In Solitude har öppnat affär!

Äntligen fick jag tag i In Solitudes senaste skiva "Sister" på vit vinyl. Den som från början endast skulle säljas på deras höstturné 2014 och som jag av någon oförklarlig anledning missade att inhandla när jag beskådade bandet i Malmö i oktober. Jag är svag för sådana där specialupplagor där man fysiskt måste närvara för att ha en chans att köpa. För att vara riktigt old school släpptes bandets två senaste plattor - "The world, the flesh, the devil" och nämnda "Sister" - också i begränsad upplaga på som gammal hederlig kassett minsann! Även dessa unikt för turnén och även dessa båda missade jag och jag har grämt mig sedan dess och är fullständigt övertygad om att en stor del av mina sömnproblem på senare tid kan förklaras av detta!

Det är därför med lite blandade känslor som jag nu ser att In Solitude satt upp ett eget virtuellt försäljningsstånd hos Big Cartel där dessa godbitar, tillsammans med en del andra godsaker finns att beställa direkt från bandet.

"Blandade känslor" därför att poängen med att ha turné-exklusiva prylar försvinner när man kan köpa det i efterhand. Samtidigt så är jag ju förstås överlycklig åt att äntligen ha fått tag i skivan och kassetterna som jag trånat efter i nästan fyra månader. Så lycklig att jag även slog till på box-utgåvan av "Sister", även om den inte på något sätt är unik utan kan beställas från både Ginza och CDon.

Ordern blev väldigt snabbt expedierad och jag hade min beställning hos postombudet två dagar efter att jag lagt beställningen. Mycket bra och omsorgsfullt paketerat dessutom. Högsta betyg till In Solitude även på denna avdelning alltså!

2014 - The final chapter!

Tänkte skriva ett sista inlägg med "bästa-lista" från 2014, nämligen konserter.
Precis som med skivor så har det varit ett mycket bra år för konserter med många riktigt, riktigt bra spelningar. De små klubbspelningarna är som vanligt överlägsna stora arenaspelningar och faktum är att jag inte besökte en enda "stor" spelning under hela 2014. En dag på Sweden Rock Festival var det närmaste jag kom en "stor konsert" förra året och det räknas knappast.

Men snabbt över till konserterna nu! Jag skriver inget längre om banden eller konserterna eftersom de flesta redan är recenserade ändå. Det här är bara en lista jag vill få ut ur systemet så att jag kan gå vidare sen...

1. WOLF - Societen, Varberg, 20 december.

Årets sista konsert blev också den bästa. Eller sista och sista förresten - Sister Sin spelade ju efter Wolf, så rent teoretiskt var detta årets näst sista konsert för min del. Detta är dock av akademiskt intresse, ty sällan har väl en konsert varit så emotsedd och samtidigt överträffat alla förväntningar. 

*********************************************************************************

2. IN SOLITUDE, Babel, Malmö, 2 oktober.

En kulen höstdag är det skönt att värma sig med In Solitudes smäckra toner. De vinner vinner tävlingen "mest headbangande band" med hästlängder. De måste proppa i sig kopiösa mängder med Treo både före och efter sina spelningar.

*********************************************************************************

3. BLOOD CEREMONY, Loppen, Köpenhamn, 16 maj.

Utan tvekan årets stora positiva överraskning. Jag har hade hört deras skivor och tyckt de var ganska bra. Inga mästerverk, men bra. En del riktigt bra låtar till och med. Men om sanningen ska fram besökte jag konserten först och främst för ännu en chans att se Spiders som var förband. Men järnspikar, live lyfte låtarna till nya höjder. Ett extra plus också för den fullkomligt galne trummisen!

*********************************************************************************

 

4. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS, Babel, Malmö, 26 mars.

Hett emotsedda av en månghövdad publik och de gjorde ingen besviken. Nu gick jag i och för sig inte runt och frågade alla om det var någon som var besviken, men de jag pratade med - och de jag hörde prata om konserten - var riktigt nöjda. Det var jag också. 

*********************************************************************************

5. SPIDERS, Babel, Malmö, 6 december.

Spiders måste vara ett av Sveriges bästa liveband för närvarande! Sångerskan Ann-Sofie Hoyles har alltid haft en bra röst, men på senare tid har hon dessutom växt ut till en betydligt mer bekväm frontfigur än för några år sen. Tyvärr saknas basisten Matteo, som med sin inlevelse och svängiga stil bidrog starkt till liveupplevelsen. Ersättaren Olle Griphammar är inte riktigt på den nivån än, men det kommer säkert.

*********************************************************************************

6. SISTER SIN, Societen, Varberg, 20 december.

Den enda som kan utmana herrarna i In Solitude i headbanging är damen i Sister Sin. Som jag skrev i recensionen av konserten så headbangar hon nästintill konstant den tid hon inte sjunger. Övriga medlemmar gör sitt bästa för att hänga med, men hamnar hopplöst i skymundan av energiknippet vid mikrofonen.

*********************************************************************************

7. DEAD LORD, Loppen, Köpenhamn, 21 augusti.

Ett band som fullkomligt utstrålar spelglädje (där kom det) och trivsel på scen. Hakim Krim och hans manskap gör ingen besviken när de fläskar på med sin härligt Thin Lizzy-inspirerade hårdrock.

*********************************************************************************

MADAM X - Sweden Stage, Sweden Rock Festival, 6 juni.

Det får bli en utomhusspelning också här på listan. Inte för att det är just en utomhusspelning, utan för att den var så fruktansvärt bra. Jag såg fram emot att få se de gamla hjältarna för första gången och det var med skräckblandad förtjusning jag ställde mig framför scenen. Många är banden som med sin storhetstid 30 år bakom sig som återförenats tack vare feta kontrakt och sånt blir sällan bra. Madam X visade inga som helst sådana tendenser. Tvärtom! De tyckte själv att spelningen blev så lyckad att återföreningen höll i sig och någon gång under 2015 kommer de med sin första platta sedan "We reserve the right" (1984) som förresten spelades i sin helhet.

*********************************************************************************

Sådärja, det var det hela när det gäller konserter. Jag kan väl i och för sig tillägga ett par observationer.

1. Många spelningar på Babel i Malmö och Loppen i Köpenhamn, men nästan inga av intresse för min del på anrika gamla KB. En av få konserter jag hade biljett till på KB (Gamma Ray / Rhapsody Of Fire) ställdes in på grund av Kais halsproblem.

2. Det var ovanligt många lyckade huvudband/förband-kombos i år. Dead Lord hade Noctum som öppnade för sig, Sister Sin och Wolf delade för- och huvudband under två kvällar, Blood Ceremony hade med sig Spiders på Loppen, In Solitude hade med sig överraskningsbandet Beastmilk och till och med på Sweden Rock spelade två av mina på förhand mest emotsedda band bara med någon timmes mellanrum - Madam X och Powerwolf!

Den kombo som jag såg fram mest emot blev dock aldrig av - The Oath skulle ha varit förband åt Uncle Acid, men de splittrades som bekant innan. Mycket surt att ha missat dem!

3. 2014 blev första året sen 2010 som jag inte såg Ghost en enda gång. Det var nära att jag skulle hinna till Liseberg och se deras sista spelning innan uppehållet, men jag orkade helt enkelt inte efter en lång dags färd hem från skivmässan i Solna som varit samma dag.

4. Jag vill ännu en gång passa på att pusha lite extra för det relativt nya skånska bandet Royal Ruckus. Det blev ett flertal konserter med dem även 2014 och roligast av allt var nog att de släppte sin musik på fysiska skivor i år. Två stycken, närmare bestämt och fantasifullt döpta till "Royal Ruckus 1" och "Royal Ruckus 2". Det rör sig om silverpressade skivor i enkla pappfodral i en total upplaga om 100 ex vardera och de är mycket väl värda att köpa. Såvitt jag vet säljs de endast på bandets spelningar.

Nu lovar jag att släppa 2014 för att medelst högburet hufvud med synnerligen bestämda steg marschera raka vägen in i 2015!

In Solitude - Babel, Malmö 2 oktober.

Är In Solitude Sveriges just nu bästa band?
Jag är frestad att svara "ja" på den frågan. Deras två senaste plattor är snudd på mästerverk båda två och live har de få övermän. Det är fullt ös från början till slut, med ganska begränsat mellansnack. Det lilla som sägs har alltid en poäng som på något sätt leder fram till nästa låt.

Jag har sett In Solitude ett par gånger tidigare och aldrig blivit besviken. Deras headbangande är en imponerande konstform som gör att man själv rycks med ännu mer och det är svårt att - även såsomvarande kortklippt samt med begynnande flint - hålla huvudet still!

Bandet var så bra att direkt när jag kom hem så satte jag mig vid datorn och köpte biljett även till spelningen på Pumpehuset i Köpenhamn ett par dagar senare. Tack vare Öresundsbron och Köpenhamns Metro så är det väldigt smidigt att ta sig till och från de flesta spelställen i den danska huvudstaden.

En annan anledning till att jag ville se bandet igen var det finska förbandet Beastmilk. De lät inget vidare på de smakprov jag hade lyssnat på inför konserten och av den anledningen missade jag det mesta av spelningen med flit och anlände till Babel när Beastmilk bara hade två låtar kvar att spela. En triumf för min uträkning att missa dem förvisso, men med tanke på att de lät riktigt bra live så grämde jag mig ändå.
Dessutom har tydligen Linnéa Olsson från numera nerlagda The Oath gått med som andregitarrist i bandet, vilket jag inte hade en aning om när jag dissade dem och anlände för sent.

Inget av detta skulle ju dock spela någon roll eftersom jag nu hade biljett även till spelningen i Köpenhamn tre dagar senare. Allt var frid och fröjd i sinnet. Jag gick även och planerade vilka inköp jag skulle göra. In Solitudes singel i blå vinyl var en, deras senaste skiva "Sister" som turnéutgåva var en annan. Två kassetter med bandet, även dessa unika för just den här turnén var ett tredje. 

Så när jag vaknade kl 21 på söndagskvällen blev jag inte glad! Ja, ni läste rätt! Jag vaknade klockan nio på kvällen! Jag hade suttit och somnat i soffan och missat hela skiten! 

Helt sjukt! Där satt jag med danska pengar växlade, en biljett betald och utskriven - och sov!

Jag kan meddela att jag inte var nöjd med mig själv över det och övervägde genast att rusa ut på balkongen och kasta mig ut från densamma. Tyvärr bor jag på bottenvåningen så effekten av mitt hopp hade bara blivit smutsiga kläder och då fick det vara. 

En liten tröst i eländet är att Portrait spelar i Malmö på fredag.

Jag har aldrig sett dem live tidigare så det ser jag fram emot.

Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.

Muskelrock 2013

 

I Småland, strax utanför lilla Alvesta, i det ännu mindre Blädinge, ligger det pyttelilla dansstället Tyrolen. Där arrangerades den finfina lilla festivalen "Muskelrock" för femte året. Det firades med en hemlig line up. Man visste alltså inte vilka band som skulle spela när man köpte sin biljett. Ett nytt grepp och även om det renderade i en del spekulationer kring vilka band som skulle spela, där Uncle Acid nog var det band som på förhand var mest tippat av de som sen visade sig inte vara bokade, så vill jag ändå helt klart veta på förhand vilka band som kommer. Dels så att jag kan lyssna in mig på banden, men även helt enkelt för att bestämma om jag vill lägga pengar på biljetten. Så snälla Muskelrock - inga fler hemliga startfält, tack!

Det fina med denna gemytliga festival är att många av banden själv hjälper till med festivalarbetet. Bullet var ett av banden bakom festivalens startande en gång i tiden, bandet Night skötte skivförsäljning och annat för de grupper som uppträdde i år och flera andra medlemmar ur andra band hjälpte till att rigga scener och stämma instrument. Jag vet inte, men intrycket man får är att de jobbar i stort sett ideellt, möjligen mot reseersättning och kost och logi och drivs av kärlek till musiken. Det är en vacker tanke om det är så och det vill jag gärna tro.

Ytterst ansvarig för bokningar och arrangemanget i stort är visst en kille vid namn Jacob Hector och honom ser man glida omkring lite varstans, småpratandes med besökare eller band ena stunden, diggandes framme vid scenen i nästa. Rätt vad det är så ringer mobilen och han går iväg ett tag, men strax är han tillbaka på samma plats igen. Eldsjälar allihop! Heder och respekt åt dem!

TORSDAG

Först ut var det relativt nya svenska bandet Vidunder. Jag har sett dem tidigare och då var de betydligt piggare. I torsdags kändes de ganska sega och den enda gången som det riktigt tar fart är under låten "Asmodeus", vilken släpptes som singel i slutet av 2011. Fast de har helt klart koll på 70-talsmodet.

 

 

Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!

 

 

"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.

 

 

Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.

 

 

Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...

 

 

FREDAG

Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.

 

 

Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)

 

 

Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.

 

 

 

 

Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.

 

 

 

Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer. 

 

 

Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...

 

 

LÖRDAG

På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.

 

   

 

 

 

Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.

Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...

 

 

Den här är lite cool också faktiskt.

 

 

Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!

 

 

 

Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!

 

 

Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!

 

 

 

Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.

 

 

 

Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.

 

 

Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...

 

 

Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.

 

 

Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!

 

 

Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.

 

Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.

 

 

Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!

 

 

När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?

Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.

 

På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.