2015 sammanfattning - årets skivor, konserter och lite till!

Så har ännu ett år gått och med det kommer givetvis den med skräck blandade förtjusningen att sammanfatta året och utse årets bästa skivor. Som vanligt är det extremt svårt att utse de inbördes platserna på listan över vilka skivor som varit bäst och troligen kommer de vanliga frågorna efter några veckor: "hur tänkte jag när jag placerade x framför x?" och "varför missade jag att ha med x på listan?". Men det är sånt man får ta och som man får leva med. Som tur är så är det ju inte på liv och död, ty i så fall hade jag varit avliden för länge sen!

Skivornas placering i årsbästalistan här nedan har jag funderat över ett tag nu och känner mig ganska lugn i sinnet över placeringarna 1-6. Därefter är det mycket dagsformen som avgör vilken plats resten av skivorna får. I år blir det bara tio skivor på årslistan, jämfört med tjugo förra året. 2014 var väl helt enkelt ett bättre skivår, antar jag. Men nu kör vi!

De tio bästa skivorna år 2015 är....

1. YEAR OF THE GOAT - The Unspeakable (9/10)

Fullkomligt lysande skiva som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. De flesta som hört skivan älskar den och jag hoppas att fler får upp öronen för detta band. Låtarna håller samma höga klass som debuten, men produktionen är bättre. Det låter inte lika tamt och platt utan det är en mer levande produktion. Jag håller tummarna för att åter kunna få se bandet live under 2016! 

2. GHOST - Meliora (8,5/10)

Den gamle påven och de namnlösa gastarna har gjort det igen! De har släppt en skiva som slår det mesta av allt annat som släppts under året. Att hålla en så hög kvalitet för tredje skivan i rad är imponerande. Det är både tungt och medryckande och som vanligt är det refränger som sätter sig direkt! "He is" är av många ansedd som årets bästa låt och det är inte svårt att förstå varför- Lysande!

3. BLACK TRIP - Shadowline (8/10)

Jag gillade första skivan riktigt mycket, men den andra är ännu bättre! Det känns som att allting är ett snäpp bättre, från själva låtarna till framförandet till produktion och till och med omslaget, som jag tycker är ett av årets snyggaste i all sin enkelhet. De uppfinner inte hjulet på nytt, men de framför sin metal med oförfalskad kärlek och det är omöjligt att inte gilla det!

4. ENFORCER - From Beyond (8/10)

I allt väsentligt en delad trea med Black Trip, men eftersom jag inte gillar delade platser så fick jag ta det svåra beslutet att låta Enforcer bli fyra i stället. Jag hoppas att detta inte förstör deras karriär allt för mycket... :-)

Heavy metal med en sylvass egg och knappt en lugn stund för återhämtning på hela skivan. En ångvält som kör på i 180. Det är omöjligt att inte svepas med och där får det räcka med floskler! Det är riktigt bra platta. Gott så!

5. POWERWOLF - Blessed And Possessed (810)

Ytterligare en mycket stark platta från de tysk-rumänska katolska varulvarna med sin patenterade kyrkoorgel. Likt AC/DC och Motöhead känns det som att varje ny skiva de släpper är en upprepning av vad de tidigare släppt, men vad gör det så länge de gör det bra? Och de gör det bättre på den här skivan än på förra. Det är snabbt, välspelat och välproducerat. Precis som det ska vara när Powerwolf är i farten! 

6. HUNTRESS - Static (8/10)

Här var listans egentligen enda riktiga huvudbry: ska Huntress få 7,5 eller 8 i betyg? De hade hamnat på samma plats (nr. 6) på listan oavsett vilket, för så pass bra är skivan. Till slut bestämde jag mig för en åtta i betyg tack vare skivans mycket starka första hälft. Tre plattor av mycket hög kvalitet på lite mer än tre år är det inte många band som mäktar med i dagens musikbransch. Huntress klarar dock av det med bravur.

7. DEAD LORD - Heads Held High (7,5/10)

Ett av Sveriges bästa liveband och här på sin andra skiva så har de dragit ner lite på de allra mest uppenbara Thin Lizzy-referenserna och börjat hitta sin egen stil. Den stilen är inte alls tokig och jag hoppas att de fortsätter utvecklas i samma riktning för då kan det bara bli bättre. Bra är det redan!

8. MAGISTER TEMPLI - Into Duat (7,5/10)

En mycket stark platta, med låtar som drivs av riktigt tunga riff. En lyckad korsning mellan den doom som bandet emellanåt flörtar med och heavy metal. Därtill en originell sångare som ger låtarna ännu en dimension.

9. NIGHT VIPER - Night Viper (7,5/10)

Årets debut! Pigg och nästan lite punkig i sin framtoning har jag förundrats över skivans kraft flera gånger då jag lyssnat på den. På flera ställen tycker jag mig kunna höra influenser i rakt nedstigande led från Metallicas "Kill ´em all". Helt klart ett spännande band att följa!

10. CHRISTIAN MISTRESS - To Your Death (7,5/10)

På sin tredje skiva hittar bandet från Portland, Oregon helt rätt. Förresten, varför "hör det till" att alltid skriva ut delstaten när det man skrivit en amerikansk stad? Man skriver ju inte "Örebro, Närke", "Milano, Lombardiet" eller "Hannover, Niedersachsen". Nåväl, det lämnar vi därhän, men bandet i fråga har både en egen stil och ett eget sound och dessutom en sångerska med en röst som passar perfekt till musiken. 

...och där var listan slut!

Just utanför topp tio hittar vi bland annat Lucifer med sin debutskiva "Lucifer I", Uncle Acid & The Deadbeats med sin fjärde fullängdare "The Night Creeper", finska nykomlingarna Lord Fist med debuten "Green Eyeleen" och Iron Maiden med sin förvånansvärt starka "The book of souls". Alla fyra är bra plattor, men når inte riktigt upp till de på listan. Lord Fist ska dock bli spännande att följa och att Iron Maiden hade ett så starkt album i sig trodde jag definitivt inte efter de senaste tre sömnpillren!

En samling som är värd att nämna är "Rock n´ Roll Rebels & The Sunset Strip". En samling på fyra CD samt ett tjockt häfte där vi får höra och läsa om många av de band som tillhörde den legendariska eran i Los Angeles på 80-talet, men som aldrig slog igenom för den breda massan. Här finns en hel del guldkorn och det mesta är i mycket bra kvalitet rent ljudmässigt.

Vad finns det i övrigt att säga om skivorna och banden på listan?

Tja, att sex av dem är från Sverige visar på två saker:

1) att jag gillar svenska band

2) att svensk hårdrock står sig bra även internationellt 

Tilläggas kan att de tre sista banden på listan, alltså de på plats 8-10, samtliga spelade på Kulturhuset Rebus i Helsingborg i oktober.

Därmed har vi alltså även kommit fram till kategorin "Årets konserter"!

Till skillnad från föregående år kommer jag inte att lista spelningarna efter betyg, utan det blir helt enkelt en kortfattad tripp längs minnenas allé i kronologisk ordning. Kommer jag ihåg konserterna idag så är det ju ett bra betyg!

Den första spelningen jag minns från 2015 var på Babel i Malmö då Blues Pills spelade där. Förband var Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove och det var utan tvekan det sistnämnda som imponerade mest på mig. Att Blues Pills var bra visste jag ju redan och de gjorde mig inte besviken.

Magic Jove, Babel, Malmö

Blues Pills, Babel, Malmö

Nu tar vi ett hopp framåt i tiden till april, då det mäktiga Wolf spelade på The Tivoli i Helsingborg, med gamla klassiska 220 Volt som förband. Wolf blir man så klart aldrig någonsin besviken på och även 220 Volt gjorde bra ifrån sig. Samma kväll hade bandet, Wolf alltså, premiär för sin nya öl - eller ale, som de döpt till Wolf Heavy Metale. Lite småfyndigt!

220 Volt, The Tivoli, Helsingborg 

Wolf, The Tivoli, Helsingborg  

En dryg månad senare befann jag mig på Biljardkompaniet i Kristianstad där jag skulle se Black Trip för första gången. De gav järnet trots att så få personer hade hittat dit. Skärpning, Kristianstadfolk!

Black Trip, Biljardkompaniet, Kristianstad.

Juni var en bra månad för konserter och den började på bästa tänkbara sätt med Ghosts uppvärmningsgig i hemstaden Linköping på lilla Club Doom och The Crypt. Jag hamnade inte jättelångt bak, men ändå såg jag i stort sett ingenting. Dagen efter blev bättre då bandet spelade på Sweden Rock Festival och jag gick tidigt till scenen där Ghost skulle spela. Den här gången såg jag betydligt bättre och var mycket nöjd med konserten!

 Ghost, Club Doom, Linköping.

Ghost, Sweden Rock Festival.

Dagen efter var det dags för Wolf igen och dagen efter överraskade Riot V med en riktigt bra spelning! Även gamle barndomsidolen Ace Frehley sticker ut från minnet på ett positivt sätt från festivalen.

Wolf, Sweden Rock Festival.

 Riot V, Sweden Rock Festival.

Ace Frehley, Sweden Rock Festival.

Nästa minne jag har är från spelningen på Rock n´rollklubben i Lund med Royal Ruckus, som jag nog sett över tio gånger vid det här laget. De levererar alltid! Med sig den här gången hade de dessutom bandet som överraskat så positivt på mig ihop med Blues Pills tidigare under året - Magic Jove!

Magic Jove, Rock n´ Rollklubben, Lund.

Magic Jove gjorde en riktigt, riktigt bra spelning och jag vill återigen passa på att tipsa om bandet. Ge dem en chans!

Den här kvällen tillhörde dock Royal Ruckus som utan tvekan gjorde den bästa spelning jag sett med dem. Det är helt uppenbart att rutinen de börjar få från spelningar på exempelvis Sweden Rock       (jo, jag såg dem där också) börjar ge resultat. Alla medlemmarna tar för sig på ett helt annat sätt än tidigare och mest av allt märks det på sångerskan och fronfiguren Guernica Mancini. Vilket underbart namn förresten! Det är en säkerhet och pondus i hela bandet som gjorde att publiken rycktes med och faktiskt blev det lite trängsel framför den lilla scenen. Mycket bra!

Royal Ruckus, Rock n´ Rollklubben, Lund.

I oktober besökte jag ett för mig nytt spelställe, nämligen Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Jag hade köpt biljett för att jag ville se amerikanska Christian Mistress, vilka inte hör till vanligheterna att man får chansen att se. Med på köpet fick jag norska Magister Templi och Night Viper från Göteborg som inledde tillställningen.

Night Viper, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Efter en mycket energifylld spelning som gjorde mig glad i sinnet, tog Magister Templi över och även om deras musik är helt annorlunda än Night Vipers, så gjorde de lika stort positivt intryck på mig. Avslutande huvudbandet Christian Mistress höll även de en hög klass så det var en riktigt lyckad utflykt, särskilt med tanke på den synnerligen överkomliga entrékostnaden på endast 100 kr.

Magister Templi, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Christian Mistress, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Lite drygt en vecka senare hade Enforcer tagit med sig Wolf och spelade på lilla KB18 i Köpenhamn. Det var en skum lokal som låg längst in i en gränd och inte heller här hade jag varit där tidigare, men för två sådana eminenta band var det mer eller mindre ett måste att ta sig dit. Banden gjorde mycket bra ifrån sig båda två trots den dåliga uppslutning av publik. Niklas i Wolf hade lite svårt att bestämma sig för om han skulle prata svenska eller engelska med publiken och det blev lite av varje.

 Wolf, KB18, Köpenhamn

Enforcer, KB18, Köpenhamn

Året avslutades i konsertväg redan i november med dubbla doser av Ghost, först i Lisebergshallen i Göteborg den 11 november och några dagar senare i Köpenhamn den 14:e. Den sistnämnda hade en lite spänd känsla över sig då det var dagen efter dödsskjutningarna i Paris och även om ingen sa något så tror jag att alla kände sig lite extra på vakt. Från scenen påbjud Papa Emeritus III en tyst minut för att hedra offren vilket var vackert, även om en del drägg respektlöst fortsatte att bröla.

 Ghost, Lisebergshallen, Göteborg.

 Ghost, Amager Bio, Köpenhamn.

På det hela taget ett bra konsertår!

Om jag ändå MÅSTE lyfta fram några konserter lite extra så får det bli Royal Ruckus / Magic Jove på Rock n´ rollklubben i Lund och Christian Mistress / Magister Templi / Night Viper på Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Kombinationen små, intima spelningar, extremt bra framförande av alla band, positiv överraskningseffekt och entusiastisk publik gör att dessa båda spelningar sticker ut lite extra.

Under året har det dykt upp en del debutanter också och de jag vill lyfta fram lite extra är Göteborgsbandet Night Viper (ett jävla tjatande om dem), Malmöbandet Magic Jove och finska  Lord Fist. Jag har redan skrivit om alla tre, men jag vill ändå framhäva dem lite extra.

Royal Ruckus är ett annat band som jag gärna vill fortsätta att pusha för, vilket jag gjort i flera år nu! Det känns som att det äntligen håller på att lossna lite för bandet i och med att de får spelningar även utanför sin omedelbara närhet. Senaste året ha de spelat i Uppsala, Linköping, Göteborg och till och med en liten avstickare till Kroatien. Med mycket mer. Dessutom har de nyligen släppt sin fjärde EP "Wake Up" och med lite flyt så fortsätter det åt rätt håll för bandet!

Som en parentes vill jag även flika in att Huntress gjort årets coolaste musikvideo till låten "Sorrow"!

Till sist det tråkiga som hänt under året.

Sorgligt 1 - In Solitude

2013 hade jag skivan "Sister" med In Solitude som det årets bästa här på bloggen. I fjol var det       Sister Sin och deras "Black Lotus" som hamnade överst på listan. I år meddelade båda banden att de lägger av. Riktigt tråkigt och det grämer mig mycket.

Sorgligt 2 - Sister Sin 

Rent personligen kan jag även meddela att 2015 var första åren sen 2010 som jag inte sett Spiders live en enda gång. Det får jag förhoppningsvis ta igen under 2016.

Sorgligt 3 - inget Spiders på hela 2015!

Avslutningsvis måste givetvis även Lemmy nämnas. Min absoluta favorit när det gäller ikoner inom hårdrocken. Den störste, kort och gott. Vad man än skriver för hyllningstext så blir det för lite. Han är utan tvekan den som fått flest hyllningar på sociala medier av de avlidna musiker jag kan komma ihåg på rak arm. Än idag, mer än en vecka efter hans hastiga bortgång, domineras trådarna på olika hårdrocksforum av honom och Motörhead. Även det han sa till Mikkey Dee när han fått beskedet är värt att upprepas: "I´ve had a good run. Fuck it!".

Tragiskt. Sorgligt. Ofattbart. R.I.P. Lemmy!

Jag lyfter på hatten för Lemmy och ser fram emot ett 2016 som förhoppningsvis innehåller färre av dessa trista händelser.

Huntress fortsätter att övertyga!

Huntress fortsätter att vara mer produktiva än genomsnittsbandet, då deras senaste skiva "Static" är det tredje albumet sedan debuten 2012. "Tre plattor på tre år", brukar sångerskan Jill Janus påpeka i intervjuer och även om det inte stämmer helt och hållet så är det utan tvekan ett bra tempo de håller.

Kvaliten på låtarna håller fortfarande en riktigt hög klass, vilket är imponerande inte bara med tanke på den snabba utgivningstakten, utan även när man betänker mängden spelningar och turnéer de gjort mellan skivorna. Det borde inte gå att prestera på hög nivå när man nästintill är på konstant resande fot. Bedriften blir inte mindre av att tre medlemmar bytts ut sedan förra skivan, nämligen gitarristen Ant Crocamo samt basisten Ian Alden och trummisen Carl Wiezbicky. De två sistnämnda var dessutom ursprungsmedlemmar.

Den lila vinylen var bara tillgänglig via bandets Pledge-kampanj.

Givetvis beställde jag de signerade utgåvorna av både LP och CD.

Kärnan i bandet, både kreativt och själsligt, är utan tvekan nämnda Jill och gitarristen Blake Meahl. Till sin hjälp har de på den nya skivan nye gitarristen Eli Santana och Blakes bror Tyler på trummor - båda även hemmahörande i Holy Grail. Ett band där för övrigt även Huntress förste basist Eric Harris ingick. Hårdrocksvärlden är liten.

Detta var lite om historien om bakom plattan som är ämnet för dagen: "Static".

Inledande "Sorrow" är vad man kan kalla för en typisk Huntress-låt -snabb och melodisk, och till låten har bandet även gjort en cool video. Det känns befriande att veta att det fortfarande finns band som lägger ner pengar och energi på att göra sevärda videos till sina låtar. Minns "Zenith" från förra plattan eller "Eight of swords" och "Spelleater" från debuten. Mycket bra allihop! Just låten "Spelleater" var för övrigt den låt som fick mig att få upp ögonen för bandet.

För att få ihop pengar, bland annat till att göra sin senaste video, så körde bandet en kampanj på Pledge Music, där man erbjöds köpa signerade exemplar av nya skivan, modellbilar som använts i nämnda video, samtal med valfri bandmedlem via Skype och så vidare. Samtliga bilder, det vill säga båda två,  i det här inlägget är på saker som jag köpte i Pledge-kampanjen. 

En cool "filmposter" för videon till låten "Sorrow", som påminner om nån gammal bortglömd skräckrulle från 50-60-70-talet. Signerad av bandet, regissören och säkert någon till!

Skivan har som vanligt sin största styrka i Jills kraftfulla röst och hon behärskar allt från höga till låga toner, skrik, growl och ja, vad som helst verkar det som. I kombination med Blakes frenetiska men samtidigt melodiska musik, så blir resultatet återigen mycket bra.

Inför skivan berättade Jill att hon under många år lidit av schizofreni och en del andra psykiska sjukdomar vilket hon även delat med sig av i skivans texter. Nu är jag förvisso sällan intresserad av just texterna, utan det är mer musiken som lockar och den är bra på "Static". 

Förutom nämnda "Sorrow" så vill jag även lyfta fram "Mania", "Flesh" och "I want to wanna wake up", men samtliga låtar håller hela vägen. Möjligen att det mattas lite rent kvalitetsmässigt mot slutet och de tre sista låtarna är kanske inte de första som jag hade lagt in på en Huntress-samling som introduktion till nya fans. Inte för att de är dåliga och inte heller är de att klassa som utfyllnad, men de är ändå svagare än övriga låtar.

Finns det något som är riktigt dåligt med skivan då? Ja, faktiskt. Omslaget ser gräsligt ut, tycker jag. Det är en av få gånger som jag är glad över att det finns streamingtjänster, köparna slipper se det!
Jag måste även flika in att jag tycker att nye trummisen Tylers spel låter mer mekaniskt än det gjorde på de två första plattorna. Absolut inte dåligt, långt därifrån, men ändå är det något som jag tycker mig lägga märke till. Carl var måhända inte lika tekniskt skicklig (eller också var han det, vad vet jag), men det känns som att han hade mer fantasi i sitt spel. När en okunnig person som jag lägger märke till sånt så hörs det skillnad.

I samband med att skivan släpptes så blev det även känt att Jill drabbats av livmodercancer och att hon genomgått behandling och ingrepp där livmodern opererats bort. 

Helt förståeligt har hennes trötthet - både fysiskt och psykiskt - efter behandling och operation gjort att bandet endast genomfört några enstaka spelningar efter att skivan släppts, bland annat på "Motörheadboat" i oktober. De lär dock komma tillbaka med full kraft under 2016 och kommer att tjuvstarta lite lätt med en handfull spelningar i slutet av december. Jag håller tummarna för att de även når Sverige för tredje gången nästa år och varför inte på Sweden Rock Festival? Det var tre år sen sist.

Just nu hoppas jag dock bara Jill blir frisk och pigg igen. Både hon och Huntress hör hemma på vägarna!

STATIC: 8/10

Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.

Vi stöttar våra idoler!

Kan man ge en hjälpande hand så ska man ju förstås göra det. Ännu bättre är det ju om man med denna hjälpande hand även gör sig själv glad. Öhh, det där lät inte bra, men vad jag menar är ju att om man själv också gagnas av att hjälpa någon annan så är det ju utmärkt!

 

Just det var dealen när Huntress behövde få ihop $ 15 000 för att kunna åka med på "Rockstar Energy Drink Mayhem Festival"; ett slags turnerande festival som åkte runt i USA i somras. För att få ihop dessa så väl behövliga slantar så anslöt sig bandet till sidan "Indiegogo" och genom den så startade de en insamling till förmån för - sig själva! Alltifrån basisten Ians skägghår till deras gamla turnévan gick att köpa. Jag ville gärna ha svärdet som var med i "Eight of swords"-videon samt Jill Janus svart/röda plagg från samma video, men tyvärr tvekade jag för länge då priset var 1 500 dollar. När jag äntligen räknat klart och var 75% säker på att köpa så var det redan sålt. Men det är ju inte säkert att jag vågat trycka på "köp"-knappen ändå när allt kommer omkring.

Signerad turnéposter.

 

 Signerad LP och CD.

 

Totalt fick bandet ihop en bit över 17 500 dollar, alltså ett par tusen mer än målet. Själv var jag lite delaktig då jag köpte saker för knappt 300 dollar. För det fick jag en signerad LP, en signerad CD, flera handskrivna små meddelanden från Jill, några plektrum, några snapsglas, en T-shirt med motiv av "Zenith", en signerad turnéposter, klistermärke, tygmärke, tändare, en signerad "Zenith"-poster (snyggt retroutformad som sliten med bruna kanter), en "Zenith"-DVD och en handskriven text till titelspåret från senaste skivan "Starbound Beast". Den sistnämnda vackert insatt i en söt liten ram!

Handskriven text.

 



Jag är riktigt glad över sakerna och bandets snabba utskick kan man inte heller klaga på. Det enda som inte kommit än är DVD:n med videon till låten "Zenith", men de förklarade redan i ett tidigt skede att den skulle bli sen så det är inga problem.

 Signerad "Zenith"-poster.

 

Jag önskar att fler band använde sig av liknande metoder. Hårdrocksfansen är trogna och betalar gärna för att hjälpa sina idoler, speciellt om man får något bra i utbyte. Alla är vinnare på det!

"Zenith" T-shirt.

På baksidan står det "Zenith - Evil. Beautiful Stoned".