Böcker - läsvärt 2014.

Igår gjorde jag en djupdykning och skrapade på ytan över 2014 års bästa skivor. Jag är i och för sig inte riktigt införstådd med hur en djupdykning kan vara samma sak som att skrapa på ytan, men det får bli en senare historia att bena ut det.
Nu är det dags att ta sig an det fåtal böcker som kom förra året som jag tycker var intressanta.

 

*********************************************************************************

Som Kissfan så jublade jag förstås över att det återigen var ett år med ett par-tre roliga böcker att se fram emot. Först och främst såg jag fram emot Paul Stanleys självboigrafi "Face the music - A life exposed", som på svenska kom att heta kort och gott "Under stjärnan - Självbiografin".

Översättningen gjordes av ingen mindre än Carl Linnaeus, som förra året gav ut en egen bok om Kiss ("Den osminkade sanningen") och som under flera år stått bakom massor av långa och välskrivna artiklar - bland annat om Kiss - i Sveriges största hårdrockstidning Sweden Rock Magazine.  

Att Carl stod för översättningen av Pauls bok borgar för att ingen fakta - eller småsaker som kan framstå som ointressanta detaljer i oinsatta översättares ögon - går förlorade. 

Med det sagt så tycker jag ändå att boken inte riktigt når upp till sin potential. Här har vi en kille som varit med från början och som till skillnad från Ace och Peter, kan se tillbaka på 70-talet med nyktra ögon. Ändå är det mestadels gamla välkända historier vi får serverade, vilket är lite trist när man betänker den skatt av historier som mannen måste sitta på! En stor del av boken ägnar Paul dessutom åt att vara bitter över sina föräldrar och prata om sin systers sjukdom. Visst, det är en självbiografi, men han måste ju ändå förstå att 99 % av folket som köper boken gör det på grund av hans roll som grundare av ett världens genom tiderna största rockband - och då bryr man sig mindre om att läsa om hans uppväxt.

Det enda nya som kom fram i boken som jag fann intressant var hur stort handikapp han upplevt det att vara döv på ena örat och att deformationen fick honom att låta håret växa för att dölja örat av skam.

En annan, men egentligen helt oviktig detalj som jag gillar, är omslaget. En ganska tråkig bild av en sminkad Paul på framsidan. Inget speciellt med det, men om man tar bort skyddsomslaget så ser man en likadan bild på Paul, fast osminkad! Utan smink, utan peruk, utan läppstift, men ändå samma pose. Sånt tycker jag är intressant, men det är som sagt en petitess och inget som höjer betyget. 

6/10

*********************************************************************************

2014 fick vi även en annan Kiss-bok i svensk översättning, nämligen den ypperliga "Inget att förlora - Historien om Kiss 1972-75".

Som titeln kanske avslöjar så handlar boken om Kiss första tre-fyra år, från bildandet till genombrottet. Det är inte en vanlig bok i den bemärkelsen att det är en historia som skrivs i ett enda långt stycke, utan det är olika personer som kommer till tals hela tiden och för historien framåt. Här finns verkligen ALLA. Givetvis bandmedlemmarna själva, deras manager Bill Aucoin, roadies och turnéfolk från de allra första konserterna, fans, bandbokare - alla som någonsin kom i kontakt med Kiss under dessa tidiga år verkar ha något att säga.  

Detta upplägg är på både gott och ont. Även om det är kul att så många olika källor får komma till tals så känns det efter ett tag ganska splittrat och en del historier får man läsa flera gånger då det är olika personer som berättar samma sak. Överlag så är detta dock en bra bok och är du Kiss-fan så rekommenderar jag den starkt!

7,5/10

*********************************************************************************

Är du född på 60- eller 70-talet, intresserad av musik och uppväxt i Skåne eller landskapen närmast, så är chansen stor att du varit på någon konsert på Olympen i Lund. Det är egentligen helt osannolikt när man tänker på vilka stora band och artister som besökt denna oansenliga lilla handbollshall genom åren. Black Sabbath, Kiss, Iron Maiden, Dio, Mötley Crüe, Metallica, Thin Lizzy, Alice Cooper och AC/DC för att nämna några. 

Går vi utanför hårdrocken hittar vi band som Abba, Depeche Mode, Wings, Queen, Kinks, Ramones, Eric Clapton och Frank Zappa. Listan kan göras nästan hur lång som helst! Helt sanslöst! Och allt detta i en lokal som inte rymmer mer än ett par tusen åskådare!

På Olympen såg jag för övrigt min allra första konsert - 105 kronor kostade det att se Kiss, den 24 oktober 1984. Efter det missade jag sällan en spelning eftersom jag bodde bara ett par mil därifrån.

Nu har alltså boken om Olympen och alla dess fantastiska besökare kommit. Bokprojektet började som en insamling på internet och jag nappade direkt. Jag skänkte 30 dollar eller Euro (minns inte vilket) och skulle för detta få en bok om och när projektet roddes i hamn. Efter ett tag hade jag glömt alltihop, men i oktober 2014 fick jag ett mail där det informerades om att boken var i stort sett klar. Nu hade de dessutom lyckats få med sig förlaget Premium Publishing som ska sköta distributionen, så jag hoppas verkligen att boken får den spridning den förtjänar!

Några veckor senare låg den i min brevlåda och lyckan var fullständig! Det är en underbar bok att bara bläddra i och minnas. Har du ingen koppling till Olympen så finns här massor av bilder på artister för att ändå motivera ett köp även för DIN del. På omkring 250 högkvalitativa sidor får vi både historien om själva Olympen och givetvis allt om alla artister som besökt lokalen. Ok, kanske inte "allt om alla", men i alla fall det mesta om de artister som är något att ha...

I slutet av boken finns även ett index i alfabetisk ordning där man kolla om och när just ens egen favoritartist spelade på Olympen. Här finns bilder på konsertaffischer, historien om hur det kom sig att Olympen blev så populär som den blev vilken även innefattar en intervju med den i Skåne smått legendariske arrangören Stefan Malmström, mer känd som "Julius" för de flesta av oss. Mannen bakom Julius Biljettservice och är du gammal nog så minns du förmodligen även skivaffären Julius Platthandel på Lilla Gråbrödersgatan.

Vidare finns här förstås även kortare historier och anekdoter om de band och artister som uppträtt på Olympen genom åren. Och så bilder. Jag måste återigen nämna alla dessa underbara bilder!

Boken om Olympen är ett värdigt dokument över en tid som flytt!

10/10

*********************************************************************************

Jag vill även passa på att som hastigast nämna boken om Eddie Meduza. Eller Errol Norstedt som han egentligen hette. Jag vet att den gode Eddie inte går hem hos alla, men hos mig har han varit en hjälte ända sedan de tidiga tonåren då jag lyssnade på dåligt kopierade kassettband med en massa snuskiga låtar på. Kombinerat med en underfundig humor så föll jag direkt och denna kärlek håller i sig än idag. Oavsett var jag är eller hur jag mår så kan jag alltid tänka på någon av Errols figurer, om det är Eddie Meduza, greve von Boegroeff, Börje Lundin och hans bror Sven, E. Hitler, Ljungbacka-Erik eller någon annan, och då blir jag på gott humör!

I boken "Bara man e´ fantastisk" får vi följa Errols svåra väg genom livet. Från ett oerhört kringflackande liv som barn, till genombrottet och alkoholberoendet som vuxen. Det är egentligen en sorglig historia, men tack vare all den glädje som Errol spred under sin livstid så läste jag ändå boken och mådde bra både under tiden jag läste och efteråt. 

Helt klart en läsvärd bok som jag rekommenderar!

8/10

*********************************************************************************

Till sist vill jag även klämma in några rader om den nya tyska hårdrockstidningen "Deaf Forever". Ett coolt namn och snygga omslag och även i övrigt verkar den riktigt bra. Nu är tyvärr inte min tyska vad den har varit utan jag köper mest tidningen för att få tips om nya band att kolla upp, men det verkar vara en schysst indelning och bra layout överlag. Det känns överskådligt och bra helt enkelt. Har ni koll på tyskan så är detta säkert ett riktigt bra köp!

Muskelrock 2013

 

I Småland, strax utanför lilla Alvesta, i det ännu mindre Blädinge, ligger det pyttelilla dansstället Tyrolen. Där arrangerades den finfina lilla festivalen "Muskelrock" för femte året. Det firades med en hemlig line up. Man visste alltså inte vilka band som skulle spela när man köpte sin biljett. Ett nytt grepp och även om det renderade i en del spekulationer kring vilka band som skulle spela, där Uncle Acid nog var det band som på förhand var mest tippat av de som sen visade sig inte vara bokade, så vill jag ändå helt klart veta på förhand vilka band som kommer. Dels så att jag kan lyssna in mig på banden, men även helt enkelt för att bestämma om jag vill lägga pengar på biljetten. Så snälla Muskelrock - inga fler hemliga startfält, tack!

Det fina med denna gemytliga festival är att många av banden själv hjälper till med festivalarbetet. Bullet var ett av banden bakom festivalens startande en gång i tiden, bandet Night skötte skivförsäljning och annat för de grupper som uppträdde i år och flera andra medlemmar ur andra band hjälpte till att rigga scener och stämma instrument. Jag vet inte, men intrycket man får är att de jobbar i stort sett ideellt, möjligen mot reseersättning och kost och logi och drivs av kärlek till musiken. Det är en vacker tanke om det är så och det vill jag gärna tro.

Ytterst ansvarig för bokningar och arrangemanget i stort är visst en kille vid namn Jacob Hector och honom ser man glida omkring lite varstans, småpratandes med besökare eller band ena stunden, diggandes framme vid scenen i nästa. Rätt vad det är så ringer mobilen och han går iväg ett tag, men strax är han tillbaka på samma plats igen. Eldsjälar allihop! Heder och respekt åt dem!

TORSDAG

Först ut var det relativt nya svenska bandet Vidunder. Jag har sett dem tidigare och då var de betydligt piggare. I torsdags kändes de ganska sega och den enda gången som det riktigt tar fart är under låten "Asmodeus", vilken släpptes som singel i slutet av 2011. Fast de har helt klart koll på 70-talsmodet.

 

 

Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!

 

 

"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.

 

 

Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.

 

 

Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...

 

 

FREDAG

Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.

 

 

Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)

 

 

Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.

 

 

 

 

Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.

 

 

 

Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer. 

 

 

Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...

 

 

LÖRDAG

På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.

 

   

 

 

 

Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.

Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...

 

 

Den här är lite cool också faktiskt.

 

 

Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!

 

 

 

Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!

 

 

Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!

 

 

 

Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.

 

 

 

Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.

 

 

Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...

 

 

Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.

 

 

Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!

 

 

Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.

 

Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.

 

 

Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!

 

 

När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?

Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.

 

På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.