Halvårsrapport - del 3.

JUDAS PRIEST - Redeemer of souls (UK)

Columbia/Sony 2014

Deluxe digibook dubbel-CD

Exclusive Nuclear Blast edition, 500 exemplar i blå vinyl, dubbel-LP

Jag tillhör den kategorin människor som gillade JUDAS PRIESTs båda plattor efter Rob Halfords återkomst till bandet. Comebackplattan "Angel of retribution" håller jag rent av som en av höjdpunkterna i deras karriär och uppföljaren - den storslagna och episka dubbel-CDn "Nostradamus" - innehöll även den några av bandets bästa stunder.

Därför var mina förväntningar höga när nu deras senaste giv "Redeemer of souls" äntligen ser dagens ljus. Redan omslaget lovar gott, med en ängel i flammor och metallbrynja. Hårdrocksmall 1A, javisst, men det som gör att det faller mig i ögonen är själva trycket. Både på deluxeutgåvan (digibook) och vinylutgåvan är omslaget tryckt på ett reflekterande underlag, vilket jag tycker ger en mycket skön effekt till omslaget och som bådar gott inför själva skivan.

Tyvärr infrias inte förväntningarna. Det är förvisso ett stabilt stycke hårdrock som herrarna har klämt ur sig, men här saknas all form av fantasi och man kör på i extremt säkra och inövade spår som man vet att man behärskar.

För att matcha Robs med åren alltmer kraftlösa pipa har man här valt att satsa mer på nerstämda gitarrer och tyngd, snarare än att fokusera på vad man gjort sig kända för och som är gruppens kännetecken - full fart och vrålande gitarrer, toppade med Halfords patenterade ljusa stämma.
Jag har full förståelse för att man inte kan kräva att Rob ska klara av samma toner han tog för 20-30 år sen i låtar som "Screaming for vengeance", "Freewheel burning" och "Painkiller", men för de sega gitarrerna och tråkiga trumspelet finns det inga ursäkter.
Detsamma gäller produktionen, vilken låter väldigt B-ig för ett band av Judas Priests klass.

Inte på ett enda ställe på skivan vågar man ta ut svängarna och gå utanför ramen. De bara mal på i 13 låtar som låter i stort sett likadant.
Det är inte direkt dåligt, men väldigt fantasilöst.
BETYG: 6/10

*********************************************************************************

EXISTANCE - Steel alive (FRA)

Mausoleum 2014, standard CD

För några år sen så kastade jag in det franska bandet EXISTANCE och deras självbetitlade debutplatta på tionde plats på det årets topplista. Nu har uppföljaren kommit, med den lökiga titeln "Steel alive", och den fortsätter i samma spår som den lovande debuten. Skillnaden är att den nya skivan är mycket bättre producerad. Eller rättare sagt, den ÄR producerad, medan debuten i stort sett bara var en demo.

Skivan är släppt på det klassiska belgiska bolaget "Mausoleum" och vem minns inte deras klassiska slogan från hundratals annonser i 1980-talets musiktidningar: "If it ain´t heavy - it ain´t om Mausoleum".
Jag läste en intervju med Doro i tidningen "Iron Fist" där hon sa att när Warlock skulle släppa sin första platta så valde de bolaget Mausoleum eftersom det var det bolaget som såg mest metal ut eftersom de hade två droppar blod under sin logo!

Men nog om Mausoleum, hur förvaltar Existance arvet från de klassiska band som släppt skivor på bolaget? Jodå, de gör det med bravur. Energin och spelglädjen finns där, likaså kunnandet i form av musicerande och låtskrivande.
De inledande 1:20 på första låten påminner om intromusiken på nån kultig 80-tals actionrulle. Jag kommer att tänka på Stallone-rullen "Cobra" när jag hör musiken, men vet inte varför. Sen brakar det loss och det är full fart i alla de 47 minuter som skivan varar. Ett exempel är den här videon. Enda undantaget är den lite lugnare "Burning angel" som mitt i skivan sänker tempot en aning.

Det här är precis lika fantasilöst som Judas Priest. Existance utger sig inte för att göra något nytt eller för att vara originella. Det behövs inte heller, så länge det de gör är bra. Och det är detta utan tvekan!
BETYG: 7/10

*********************************************************************************

THE DAGGER - The Dagger (SWE)

Century Media 2014

Standard CD

Exklusiv utgåva i silver vinyl, 100 exemplar, endast såld via Century Medias webstore

Exklusiv utgåva i orange vinyl, 100 exemplar, endast såld via High Roller Records

I inlägget "årets skivor 2013" skrev jag en snabb recension av Dead Lords debutplatta "Goodbye repentance" och hänvisade till Thin Lizzy inte mindre än sju gånger! I fallet med THE DAGGER är motsvarande band Rainbow, i alla fall när det gäller refränger och gitarrsolon. En av låtarna heter kort och gott "1978" och om det är så bandet vill låta så har de lyckats! Det låter gammalt, men inte mossigt. Retro och modernt på samma gång. En svår balansgång, men The Dagger klarar av den galant.

Bandmedlemmarna är gamla rävar ur black- och death-scenen och det är förvånande hur många musiker ur dessa extrema scener som verkar ha en soft spot för just melodiskt 70- och 80-tal. Ännu mer förvånande är hur många som faktiskt lyckas riktigt bra med sina nya tillfälliga (?) band! Vi hade ju Black Trip förra året som släppte ifrån sig en riktigt bra platta som ytterligare ett exempel.

Här är det forna medlemmar från band som Dismember, Nifelheim, Entombed och Grave för att nämna några, som 2009 gick ihop och bildade Dagger. 2013 släppte High Roller Records deras debutsingel i 1000 exemplar (300 i guld vinyl, 700 i svart). För att inte förväxlas med ett annat gammalt band med samma namn lade de till "The" och när debutplattan släpptes i maj 2014 så hette bandet alltså The Dagger.

Jag nämnde tidigare Rainbow som en tydlig influens. Detta är sant, men inte hela sanningen, för här märks också tydliga spår av Judas Priest och Iron Maiden och kanske framförallt Saxon. Kort sagt - det melodiska 70-talet hos Rainbow korsat med kraften och styrkan i NWOBHM. Kan det bli bättre? Ja, det kan det!
Även om det är en mycket bra skiva som vi får serverad, så finns det alltid saker som man retar sig på och som sticker ut som något som kunde gjorts bättre. På den här skivan skivan är det främst trumspelet, vilket är märkligt då det är den rutinerade trummisen och producenten Fred Estby som bär ansvaret.
Nu är det inget som jag retar mig på hela tiden, men just när det är dags för fills eller rolls (har ingen aning om vad det kallas) låter det nästan amatörmässigt. Ett exempel är 0:48 - 0:52 in i första låten (eller 1:05 - 1:09 i den här videon). Det låter hackigt och utan flyt.

Det må vara ett irritationsmoment emellanåt, men inget som drar ner betyget på det hela taget. I övrigt är skivan en ren njutning; bra sång, riktigt bra gitarrer, bra låtar och bra producerat.
BETYG: 8/10

*********************************************************************************

AMBUSH - Firestorm (SWE)

High Roller Records, 2014, standard CD

Ända sedan bandet släppte en video till låten "Don´t shoot (let ´em burn)" för ungefär ett år sen har jag följt bandet på diskret avstånd och när High Roller Records släppte singeln "Natural born killers" med bandet i vintras köpte jag den direkt. Singeln gav mersmak och jag har sett fram emot fullängdaren och nu har den äntligen anlänt! Var den värd väntan och min personliga lilla hype då? Ja, utan tvekan! Vi bjuds på heavy metal av ädlaste märke! Inte originellt, men riktigt bra!

En sångare med en klassisk hårdrocksröst och dubbla gitarrer som ibland kör lite twinsolon är attribut som gör att jag faller direkt! Gamla hederliga "Accept-körer" är inte heller fel! Jag vet att jag tjatar om spelglädje, men enligt mig är det en av de viktigaste ingredienserna för att ett band överhuvudtaget ska vara intressant. Här finns spelglädje i överflöd. Bra producerat och kompetent framfört gör att betyget blir därefter!
Ett band att hålla ögonen på i framtiden!
BETYG: 8/10

Årets skivor 2012

Ännu ett år är till ända och en hel drös med skivor har anlänt, precis som sig bör.
Hett efterlängtade debutplattor med Spiders, Luca Turilli´s Rhapsody och Year Of The Goat, blandat med nya skivor med etablerade band som Kiss, Europe, Accept med flera, i kombination med ett flertal riktigt lyckade återutgåvor, gör att 2012 definitivt inte kommer att skämmas för sig i historieböckerna.

Så vad passar väl bättre än att börja det nya året med att titta tillbaka på 2012 och lista de i mitt tycke bästa skivsläppen:

1. HUNTRESS - Spell Eater
Helt otippad som årets platta om ni frågat mig i mars eller april då jag inte ens hade hört talas om bandet. Speed, heavy, thrash - allt blandas och ut kommer Huntress med ett unikt sound. Lägg till detta Jill Janus mycket kompetenta och kraftfulla stämma och vi har en skiva som jag kommer att återvända till gång på gång. Betyg: 9/10.

2. LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending To Infinity
Tillsammans med Spiders den skiva som jag såg mest fram emot under hela året. Och visst levererar min gamle hjälte! Det är storslaget, pampigt, överdådigt och underbart! Som Rhapsody Of Fire med extra allt! Antingen älskar man det eller också hatar man det. Jag tillhör den första kategorin! Betyg: 9/10.

3. SPIDERS - Flash Point
Det var länge sen som jag sett fram emot en dubutskiva lika mycket som jag gjorde mot Spiders, och även här infriades de högt ställda förväntningarna. Den raka och röjiga 60/70-talsrocken sitter träffsäkert precis där den ska! Det enda jag kan tycka är tråkigt är speltiden, runt en halvtimme. Ett par låtar till hade inte skadat eller varför inte lägga med de fyra låtarna från debut-EP:n bara? Betyg: 8/10.

4. YEAR OF THE GOAT - Angels´ Necropolis
Räknar man Luca Turilli´s Rhapsody som en ny grupp så har vi alltså fyra debutplattor på de fyra första platserna på årsbästalistan. Hårdrocken mår bra!
Sedan jag såg Year Of The Goat live för första gången på Muskelrock i juni så har jag sett fram emot deras fullängdare med stigande förväntningar! Nu är den här och når upp till en fjärdeplats. Sjukt bra låtar förstås, klanderfritt framfört, men aningen för lättviktigt eller slätstruket för att på allvar kunna utmana om en plats på pallen. Betyg: 7/10.

5. SISTER SIN - Now And Forever
Hård och lite skränig glam metal med en vass kant. Så skulle jag vilja beskriva Sister Sins senaste giv. En flummig beskrivning möjligen, men låtarna är långt ifrån flummiga. Liv Jagrell besitter en makalös stämma och en attityd som ger låtarna en nödvändig hårdhet. Betyg: 7/10.

6. ACCEPT - Stalingrad
Det låter likadant som på föregångaren "Blood Of The Nations", vilket är ett mycket bra betyg. Enda skillnaden är att vi blev tagna på sängen av den skivan och "Stalingrad" får nu dras med upprepningsstämpel istället för överraskningsmoment, vilket en del tycker är negativt. Låtarna i sig är dock lika bra och betyget blir därför högt! Betyg: 7/10.

7. STRIKER - Armed To the Teeth
En rejäl överraskning för mig när jag chansköpte deras skiva nångång i somras. Klassisk heavy metal som dessutom är bra producerad. Det brukar inte var fallet när okända band släpper hårdrocksplattor som doftar 80-tal. Betyg: 7/10.

8. ORDEN OGAN - To The End
Ännu en chansning som gick hem! Klassisk power metal med snabba gitarrsolon, dubbeltramp och maffiga körer. Dock saknas den annars obligatoriska höga falsettsången. Det gör det hela mer intressant! Betyg: 7/10.

9. EUROPE - Bag Of Bones
I slutet av 2012 firade Europe att det var 30 år sedan de vann Rock-SM. Det kommande året firar de 30 år igen, då deras debut släpptes 1983. Fortfarande är veteranerna kapabla att klämma ur sig skivor på hög nivå, vilket de bevisade med sitt förra släpp "Last Look At Eden" och fortsätter med nu. Den här skivan är möjligen lite mindre tillgänglig för den breda massan, men här finns ett helt knippe bra låtar! Betyg: 7/10.

10. EXISTANCE - Existance
Ännu en debutplatta på topplistan. Stora likheter med Striker (på sjunde plats) men med skillnaden att detta inte på långa vägar är lika välproducerat. Låtarna finns här, entusiasmen likaså. Betyg: 6/10.

Hedersomnämnande bör gå till följande som var med i beräkningen för att ta sig in på listan:
Bible Of The Devil, Gin Lady, Gold, Graveyard, H.e.a.t., Katana, Kiss.

Skivor utgivna 2012 värda att uppmärksammas

ÅTERUTGÅVOR
Under året har det även kommit ett antal återutgåvor av skiftande kvalitet. De fem bästa i mitt tycke är följande:
JUDAS PRIEST - Screaming For Vengeance. CD återutgiven med en live-DVD från Us-festivalen 1983. En riktigt bra konsert är det och skivan vet vi sedan gammalt är en klassiker!
TWISTED SISTER - Under The Blade. Samma som ovan. CD-skivan släpps ihop med en live-DVD från samma tidsepok. Ett vinnande koncept. Den här gången är det bandets uppträdande på Readingfestivalen som skickas med.
IRON MAIDEN - Picture Disc Collection. Ja, vad säger man? Inget nytt material, men tanken att ge ut de åtta första skivorna som bildskivor i utvikbara omslag och samla allt i en snygg box, som dessutom är väldigt begränsad, får det att vattnas i munnen hos alla hårdrockare!
UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Blood Lust. Jag tillhör en av de 50 st lyckligt lottade som har första upplagan av deras LP, men en sådan klassiker förtjänar givetvis att släppas så att alla som vill kan ha den!
CIRITH UNGOL - Frost And Fire. En återutgåva av en återutgåva av en återutgåva. Originalplattan gavs ut 1981, ett nytryck gavs ut som bildskiva 2005 och här är en ny upplaga! Bildskiva den här gången också och inte är det mindre snyggt heller! 500 ex.
*********************************************************************************
KISS - Destroyer. Hade kunnat bli riktigt bra om man släppt med lite outgivna låtar, demos eller annat smått och gott. Nu blev det bara i stort sett samma skiva i ett nyproducerat omslag som ska föreställa skissen som Ken Kelly ursprungligen gjorde. Svagt, Kiss.

Några skivrecensioner

ACCEPT - Stalingrad
2010 års stora comeback och utropstecken stod tyska Accept för. Deras "Blood of the nations" hamnade på min personliga topp tio det året och även om det här på nya "Stalingrad" låter i stort sett likadant så blir betyget inte detsamma ändå. Vi har hört det förr. Visst, det är ett habilt hantverk och mycket kompetent utfört, men överraskningsmomentet, som "Blood of the nations" till stor del byggde på, är borta. Så även om detta är en skiva helt i klass med föregångaren så kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för tråkigt emellanåt. Men visst kan Wolf och Peter fortfarande konsten att häva ur sig allsångsrefränger och headbangvänliga riff. Det är nästan lika magiskt att höra Wolf framföra Rysslands nationalsång på elgitarr som det en gång var när han klämde in "Für Elise" på "Metal heart". Men det är ju bara just det ordet; nästan.
7/10

GIN LADY - Gin Lady
Sprungna ur bandet Black Bonzo ger nya Gin Lady här oss sin självbetitlade debutplatta och jag gillar vad jag hör. Rak 70-talsdoftande rock i en mer lättillgänglig tappning än vad Black Bonzo bjöd oss på. Svårt att sätta fingret på exakt hur det låter, men tänk dig en korsning mellan Creedence, Deep Purple och Black Sabbath med en modern produktion. Inget nytt, men det behöver inte vara nytt för att vara bra!
8/10

BIBLE OF THE DEVIL - For the love of thugs and fools
Dags för sjätte plattan från Chicagobaserade Bible of the devil. Med ett bandnamn som Bible of the devil är det lätt att man får förutfattade meningar om hur musiken kommer att låta. Men låt er inte luras, ty detta är varken black metal eller death metal, nej det är knappt ens heavy metal! Ska man sätta en etikett på musiken så väljer jag "high energy rock", som någon myntade för ett antal år sen. Visst är det snabbt och enerigskt som heavy metal ska vara, men samtidigt är det en enkelhet över låtarna som snarare för tankarna till band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sångaren har en klassisk rockröst och ska jag fortsätta mina jämförelser med andra band så tycker jag att han låter som en skum blandning mellan Paul Stanley och Lemmy!
7/10

KATANA - Storms of war
Låt mig med en gång säga att jag var ett stort fan av göteborgsbandet Katanas debutplatta "Heads will roll" när den kom förra året. Den hamnade precis utanför topp tio eftersom jag efter ett tag tröttnade på låtar som lät likadant, även om charmiga stycken som "Heart of Tokyo", "Livin´ without fear" och "Quest for Hades" lyfte plattan.
Nya plattan inleder i ett rasande tempo med höjdaren "The reaper" och sen fortsätter det i i stort sett samma stil plattan igenom. Mina ganska högt ställda förväntningar infriades inte alls och jag avfärdade skivan efter bara ett par genomlyssningar, men inför den här blogguppdateringen kände jag mig tvungen att lyssna igen - och tro det eller ej, men plattan har växt på de månader jag låtit bli den! Just nu rankar jag den till och med högre än debuten, men det kan ju också bero på att jag som sagt tröttnade på den förra plattan efter intensivt lyssnande i flera veckor i sträck. Den nya plattan känns fräsch än så länge och det är ju fullt möjligt att jag tröttnar även på den efter ytterligare några genomlyssningar. Men betyget sätts NU och inte om några genomlyssningar!
8/10

EXISTANCE - Existance
En stor överraskning är franska Existances debutplatta. Förra året släppte tyska Alpha Tiger sin debutplatta och jag ser stora likheter mellan banden. Nya, unga band, inte speciellt bra producerat, lite halvtaskig sång - men kärleken till musiken lyser igenom allt! Här det oförfalskad heavy metal som gäller från början till slut. Det räcker gott så!
8/10

STANGALA - Boued tousek has traou mat all
Mer franskt blir det nu då Stangala, vilket är en ny bekantskap för mig, släppt en platta. Jag har ingen aning om hur länge bandet funnits eller annan information, utan råkade snubbla över en av deras låtar på nätet och tyckte det lät bra. Det visade sig att det var ett ryskt bolag (Solitude Productions) som gav ut deras plattor men det var inga problem att beställa.
Låt mig direkt säga att gillar du doom så blir du troligen inte besviken, även om jag personligen tycker att det blir lite för drygt i längden. Lyssnar jag på ett par låter är det riktigt bra, men lyssnar jag på hela skivan så tröttnar jag, vilket inte är något bra betyg. Visst finns här en del guldkorn, men de försvinner lätt i mängden av övrigt ljud...
Ett stort minus till omslagets fram- och baksida, där den "coola" texten gör att man inte kan tyda vad där står. Det är nästan så att jag hade föredragit det simpla typsnittet "Arial" framför denna påtvingade LSD-konst.
5/10

LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending to infinity
Nu pratar vi!
Som några av er kanske känner till så har Rhapsody varit något av mina husgudar sedan sent 90-tal och jag har framhållit Luca Turilli som en av sin generations mest underskattade låtskrivare vars musik ofta (alltid?) kommit i skymundan och förlöjligats av de usla texterna. Texterna har förvisso varit usla, men musik kan den mannen verkligen skriva! När huvudbandet Rhapsody of Fire splittrades förra året och gav upphov till två existerande band under i stort sett identiska loggor, så tog det inte lång tid innan Luca utannonserade att han arbetade på en ny skiva med en ny sångare. Eftersom jag alltid varit en stor beundrare av Fabio Liones sång så hade jag mycket svårt att tro att Luca skulle lyckas hitta någon som kom upp i nämnde sångares klass.
Nu har skivan kommit och jag kan konstatera att både Lucas talang som låtskrivare och hans nya sångare överträffar mina högt ställda förväntningar! I Allessandro Conti har Luca hittat en sångare som klarar av att ta både skyhöga och avgrundsdjupa toner. Mycket imponerande!
Hur låter det då?
Ja, nu när Luca inte längre är bunden av sin egen saga så kan han utforska, för honom, tidigare obruten musikalisk mark. Detta låter dumt, men alla låtarna är små mästerverk! Som många andra redan har skrivit så är det storslaget så det förslår, svulstigt, episkt, filmiskt och helt underbart! Refrängerna i många av låtarna hör till några av de starkaste som Luca någonsin skrivit!
Då det kommer skivor med både Year Of The Goat, Spiders och Ghost senare i år så ska jag inte utnämna detta till årets platta riktigt än, men de andra banden får helt klart göra ett kanonjobb för att slå maestro Turilli på fingrarna anno 2012!
9/10

HUNTRESS - Spell eater
Som nämndes i stycket ovan så släpper Spiders och Year Of The Goat sina debutskivor senare i år, men ett band som redan släppt sin debutplatta i år äramerikanska Huntress, med den karismatiska och mycket kompetenta sångerskan Jill Janus i spetsen. "Spell eater" kan när året summeras mycket väl vara årets debutplatta. En kombination av heavy och thrash med melodierna i centrum är vad vi bjuds på här. Som samlare tilltalas jag även av skivbolagets sluga sätt att släppa plattan i mycket begränsad upplaga på vinyl i olika färger. Orange och lila vinyl såldes endast via bolagets sida i 100 ex vardera, medan man pressade 150 ex som såldes exklusivt hos Nuclear Blast. Alla tre är idag slutsålda. En ny upplaga på 100 ex i guldvinyl säljs i skrivande stund exklusivt via Napalm Records, medan en turkos variant i 200 ex finns lite överallt.
Även bandets första singel "Eight of swords" släpptes på vinyl i 300 exemplar i orange vinyl. Givetvis är även dessa slutsålda idag vilket vittnar om att bandet börjar få fotfäste bland publiken och sveps med i den berättigade hypen.
9/10