2015 sammanfattning - årets skivor, konserter och lite till!

Så har ännu ett år gått och med det kommer givetvis den med skräck blandade förtjusningen att sammanfatta året och utse årets bästa skivor. Som vanligt är det extremt svårt att utse de inbördes platserna på listan över vilka skivor som varit bäst och troligen kommer de vanliga frågorna efter några veckor: "hur tänkte jag när jag placerade x framför x?" och "varför missade jag att ha med x på listan?". Men det är sånt man får ta och som man får leva med. Som tur är så är det ju inte på liv och död, ty i så fall hade jag varit avliden för länge sen!

Skivornas placering i årsbästalistan här nedan har jag funderat över ett tag nu och känner mig ganska lugn i sinnet över placeringarna 1-6. Därefter är det mycket dagsformen som avgör vilken plats resten av skivorna får. I år blir det bara tio skivor på årslistan, jämfört med tjugo förra året. 2014 var väl helt enkelt ett bättre skivår, antar jag. Men nu kör vi!

De tio bästa skivorna år 2015 är....

1. YEAR OF THE GOAT - The Unspeakable (9/10)

Fullkomligt lysande skiva som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. De flesta som hört skivan älskar den och jag hoppas att fler får upp öronen för detta band. Låtarna håller samma höga klass som debuten, men produktionen är bättre. Det låter inte lika tamt och platt utan det är en mer levande produktion. Jag håller tummarna för att åter kunna få se bandet live under 2016! 

2. GHOST - Meliora (8,5/10)

Den gamle påven och de namnlösa gastarna har gjort det igen! De har släppt en skiva som slår det mesta av allt annat som släppts under året. Att hålla en så hög kvalitet för tredje skivan i rad är imponerande. Det är både tungt och medryckande och som vanligt är det refränger som sätter sig direkt! "He is" är av många ansedd som årets bästa låt och det är inte svårt att förstå varför- Lysande!

3. BLACK TRIP - Shadowline (8/10)

Jag gillade första skivan riktigt mycket, men den andra är ännu bättre! Det känns som att allting är ett snäpp bättre, från själva låtarna till framförandet till produktion och till och med omslaget, som jag tycker är ett av årets snyggaste i all sin enkelhet. De uppfinner inte hjulet på nytt, men de framför sin metal med oförfalskad kärlek och det är omöjligt att inte gilla det!

4. ENFORCER - From Beyond (8/10)

I allt väsentligt en delad trea med Black Trip, men eftersom jag inte gillar delade platser så fick jag ta det svåra beslutet att låta Enforcer bli fyra i stället. Jag hoppas att detta inte förstör deras karriär allt för mycket... :-)

Heavy metal med en sylvass egg och knappt en lugn stund för återhämtning på hela skivan. En ångvält som kör på i 180. Det är omöjligt att inte svepas med och där får det räcka med floskler! Det är riktigt bra platta. Gott så!

5. POWERWOLF - Blessed And Possessed (810)

Ytterligare en mycket stark platta från de tysk-rumänska katolska varulvarna med sin patenterade kyrkoorgel. Likt AC/DC och Motöhead känns det som att varje ny skiva de släpper är en upprepning av vad de tidigare släppt, men vad gör det så länge de gör det bra? Och de gör det bättre på den här skivan än på förra. Det är snabbt, välspelat och välproducerat. Precis som det ska vara när Powerwolf är i farten! 

6. HUNTRESS - Static (8/10)

Här var listans egentligen enda riktiga huvudbry: ska Huntress få 7,5 eller 8 i betyg? De hade hamnat på samma plats (nr. 6) på listan oavsett vilket, för så pass bra är skivan. Till slut bestämde jag mig för en åtta i betyg tack vare skivans mycket starka första hälft. Tre plattor av mycket hög kvalitet på lite mer än tre år är det inte många band som mäktar med i dagens musikbransch. Huntress klarar dock av det med bravur.

7. DEAD LORD - Heads Held High (7,5/10)

Ett av Sveriges bästa liveband och här på sin andra skiva så har de dragit ner lite på de allra mest uppenbara Thin Lizzy-referenserna och börjat hitta sin egen stil. Den stilen är inte alls tokig och jag hoppas att de fortsätter utvecklas i samma riktning för då kan det bara bli bättre. Bra är det redan!

8. MAGISTER TEMPLI - Into Duat (7,5/10)

En mycket stark platta, med låtar som drivs av riktigt tunga riff. En lyckad korsning mellan den doom som bandet emellanåt flörtar med och heavy metal. Därtill en originell sångare som ger låtarna ännu en dimension.

9. NIGHT VIPER - Night Viper (7,5/10)

Årets debut! Pigg och nästan lite punkig i sin framtoning har jag förundrats över skivans kraft flera gånger då jag lyssnat på den. På flera ställen tycker jag mig kunna höra influenser i rakt nedstigande led från Metallicas "Kill ´em all". Helt klart ett spännande band att följa!

10. CHRISTIAN MISTRESS - To Your Death (7,5/10)

På sin tredje skiva hittar bandet från Portland, Oregon helt rätt. Förresten, varför "hör det till" att alltid skriva ut delstaten när det man skrivit en amerikansk stad? Man skriver ju inte "Örebro, Närke", "Milano, Lombardiet" eller "Hannover, Niedersachsen". Nåväl, det lämnar vi därhän, men bandet i fråga har både en egen stil och ett eget sound och dessutom en sångerska med en röst som passar perfekt till musiken. 

...och där var listan slut!

Just utanför topp tio hittar vi bland annat Lucifer med sin debutskiva "Lucifer I", Uncle Acid & The Deadbeats med sin fjärde fullängdare "The Night Creeper", finska nykomlingarna Lord Fist med debuten "Green Eyeleen" och Iron Maiden med sin förvånansvärt starka "The book of souls". Alla fyra är bra plattor, men når inte riktigt upp till de på listan. Lord Fist ska dock bli spännande att följa och att Iron Maiden hade ett så starkt album i sig trodde jag definitivt inte efter de senaste tre sömnpillren!

En samling som är värd att nämna är "Rock n´ Roll Rebels & The Sunset Strip". En samling på fyra CD samt ett tjockt häfte där vi får höra och läsa om många av de band som tillhörde den legendariska eran i Los Angeles på 80-talet, men som aldrig slog igenom för den breda massan. Här finns en hel del guldkorn och det mesta är i mycket bra kvalitet rent ljudmässigt.

Vad finns det i övrigt att säga om skivorna och banden på listan?

Tja, att sex av dem är från Sverige visar på två saker:

1) att jag gillar svenska band

2) att svensk hårdrock står sig bra även internationellt 

Tilläggas kan att de tre sista banden på listan, alltså de på plats 8-10, samtliga spelade på Kulturhuset Rebus i Helsingborg i oktober.

Därmed har vi alltså även kommit fram till kategorin "Årets konserter"!

Till skillnad från föregående år kommer jag inte att lista spelningarna efter betyg, utan det blir helt enkelt en kortfattad tripp längs minnenas allé i kronologisk ordning. Kommer jag ihåg konserterna idag så är det ju ett bra betyg!

Den första spelningen jag minns från 2015 var på Babel i Malmö då Blues Pills spelade där. Förband var Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove och det var utan tvekan det sistnämnda som imponerade mest på mig. Att Blues Pills var bra visste jag ju redan och de gjorde mig inte besviken.

Magic Jove, Babel, Malmö

Blues Pills, Babel, Malmö

Nu tar vi ett hopp framåt i tiden till april, då det mäktiga Wolf spelade på The Tivoli i Helsingborg, med gamla klassiska 220 Volt som förband. Wolf blir man så klart aldrig någonsin besviken på och även 220 Volt gjorde bra ifrån sig. Samma kväll hade bandet, Wolf alltså, premiär för sin nya öl - eller ale, som de döpt till Wolf Heavy Metale. Lite småfyndigt!

220 Volt, The Tivoli, Helsingborg 

Wolf, The Tivoli, Helsingborg  

En dryg månad senare befann jag mig på Biljardkompaniet i Kristianstad där jag skulle se Black Trip för första gången. De gav järnet trots att så få personer hade hittat dit. Skärpning, Kristianstadfolk!

Black Trip, Biljardkompaniet, Kristianstad.

Juni var en bra månad för konserter och den började på bästa tänkbara sätt med Ghosts uppvärmningsgig i hemstaden Linköping på lilla Club Doom och The Crypt. Jag hamnade inte jättelångt bak, men ändå såg jag i stort sett ingenting. Dagen efter blev bättre då bandet spelade på Sweden Rock Festival och jag gick tidigt till scenen där Ghost skulle spela. Den här gången såg jag betydligt bättre och var mycket nöjd med konserten!

 Ghost, Club Doom, Linköping.

Ghost, Sweden Rock Festival.

Dagen efter var det dags för Wolf igen och dagen efter överraskade Riot V med en riktigt bra spelning! Även gamle barndomsidolen Ace Frehley sticker ut från minnet på ett positivt sätt från festivalen.

Wolf, Sweden Rock Festival.

 Riot V, Sweden Rock Festival.

Ace Frehley, Sweden Rock Festival.

Nästa minne jag har är från spelningen på Rock n´rollklubben i Lund med Royal Ruckus, som jag nog sett över tio gånger vid det här laget. De levererar alltid! Med sig den här gången hade de dessutom bandet som överraskat så positivt på mig ihop med Blues Pills tidigare under året - Magic Jove!

Magic Jove, Rock n´ Rollklubben, Lund.

Magic Jove gjorde en riktigt, riktigt bra spelning och jag vill återigen passa på att tipsa om bandet. Ge dem en chans!

Den här kvällen tillhörde dock Royal Ruckus som utan tvekan gjorde den bästa spelning jag sett med dem. Det är helt uppenbart att rutinen de börjar få från spelningar på exempelvis Sweden Rock       (jo, jag såg dem där också) börjar ge resultat. Alla medlemmarna tar för sig på ett helt annat sätt än tidigare och mest av allt märks det på sångerskan och fronfiguren Guernica Mancini. Vilket underbart namn förresten! Det är en säkerhet och pondus i hela bandet som gjorde att publiken rycktes med och faktiskt blev det lite trängsel framför den lilla scenen. Mycket bra!

Royal Ruckus, Rock n´ Rollklubben, Lund.

I oktober besökte jag ett för mig nytt spelställe, nämligen Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Jag hade köpt biljett för att jag ville se amerikanska Christian Mistress, vilka inte hör till vanligheterna att man får chansen att se. Med på köpet fick jag norska Magister Templi och Night Viper från Göteborg som inledde tillställningen.

Night Viper, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Efter en mycket energifylld spelning som gjorde mig glad i sinnet, tog Magister Templi över och även om deras musik är helt annorlunda än Night Vipers, så gjorde de lika stort positivt intryck på mig. Avslutande huvudbandet Christian Mistress höll även de en hög klass så det var en riktigt lyckad utflykt, särskilt med tanke på den synnerligen överkomliga entrékostnaden på endast 100 kr.

Magister Templi, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Christian Mistress, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Lite drygt en vecka senare hade Enforcer tagit med sig Wolf och spelade på lilla KB18 i Köpenhamn. Det var en skum lokal som låg längst in i en gränd och inte heller här hade jag varit där tidigare, men för två sådana eminenta band var det mer eller mindre ett måste att ta sig dit. Banden gjorde mycket bra ifrån sig båda två trots den dåliga uppslutning av publik. Niklas i Wolf hade lite svårt att bestämma sig för om han skulle prata svenska eller engelska med publiken och det blev lite av varje.

 Wolf, KB18, Köpenhamn

Enforcer, KB18, Köpenhamn

Året avslutades i konsertväg redan i november med dubbla doser av Ghost, först i Lisebergshallen i Göteborg den 11 november och några dagar senare i Köpenhamn den 14:e. Den sistnämnda hade en lite spänd känsla över sig då det var dagen efter dödsskjutningarna i Paris och även om ingen sa något så tror jag att alla kände sig lite extra på vakt. Från scenen påbjud Papa Emeritus III en tyst minut för att hedra offren vilket var vackert, även om en del drägg respektlöst fortsatte att bröla.

 Ghost, Lisebergshallen, Göteborg.

 Ghost, Amager Bio, Köpenhamn.

På det hela taget ett bra konsertår!

Om jag ändå MÅSTE lyfta fram några konserter lite extra så får det bli Royal Ruckus / Magic Jove på Rock n´ rollklubben i Lund och Christian Mistress / Magister Templi / Night Viper på Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Kombinationen små, intima spelningar, extremt bra framförande av alla band, positiv överraskningseffekt och entusiastisk publik gör att dessa båda spelningar sticker ut lite extra.

Under året har det dykt upp en del debutanter också och de jag vill lyfta fram lite extra är Göteborgsbandet Night Viper (ett jävla tjatande om dem), Malmöbandet Magic Jove och finska  Lord Fist. Jag har redan skrivit om alla tre, men jag vill ändå framhäva dem lite extra.

Royal Ruckus är ett annat band som jag gärna vill fortsätta att pusha för, vilket jag gjort i flera år nu! Det känns som att det äntligen håller på att lossna lite för bandet i och med att de får spelningar även utanför sin omedelbara närhet. Senaste året ha de spelat i Uppsala, Linköping, Göteborg och till och med en liten avstickare till Kroatien. Med mycket mer. Dessutom har de nyligen släppt sin fjärde EP "Wake Up" och med lite flyt så fortsätter det åt rätt håll för bandet!

Som en parentes vill jag även flika in att Huntress gjort årets coolaste musikvideo till låten "Sorrow"!

Till sist det tråkiga som hänt under året.

Sorgligt 1 - In Solitude

2013 hade jag skivan "Sister" med In Solitude som det årets bästa här på bloggen. I fjol var det       Sister Sin och deras "Black Lotus" som hamnade överst på listan. I år meddelade båda banden att de lägger av. Riktigt tråkigt och det grämer mig mycket.

Sorgligt 2 - Sister Sin 

Rent personligen kan jag även meddela att 2015 var första åren sen 2010 som jag inte sett Spiders live en enda gång. Det får jag förhoppningsvis ta igen under 2016.

Sorgligt 3 - inget Spiders på hela 2015!

Avslutningsvis måste givetvis även Lemmy nämnas. Min absoluta favorit när det gäller ikoner inom hårdrocken. Den störste, kort och gott. Vad man än skriver för hyllningstext så blir det för lite. Han är utan tvekan den som fått flest hyllningar på sociala medier av de avlidna musiker jag kan komma ihåg på rak arm. Än idag, mer än en vecka efter hans hastiga bortgång, domineras trådarna på olika hårdrocksforum av honom och Motörhead. Även det han sa till Mikkey Dee när han fått beskedet är värt att upprepas: "I´ve had a good run. Fuck it!".

Tragiskt. Sorgligt. Ofattbart. R.I.P. Lemmy!

Jag lyfter på hatten för Lemmy och ser fram emot ett 2016 som förhoppningsvis innehåller färre av dessa trista händelser.

Year Of The Goat - The Unspeakable

Year Of The Goat - The unspeakable

Jag föll för gruppen direkt när jag såg dem live första gången, vilket var på Muskelrock 2012. Veckan efter såg jag dem på Sweden Rock Festival och de var snudd på lika bra där! Senare samma år släppte bandet sin debutplatta och hade jag haft en skivaffär i närheten och tyckt om att röra på mig så hade jag troligen sprungit benen av mig för att köpa den direkt när den släpptes. Nu har jag inte någon skivaffär i närheten och ej heller gillar jag att röra på mig, så jag beställde i stället skivan i lugn och ro från Ginza eller nåt och fick den bekvämt levererad hem i brevlådan.

Year Of The Goat

Förväntningarna på skivan efter de makalösa spelningarna var skyhöga - men infriades tyvärr inte riktigt den gången. Låtarna fanns där, ingen som helst tvekan om den saken, men det var något som saknades. Det lät för lamt och för tamt. Det var för lite riv och klös i låtarna. 

2013 såg jag återigen bandet live och återigen lät det riktigt, riktigt bra! Det låter helt enkelt tyngre och rakare live på något sätt. Det är i och för sig inget unikt för Year Of The Goat utan stämmer väl på de flesta hårdrocksband, men i just det här fallet var det extra påtagligt.

Förra året släppte bandet en EP med titeln "The key and the gate" och den blev jag inte förtjust i alls faktiskt. Faktum är att jag så smått började att misströsta och förlika mig med tanken på att bandet på skiva var ett annat - och tråkigare - band än på scen. 

The Unspeakable CD: signerad och numrerad bandversion med 

sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 200 exemplar.

Sen hörde jag nya "The unspeakable" och höll på att smälla av!

Vilka låtar! Vilka melodier och harmonier!

Det låter förvisso fortfarande väldigt välpolerat, men det är ändå tillräckligt stor skillnad i ljudet för att göra skivan betydligt roligare att lyssna på än debuten. Nu pratar jag alltså enbart om ljudet, för som sagt - låtarna på debuten var det som sagt inget fel på.

Att inleda en skiva med en låt på nästan tretton minuter gör bara ett band som tror på sin produkt, och det är precis vad Year Of The Goat gör när de drar igång med makalösa "All he has read". Thomas Sabbathis mjuka stämma ledsagar oss genom låtens många olika skiftningar och när låten är slut har jag svårt att tro att det verkligen gått tretton minuter. Det är få låtar som klarar av att hålla intresset hos lyssnaren uppe under så pass lång tid, men här är det inga problem.

Resten av låtarna på plattan är mer normallånga på runt fyra-fem minuter, även om avslutande "Riders of vultures" sticker iväg till sju och en halv. 

Det jag fastnar för genomgående på hela skivan är, förutom nämnda sång, det härliga gitarrspelet. Det har ett mjukt anslag och inte det vanliga heavy metal-riffandet á la Accept till exempel. Dessutom är gitarrsolona precis så långa och välspelade och melodiösa att man aldrig hinner tröttna utan man lämnas hela tiden med att önska mer. Ett knep som bland annat Ghost är ypperliga på att utföra.

The Unspeakable dubbel-LP: splatter-vinyl, signerad och numrerad bandversion 

med sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 300 exemplar.

Det är förresten svårt att komma undan jämförelsen med just Ghost. Båda banden har, åtminstone vid en första anblick, en snarlik filosofisk åskådning och båda banden är extremt melodiösa med en sångare som står i bjärt kontrast med budskapet i texterna eller den mentala ljudbild man skapar i fantasin när man ser bandet utan att ha hört dem tidigare.

Det finns många höjdpunkter på plattan, men några som sticker ut lite extra är refrängen till "Black sunlight", outro-mässandet i "Riders of vultures" och gitarriffet efter drygt halva "The sermon" som vi bara hör där. Varken förr eller senare i låten. Bara just där under kanske 15-20 sekunder. Riktigt bra!

Finns det något som är dåligt då? Nej, inte direkt faktiskt. Det finns ju alltid saker som kan bli bättre, men därmed inte sagt att det är dåligt. Det är dessutom svårt att sätta fingret på exakt vad det skulle vara. Varje låt på plattan har något som är riktigt bra: ett riff, en övergång, en refräng, ett trumbeat eller vad det nu kan vara. Utan tvekan en av årets bästa plattor hittills!

Går vi utanför själva musiken för att leta fel så måste jag dock säga att texthäftet är ganska svårläst. Jag uppskattar förvisso den personliga touchen med handskrivna texter, men jag får verkligen kämpa för att kunna läsa texterna.

Riktigt coolt också att man kunde (och i skrivande stund fortfarande kan) beställa en egen version direkt från bandet antingen i form av en dubbel-LP i splatter vinyl gjord i 300 exemplar och endast tillgänglig via bandet, som dessutom signerat och numrerat skivorna. Förutom den exklusiva utgåvan av vinylen så får man även ett svart plastkort av kreditkortsstorlek med guldtryck och ett eget nummer, samt ett äkthetsbevis som är förseglat med bandets sigill. Jag älskar det!

Även CD-versionen kommer med samma kort och äkthetsbevis och signerad av bandet på insidan.

Jag har inte velat öppna något av mina äkthetsbevis, men som jag förstått det så ska man kunna registrera sig online och på sätt kunna hamna på bandets gästlistor när de spelar, få rabatter och specialerbjudanden bland annat.

Man borde nog öppna och använda ett av dem...

The Unspeakable. Napalm Records exklusiva utgåvor:

Dubbel-LP i guldvinyl och stort ryggmärke. 100 exemplar.

CD i sex-sidig digipack och tygmärke. 200 exemplar.

Jag köpte givetvis även plattan via Napalm Records och då fick man förutom den i 100 exemplar begränsade guldvinylen även ett stort, runt tygmärke. Enda klagomålet jag har på detta är att ryggmärket borde ha legat med i förseglingen och inte bara följa med löst som nu är fallet.

Även med CD-utgåvan medföljde ett runt tygmärke i första upplagan när man beställde från bolaget direkt.

Under tiden det tagit att skriva det här har skivan hunnit starta om och det gör mig inget alls. Jag har spelat den många gånger de senaste veckorna utan att tröttna och det lär jag inte göra den här lyssningen heller. Ut och köp!

8,5/10

Year Of The Goat live!

BETA, Köpenhamn, 2013-11-07.

Så var det äntligen dags att återse det underskattade svenska bandet Year Of The Goat. Min första bekantskap med denna orkester var på Muskelrock-festivalen 2012 och de imponerade stort på mig. En vecka senare såg jag dem igen, denna gång på Sweden Rock Festival, men sedan dess har jag inte haft förmånen att bevittna någon av deras spelningar.

 

Inte förrän nu alltså. Platsen var ett mycket litet ställe i Köpenhamn som heter BETA och det låg i direkt anslutning till det mer kända, men inte så mycket större, Amager Bio. Tack vare Öresundsbron och Köpenhamns Metro är det mycket smidigt att ta sig dit från Sverige. Stig av Öresundståget vid Köpenhamns Lufthavn (Kastrup) och ta Metron till Amagerbro. Därefter är det bara fem minuters promenad till spelstället.

 

Själva stället var som sagt mycket litet men i tre etage minsann. Entréplan med bänkar och långa bord där man kunde sitta och chilla och relaxa om man kände för det, kanske med en öl i handen vilken kunde köpas en trappa upp där baren och själva konsertdelen låg. En trappa ner fanns det utrymme för garderob och i en soffa i ett hörn sålde bandet sin merchandise. Dagen till ära var det keyboardisten som satt där och även om jag var sjukt sugen på att köpa den feta utgåvan av "Angel´s Necropolis"-LP:n så lät jag bli. 450 danska kronor är lite väl mycket för en skiva som redan finns i samlingen. De hade även båda utgåvorna av singeln "This will be mine" - förstaupplagan med rött omslag och röd vinyl samt andraupplagan med blått dito - samt en flock T-shirt med priser från 100 - 180 kr. Några riktigt snygga!

 

Nu var vi ju inte där för att kolla in merchen utan för att kolla på bandet så vi gick upp till lokalen där banden spelade, vilken inte var mycket större än ett stort vardagsrum. Det gillas. Intimt och nära scenen var man är står.

 

Förband var det danska bandet Sea som jag aldrig hört förr. Vi hann se och höra två låtar, varav den ena  hette "Ride on" och var mycket bra. Dock inte att förväxla med AC/DC-låten med samma namn. Vi stod längt bak i lokalen och publiken verkade bekant med bandet och var även aningen hemmablinda för det var nog mer folk när Sea spelade än när Year Of The Goat drog igång. Skumma danskar! Dock var det bra för det gjorde att vi kunde smyga oss ända fram till scenkanten!

Efter en kort paus efter att Sea spelat klart så var det så äntligen dags för Year Of The Goat att inta scenen. Inledande "Vermillion clouds" ekade i lokalen och lät mycket bra. Ljudet var nästintill perfekt. Å andra sidan så ska man inte kunna misslyckas med ljudet på ett så pass litet ställe, men det uppskattas ändå.

 

Tyvärr skrev jag inte ner vilka låtar som spelades, men det blev en konsert på drygt en timme. De jag minns på rak arm är "Circle of serpents", "Angel´s Necropolis", "For the king", "Of darkness", "This will be mine", "Spirits of fire" och "Voice of a dragon". Dock inte i den ordningen.

 

En riktigt, riktigt bra spelning var det och bandet låter mycket bättre live än på CD. Det är betydligt tyngre live, mer tryck och jävlar anamma än på den lite platta och mjuka CD:n.

 

Jag tycker helt klart att bandet förtjänar mer uppmärksamhet än de får för de har egentligen allt som krävs: starka låtar och väldigt stabila liveframträdanden som vittnar om många timmars slit i replokalen och många mil på vägarna. Det enda man kan önska är en lite mer rivig produktion till nästa platta. Jag ser redan fram emot den!