Wolf + Sister Sin, Varberg 20 december.

Jag har många favoritband. Ett är Ghost. Ett annat är In Solitude. Ett tredje är Wolf.

I mitt förra inlägg så skrev jag att tyckte att In Solitude var Sveriges bästa band och det tycker jag väl till viss del att de är. 

MEN, de har trots allt bara släppt tre plattor, varav det bara är de två senaste som jag verkligen gillar. Ghost har bara släppt två plattor. På gränsen till mästerverk båda två förvisso, men fortfarande bara två plattor.

Wolf har släppt sju skivor varav den med lägst betyg fortfarande når upp till 7/10. Övriga plattor är åttor och nior och jag räknar hela deras katalog som ett måste i varje hårdrockares skivsamling.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se dem live på några år nu och under tiden har förväntningarna vuxit sig skyhöga! I lördags, på Societen i Varberg, en ny bekantskap för mig för övrigt, var det så äntligen dags att återse bandet och de gjorde mig definitivt inte besviken, mina höga förväntningar till trots!

Dessvärre anlände jag aningen för tidigt då första bandet, lokala förmågorna Bleed For Me, inte ens hade börjat sin spelning. Jag hade räknat med att anlända lagom till dess att de var klara, men istället fick jag genomlida en hel konsert med musik som jag verkligen inte gillar. Deras 40 minuter kändes betydligt längre och jag började så smått fantisera om att hoppa ut från något fönster och landa på ansiktet. Efter att ha lyssnat på Bleed For Me räds jag inte döden.

Desto roligare blev det en halvtimme efter deras spelning, ty då skred i sanning Wolf in på scenen och drog igång med den magnifika öppningen "Overture in C shark" direkt följd av "Shark attack". Magiskt! Detta var första gången jag såg bandet med gitarristen Simon "Demon" Johansson och han skötte sig exemplariskt. Att ersätta en så pass viktig kugge och uppskattad medlem som föregångaren "Axeman" ju faktiskt var, är aldrig lätt, men han skötte sig med bravur och de små farhågor jag eventuellt haft före spelningen var som bortblåsta direkt.

Låtar från i stort sett hela karriären spelades, men givetvis med betoning på senaste plattan. Förutom de två redan nämnda låtarna spelades ytterligare fyra låtar från "Devil seed" och det enda jag har att anmärka på är avslutningen med "Killing floor". Inte min favorit på skivan och även om den lyfte live så hade jag hellre sett t ex "The dark passenger", som väl kanske i och för sig kan vara svår att få till sin rätt live.

Inte heller "Frozen" tycker jag gjorde något större intryck så den får också gärna bytas ut, gärna mot "River everlost" om man nu ska plocka låtar från senaste plattan.

Det spelades som sagt låtar från samtliga album utom debuten och extra kul tycker jag det var att publiken var med på noterna i gamla godingar som "Night stalker" och otippade "Venom", varav den sistnämnda spelades när de frågade publiken vad vi ville höra. Båda från andra plattan "Black Wings".

Medlemmarna såg som vanligt ut att ha sjukt roligt på scen och mest av allt framgår det av basisten Anders "Tornado" Modds ansiktsuttryck. Han ser genuint glad och lycklig ut hela konserten igenom. Övriga medlemmar försöker se coola och tuffa och hårda ut emellanåt, men Anders är ett stort leende hela konserten. 

Längst bak sitter trummisen Richard "Raptor" Holmgren och prylar sina trummor med otäck precision. Han sliter som ett djur och ser nästan plågad ut. I en paus mellan ett par låtar fick vi höra att han tydligen lider av gallsten och att han fått tid för operation precis innan de här två spelningarna (bandet spelade i Örebro kvällen före) men att han avböjt för att "vi har för helvete två konserter att genomföra". Det är en inställning som ger full pott i respekt! 

Tidigare nämnde Simon "Demon" Johansson skötte som sagt gitarruppdragen med den äran med sina ömsom utfall mot publiken, ömsom upphoppad på flanken men hela tiden med kontroll. Eller rättare sagt, nästan hela tiden. Vid ett tillfälle såg man hur han tappade balansen när han skulle backa tillbaka in mot scenen och höll på att ramma sångaren. Allt fortlöpte dock utan problem och avslutades med ett snett litet leende.

Sångaren ja. Och gitarristen, bandledaren, grundaren och ende kvarvarande originalmedlemmen: Niklas "Viper" Stålvind. Han har styrt sitt Wolf i snart 20 år i både med- och motgångar och aldrig sviktat. När band som Hammerfall och Sabaton tagit nästa kliv i karriären och blivit folkkära i folkhemmet och stora utomlands, så har Niklas aldrig vikt en tum från sin linje; detta är den musik han vill spela oavsett vilka trender som råder för tillfället. Underbart, eftersom detta också är den musik jag vill höra, oavsett vilka trender som råder!

Rent sångmässigt har han dessutom blivit starkare. Betydligt starkare till och med. Där man förr kunde störas en aning av hans ljusa och bitvis nästan pipiga röst, hörs idag ingenting. Bara en bra sångröst. Fortfarande hög förstås, det är ju hans stil, men inte alls lika pipigt och betydligt mer njutbart. Dessutom verkar han ha legat i hårdträning de senaste åren och detta säger jag med en 110% heterosexuell övertygelse - jävlar vilken kropp han fått! Extremt vältränad och detta märks även av all energi han utstrålar på scen. 

På det hela taget en grym spelning, kan mycket väl vara årets bästa när konsertåret ska sammanfattas om nån vecka!

Tyvärr skrev jag inte ner vilka låtar som spelades, men här är i alla fall de som jag minns (dock ej i rätt ordning):

Overture in C shark
Shark attack

Skeleton woman

My demon

Frozen

Killing floor

Night stalker

Venom

Evil star

The bite

Speed on

Voodoo

Hail caesar

Skull crusher

Hmm, 14 låtar. Fan vet om det inte kan vara alla trots allt. Hör gärna av er om ni vet någon jag missat.

Innan Sister Sin skulle inta scenen (de turades om att "headlina" i Varberg och Örebro kvällen innan) så kom hela Wolf ut och minglade vid merchandise-bordet. Ett tag tänkte jag köpa en skiva och få den signerad, men jag känner mig alltid så dum vid sådana tillfällen. Hade jag varit 14 år hade det varit en annan sak, men jag är 44 år, fet och tunnhårig. Då kan - och ska - man inte bete sig som en fjortis. Det är en av väldigt få levnadsregler jag har!

Nåväl, ut på scen kommer Sister Sin med den karismatiska och extremt energiska sångerskan Liv Jagrell. Så fort hon inte sjunger så headbangar hon. Hårt dessutom! 

Övriga medlemmar sköter sig fläckfritt, men de bleknar ändå i jämförelse med den färgstarka sångerskan. Att hon dessutom besitter en pipa som får de flesta andra att blekna gör ju inte heller saken sämre. 

En sångerska, hur bra hon än må vara, är dock ingenting utan starka låtar och här kommer gitarristen Jimmy Hitula och trummisen Dave Sundberg in i bilden, då dessa båda herrar står för i stort sett all text och musik på bandets plattor. Kanske till och med allt, jag har inte orkat kolla upp det. 

Jimmy skämmer hela tiden bort oss med klassiska hårdrocksposer med gitarren och manar hela tiden på publiken från högerkant (från scenen sett) att ösa mer!

På scenens vänsterkant finner vi den väldige basisten Andreas Strandh. Även han öser på hela tiden och precis som med Wolf så märker man att detta är ett band som trivs på scen. Längst bak på scen har vi Dave Sundberg som för dagen spelade på Wolfs trummor. Antingen det eller så missade man att byta skinn på bastrumman! Det gör inget, han behärskade situationen likafullt. 

Bland kvällens höjdare hör att Sister Sin spelade alla de låtar som jag på förhand hade önskat att få höra. Från deras senaste skiva bjöds vi på bland annat "Chaos royale", "Sail North" och min personliga favorit "Desert queen". Från förra plattan hämtades "End of the line" och "Fight song" bland annat. De kan ha spelat fler låtar från respektive album, men dessa är de som jag har som favoriter och som jag la speciellt märke till. De framfördes dessutom klanderfritt!

När det gäller Sister Sin har jag tyvärr sämre koll på låttitlarna. Detta bottnar i sin tur i att när jag såg bandet första gången som förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2007 så tyckte jag att de var riktigt bra och jag köpte deras debutplatta "Switchblade Serenades" direkt när den kom året efter. Tyvärr blev både den och uppföljaren "True Sound Of The Underground" något av små besvikelser för mig. Låtarna fastnade helt enkelt inte på ett sätt som de gör när man verkligen uppskattar en skiva. 

Detta har dock ändrats totalt på bandets två senaste plattor "Now And Forever" och årets "Black Lotus" som båda två tillhör sina respektive års toppskivor, enligt mig.

Ännu en av årets bästa konserter, helt klart. Det blir en svår uppgift att rangordna så småningom...

De låtar som jag kommer ihåg är bland annat:

End of the line

Food for worms

Sail North

24/7

Chaos royale

Sound of the underground

Fight song

Desert queen

Efter konserten satte jag mig i min bil och skulle köra de 20 milen hem mitt i natten. Temperaturen visade på fem plusgrader och inga salt- eller sandbilar syntes till. Jag blossade på i 110-120 uppför och nerför Hallandsåsen och vidare söderut. När jag skulle svänga av motorvägen hamnade jag bakom en bil som bara körde i 60 km/t och jag satt och svor och blev irriterad, när det faktiskt var 90 på just den vägen. Eftersom jag inte känner till vägen så bra så blev jag dock bakom och det visade sig att han/hon skulle till och med svänga in på samma bostadsområde som jag tre mil senare! 

Här hände det dock något kusligt, ty bilen framför blinkade som man ska och började svänga som man ska. Till min stora förvåning fortsatte han/hon dock rakt fram i sakta gemak, fortfarande blinkande att han skulle svänga. Han körde in på fel sida om refugen vilket jag tyckte var riktigt märkligt. "Är han inte nykter", tänkte jag, men inget i hans tidigare körning hade haft något avvikande beteende. 

Allt detta hände ju på några sekunder och när jag själv skulle göra samma sväng förstod jag vad som hänt. Trots helt nya vinterdäck så svängde bilen inte! Den bara kasade sakta i sidled och ett tag var jag rädd för att åka rakt in i refugen, men jag klarade mig. Efter ett tag fick däcken grepp och jag körde sakta in på min parkering. Det var glashalt trots att temperaturen fortfarande visade fem plusgrader!

Lite skakis blev jag faktiskt när jag tänkte på vad som hade kunnat hända om jag beslutat mig för att köra förbi när han framför bara körde i 60 km/t. Kanske hade jag suttit här och skrivit detta ändå. Kanske hade jag legat i en sjukhussal med slangar och blöja. Kanske hade jag suttit runt ett träd nånstans och släktingarna suttit och filat på vad som skulle stå i annonsen.

Och vem som ska ärva mina skivor!

God jul och gott nytt år på er!

In Solitude - Babel, Malmö 2 oktober.

Är In Solitude Sveriges just nu bästa band?
Jag är frestad att svara "ja" på den frågan. Deras två senaste plattor är snudd på mästerverk båda två och live har de få övermän. Det är fullt ös från början till slut, med ganska begränsat mellansnack. Det lilla som sägs har alltid en poäng som på något sätt leder fram till nästa låt.

Jag har sett In Solitude ett par gånger tidigare och aldrig blivit besviken. Deras headbangande är en imponerande konstform som gör att man själv rycks med ännu mer och det är svårt att - även såsomvarande kortklippt samt med begynnande flint - hålla huvudet still!

Bandet var så bra att direkt när jag kom hem så satte jag mig vid datorn och köpte biljett även till spelningen på Pumpehuset i Köpenhamn ett par dagar senare. Tack vare Öresundsbron och Köpenhamns Metro så är det väldigt smidigt att ta sig till och från de flesta spelställen i den danska huvudstaden.

En annan anledning till att jag ville se bandet igen var det finska förbandet Beastmilk. De lät inget vidare på de smakprov jag hade lyssnat på inför konserten och av den anledningen missade jag det mesta av spelningen med flit och anlände till Babel när Beastmilk bara hade två låtar kvar att spela. En triumf för min uträkning att missa dem förvisso, men med tanke på att de lät riktigt bra live så grämde jag mig ändå.
Dessutom har tydligen Linnéa Olsson från numera nerlagda The Oath gått med som andregitarrist i bandet, vilket jag inte hade en aning om när jag dissade dem och anlände för sent.

Inget av detta skulle ju dock spela någon roll eftersom jag nu hade biljett även till spelningen i Köpenhamn tre dagar senare. Allt var frid och fröjd i sinnet. Jag gick även och planerade vilka inköp jag skulle göra. In Solitudes singel i blå vinyl var en, deras senaste skiva "Sister" som turnéutgåva var en annan. Två kassetter med bandet, även dessa unika för just den här turnén var ett tredje. 

Så när jag vaknade kl 21 på söndagskvällen blev jag inte glad! Ja, ni läste rätt! Jag vaknade klockan nio på kvällen! Jag hade suttit och somnat i soffan och missat hela skiten! 

Helt sjukt! Där satt jag med danska pengar växlade, en biljett betald och utskriven - och sov!

Jag kan meddela att jag inte var nöjd med mig själv över det och övervägde genast att rusa ut på balkongen och kasta mig ut från densamma. Tyvärr bor jag på bottenvåningen så effekten av mitt hopp hade bara blivit smutsiga kläder och då fick det vara. 

En liten tröst i eländet är att Portrait spelar i Malmö på fredag.

Jag har aldrig sett dem live tidigare så det ser jag fram emot.

Dead Lord / Black Trip - split 7"

Ett av de coolaste släppen i år är ett faktum. Ja, fanimig ett av de coolaste släppen på mycket, mycket länge! De båda banden Black Trip och Dead Lord släpper en delad vinylsingel i grön vinyl i endast 500 numrerade exemplar. Visst är det coolt?

Men det blir ÄNNU coolare, för de första 104 exemplaren kommer nämligen förpackade i en wellpapplåda, även den numrerad, där nämnda singel ingår. Dessutom medföljer det ett spelkort där baksidan är likadan som singelomslaget, ett dubbelsidigt kort med Dead Lord på ena sidan och *surprise surprise* Black Trip på den andra, samt tre tärningar där alla sidor är sexor! Hur man än slår blir det 666! :-)

Eftersom både singeln och boxen är individuellt numrerade så har man fixat det så att om man har box nummer 102, så får man även singel nummer 102. De matchar alltså varandra. Riktigt snyggt paketerat och dessutom är låtarna, covers båda två, riktigt bra!
Låtarna som man spelat in cover på är förresten:
Black Trip spelade in "Outlaw" av Riot, medan Dead Lord valde "Would not be seen dead in heaven" av Witchfynde.

Här kommer girigheten fram! 

Jag skulle gärna äga både boxarna, men tyvärr är det bara den ena lådan som är min :-(

De första 104 exemplaren med box, spelkort och tärningar är tyvärr slutsåld, men själva singeln i grön vinyl finns fortfarande att beställa. Testa Lightning Records eller High Roller Records. Men du får skynda dig, för den är redan slutsåld i Dead Lords egen webshop!

På det hela taget är detta en riktigt rolig utgåva som är väl värd att jaga om du inte redan har den. Jag önskar att fler band och bolag gjorde sig det här lilla extra besväret.

Högsta betyg på det här släppet och all heder åt alla inblandade!

Royal Ruckus + Uncle Acid

Igår var det dags att se Royal Ruckus igen och jag måste säga att även om jag tyckte de var bra när jag såg dem första gången för ett år sen, så har de växt oerhört på bara ett år! En massa nya låtar som samtliga håller hög klass, medlemmarna har växt ut och samtliga utstrålar säkerhet och självförtroende på scen vilket fått till följd att även spelningarna i sig blivit bättre. Ett oerhört kompetent band som jag verkligen hoppas slår igenom för en bredare publik.

Nu har de dessutom släppt sin musik på fysiska skivor, fantasifullt döpta till "1" och "2". Varje CD innehåller fem låtar och båda två är lika bra. De säljs på bandets spelningar, men skynda er att köpa - skivorna är nämligen begränsade till 100 individuellt handnumrerade exemplar!

Här är ett klipp som jag spelade in på deras spelning på Rock n Roll-föreningen i Lund i går kväll.

För ungefär en månad sen trillade det även in lite godis från våra vänner i Uncle Acis and the Deadbeats. Tre posters och några T-shirts hade postmannen med sig den gången.

Båda postrarna ovan är ca 60 x 90 cm och tryckta på glansigt papper.

Framsidan...

...och baksidan av denna poster (ca 37 x 53 cm) är båda riktigt snygga, klassiska Uncle-motiv. Tryckta på tjockt papper.

Samtliga posters finns tillgängliga i Uncle Acids webshop.

Slående likhet!

Jag hade inte sett den här bilden av Andy Warhol förrän jag sprang på den i en auktionshall. Snabbt fram med mobilen och föreviga. 

Visst är likheten med King Diamonds "Fatal portrait" är slående!

Tja, kanske inte någon slående likhet förresten, men ganska lika ändå. 

Eller "ganska lika" är kanske en överdrift, men på något sätt tycker jag de påminner om varandra.

Nå, det var kanske att ta i, men nåt visst är det.
Eller så är det bara det faktum att båda är nunnor.

Nu när jag tänker efter så är de kanske inte ens nunnor! 

Så värst lika tycker jag inte heller att de är egentligen.

Troligen handlade stylisterna bara i samma klädesaffär.

Ja, det behöver ju inte ens ha varit samma klädesaffär förresten.

Skogen Brinner - ny skön sjua

70-talsosande Linköpingsbandet Skogen Brinner är tillbaka med en ny singel i form av "Mr. Fantastic" som jag tycker är både en så bra låt och en så coolt designad singel att jag är tvungen att skriva ett litet kort inlägg om den!
Singeln släpptes i 333 exemplar som "rainbow vinyl" (se bild nedan) och 666 exemplar svart vinyl.
Båda finns än så länge att beställa hos Subliminal Sounds för 109 kr respektive 79 kr.
Skynda! Skynda!

Wolf - Devil seed

Äntligen är Wolfs nya platta "Devil seed" här! Årets mest emotsedda skiva för egen del då Wolf tillhör skiktet av 4-5 band som jag håller absolut högst! Se tidigare genomgång här.
Lever den då upp till mina högt ställda förväntningar? Nja, egentligen inte. Vad som gör att jag tvekar är att jag jämför den med bandets tidigare plattor och för var och en av de fem första skivorna så tog gruppen ytterligare ett steg och blev bättre och bättre ända tills deras - i mitt tycke - bästa platta "Ravenous" (2009).

Den därpå följande "Legion of bastards" (2011) var en riktigt bra skiva, men jämfört med föregående var den en liten tillbakagång och det är samma med den nu aktuella "Devil seed". Den ligger i klass med föregående platta, vilket är en mycket hög nivå och mer än de flesta andra band kommer upp i, men jämfört med sviten från "Black wings" (2002) fram till nyss nämnda "Ravenous" når den inte riktigt ända fram.

Men nu ska ni inte bli avskräckta, för som jag skrev; det är endast i jämförelse med sig själv och sin egen standard som jag är lite, lite besviken. Jämfört med de flesta andra band kommer Wolf ändå upp med en platta som står med både huvud och axlar högre än konkurrenterna.
Gemensamt för alla låtarna är de starka riffen, alltifrån inledande instrumentala "Overture in C shark" till "I am pain", "Skeleton woman" och avslutande "Killing floor".
Huvudfiffet i "The dark passenger" har något av arabisk musik över sig och det hemsöker en långt efter att skivan är slut. Originellt och mycket bra!

De mest klassiska och typiska "Wolf-låtarna" är utan tvekan "Shark attack", "My demon", "Back from the grave" och avslutande "Killing floor". Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men just i dessa låtarna känner jag igen något av det som gjorde att jag en gång fastnade för bandet.

Köper du digipak-utgåvan av skivan får du dessutom två bonuslåtar i form av två covers; den första är Judas Priest-låten "Rocka rolla", som jag personligen inte får ut något av (sorry guys) medan den andra är en cover av sorgligt bortglömda bandet Q5:s "Missing in action". Låten i sig är aningen repetitiv för att jag ska hjula eller gå i spinn, men den duger som just bonus. En kul grej. Vilket egentligen även Rocka rolla" är, men här är det först och främst min aversion gentemot låten i sig som hindrar mig från att uppskatta den. Har alltid avskytt den låten!

På det hela taget är "Devil seed" ett mycket starkt album med hårdrockmått mätt och en skiva som med all säkerhet hamnar på topp tio när året så småningom ska sammanfattas. Jämfört med Wolfs tidigare plattor hamnar det dock utanför prispallen.
BETYG: 8/10

LP i grön vinyl, exklusiv utgåva såld via Nuclear Blast, 100 exemplar.

Finns även i röd samt svart vinyl.

Digipak CD. Standardutgåvan har visst ett rött omslag istället för grönt så den kommer också att införskaffas samt införlivas i Wolf-samlingen.

Heavy Tiger, Dead Lord, Noctum - live.

Torsdag var en lyckad musikafton. Malmöfestivalen hade på sin näst sista dag lyckats locka till sig det relativt nya och spännande Stockholmsbandet Heavy Tiger. Jag gav för övrigt deras skiva debutskiva "Saigon kiss" 6,5/10 i betyg härförleden.

Heavy Tiger, Malmöfestivalen, Gustavscenen. 2014-08-21

I torsdags klockan 18:00 stod de alltså Gustavscenen och rockade loss och inledde spelningen med samma två låtar som inleder skivan - "Saigon kiss" och "Chinatown". Energin och spelglädjen går inte ta miste på och de korta och snabba låtarna avverkas i snabb takt med lite halvtaffligt - men charmigt - mellansnack mellan låtarna. Hellre spontant snack som detta, än inövade fraser som upprepas kväll efter kväll. "Taffligt" är väl egentligen fel ord, men lite enformigt. "Vi heter Heavy Tiger" och "köp vår merch" upprepades ett par gånger för ofta.

Gitarristen Maja är ett energiknippe som nästan matchar Angus Young när det gäller att flå runt på scenen. Ett gott betyg då hon dessutom är huvudsångerska och hennes raspiga stämma passar perfekt till den ösiga musiken. En punkigare och råare variant av Joan Jett. Dessutom har hon givit sådana simpla saker som att stå bredbent och stampa takten eller att hoppa ut från trumpodiet en välkommen revival!
Inte illa att hinna bli jämförd med både Angus Young och Joan Jett på några få rader!

Basisten Sara är lite lugnare på scen. Inget hopp och springande, men hon ger ändå intryck av att känna sig trygg på scen, vilket är mer än nog för mig. Det ligger väl helt inte för henne att flyga runt som en guttaperkaboll och då ska hon inte göra det heller. Basister överlag - Steve Harris undantaget - är nog lite lugnare än övriga bandmedlemmar. Ian Hill, Cliff Williams och Roger Glover är ju inte direkt några raketer på scen, men de gör sitt jobb och de gör det bra. Sin bas och sin bakgrundssång sköter Sara med den äran.

Längst bak hittar vi Astrid på trummor. Och lite sång emellanåt, vilket hon inte alls gör bort sig på. Hon spelar med ett leende på läpparna under hela konserten och även om alla tre verkar trivas riktigt bra på scen, så sätter jag en extra krona på att trummisen är den som trivs allra bäst. Hon håller tempot bra i de okomplicerade låtarna, vilket inte alltid är lätt.

Som helhet gör bandet mycket bra ifrån sig och som så ofta låter det mycket bättre live än på skiva. Har ni tillfälle att se bandet spela så missa dem inte!

Efter konserten så tog jag tjejerna på orden och tänkte köpa lite merch, men eftersom jag redan har skivan på både CD och LP så tittade jag efter något annat att köpa. På prislistan som låg på bordet stod att de sålde en poster för ynka tio spänn så jag tänkte köpa ett par sådana och sen be bandet signera eftersom de glatt ställde upp på det. Här kliver dock oturen in i handlingen då det visar sig att de glömt att ta några posters med sig!

Ett tag lekte jag med tanken på att köpa en vinyl och få den signerad, men då kom tvivlet och gjorde sig påmint. "Omslaget är ju nästan helt svart. Tänk om de bara har en svart penna att signera med?". Då skiftade jag fokus och tänkte köpa en T-shirt istället. De var riktigt coola - vit med den gul/röda Heavy Tiger-logon - men återigen tvekade jag. Jag ville få T-shirten signerad, men sen tänkte jag att det blir säkert inte bra och tuschen kommer att sprida sig och det blir bara kladd och smet av det.

Efter spelningen satt jag kvar en stund i tältet där de spelat, innan det var dags att bege sig mot centralen för att ta tåget till Köpenhamn för vidare färd mot Loppen. Detta ynkliga lilla ställe som ligger i hjärtat av Christiania är en riktigt bra lokal för små spelningar. Max fyra meter från scenkanten till mixerbordet så det blir alltid intima spelningar där.

Den omisskännliga sötdoftande röken - som inte kommer från Gul Blend - ligger tät precis vid ingången, men inne i själva lokalen är det rökförbud. "No heavy drugs" står det på skyltar lite varstans. Vid några bord med tända ljus (stearinljus nerkörda i tomma spritflaskor) sitter folk och dricker diverse drycker. Avslappnat och skönt.

Dead Lord, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Jag kände mig en aning sliten och satte mig ner vid av borden och halvslumrade. Så småningom började jag lägga märke till att medlemmar ur Dead Lord börjar synas i lokalen och efter ett tag går de upp på scenen och drar igång med alldeles utmärkta "Hank". Jag blir klarvaken omgående och ribban för spelningen läggs direkt! Medlemmarna röjer och återigen märks det att detta är något som de trivs med att göra. Att stå på en scen och spela - även på en liten scen som denna och som första band av tre - spelar ingen roll för Hakim och kompani.

Givetvis är det den karismatiske Hakim Krim som står i blickfånget i egenskap av gitarrist, sångare, skötare av mellansnack samt innehavare av ett st. gigantiskt hårsvall!
De övriga medlemmarna är dock inte blyga och både gitarristen Olle och basisten Martin tar för sig bra på scenen och utstrålar tillsammans med trummisen Adam stor spelglädje. Ja, jag vet att jag blir tjatig om den eviga spelglädjen, men enligt mig kan en i grunden kass spelning höjas av en enorm spelglädje, medan en bra spelning kan sänkas genom avsaknad av densamma.

Dead Lord har spelglädje så det räcker och blir över! Dessutom givetvis ett riktigt starkt låtmaterial, hämtat från den lysande debutplattan "Goodbye repentance" som kom förra året och som jag gav 8 av 10 i betyg samt klämde in på sjätte plats över 2013 års bästa skivor.
Spelglädje och bra låtar kan inte resultera i något annat än en riktigt, riktigt bra spelning!

Dessvärre är det en riktigt bra spelning som jag tyvärr kommer att minnas av ytterligare två lite mindre trevliga anledningar. Den första är att vinylsingeln som skulle börja säljas den aktuella kvällen, hade blivit en dag försenad från skivbolaget. EN DAG!! Oturen fortsatte att skratta mig i ansiktet. De 100 första exemplaren skulle dessutom vara en "special edition". Jag var sjukt glad över att vara garanterad en skiva i och med jag skulle se första spelningen på turnén och så händer detta! Av alla katastrofer som någonsin har hänt och någonsin kommer att hända, så var detta den värsta! Snyft samt snörvel!

Den andra anledningen är av allvarligare karaktär, men helt och hållet mitt eget fel. Under de ganska exakt 30 år som jag sprungit på konserter har jag inte vid ett enda tillfälle använt hörselskydd i form av öronproppar eller kåpor. Det där väsande ljudet som gör alla andra ljud lite dova och oklara, har varit perfekt att somna till när man kommit hem. Sen har det varit borta på morgonen och allt har åter varit frid, men även fröjd.
Tyvärr verkar jag dock denna gång ha ådragit mig en mild form av tinnitus. Det är inget som stör i vardagen, men så fort det är tyst runtomkring så hörs ett ihållande pipande, vilket inte alls är lika skönt som det dova ljudet jag berättade om nyss. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, det har ju bara gått ett par dagar sen spelningen, men lite orolig är jag.

Efter Dead Lord var det dags för Uppsalabandet Noctum att äntra scenen. Jag har varit nyfiken på det här bandet ända sedan deras stabila debutplatta "The Sceance" kom 2010. Förra årets uppföljare "Final sacrifice" tyckte jag var ännu bättre, och hade jag fått tag i den i tid så hade den utan tvekan slagit sig in på min lista över de tio bästa skivorna från 2013. Förväntningarna var alltså på topp även inför detta band.

Noctum, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Tyvärr måste jag säga att de inte infriade mina förväntningar. Låtmaterialet är förvisso starkt, men här ser man tydligast skillnaden på ett band med spelglädje och ett band som till synes bara går upp och spelar. Jag tvivlar inte på att Noctum tycker om att spela, det måste de göra för annars hade de säkert inte hållit på och framförallt inte kunnat släppa så bra skivor som de trots allt gör. Men någonstans brister det live.

Mellansnacket är stelt och själlöst och av "tack" eller "nu kommer låten.."-karaktär. Rakt igenom. Jämför man med ett band som Dead Lord så blir skillnaden total. Nu är det inte bara frontmannen som är blek, vilket i sanning de flesta bands frontmän och kvinnor i små och medelstora band är i jämförelse med tidigare nämnde Hakim Krim, utan det är hela bandet. Ett visst undantag för gitarristen Christoffer dock, som bjuder på en hel del klassiska poser och inlevelse. I övrigt är det ett stillastående band vi får se, kryddat med kraftig headbanging, visst, men det gottgör inte intrycket man får som åskådare.

Rent musikmässigt har jag inget alls att klaga på. Det karaktäristiska gitarrintrot på inledande "Conflagration" låter dock ganska irriterande högt och "skärande", men det är det enda negativa jag kan komma på när det gäller musiken.
Min personliga favorit "Resurrected in evil" spelades tidigt, redan som andra eller tredje låt (jag minns inte säkert) och även resten av låtarna framfördes utan anmärkning.

En stabil spelning och bra framfört, men som sagt, lite mer inlevelse och röj hade höjt upplevelsen avsevärt.

Jag ber om ursäkt för de tämligen usla bilderna. Rent tekniskt ska min nuvarande mobiltelefon vara bättre än min gamla digitalkamera, men kvalitén på bilderna motsvarar inte detta påstående. Tråkigt, men inget att göra något åt. Förutom att läsa användarboken då möjligen, men det är varken manligt eller speciellt metal!