2014 - de bästa skivorna, plats 1 - 10.

Det mesta av det bästa som inhandlades av skivor som släpptes 2014. 

Så har den där fantasifulla tiden på året kommit då det hör till att sammanfatta året som gått. Det är alltid roligt att titta tillbaka men det är också alltid lika svårt att plocka ut topparna och sedan jämföra och placera dem gentemot andra toppar. Men jag gör ett försök!

ÅRETS SKIVOR.

Det har varit ett mycket bra skivår på många sätt eftersom det har kommit riktigt många bra skivor. Dessvärre tycker jag inte att det kommit någon enda som riktigt sticker ut som en klar favorit, som typ Ghost och In Solitude gjorde förra året med sina betyg på 9/10.
I gengäld har vi i stället en lång rad skivor som samtliga får 8/10, vilket gör att det i stort sett är dagsformen som avgör vilken plats de råkar hamna på just när det här skrivs. Skivorna på topp-fem är väl i och för sig ganska säkra, men därefter är det som sagt mycket humör just för dagen som bestämmer deras placering.
Nu kör vi!

1. SISTER SIN - Black Lotus

Jag velade länge och väl mellan Sister Sin och Wolf, men Sister Sin vann till slut. På sin fjärde platta hittar de äntligen rätt med alla ingredienser. Det låter rebelliskt och upproriskt, men inte påklistrat. Det är hårt, men ändå med mycket starka riff och alltid med melodin i centrum. Liv sjunger, väser och skriker om vartannat och hon låter verkligen bättre än tidigare. Dessutom innehåller plattan textrader som "It ain´t personal, I hate you all" och "I failed to plan but did I plan to fail" och sådana ordlekar går alltid hem hos undertecknad.

Jag är svag för sista låten "Sail North" där Liv växelsjunger med gitarristen Jimmy, vars röst passar perfekt i låten. Andra höjdare är inledande "Food for worms", "Chaos royale" och den lugna "The jinx". Bäst på plattan tycker jag dock att "Desert queen" är. En magisk refräng!

8/10

*********************************************************************************

2. WOLF - Devil Seed

Det är lite oroväckande att det går så lång tid mellan Wolfs plattor. Det som gör att jag ändå förlåter dem är hur bra de är när de väl kommer! Bandet har en så hög lägstanivå att det nästan är kusligt. Jag ger debuten en sjua i betyg, men resten har legat på åttor och nior. Primus motor Niklas Stålvind styr sin varg med fast hand och den biter lika hårt som den skäller! Topplåtar på plattan tycker jag är "Shark attack", "Skeleton woman", "My demon" och den arabiskt ljudande och suggestiva "The Dark passenger" (hemmagjord fanvideo). Resterande låtar håller också mycket hög klass, men dessa fyra har jag fastnat särskilt för och det är för mig alltid en gåta hur Wolf kan vara så förhållandevis obskyra, medan band som Sabaton och Hammerfall både säljer mer och spelar för mer folk. I en idealisk värld hade det varit tvärtom!

8/10

*********************************************************************************

Slipcase till CD och die-hard-vinylen

3. THE OATH - The Oath

En hypad singel, ett fåtal spelningar, en emotsedd debutplatta och sen - ingenting!

Där har ni huvudingredienserna i sorgligt kortlivade The Oath. Bandet bestod av den svenska gitarristen Linnéa Olsson och den tyska sångerskan Johanna Sadonis och deras samarbete blev kort men intensivt. Tyvärr sprack det redan innan debutplattan släpptes, men det var inget man gick ut med förrän en tid senare. 

Vad duon hann skapa lever dock kvar i form av en riktigt stark platta. Jag tycker egentligen att alla låtarna är lika starka, utom möjligen nyinspelningarna av "Night child" och "Black rainbow" från den tidigare släppta singeln. Det är givetvis inte några dåliga låtar, men jämfört med hur de lät på den föregående singeln så tycker jag att de har förlorat något i energi och styrka på vägen.

Inledande "All must die", den spöklika "Leaving together" och avslutande "Psalm 7" är dock låtar som står ut om jag nu nödvändigtvis MÅSTE välja några.

8/10

*********************************************************************************

4. AMBUSH - Firestorm

Svenska Ambush släppte sin lysande debutsingel "Don´t shoot (let ´em burn)" förra året på det trevliga lilla bolaget High Roller Records och de har legat på min radar sedan dess. Samma bolag släppte även deras debutalbum "Firestorm" och även om singeln lovade gott så vågade jag inte tro på en sådan här fullängdare! Rak, kompromisslös heavy metal där spelglädjen lyser igenom i varje riff! Massor av maffiga "Accept-körer" och det är fullt blås från början till slut. Gillar man heavy metal är det fanimig omöjligt att inte gilla den här plattan! Svagast på plattan tycker jag nog är "Natural born killers", vilken märkligt nog släppts på både singel och video. En bra refräng, men i övrigt en tämligen anonym historia. Titelspåret "Firestorm" eller självbetitlade "Ambush" hade passat bättre. Båda kan beskådas live här!

8/10

*********************************************************************************

5. HAMMERFALL - (r)Evolution

Jag hör till den skara fans som faktiskt gillade deras förra platta "Infected", även om den inte föll i så god jord hos en del. I och med den nya skivan så är ordningen återställd. "Hector" dammas av igen och på omslaget ser vi hur han bryter sig loss ur sin fångenskap med hammaren i högsta hugg och med sin trogne springare på väg. I bakgrunden ser vi också det från tidigare omslag välkända slottet. Lökigt, smörigt och inställsamt, javisst, men jag kan ändå inte låta bli att gilla det! Det är ändå på något sätt gjort med glimten i ögat och vill man analysera vidare så kan man säkert få det till att detta är bandets sätt att be om ursäkt för utsvängningarna på förra plattan.

Alla referenser till tidigare Hammerfall-låtar i inledande "Hector´s hymn" är något jag uppskattar och dessutom är låten riktigt bra. Visst finns här några bagateller på plattan, jag tänker närmast på "Live life loud" och "Tainted metal", men i övrigt ännu en stark Hammerfallplatta. 

Singelsläppet "Bushido", den lugna "Winter´s coming" och avslutande "Wildfire" hör till mina favoriter. Även riffet på "Origins" är mycket bra, även om låten i övrigt kanske inte håller hela vägen.

8/10

*********************************************************************************

6. BULLET - Storm Of Blades

Äntligen har Bullet släppt lite på sin AC/DC-dyrkan och låtit sina övriga musikhjältar inspirera i låtskrivandet! Det gör att "Storm of Blades" låter mer "metal" än brukligt när det gäller Bullet, men jag tycker bara att det är bra och befriande. Live har gruppen alltid levererat, men på skiva började de låta trötta, oinspirerade och likadant från låt till låt. 

Givetvis finns AC/DC-spåren kvar, främst i låtarna "Tornado" och "Crossfire", men i övrigt låter det betydligt mer England á la 1980-81. De två första låtarna - "Storm of blades" och "Riding high" - tycker jag nog är de bästa på plattan, men det är en skiva med överlag stor jämnhet som bandet fått ur sig. 

8/10

*********************************************************************************

7. THE TOWER - Hic Abundant Leones

I likhet med Blues Pills platta (se längre ner) så trodde jag länge att detta skulle vara årets platta. Mycket bra låtar och välspelad retrorock som doftar 70-tal. Inte direkt originellt i dessa tider, men The Tower gör det så bra att de inte går att förbise. 

Bandet kommer från Uppsala och jag vet inte vad de har i vattnet i den stan, men en stor del av de mest intressanta banden idag kommer just från Uppsala. Watain, In Solitude, Noctum och Degial för att nämna några. Och så nu alltså The Tower. Intressant är också att även om alla banden är verksamma under hårdrocksparaplyet, så har de olika inriktningar allihop. Inget av banden låter som något av de andra.

The Tower låter som en platta som legat gömd i något skivbolagslager sedan 1970-71 nånting. Det är mycket bas och i grunden riffbaserad blues med distad gitarr och jag älskar det! Måhända lite väl släpigt emellanåt, men jag har överseende med det eftersom det bara pumpar på och det är omöjligt att inte sitta och smånicka i takt.Kolla in det officiella videoklippet för "Exile". Skivans bästa låt tycker jag annars är "Wounds", men jag hittar bara ett liveklipp med halvtaskigt ljud. 

8/10

*********************************************************************************

8. THE DAGGER - The Dagger

Hårdrock som hårdrock ska låta! Åtminstone om man uppskattar som den lät i slutet av 70-talet. Här är det ännu ett gäng musiker ur black- och death-scenen som överraskar med ett starkt släpp, på ungefär samma sätt som Black Trip gjorde förra året. Skillnaden är att där Black Trip mer spanade åt New Wave Of British Heavy Metal-hållet, så går The Dagger ett steg längre tillbaka. De har till och med en låt som heter just "1978" och jag skulle vilja beskriva bandet som en oäkting avlad av Rainbow och 70-tals Judas Priest och som senare satts i fosterhem hos Scorpions 1975 och Black Sabbath 1980-81. Det är melodiöst och riffbetonat på samma gång. "Ahead of you all" är riktigt bra, precis som nämnda "1978" och den lite snabbare "Electric dawn".

8/10

*********************************************************************************

9. BLUES PILLS - Blues Pills

Inte sedan Ghost 2010-11 har ett band blivit så hypat som Blues Pills. Skillnaden är att hypen kring Ghost tog ordentlig fart tack vare deras debutplatta, medan det i Blues Pills fall endast fanns en 10" EP med fyra låtar att tillgå. Jag tillhör skaran som köpte EPn "Bliss" när den släpptes för snart tre år sen och gillade direkt vad jag hörde. Sedan dess har jag väntat på fullängdaren och byggt upp förväntningar, men bara fått små aptitretare i form av ytterligare två 10"-singlar: en med några livelåtar och en med studiolåtar. Dessutom hann jag se bandet live på Muskelrock 2013 och gillade skarpt vad jag såg och hörde. Jag vet att en del finner bandet lite tråkiga live med sin släpiga framtoning och utdragna gitarrpartier, men jag föll direkt när jag såg dem live.

När skivan så äntligen kom i somras så slukade jag den med hull och hår. Alla uppbyggda förväntningar infriades med råge och i början var jag helt lyrisk i min hjärna som satte högsta betyg direkt. Efterhand så lugnade jag mig dock och nu har jag kommit till sans. Det är fortfarande en mycket bra skiva, men en fullpoängare är det inte. Det blir aningen för enahanda efter ett tag och nyinspelningen av "Devil man" är flera klasser sämre än den gamla versionen. Fast med topplåtar som "High class woman", "Jupiter" (en nyinspelning av "Bliss" från första EPn och försedd med engelsk text) och den vackert vemodiga "Little sun" så blir betyget ändå högt.

8/10

*********************************************************************************

10. PORTRAIT - Crossroads

Portraits förra platta, med den idiotiska titeln "Crimen Laesae Majestatis Divinae" - vilken jag inte ens kan uttala trots nykterhet och god läsförmåga - hamnade högt på listan över det årets bästa plattor. Det är en skiva som jag fortfarande spelar i alla fall minst en gång i månaden och jag har inte tröttnat än. När nu äntligen uppföljaren har kommit, dessutom försedd med det betydligt mer lättlästa namnet "Crossroads", så beställde jag den direkt. Eller rättare sagt - jag försökte beställa den direkt, men det var något strul med distributionen så jag fick beställa den direkt från bandet i stället. Men det gör inget, det är ju bättre att pengarna går till dem istället.

Överlag tycker jag nog att skivan är någon liten bit svagare än föregångaren. Det är svårt att sätta fingret på varför jag tycker så, för när jag lyssnar på den så kan jag inte komma på någon direkt dålig låt. Tvärtom, här finns några riktiga toppar i form av "In time", "Our roads must never cross" och avslutande "Lily". Även det stämningsfulla, akustiska introt, som dessutom knyter ihop säcken i form av outro på nyss nämnda "Lily", vill jag nämna här.

En riktigt bra platta är det, men som sagt, hade jag blivit strandsatt på en öde ö - vilken förvisso inte längre varit öde om jag hamnat där - så hade jag föredragit att ha med mig förra plattan dit, även om slutbetygen för båda skivorna blir detsamma. Skumt.

8/10

*********************************************************************************

Fortsätt nu att läsa för all del. I inlägget direkt under detta presenteras den spännande fortsättningen: vilka skivor som hamnade på plats 11 - 20. Det är fruktansvärt spännande!

Muskelrock 2013

 

I Småland, strax utanför lilla Alvesta, i det ännu mindre Blädinge, ligger det pyttelilla dansstället Tyrolen. Där arrangerades den finfina lilla festivalen "Muskelrock" för femte året. Det firades med en hemlig line up. Man visste alltså inte vilka band som skulle spela när man köpte sin biljett. Ett nytt grepp och även om det renderade i en del spekulationer kring vilka band som skulle spela, där Uncle Acid nog var det band som på förhand var mest tippat av de som sen visade sig inte vara bokade, så vill jag ändå helt klart veta på förhand vilka band som kommer. Dels så att jag kan lyssna in mig på banden, men även helt enkelt för att bestämma om jag vill lägga pengar på biljetten. Så snälla Muskelrock - inga fler hemliga startfält, tack!

Det fina med denna gemytliga festival är att många av banden själv hjälper till med festivalarbetet. Bullet var ett av banden bakom festivalens startande en gång i tiden, bandet Night skötte skivförsäljning och annat för de grupper som uppträdde i år och flera andra medlemmar ur andra band hjälpte till att rigga scener och stämma instrument. Jag vet inte, men intrycket man får är att de jobbar i stort sett ideellt, möjligen mot reseersättning och kost och logi och drivs av kärlek till musiken. Det är en vacker tanke om det är så och det vill jag gärna tro.

Ytterst ansvarig för bokningar och arrangemanget i stort är visst en kille vid namn Jacob Hector och honom ser man glida omkring lite varstans, småpratandes med besökare eller band ena stunden, diggandes framme vid scenen i nästa. Rätt vad det är så ringer mobilen och han går iväg ett tag, men strax är han tillbaka på samma plats igen. Eldsjälar allihop! Heder och respekt åt dem!

TORSDAG

Först ut var det relativt nya svenska bandet Vidunder. Jag har sett dem tidigare och då var de betydligt piggare. I torsdags kändes de ganska sega och den enda gången som det riktigt tar fart är under låten "Asmodeus", vilken släpptes som singel i slutet av 2011. Fast de har helt klart koll på 70-talsmodet.

 

 

Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!

 

 

"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.

 

 

Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.

 

 

Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...

 

 

FREDAG

Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.

 

 

Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)

 

 

Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.

 

 

 

 

Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.

 

 

 

Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer. 

 

 

Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...

 

 

LÖRDAG

På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.

 

   

 

 

 

Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.

Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...

 

 

Den här är lite cool också faktiskt.

 

 

Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!

 

 

 

Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!

 

 

Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!

 

 

 

Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.

 

 

 

Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.

 

 

Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...

 

 

Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.

 

 

Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!

 

 

Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.

 

Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.

 

 

Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!

 

 

När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?

Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.

 

På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.

 

Bullet, 77 & Screamer på KB i Malmö!

Dagen efter WASPs konsert i Hässleholm så spelade Bullet på Kulturbolaget - KB - i Malmö och med sig hade de två riktigt kompetenta förband i Screamer från Ljungby och 77 från Spanien.
Fortfarande lite småsliten efter spelningen dagen innan så satt jag och somnade i soffan så det blev stress in till Malmö, men som tur var så såg jag inte till några poliser. 20:00 skulle första band stå på scen, vilket var Screamer och det var i stort sett för deras skull jag köpt biljett så dem ville jag ju inte missa. Men faktum kvarstår, att 19:56 så körde jag fortfarande runt i kvarteren runt KB och letade efter parkeringsplats. När jag till slut hittade en så var det givetvis en parkering där man skulle betala och eftersom jag inte har annat än körkort och sedlar med på konserter så tog jag helt enkelt chansen att åka på böter. Screamer var viktigare. DET är fanimig metal - när man riskerar 1200 kr i parkeringsböter bara för att kunna få se ett förband!

Nåväl, in rusade jag och missade nog en eller möjligen två låtar, men vad gör väl det när resten av setet var så briljant? Deras debutplatta "Adrenaline distractions" är en av mina favoriter från 2011, även om den inte kom in på min egen topp tio från det året. Den har växt! De spelade till och med en ny låt som hette "Fenix" (eller "Phoenix"?) som var riktigt bra. Sjukt nöjd med spelningen var jag och så fort bandet gått av scenen rusade jag ut till biljettinsläppet och frågade om de kunde ge mig växel så jag kunde springa iväg och lägga på parkeringsmätaren. Allt fixade sig! Inga böter och jag fick se Screamer ännu en gång! Nöjd och glad i sinnet!
Betyg Screamer: 4/5

Nästa band var det spanska ´77, eller Seventy-seven som det också skrivs, som var ett band som jag hade dålig koll på sedan tidigare. De spelade på Muskelrock för nåt år sen utan att jag tog någon större notis om dem, men på lilla KB kom de verkligen till sin rätt! Vilken urladdning av energi! Jag var totalt obekant med låtarna sedan tidigare men de hade ett ös och ett sväng som var omöjligt att värja sig emot. Gitarristen hoppade till och med ner från scenen och sprang fram och tillbaka ute bland den ganska glesa publiken. Vilken dåre, på ett positivt sätt!
Givetvis är det omöjligt att komma ifrån parallellerna till AC/DC när låtarna är skrivna i exakt samma anda, gitarristen beter sig som Angus på steroider och sångaren till och med låter kusligt likt Bon Scott. Men varför måste det vara originellt för att vara bra? Så länge man gör det med hjärta och glädje och det låter bra, så räcker det gott och väl för mig!
Jag köpte en CD och en singel av bandet efteråt, men jag har inte vågat lyssna på någon av dem ännu. Jag är rädd att det låter mycket tamare på platta och jag vill inte förstöra mitt konsertminne av bandet. I alla fall inte än...
Betyg ´77: 4/5

 

Så var det då till sist dags för huvudbandet själv - Bullet från Växjö! Med sin nya skiva "Full pull" i bagaget gör de helt rätt som åker på en Sverigeturné. Tänk om till exempel Wolf gjort likadant. Vilken lycka det hade varit! Nu har jag tyvärr inte så bra koll på Bullet heller annat än att jag såg dem på Muskelrock förra året. Jag gick dit med samma tomma och förutsättningslösa hjärna som inför ´77, men skillnaden var att spanjorerna imponerade mer på mig. Både låtmässigt och inlevelsemässigt tycker jag Bullet blir slagna av båda förbanden. Kanske hade de en dålig dag, vad vet jag?

 

Hell Hofer må vara underhållande att se och lyssna på i mellansnack och intervjuer, men någon sångare av rang är han inte. Trummisen var tämligen anonym och det paradoxala är att de enda två som utstrålar någon slags "star quality" är basisten och gitarristen till höger, från publiken sett. Paradoxalt, eftersom basisten tillbringar halva konserten med ryggen mot publiken och med ena foten på trumpodiet är han vänd mot sin rytmsektionskompis mer än lovligt mycket. Gitarristen till höger har spelet och den naturliga utstrålningen på scen som krävs av en artist, men han verkar inte bekväm i rollen. Under sitt korta ensamsolo gick han motsträvligt fram mot mitten av scen och poserade lite, annars var det endast i sällskap med den andre gitarristen som han lämnade tryggheten på sin kant. Och det är just han, gitarristen till vänster på scen, som är den ende som verkar trivas med vad han gör, som tar alla chanser han får att störta mot mitten av scen och interagera med publiken. Precis som det ska vara!

Betyg Bullet: 3/5

 

På det hela taget var huvudbandet minst tilltalande av de tre, men man ska alltså ha i åtanke att jag inte är inlyssnad på deras katalog. De ska dock ha all heder och stor cred för att ha hittat två sådana utmärkta förband att ta med sig och för att hela paketet bara gick loss på 200 spänn. En mycket bra afton var det, även om fredagen på jobbet var jävligt tung efter konserter två kvällar i rad. Men det är sånt man får ta när man är en simpel arbetare...