det är ett habilt hantverk och mycket kompetent utfört, men överraskningsmomentet, som "Blood of the nations" till stor del byggde på, är borta. Så även om detta är en skiva helt i klass med föregångaren så kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för tråkigt emellanåt. Men visst kan Wolf och Peter fortfarande konsten att häva ur sig allsångsrefränger och headbangvänliga riff. Det är nästan lika magiskt att höra Wolf framföra Rysslands nationalsång på elgitarr som det en gång var när han klämde in "Für Elise" på "Metal heart". Men det är ju bara just det ordet; nästan.
7/10

GIN LADY - Gin Lady
Sprungna ur bandet Black Bonzo ger nya Gin Lady här oss sin självbetitlade debutplatta och jag gillar vad jag hör. Rak 70-talsdoftande rock i en mer lättillgänglig tappning än vad Black Bonzo bjöd oss på. Svårt att sätta fingret på exakt hur det låter, men tänk dig en korsning mellan Creedence, Deep Purple och Black Sabbath med en modern produktion. Inget nytt, men det behöver inte vara nytt för att vara bra!
8/10

BIBLE OF THE DEVIL - For the love of thugs and fools
Dags för sjätte plattan från Chicagobaserade Bible of the devil. Med ett bandnamn som Bible of the devil är det lätt att man får förutfattade meningar om hur musiken kommer att låta. Men låt er inte luras, ty detta är varken black metal eller death metal, nej det är knappt ens heavy metal! Ska man sätta en etikett på musiken så väljer jag "high energy rock", som någon myntade för ett antal år sen. Visst är det snabbt och enerigskt som heavy metal ska vara, men samtidigt är det en enkelhet över låtarna som snarare för tankarna till band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sångaren har en klassisk rockröst och ska jag fortsätta mina jämförelser med andra band så tycker jag att han låter som en skum blandning mellan Paul Stanley och Lemmy!
7/10

KATANA - Storms of war
Låt mig med en gång säga att jag var ett stort fan av göteborgsbandet Katanas debutplatta "Heads will roll" när den kom förra året. Den hamnade precis utanför topp tio eftersom jag efter ett tag tröttnade på låtar som lät likadant, även om charmiga stycken som "Heart of Tokyo", "Livin´ without fear" och "Quest for Hades" lyfte plattan.
Nya plattan inleder i ett rasande tempo med höjdaren "The reaper" och sen fortsätter det i i stort sett samma stil plattan igenom. Mina ganska högt ställda förväntningar infriades inte alls och jag avfärdade skivan efter bara ett par genomlyssningar, men inför den här blogguppdateringen kände jag mig tvungen att lyssna igen - och tro det eller ej, men plattan har växt på de månader jag låtit bli den! Just nu rankar jag den till och med högre än debuten, men det kan ju också bero på att jag som sagt tröttnade på den förra plattan efter intensivt lyssnande i flera veckor i sträck. Den nya plattan känns fräsch än så länge och det är ju fullt möjligt att jag tröttnar även på den efter ytterligare några genomlyssningar. Men betyget sätts NU och inte om några genomlyssningar!
8/10

EXISTANCE - Existance
En stor överraskning är franska Existances debutplatta. Förra året släppte tyska Alpha Tiger sin debutplatta och jag ser stora likheter mellan banden. Nya, unga band, inte speciellt bra producerat, lite halvtaskig sång - men kärleken till musiken lyser igenom allt! Här det oförfalskad heavy metal som gäller från början till slut. Det räcker gott så!
8/10

STANGALA - Boued tousek has traou mat all
Mer franskt blir det nu då Stangala, vilket är en ny bekantskap för mig, släppt en platta. Jag har ingen aning om hur länge bandet funnits eller annan information, utan råkade snubbla över en av deras låtar på nätet och tyckte det lät bra. Det visade sig att det var ett ryskt bolag (Solitude Productions) som gav ut deras plattor men det var inga problem att beställa.
Låt mig direkt säga att gillar du doom så blir du troligen inte besviken, även om jag personligen tycker att det blir lite för drygt i längden. Lyssnar jag på ett par låter är det riktigt bra, men lyssnar jag på hela skivan så tröttnar jag, vilket inte är något bra betyg. Visst finns här en del guldkorn, men de försvinner lätt i mängden av övrigt ljud...
Ett stort minus till omslagets fram- och baksida, där den "coola" texten gör att man inte kan tyda vad där står. Det är nästan så att jag hade föredragit det simpla typsnittet "Arial" framför denna påtvingade LSD-konst.
5/10

LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending to infinity
Nu pratar vi!
Som några av er kanske känner till så har Rhapsody varit något av mina husgudar sedan sent 90-tal och jag har framhållit Luca Turilli som en av sin generations mest underskattade låtskrivare vars musik ofta (alltid?) kommit i skymundan och förlöjligats av de usla texterna. Texterna har förvisso varit usla, men musik kan den mannen verkligen skriva! När huvudbandet Rhapsody of Fire splittrades förra året och gav upphov till två existerande band under i stort sett identiska loggor, så tog det inte lång tid innan Luca utannonserade att han arbetade på en ny skiva med en ny sångare. Eftersom jag alltid varit en stor beundrare av Fabio Liones sång så hade jag mycket svårt att tro att Luca skulle lyckas hitta någon som kom upp i nämnde sångares klass.
Nu har skivan kommit och jag kan konstatera att både Lucas talang som låtskrivare och hans nya sångare överträffar mina högt ställda förväntningar! I Allessandro Conti har Luca hittat en sångare som klarar av att ta både skyhöga och avgrundsdjupa toner. Mycket imponerande!
Hur låter det då?
Ja, nu när Luca inte längre är bunden av sin egen saga så kan han utforska, för honom, tidigare obruten musikalisk mark. Detta låter dumt, men alla låtarna är små mästerverk! Som många andra redan har skrivit så är det storslaget så det förslår, svulstigt, episkt, filmiskt och helt underbart! Refrängerna i många av låtarna hör till några av de starkaste som Luca någonsin skrivit!
Då det kommer skivor med både Year Of The Goat, Spiders och Ghost senare i år så ska jag inte utnämna detta till årets platta riktigt än, men de andra banden får helt klart göra ett kanonjobb för att slå maestro Turilli på fingrarna anno 2012!
9/10

HUNTRESS - Spell eater
Som nämndes i stycket ovan så släpper Spiders och Year Of The Goat sina debutskivor senare i år, men ett band som redan släppt sin debutplatta i år äramerikanska Huntress, med den karismatiska och mycket kompetenta sångerskan Jill Janus i spetsen. "Spell eater" kan när året summeras mycket väl vara årets debutplatta. En kombination av heavy och thrash med melodierna i centrum är vad vi bjuds på här. Som samlare tilltalas jag även av skivbolagets sluga sätt att släppa plattan i mycket begränsad upplaga på vinyl i olika färger. Orange och lila vinyl såldes endast via bolagets sida i 100 ex vardera, medan man pressade 150 ex som såldes exklusivt hos Nuclear Blast. Alla tre är idag slutsålda. En ny upplaga på 100 ex i guldvinyl säljs i skrivande stund exklusivt via Napalm Records, medan en turkos variant i 200 ex finns lite överallt.
Även bandets första singel "Eight of swords" släpptes på vinyl i 300 exemplar i orange vinyl. Givetvis är även dessa slutsålda idag vilket vittnar om att bandet börjar få fotfäste bland publiken och sveps med i den berättigade hypen.
9/10